Bra män och jämställdhet

Det var längesedan jag läste något och blev så där arg, mest säkert för att medeltida juridiska dokument inte triggar mig på samma sätt och jag verkligen inte har haft tid till något annat. Men så tog jag mig äntligen tiden att läsa Britta Svenssons krönika om hur Ebba Witt-Brattström minsann inte har något att lära henne som feminist.

Jo, det är en provocerande krönika och så där i princip har jag väl kanske inte jättemycket emot sådana. Men det är också en förvånansvärt platt text, som helt saknar förståelse för inte bara Witt-Brattströms situation (som givetvis ingen annan än Witt-Brattström själv kan eller bör uttala sig om) utan för dagens kvinnor i allmänhet. Svensson liksom förutsätter att alla kvinnor alltid ska känna igen tecknen på en icke-jämställd man och sky dessa som pesten.

Och jag ska nu försöka skriva det följande med varsamhet för det är, på förekommen anledning, ett jävligt känsligt ämne men jag känner ändå att jag måste skriva det.

För de flesta av oss har nog gift oss av kärlek. Vi har inlett, byggt, upprätthållit och levt i förhållanden av kärlek och det är bra. Säkert talade vi också i början med våra män om hur viktigt det var för oss att förhållandet är jämställt – att förhållandets huvudsakliga parter båda är lika mycket värda. Att allt man gör är i samarbete och samförstånd för varandras bästa. Kanske vi också svor en helig ed, där i början, att tillsammans skita i samhällets förtryckande normer och styra vår egen framtid.

Eftersom båda var lika mycket värda hade det ingen betydelse vem som gjorde vad. Det måste vara lika accepterat att som kvinna sköta barnen och inga extra medaljer åt en barnaskötande man – det vore inte jämställt. Så när barnet föds var det ok att kvinnan blev mammaledig ett tag och när det visade sig hur mycket månadsinkomsterna skulle sjunka när de turades om var det självklart att hon skulle fortsätta vara hemma. Det har ju ingen betydelse vem som gör vad och det är fullkomligt ologiskt att dra ner på familjens sammanlagda inkomster med flera hundra euro i månaden.

Och eftersom hon ändå gick hemma så passade hon på att ordna en massa grejer. Städning. Matlagning. Veckohandling. Och eftersom han ändå var på jobbet hela dagen gjorde det ju ingenting om han kom hem en timme senare ett par dagar i veckan så att han kunde gå på gymmet. Det viktiga var ju ändå att de jobbade tillsammans, mot samma mål – för varandras och familjens bästa. Och så där kan man sedan fortsätta hur många år som helst tills något skiter sig och hon vaknar upp i en kvinnofälla.

Vi försöker bygga förhållanden på kärlek och respekt istället för på principer om likafördelning och vaknar upp 10 år senare till den bistra verkligheten att samhället premierar bara dem som upprätthåller manliga ideal. Bara den som gör karriär får bostadslån, kredit, ekonomisk trygghet och trovärdighet, större valmöjlighet på ännu fler jobb, semester och så vidare. Den som snuttarbetar och sköter barn får det inte. Och medan man var i förhållandet och tänkte sig att man båda två arbetade lika hårt för det gemensamma bästa så funkade det utmärkt. Alla tjänade på det. Men det försätter också sakta men säkert kvinnan ett beroendeförhållande oavsett om man vill eller inte.

Svensson skriver så här, i anslutning till att hon hävdar att vi uppnått politisk jämställdhet:

”Det betyder inte att alla kvinnor i det här landet inte varje dag måste stå upp för sig själva och använda sig av den frihet och de valmöjligheter de har fått. En av de viktigaste punkterna i det är att inte belöna, beundra och stödja män hela tiden, utan ta plats själv eller stötta andra kvinnor.”

Jag håller med henne, det gör jag, men samtidigt är ju hela vitsen med att vara i ett förhållande med någon att man stöttar varandra. I ett jämställt förhållande måste kvinnan stötta sin man – på precis samma premisser som han måste stötta henne. Och det är här som det blir svårt när man som kvinna försöker utnyttja den där friheten och alla de där valmöjligheterna för även om vi kanske har uppnått politisk jämställdhet så är hela vårt samhälle fortfarande uppbyggt kring en patriarkal struktur som håller kvinnor beroende av män.

Svensson raljerar kring att Witt-Brattströms man måste ha varit bra mycket bättre privat än vad han framstod i offentligheten ”eftersom denna kända feminist tycks så kär i honom” och jag har ingen aning om huruvida just han är en bra typ eller inte. Däremot så vet jag att det inte behöver ha betydelse alls. Man kan vara gift med en helt sjutusans bra typ och ändå åka dit för allt man gjorde tillsammans med denna bra typ var för varandras bästa. Man bara liksom vallades in i fällan – inte av honom – utan av hur samhället är uppbyggt.

Det är skitjobbigt att vara jämställd och det kräver konstanta uppoffringar. Det är, i dagens samhälle, inte på något vis den lätta vägen att gå. När man försöker leva som två likvärdiga personer kräver det ju anpassning till varandra. Och att försöka hålla balans i den anpassningen samtidigt som samhället snurrar kring patriarkal, heteronormativ tvåsamhet, man inte har sovit en hel natt på flera år och räkningarna måste betalas är ingen fucking dans på rosor. Därför blir jag bat shit crazy av Svensson text. För att hon lutar sig tillbaks och bah ”jorå flickor, världen är ett smörgåsbord och det är bara välja”. Kanske Witt-Brattström inte har något att lära Svensson om att vara feminist (som hon ju ändå inte vill vara) men hon skulle kunna lära henne en jäkla massa om hur det är att vara mänsklig.

12 thoughts on “Bra män och jämställdhet

  1. Ja, och människor (män) har ju en massa andra egenskaper också, utöver hur jämställdhetsinriktade de är. Ingen är ju perfekt och kanske är det inte jämställdhet som står allra överst på listan över viktiga egenskaper hos en man/i ett förhållande. Jämställdhet i betydelsen vem som gör vad hemma alltså. Att båda har lika mycket att säga till om bör ju stå högt upp på listan.

  2. Och förresten är det väl en himla skillnad på vad man gör på jobbet/i det offentliga och på vad man gör privat?!?!?! Fast sen kanske EWB har gjort sitt privata offentligt, förstås. Men om en person åstadkommer stora förbättringar i samhället, så förminskas ju inte det av att hen inte lever ett helt ”perfekt” liv privat? Eller samhällsförändringarna är ju fortfarande lika bra, även om man får en annan syn på personen som åstadkommit dem.

  3. För mig är Svenssons text ungefär som att säga ”men om du har så där kort kjol och går hem ensam mitt i natten då får du skylla dig själv om du blir våldtagen”. Den nivån. Du skriver bra som vanligt.

  4. Pingback: Tvärsäkerhet » Kerstin Beckman

  5. Det är verkligen skitsvårt att leva jämställt. Jag och min man har samma utbildning, liknande jobb, i princip lika mycket i lön, och vi har delat hyfsat lika på föräldraledigheten. Ändå är det jag som jobbat deltid sedan barnen föddes, och han heltid – för det ”råkade” den mest passande lösningen just då och just nu. Han som jobbar utomlands (hej Finland!) 30% av tiden, och jag som försöker hålla jobbresorna till ett minimum. Trots att vi egentligen har lika mycket ambitioner i karriären, och samma vilja att spendera mycket tid med barnen, så är det som att utgångspunkterna är olika. Mer eller mindre medvetna val som man gjort för kanske fem-tio år sedan påverkar valmöjligheterna idag. Och nej, det är inte bara att välja om när man inser hur dumt det blev, för helt plötsligt har man inte samma förutsättningar.

    Britta Svensson har ju för övrigt varit inne på ämnet tidigare – pratat om ”kvinnors självpåtagna deltidsarbete”, kvinnor ”som inte tagit för sig”, och som ”gnäller för att de tjänar sämre än män, har sämre karriärmöjligheter och får katastrofala pensioner” (länk http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/det-duger-inte-att-jobba-deltid-hamta-tidigt-pa-dagis-och-sen-klaga/). Som om att kvinnor alltid hade ett val. Och som att det i de fall kvinnor faktiskt har ett val (t ex i mitt fall) inte skulle gå ut över barnen. Eller över ens eget välmående för den delen.

  6. Ett jämställt förhållande förutsätter att det omgivande samhället också är jämställt. Jag bestämde mig för att det är bättre att sträva efter ett feministiskt förhållande, alltså ett där man ser att samhället inte är jämställt och att kvinnan i en heterosexuell relation därför kan behöva mer och annorlunda stöttning än mannen för att hamna på samma nivå i livet.

  7. Jag har inte kommenterat hos dej förr, men tack för en fin blogg! Jag bli lite illamående av den där kolumnen. Jag antar att kolumnisten är ute efter ett ”lev som du lär” budskap, men det att EBW lyfter fram hur jäkla svårt det är trots att kvinnan är övertygad feminist gör i mitt tycke bara budskapet ännu mera angeläget. Dessutom, om vi kommer in på våld och makt (som ju kolumnisten gör) så finns det finländsk forskning på hur högskoleutbildade kvinnor har otroligt svårt att ta sig ur sådana situationer eftersom de upplever att de borde ha förstått bättre och aldrig hamnat i den situationen och därför inte söker hjälp. ”En hustru som utsätts för ”kvinnofridskränkning”, misshandel och våld utan något resonemang överhuvudtaget om polisanmälan? Denna kvinna är ju inte någon feminist utan ett offer utan förmåga att stå upp för ens de enklaste av sina rättigheter.” Hej bara. Det är bara att klappa skribenten på axeln och gratulera henne till att hon aldrig har blivit nedtryckt och manipulerad i ett förhållande. För skulle hon ha blivit det så skulle hon fatta att man visst kan vara fiffig och feminist och ändå likt förbannat stå där och konstatera att ”jaha. det är det här som jag har läst om, det här är ett våldsamt förhållande. det är nu jag ska packa min väska och gå.”. Och ändå inte gå. Man kan vara feminist OCH offer.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s