Historikerns historier · Kulturkrockar

Objektifiering av kvinnor

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om att man måste ha rätt att diskutera genusspecifika problem utan att känna ett tvång att påpeka att även det genus som inte nämns säkert också har det jobbigt. Som exempel tog jag upp att kvinnor görs till sexobjekt. Det är ett problem som till sitt mönster är så specifikt för just kvinnor att även om män ibland också objektifieras så finns det en poäng i att diskutera objektifiering endast utifrån en kvinnoaspekt utan att behöva skämmas för det.

Det tog förstås inte så lång tid innan det kom en kommentar om att kvinnor själva gör sig till objekt, eftersom objektifieringen är en del av kvinnligheten. Genom att vara kvinna är man ett sexuellt objekt och det är kvinnorna själva som skapat detta samband. Jag ser poängen i att inte bara problematisera vad som ibland kallas ”den manliga blicken” utan att även diskutera varför kvinnor gör sig själva till objekt, men samtidigt är det på något vis så typiskt att när man lyfter fram strukturer som upprätthåller genusspecifika problem så kommer det banne mig alltid någon som måste skylla på dem som är utsatta. Jag tycker själv om att klä upp mig, fixa håret och strosa runt i höga klackar. Jag ser det dessutom som min rättighet att göra det. Jag är gammal och erfaren nog att känna mig bekväm så. Att göra valet att måla röda läppar, och att låta bli när jag inte vill. Många av de unga flickor som förtvivlat drar i fållen på sina korta kjolar, som har så många blåsor på fötterna av obekväma men sexiga skor att de knappt kan gå, som ständigt lägger armarna i kors över magen för att inte visa att magen inte är tillräckligt platt och som inte tog en kofta trots väderleken för att de vill visa hud, de flickorna har inte den erfarenheten. Många av de unga flickorna har inte det valet. De klär sig på ett visst sätt för att samhället runt omkring dem säger att det är så det ska vara. Filmer, reklam, idoler och vänner samverkar på ett sätt som skapar ett så starkt tryck att vara blickfång att det blir övermäktigt att stå emot det.

Men först och främst måste man helt slopa konceptet med den manliga blicken. Det ställer män och kvinnor på motståndarsidor på ett sätt som inte gynnar någon. Jag nämnde att objektifieringen av kvinnan har ett särskilt mönster. Med det menar jag exempelvis en lång historia av att kvinnors huvudsakliga syfte var att främja sitt utseende för att tilltala män för att det i den västerländska kulturen så långt bak i tiden vi vet något om äktenskapsmönster har varit manliga val i fokus – inte kvinnliga. I perioder har vackra kvinnor varit accessoarer som visats upp för sin skönhet. Fram till 1900-talet har kvinnors karriär varit helt beroende av giftermål och giftermål i sin tur påverkat av skönhet.

Jag säger absolut inte att kvinnor själva inte, både nu och då, bidragit till att kvinnor blir sexuella objekt. Det tjänar ingenting till att betrakta kvinnor som viljelösa offer för en struktur om man tycker att kvinnor ska ha rättigheter. Men det är inte svårt att se att strukturerna, som skapas av män och kvinnor i samverkan, bidrar till att upprätthålla objektifieringen och gör de kvinnor som väljer att skita i sin plats som sexuella objekt till normbrytare. Se bara på den fullkomligt befängda uppståndelsen kring håriga armhålor som uppstod efter melodifestivalen. Dessutom finns det en oroväckande tendens att betrakta kvinnor som är väldigt snygga som odugliga på det mesta annat. Man kan liksom inte både vara snygg och smart – ett faktum man kan få bekräftat genom i princip vilken amerikansk tonårs-TV som helst. På så vis blir objektifieringen av kvinnor i förlängningen inte bara om utseende utan även om andra kvalitéer, om karriär, om intelligens och om förmågan att påverka sin egen position.

Så jo, visst är kvinnor på sitt sätt skyldiga till den sexuella objektifieringen, men det motsäger inte att det är ett problem som måste få diskuteras. Ett problem som inte ska avfärdas med att det är så kvinnor är.

11 kommentarer på “Objektifiering av kvinnor

  1. Jag ska strax bli seriös men först måste jag fråga en sak: Märker din man när du har nya sexiga skor över huvud taget? Den delen kommer enbart kvinnor emellan. Män kan diskutera urringning och kjollängder, olika typer av underkläder på kvinnor men jag har aldrig varit i ett samtal med andra män om hur läckra vissa skor är 😀

    Samhället säger också, i film, reklam och böcker, att mannen ska vara stark och beskyddande. Han ska framför allt vara oerhört välbyggd och kunna slåss ordentligt för att försvara sig och de sina. I de jobbiga åren som du beskriver snävas båda könens roller in och man blir ett objekt, både för sig själv och inför gruppen, oavsett om gruppen är en eller flerkönad. Som du säger man kan inte vara snygg och smart, och den intelligenta gossen har ingen flickvän, på samma vis som flickan som inte visar kroppsdelar har en pojkvän.
    Vi har alla en förutbestämd mall på hur en respektive ska vara och se ut.. och tyvärr är vår mall ofta så att vi vill ha någon som står lite högre upp på skalan än vi är själva, varför vi måste göra till oss för att verka högre upp på skalan, antingen genom att visa mer, eller dyrare, eller att vara större eller mindre. Ett bedrövligt tonårsproblem som är samma för den unge mannen dom för den unga kvinnan.

    1. Min man märker alltid mina nya skor. Har jag mot all förmodan glömt att säga till honom att för i helvete titta på mina nya snygga skor ser han det på sitt kontoutdrag. 😉

      Samhällsstrukturerna ger tydliga indikationer om hur män ska vara också. Det råder det inget tvivel om. Däremot skulle jag säga att männens ideal inte är lika utseendefixerade som kvinnornas (om man vill jämföra).

  2. Here we go again. You talk the talk but you don´t walk the walk.

    Ditt svar är ett uttryck för det jag försöker problemtisera, nämligen kvinnlig ansvarslöshet. Det är väldigt typiskt feministiskt att rent allmänt eller abstrakt vara intresserad av kvinnligt ansvar men att i ens faktiska verksamhet och konkreta behandling av problematiken ha det kvinnliga ansvaret nästan totalt frånvarande, förutom just abstrakt.

    Charlotte:

    ”Som exempel tog jag upp att kvinnor görs till sexobjekt. Det är ett problem som till sitt mönster är så specifikt för just kvinnor att även om män ibland också objektifieras så finns det en poäng i att diskutera objektifiering endast utifrån en kvinnoaspekt utan att behöva skämmas för det.”

    Nej det går inte för det har ett samband till manligheten, denna kvinnlighet medskapar också manlighet som är problematiskt för män. Män görs till framgångsobjekt av kvinnliga kvinnor, könsliga relationalitetens baksida.

    Charlotte:

    ”Genom att vara kvinna är man ett sexuellt objekt och det är kvinnorna själva som skapat detta samband. Jag ser poängen i att inte bara problematisera vad som ibland kallas ”den manliga blicken” utan att även diskutera varför kvinnor gör sig själva till objekt, men samtidigt är det på något vis så typiskt att när man lyfter fram strukturer som upprätthåller genusspecifika problem så kommer det banne mig alltid någon som måste skylla på dem som är utsatta.”

    Kvinnor är inte sexobjekt enbart genom av att vara kvinnor, utan genom av att vara kvinnliga dvs. göra sig till kvinnliga. Objektifieringen är som jag sa essentiellt för kvinnlighet. Och jag går inte med på att kvinnor är ”dem som är utsatta”. Det är hela det här perspektivet med att behandla kvinnor enbart som offer som jag ifrågasätter. Att kvinnor har problem i sin kvinnlighet berättigar inte denna ensidiga utsatthetens perspektiv eller mao. ansvarslöshetens diskurs.

    Jag förnekar inte förekomsten av det du lyfter fram men jag anser att den ensidiga problematiseringen och behandlingen av kvinnligheten som ett problem för kvinnan, utan att ta in dimensionen av kvinnligt ansvar i problematiken, är helt enkelt att förvränga frågan genom simplifiering och orelationalitet dvs. kvinnlighetens funktion för kvinnan själv och samband till manligheten och manlighetens funktion för kvinnan. Frågan kan inte behandlas enbart som en kvinnofråga och som ett problem för kvinnor. Din ensidiga problematisering är mycket mer problematisk än det att någon genast tar in mäns problem. Feminismen tar ju aldrig upp frågan om kvinnligt ansvar eller relationalitet. Du skriver följande:

    ”Jag ser det dessutom som min rättighet att göra det[…]Många av de unga flickorna har inte det valet. De klär sig på ett visst sätt för att samhället runt omkring dem säger att det är så det ska vara. Filmer, reklam, idoler och vänner samverkar på ett sätt som skapar ett så starkt tryck att vara blickfång att det blir övermäktigt att stå emot det.”

    Du tog upp nästan allt förutom det viktigaste, nämligen kvinnorna själva. Tonårstjejernas förebilder är de vuxna kvinnliga kvinnorna själva. Jo visst har du rättigheten att bejaka kvinnlighet men du har även skyldigheten att bära ansvaret för en hurdan kultur det skapar och ni kvinnor bär själva huvudansvaret för hurdana kvinnliga rollmodeller tonårstjejer har som alternativ. Det är er de ser på och era damtidningar de läser, med reklamen och kvinnligheten. Jag säger det rakt ut, jag tycker att det är otroligt korrumperat dvs. ansvarslöst att hävda sin rättighet att bejaka kvinnligheten men håglöst vägra ta ansvar för bejakandets följder. Och du förvränger frågan när du behandlar det mera i termer av fötryck och press, istället för att se och problematisera kvinnors dragning till det kvinnliga vilket är vad det egentligen handlar om. Jag ser sättet du problematiserar kvinnligheten som ett försök att ha kvar möjligheten att bejaka kvinnlig mening, men samtidigt bli av med kvinnlighetens negativa följder för kvinnor. Jag skulle gå så långt som att säga att det här är vad det feministiska projektet egentligen handlar om dvs.inte om jämställdhet utan om kvinnligt oberoende. Om det skulle handla om jämställdhet skulle kvinnorn vara ansvariga, vilket de de facto inte är i feminismen. Den etablerade feministiska (o)jämställdheten kunde sammanfattas som kvinnlighetens ansvarslöshet.

    Charlotte:

    ”Jag nämnde att objektifieringen av kvinnan har ett särskilt mönster. Med det menar jag exempelvis en lång historia av att kvinnors huvudsakliga syfte var att främja sitt utseende för att tilltala män för att det i den västerländska kulturen så långt bak i tiden vi vet något om äktenskapsmönster har varit manliga val i fokus – inte kvinnliga. I perioder har vackra kvinnor varit accessoarer som visats upp för sin skönhet. Fram till 1900-talet har kvinnors karriär varit helt beroende av giftermål och giftermål i sin tur påverkat av skönhet.”

    Jo för att tilltala män men det här betyder inte att helheten är för mäns skull. Relationellt (ofeministiskt) förstått betyder det här att utseendet fanns till för att tilltala män som kvinnorna var intresserade av som försörjare, mao. hade kvinnligheten också en funktion för kvinnan själv. I din orelationella förståelse av det könsliga glömmer du att kvinnliga strategier har varit medskapande i systemet i fråga dvs. de kvinnliga strategierna är inte enbart följder utan också orsaker till kvinnans beroende av mannen.

    Charlotte:

    ”Dessutom finns det en oroväckande tendens att betrakta kvinnor som är väldigt snygga som odugliga på det mesta annat. Man kan liksom inte både vara snygg och smart – ett faktum man kan få bekräftat genom i princip vilken amerikansk tonårs-TV som helst.”

    Jo visst finns det snygga kvinnor som är smarta och jämställda kvinnor men oftast är de konventionellt kvinnliga kvinnliga kvinnorna korkade, ytliga och handikappade (självorsakat) mao. ojämställda. Att bejaka damtidningarnas kvinnlighet är redan korkat i sig och bejakning av denna kvinnlighet är just bejakning av dumhet och skönhet där man aktivt stympar sig själv mänskligt. Man behöver bara jämförande läsa den manliga tidningen Tekniikan Maailma och den kvinnliga kvinnor tidningen Me Naiset, med ungefär lika många läsare, för att förstå att kvinnor är och kan inte vara jamställda i sin kvinnlighet, men viktigast och mest beklämmande av allt inte vill det heller.

    Avslutningsvis säger jag bara att feminismen har och kommer aldrig att fatta att kvinnor VILL VARA KVINNLIGA. Det här faktumet förändrar könsproblematiken helt och gör det feministiska projektetr i grunden ohållbart.

    Ursäkta om min ton är överdrivet hård, men jag är utomordentligt trött på denkvinnliga ansvarslösheten.

    1. Du berättar väldigt mycket om vad kvinnor vill. Så bra för dig att du kan se in i andras huvuden och veta vad de tycker.

      Kan alla män veta mer om vad kvinnor vill än vad feminister gör, eller är det bara du?

      1. Geiri:

        ”Kan alla män veta mer om vad kvinnor vill än vad feminister gör, eller är det bara du?”

        Jag tror att jag är lite unik på denna punkt, men det enda man behöver göra är att, i motsats till feminismen, tro på att vad kvinnor är och gör, är vad de vill vara och göra.

        1. Men du säger att kvinnor vill vara kvinnliga. Längre upp skriver du att objektifiering är essentiellt för kvinnligheten.
          Du vet alltså att kvinnor VILL vara objekt.
          Om en kvinna inte vill det, är det då fel och egentligen vill hon det ändå, eller vill hon inte det, men är därmed inte en kvinna utan tillhör könet feminist istället?
          Jag säger inte att inte just den biten skulle kunna förklara saker…

          Men helt ärligt talat: Om du har en dotter, skulle du vilja att hon omgav sig med män som i alla lägen ansåg sig veta bättre än henne vad hon verkligen vill?

        2. ”Jag tror att jag är lite unik på denna punkt, men det enda man behöver göra är att, i motsats till feminismen, tro på att vad kvinnor är och gör, är vad de vill vara och göra.”

          Om kvinnor är vad de vill vara och gör vad de vill göra skulle det inte finnas varken hedersmord eller kvinnliga självmord, ingen anorexia, ingen bullemi, ingen depression och inga tonårsflickor som skär sig i armarna. Det finns det.

    2. Två saker.

      1: Du har alldeles uppenbart någon sorts problem med feminismen. Förutom att vem som helst kan se att din kritik är alltför generaliserande för att vara berättigad vill jag uppmuntra dig att föra antifeministdiskussioner med en feminist istället för med mig. Det blir inte särskilt konstruktivt när du frammanar fiktiva argument baserade på en ideologi jag inte tillhör.

      2: Det är en milt uttryckt underlig läsning du gör av mitt inlägg om du missat att jag anser att kvinnor är delskapare av objektifieringen. Dessutom har du fel i att kvinnor inte kan vara både måna om sitt utseende och kvinnligheten och samtidigt vara jämställda. Skönhet och intelligens har inget samband och det är bara att beklaga att du är så färgad av objektifieringen av kvinnor att du tror det.

      PS: Du får gärna härja och vara trött på kvinnlig ansvarslöshet, men det lär inte leda till något konstruktivt och jag tänker inte ta ansvar för vad du tycker att jag eller någon annan kvinna bör göra.

  3. Geiri:

    ”Om en kvinna inte vill det, är det då fel och egentligen vill hon det ändå, eller vill hon inte det, men är därmed inte en kvinna utan tillhör könet feminist istället?”

    Nej jag anser inte att det är fel för jag menar inte att kvinnliga är något kvinnor essentiellt är eller borde vara. Kvinnlighet är ett visst sätt att vara kvinna i världen, inte något kvinnor essentiellt är. Jag lyfter endast fram essentiella aspekter av kvinnlighet som feminismen ignorerar i sitt ”kvinnlighet som ett problem för kvinnor” och kvinnlighet som ”sexualisering av kvinnokroppen”. Vad jag försöker säga är att denna problematik inte är primär eller essentiell i frågan varför kvinnlighet är problematiskt och att göra det till en primär fråga är att förvränga frågan. Min poäng var alltså att det går inte att behandla kvinnlighetsfrågan dvs. objektifieringen som specifikt en kvinnofråga för det är essentiellt en könsligt relationell fråga som inte är endast ett problem för kvinnor.

    1. ”Min poäng var alltså att det går inte att behandla kvinnlighetsfrågan dvs. objektifieringen som specifikt en kvinnofråga för det är essentiellt en könsligt relationell fråga som inte är endast ett problem för kvinnor.”

      Det kunde du gärna ha fått formulera lite tidigare, för det är en betydligt mycket trevligare, intelligentare och på det stora hela taget relevantare kommentar än mycket av det andra du skrivit. Jag tycker förvisso fortfarande att man kan diskutera objektifieringen ur enbart ett kvinnoperspektiv, men då förstår jag din poäng och tycker att det är en fullt giltig invändning.

  4. Charlotte:

    ”Om kvinnor är vad de vill vara och gör vad de vill göra skulle det inte finnas varken hedersmord eller kvinnliga självmord, ingen anorexia, ingen bullemi, ingen depression och inga tonårsflickor som skär sig i armarna. Det finns det.”

    Detta stämmer inte om människor överlag så det stämmer inte om kvinnor, kvinnor är ju människor. En helt ohållbar tanke denna att bara för att vi har problem gör vi inte vad vi vill eller är vad vi vill. Tillämpat i detta samband betyder det att vi har den könslighet vi vill ha och bara för att vi har det jobbigt i denna könslighet betyder inte att vi inte skulle vilja ha det.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s