Vardagslivet

Den dåliga hönsmamman

Äggväktarna ringde oroligt och frågade om jag verkligen hade förstått hur snart kycklingarna skulle komma hem till oss eftersom det, utgående från bloggen, verkade som om jag räknat fel på typ två veckor. Eftersom jag fortfarande lever kvar i februari och dessutom räknar som vad min älskade son kallar ”korkad guldfisk” var det en helt berättigad farhåga. Men nu har vi en bur, och Äggväktarna har fixat en sån där värmelampa och kycklingmat så det ska säkert gå bra det här!

Så fick vi den här bilden på äggen. Här ligger våra små kycklingar och väntar på att vara redo för världen. (Och min första tanke när jag såg bilden var sockerkaka. Måste skärpa mig.)

20140320-105914.jpg

Så i dag, strax efter klockan 8 på morgonen, kläcktes den första lilla kycklingen. Nu tar det inte lång tid förrän de alla är kläckta. Spännande tider, det här!

20140320-105905.jpg

Nyhetsplock · Vardagslivet

Andrum

På ett forum som visade sig vara betydligt mer feministiskt än vad jag först trott tog jag ställning för att män inte ska behandlas sämre än kvinnor, för att män inte ska bli kallade skymford (i det här fallet Vita kränkta män) och för att mäns åsikter och erfarenheter ska värderas lika högt i jämställdhetsdiskussioner som kvinnors. När jag lämnade gruppen hade mitt inlägg fått 120 svar, varav endast en handfull var medhåll.

Och så skrev jag ett blogginlägg om det, och om hur viktigt det är att man lyssnar på varandra, slutar generalisera och slutar dra allt till metadiskussioner om feminister. De senaste dagarna har nästan 200 kommentarer trillat in. Många är medhåll, men alltför många är fortfarande samma, tradiga generaliserande metadiskussion om feminister, om hur kvinnor är och om hur jag inte tar tillräckligt ansvar för mäns rättigheter – trots att jag på ett annat forum tampas med en shitstorm för att jag ställt mig upp för män. Det är mästrande, nedlåtande, fördomsfullt och oerhört tröttsamt. Jag har svårt att sova. Konstant huvudvärk. Vimsig och håglös. Somliga av er som kommenterar drar verkligen kraften ur mig. Så jag ber er om lite andrum. Om allt ni har att säga alltid är kritik, alltid utgår från att jag har fel och alltid syftar till att rätta så backa nu. Och ni som liksom vacklar någonstans på gränsen, som håller med ibland men inte alltid, kan ni vänligen ta större ansvar för att syna vad ni själva och andra skriver och också reagera på de här sakerna. För jag vill inte blocka folk, men någonstans måste gränsen dras.

Ja, och alla ni underbara som hör av er, per mejl, per telefon, per whatever, och stöttar och peppar; här kommer en bild på en kattunge till er!

20131019-154315.jpg

20131019-153909.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Hur man diskuterar genus och jämställdhet

I efterskalvet av mitt förra inlägg och mitt inlägg på FB-gruppen Genus och jämställdhet framkommer det väldigt tydligt att det finns en hel del fler saker vi borde prata om. Eller. Egentligen kanske snarare hur man ska prata om saker som är viktiga att prata om.

De feminister som lackade ur på Genus och jämställdhet gjorde det, verkar det som, inte kanske så mycket på grund av just de här männen som sedan blockades som på grund av mönstret männen var en del av. Ok, vissa menar att det är mäns sätt att dominera kvinnor – ett patriarkalt mästrande – och det kan jag inte hänga med på. Men jag har varit med i det här gamet tillräckligt länge för att känna igen argumenten och diskussionsmönstret. En dag var jag till och med arg nog att göra en bingoplan över det.

Om ni ursäktar att jag för en stund nu generaliserar grovt beträffande kön, men när kvinnor diskuterar och det kommer en man med finns det en viss tendens att mannen tar rätt mycket plats. Ofta på kvinnornas bekostnad. Det är något som fler män borde vara medvetna om att de gör och sedan ta ett steg tillbaka. Om du är man och just nu blev lite arg över vad jag skrev finns det med största sannolikhet extra stor anledning att ta det där steget tillbaka. Om diskussionen dessutom rör genus och jämställdhet är argumenten alltför ofta de samma. ”Det är ju skillnad på pojkar och flickor”, ”nånting nånting Hjernevask”, ”typiskt feminister att [insert random nedsättande]”, ”men lilla du”, ”nu har du fel”. Det betyder att om en gammal, tjusig räv som jag möter en ung man som just sett Hjernevask för första gången så ser jag vartåt det barkar redan från början. Och jag har redan haft just exakt den diskussionen typ tusen gånger förr och tyckte inte att det var särskilt givande ens då. Så den unge mannen som fått upp ögonen för jämställdhet och som är kritisk mot feminismen träffar på en kvinna (mig, den tjusiga räven) som avfärdar honom nästan omedelbart. När han kommit så långt i sin argumentation att han börjar med ”lilla du” är jag redan färdig att ge någon på käften. För honom verkar det säkert som att jag inte är intresserad av att diskutera. För min egen del handlar det om att jag redan fört den diskussionen. För många gånger.

Jag tror att det grundläggande felet som många gör, oavsett vilken utgångspunkt de har, är att de ger sig in i diskussioner för att lära någon annan hur det är, istället för att lära sig själv någonting nytt. Man rättar hellre än lyssnar. Varje diskussion ska avgöras med vinst eller förlust istället för lärdom. Så får det inte vara.

Vad som också framkom tydligt var att man vill undvika metadiskussionen om feminism som alltid blir. Hannah har skrivit om det förr. Och jag som aldrig kallat mig feminism får hela tiden stå till svars för vad feminister säger och tycker. Istället för att lyssna till vad kvinnor (oavsett om de är feminister eller inte) säger leder man in diskussionen på vad feminismen borde stå för. Ett exempel på hur det kan se ut:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som kvinnor! Så himla sexistiskt att tala om mäns våld mot kvinnor!
– Fast det gjorde jag ju inte.
– Men feminister gör det! Här är trettiotolv länkar till forskning som visar vad jag säger och som en kille någonstans sammanställt men som jag själv inte läst utan bara copypastar in hos alla feminister som sprider lögner om att alla män är våldsverkare.

Ja. Och därifrån är det ganska svårt att fortsätta (men jag har gått igenom listan). Motargumenten har nämligen bara koppling till vad någon antifeminist tror att feminism handlar om (eller inte handlar om) istället för till vad man faktiskt säger. När man har haft den där diskussionen några gånger ser den istället ut så här:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som…
– SHUT THE FUCK UP!

Mycket av det här handlar om kön. Jag kan vara den första som erkänner det. När jag ser ett mansnamn på kommentarerna som plingar in får jag en klump i halsen. Jag stålsätter mig på att det kommer att vara negativt, kritik, samma malande argument. Men, och det här tror jag är jätteviktigt, jag bemödar mig verkligen om att sedan läsa och svara utan hänsyn till kön. För det tycker jag att alla förtjänar. Så vill jag själv bli behandlad.

Så oavsett hur mycket jag förstår tröttheten i att föra samma diskussion tusen gånger, och även förstår behovet av forum där man slipper (som någon sa) starta på minus 10 varje gång, så får man inte automatiskt bemöta män som vill diskutera genus och jämställdhet hårdare och kortare. Samtidigt borde fler män vara medvetna om hur det ser att vara kvinna och diskutera genus och jämställdhet och hur gruvligt trötta många av oss är på upprepningarna, på klappar på huvudet, på metadiskussioner om feminism – och sedan undvika fallgroparna. Och bara så att vi har det klart; det tillkommer inte antifeministiska män att diskutera vad feminism står eller borde stå för. Det kan bara feminister själva få göra, så vi släpper de trådarna helt här. Så. Nu leker alla snällt med varandra, mmmkay?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemet med håriga leggings

Det har kommit en ny sorts leggings med hår. Tanken är att tjejer ska ha dessa leggings på sig för att slippa bli antastade – de är ”anti-pervert”. Jag förstår hur någon kan tycka att det här är ett genidrag, men det finns en del problem. För att uttrycka det milt.

1: Det här kanske är breaking news för vissa, men tjejer har naturligt håriga ben. Helt av sig självt växer håret på kvinnors ben. Nej, det blir inte Chewbaccatjockt, men de flesta av oss har heller inte direkt några osynliga små fjun. Det är hår. Håriga ben om man inte gör något åt det. Varför ska man då först raka/vaxa/trimma/fixa för att sedan köpa ett par leggings så att det ser ut som om man inte just har rakat/vaxat/fixat/trimmat?

2: Idén är att män tycker att kvinnors naturligt håriga ben är så in i helvete äckliga att män inte ens lite grann vill antasta kvinnor med håriga ben. Alltså. WTF.

3: De män som på riktigt är perversa, de där som faktiskt antastar och våldtar okända kvinnor (snarare än de som gör det så att säga på en fest-relaterad hobbybasis), kommer knappast att avskräckas av ben som är aldrig så håriga. De kvinnor som råkar ut för dessa män ska heller aldrig ledas att tro att om de bara hade varit något de inte var så hade de kunnat undvika överfall.

4: Men det största problemet är att man i vanlig ordning vill lösa kvinnors utsatthet med att ändra på kvinnorna. Till något de skulle vara om kvinnorna inte först skulle ändra på sig för att vara mer som männen vill. Någonstans här borde det gå upp för folk att kvinnors utsatthet måste lösas av att männen ändrar sig, att det inte finns någonting som kvinnorna kan göra – eller ens borde förväntas göra – för att undvika att bli antastade.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Beam me up, Scottie!

Vi måste prata om det här med forskning igen. Om vad forskning är och vad det inte är. Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual. Det är mycket kortfattat den vetenskapliga processen.

Forskning är alltså inte bara resultatet. Forskning är inte en bra idé som verkar stämma. Forskning måste ha alla steg för att vara värd namnet.

Och med risk för att låta väldigt nedlåtande, men just nu blir en del diskussioner som om en astrofysiker skulle diskutera med en Trekkie. Bara för att Trekkien sett alla Star Trek betyder det inte att hon kan mer om rymden än astrofysikern eller ens att astrofysikern måste förstå hur man använder en Transporter eller kunna tala Klingon för att vara en bra astrofysiker. Därmed inte sagt att astrofysikern inte kan ha utbyte av att diskutera med Trekkien, men när Trekkien börjar rätta astrofysikerns forskning för att den inte överensstämmer med vad kapten Kirk anser så betyder det förmodligen att astrofysikern önskar att Scottie skulle beama upp riktigt snart.

Jag försöker diskutera med alla och svara så tydligt jag kan, men ibland slår det mig hur oerhört långt ifrån varandra man kan vara. Som när en amerikansk journalists sociala experiment lyfts fram som bevis för hur svårt dagens svenska man har det. Eller som när forskarvärldens konsensus förkastas för att det inte har något betydelse vad forskare tycker eftersom bara resultaten räknas. Då vet jag liksom inte ens vart jag ska börja. Journalisters sociala experiment är inte forskning. Amerikansk kontext kan inte appliceras på svensk. Konsensus inom forskarvärlden betyder inte ”forskarna tycker” utan ”den förkrossande majoritetens resultat visar”.

Och så får jag höra att forskare minsann inte har något tolkningsföreträde och igen står jag där på andra sidan avgrunden och undrar hur det kan ha blivit så här. Det är klart att man ska föra diskussion, det är klart att diskussionen kan basera sig på spännande sociala experiment och jämförelser mellan olika länder, men då måste man också göra det på ett sådant sätt som visar att man förstår vilken sorts argument man använder. Diskuterar man allmänt får man stå ut med att man kan se saker från fullkomligt olika vinklar och att båda kan vara rätt. Vill man luta sig mot forskning så ska det vara just forskning, utförd i en kontrollerad miljö i enlighet med den vetenskapliga processen, för att det ska finnas någon som helst trovärdighet i argumenten och för att man ska kunna säga att man har rätt – att det finns bevis.

Så några saker som det inte finns bevis på och som har kommit upp som bevisade fakta i de senaste dagarnas diskussioner är exempelvis manshatet i media, kvinnors generella sexuella makt och förtryck av pojkar inom skolan. Det betyder inte att det inte skrivs skit om män, att vissa kvinnor inte utnyttjar sin sexualitet för att komma uppåt i världen eller att pojkar i dagens skola inte mår dåligt. Inte eller innebär det att dessa inte skulle vara relevanta och viktiga ämnen värdiga diskussion. Men de är inte vetenskapligt bevisade fakta och ska inte användas som sådana.

Vardagslivet

Bloggen bjuder på spel!

För ett par dagar sedan meddelade WordPress att jag nu bloggat på den här plattformen i ett år. Jag tänkte fira det med bjuda på ett spel. Bloggen presenterar….

Debattbingo Genusversionen!

Nästa gång ni ger er in i en konstruktiv och varierande debatt kan ni enkelt kontrollera att ni avhandlat alla de viktigaste momenten. Full bricka gäller!

Genusbingo

Historikerns historier · Kulturkrockar

Frågan om könsmaktsordningen

Jag fick en väldigt intressant fråga. Bashflak skrev så här:

”Då kanske man kan undra i vilken kultur och tidsålder könsmaktsordningen först kunde observeras? Eller finns den i alla kulturer? Jag frågar därför att jag är genuint nyfiken. Och skeptisk till hur den ska kunna bekämpas om svaret är det sistnämnda.”

Det allra första man måste ta ställning till är förstås exakt hur man definierar könsmaktsordningen. I ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” (i Genus i historisk forskning från 1993) skriver Yvonne Hirdman att ”[g]enussystemet är således en ordningsstruktur av kön” där det finns två avgörande faktorer – dikotomi och hierarki (s 149). Med dikotomi menas ett isärhållande av vad som betraktas som manligt och vad som betraktas som kvinnligt.  I dagens samhälle är den dikotomin ganska långt uppluckrad i och med att man inte officiellt säger att bara det ena könet får göra vissa saker, men det finns fortfarande föreställningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Med hierarki menas att mannen är normen (vilket i enlighet med dikotomin gör kvinnan till det avvikande) och att det är mannen som bestämmer. Könsmaktsordningen är i princip synonym med ett sådant genussystem (vilket är ett begrepp jag själv är mer bekväm med), även om jag själv skulle vilja säga att ett genussystem inte kräver manlig hierarki. Om vi för sakens skull anser att både dikotomi och hierarki måste finnas för att det ska vara könsmaktsordning, och att genussystem syftar till ett bredare system av relationer mellan könen så vet vi vad vi pratar om just nu.

För att kunna observera denna dikotomi och hierarki krävs det källor, och möjligheterna till goda analyser av könsmaktsordningen är beroende av källmaterialet. Historiker kan alltså inte avgöra hur det såg ut på stenåldern, exempelvis. Jag vågar inte säga vilken kultur eller tidsålder som först uppvisade en könsmaktsordning, men att det under romartiden var allmängiltigt står helt klart. Det visas av sådana saker som att kvinnor inte var rättssubjekt (de hade ingen rättslig person) och att de stod under sin makes bestämmanderätt. Det här var inte något specifikt för de rikare klasserna och hade ingenting med alfahannar att göra (som en del verkar tro) utan gällde i alla samhällsskikt. Man hade också tydliga direktiv för vad män och kvinnor fick göra och ur de skulle bete sig, även om det är svårt att veta hur de stora massorna faktiskt efterlevde detta. Generellt kan man säga att genom historien är könsmaktsordningen starkare ju längre från en viss basal överlevnadsgräns man kommer. I ett fattigt hushåll måste man kanske överge dikotomin i vissa saker för att få vardagen att gå ihop. I mer välställda hushåll höll man kvinnorna avstängda från både omvärlden och manliga göromål i särskilda kvinnodomäner. I antika Grekland kallades dessa för gynaikonitis och i det ottomanska riket harem, och idén att hålla kvinnor mer eller mindre instängda i sina egna rum var vida känd. Visst kan man se det som att det säkert var skönt för kvinnorna att få slippa bekymra sig för omvärlden och kunna fokusera på sitt broderi, men i ljuset av könsmaktsordningen var det inte kvinnornas eget val att ha den indelningen – även om de bidrog till att upprätthålla den – och den som hade makten att välja var mannen.

Men könsmaktsordningen finns inte i alla kulturer, och även i de kulturer den finns har den varit långt ifrån statisk. Tvärtom är den i konstant förändring och relationerna mellan män och kvinnor omförhandlas. Så långt tillbaka vi kan med historiska källor spåra det västerländska samhället (om vi för enkelhetens skull säger att det började med grekerna ungefär) så har dock både dikotomin och hierarkin förblivit konstanter, även om detaljer förändrats. Däremot har exempelvis Christine Saidi visat att kvinnor i tidiga östra Central-Afrika levde långt ifrån i den sortens könsmaktsordning tidigare forskning visat. Det handlar till stora delar om att mycket av vad vi vet i dag grundar sig på forskning från början av 1800-talet, en tid då det västerländska samhället var i en synnerligen starkt inrutad könsmaktsordning, och därför har kvinnorna skjutits åt sidan. Ett exempel var när de första forskarna kom till Afrika för att studera ursprungsbefolkningen och gjorde det genom att tala med männen eftersom de förutsatte att makten låg hos dessa. Ju mer genushistoria som skrivs, desto mer nyanserad blir bilden av den historiska könsmaktsordningen, från det att den sågs som en gudagiven naturlig ordning, vidare till skapad av män för att hålla nere kvinnor till dagens: ett komplicerat nätverk av relationer och föreställning som måste studeras inom en viss kontext (det vill säga, 1700-talskontext ger inte en bild av könsmaktsordningen som kan appliceras på 1600-talet).

Och så slutligen några ord om hur man ska ”bekämpa” könsmaktsordningen. Jag tror på jämställdhet. Jag är övertygad om att ökad jämställdhet i betydelsen större frihet att inte anpassa sig efter könsmaktsordningen gynnar både män och kvinnor. På så vis borde den bekämpas här och nu. Men som historiker har jag förstås inga synpunkter kring hur man skulle bekämpa könsmaktsordningen, eftersom min uppgift är att beskriva vad jag ser – strategier, strukturer, möjligheter, förbud – i mitt källmaterial och det är aldrig så enkelt som att säga att kvinnorna alltid är förlorarna och männen vinnarna. Och det är just det här som gör att jag tycker att genus är så fantastiskt spännande. Människor är så finurliga på att anpassa sig, att sätta upp ramar för sin tillvaro, att strukturera sitt varande och i den bemärkelsen skapa sin egen tids man och kvinna.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om att forska kring diskriminering

I debatten mellan Pär Ström och Vita kränkta mäns skapare Kawa Zolfagary framstår det tydligt att Ström inte tror på att kvinnor blir diskriminerade. Enligt Ström är nämligen de enda som diskrimineras i Sverige av i dag män. Hans (och förbluffande många åsiktsfränders) huvudargument är att det inte kan bevisas att kvinnor, eller någon annan än män, blir diskriminerade. Kvinnor bara upplever att de blir diskriminerade och inbillar sig därför eftersom kvinnor är bortskämda och vana vid att få allt. Män däremot blir diskriminerade enligt lagen och det kan man mäta. Jag har hört det argumentet så många gånger att jag numer nästan kan lukta mig till när det kommer, men hittills är det ingen som har svarat mig på frågan vilka paragrafer det är som diskriminerar män (gör gärna det, ni som vet). Men det är egentligen ett sidospår, för jag tänkte skriva om hur man forskar kring diskriminering och varför den forskningen är relevant

Att kvinnor blir diskriminerade, exempelvis inom universitetsvärlden, är visat i otaliga studier, men dessa studier  underkänns kategoriskt av dem som inte tror att kvinnor diskrimineras eftersom studierna är grundade på subjektiva åsikter och intervjuer. På samma vis underkänns forskning som indikerar att invandrare diskrimineras. Och det är just det som är problemet med att forska kring diskriminering i länder som förbjudit det samma: ingen av dem som diskriminerar kommer att erkänna det. Istället för att säga att man valde bort kvinnan för att hon kanske kommer att bli gravid, eller invandraren för att han har ett konstigt namn kommer man förstås att säga att man valde bort dem på grund av andra orsaker. Att säga något annat vore korkat. Ur den synvinkeln finns det inga bevis. Dessutom kan jag förstå att det kan finnas en viss skepsis mot folk som säger att de diskrimineras. Jag menar, själv är jag väldigt skeptisk till att män i Sverige är diskriminerade (inte att det inte skulle kunna hända en del män, utan att det bara är män som är utsatta). Dessutom verkar det som om många bara är ute efter att klaga och skylla sina egna tillkortakommanden på andra. Att se sig själva som offer istället för att ta ansvar för sin egen del. Det är väl klart att man till slut blir ganska mätt på att lyssna på någon som tjatar om att glaset är halvfullt men som inte uppskattar att den åtminstone har ett glas.

Men att somliga verkar ha en predisposition för missnöje underkänner inte att diskriminering faktiskt förekommer och är ett mycket konkret problem. Det måste vara skäl att reagera när alltför många upplever samma sak. När den synnerligen kompetente hjärtspecialisten får sitt tjugonde nej tack och börjar tänka sig att det kanske inte är för att det finns ett överskott på kompetenta hjärtspecialister utan för att han heter Hussein. När den unga mäklaren på anställningsintervju ännu en gång får stå tillbaka när de istället anställer en mindre erfaren man och som då funderar över om förväntningarna på att hon som ung kvinna snart borde blir mammaledig kan spela in. Eller när den kvinnliga docenten med två små barn ser professorsposten gå till en manlig kollega den här gången också suckande inser att ledningen tror att hon på grund av barnen inte kommer att kunna lägga ner samma övertidstimmar.

Det är här som forskningen kommer in. Studier visar på en lägre anställningsbarhet av personer med utländska namn och av unga kvinnor, och studier pekar på att familj är ett hinder för att nå högre poster för kvinnor men inte för män (men detta är betydligt bättre i Norden än i övriga Europa!). Ofta startar ett forskningsprojekt genom att forskarna har någon sorts statistisk snedfördelning som utgångspunkt. Därefter försöker man utvärdera vad som orsakar snedfördelningen, vad man skulle kunna göra åt det och vad effekten av en jämnare fördelning skulle kunna vara. Ett av de vanligaste tillvägagångssätten är att  intervjua relevanta personer, och det är just intervjuerna som många (icke-akademiska) kritiker tycks hänga upp sig på. Ofta får jag höra att man inte kan lita på dessa studier eftersom intervjuer endast är subjektiva återgivningar och inte fakta.

Ponera att vi underkänner intervjuer och subjektiva återgivningar av upplevda verkligheter som underlag för forskning. För det första skulle vi tvingas underkänna en mycket stor del av historieforskningen kring sådant som Förintelsen, Vinterkriget, kriget på Balkan och så vidare. I historieforskningen är berättelserna från förintelseläger och skyttegravar fullkomligt ovärderliga källor till information. För det andra skulle den medicinska forskningen inte ha mycket att gå på om de inte fick ta i beaktande vad patienter berättar, vad som orsakar smärta, yrsel, domningar. För det tredje skulle hela sociologin få lägga ner eftersom den i princip är baserad på hur människor upplever sin samtid och i samma veva kan vi skrota psykologin och stora delar av lingvistiken. Inom de här vetenskaperna pågår förstås konstant diskussioner om hur man ska ta intervjuer och subjektiva återgivningar i beaktande, men det är också allmänt vedertaget att det finns mycket bra sätt att gå tillväga och det finns inga röster höjda för att man ska avsäga sig dessa metoder.

Så varför ska man då inte kunna lita på alla de studier baserade på kvinnor som berättar om sexism på arbetsplatsen, problemen med att avancera i graderna som kvinna och hur deras kunskaper rankas lägre än jämbördiga män? Ibland får jag höra att man inte kan lita på en viss studie för att man bara intervjuat kvinnor, men om man undersöker varför kvinnor inte söker sig till vissa akademiska discipliner är det förstås mest relevant att intervjua kvinnor. Och så är det det där genomgående argumentet att man faktiskt aldrig kan lita på vad kvinnor berättar. Det argumentet är i sig ett tydligt tecken på diskriminering av kvinnor; en syn på kvinnor som en grupp mindre trovärdiga, lögnaktiga och bortskämda personer bara på grund av att de är kvinnor. Ett argument som inte duger till annat än att skjuta sig själv i foten med.

Och så finns det argument som att forskarna förutsätter att det finns diskriminering och därför hittar det, att man liksom skulle ha svaret klart redan innan man ställt frågan. Vad vi har här är tyckare och kritiker som i allmänhet själva inte sysslar med forskning (och som alltför ofta inte ens har läst studierna…) som kommer med en av de grövsta anklagelserna man kan rikta mot en forskare – att forskaren inte har undersökt sakfrågor utan hängett sig åt ideologiskt sagoskapande. Ingen (och om det blev otydligt så alltså INGEN) av de studier jag har läst tar för givet att just diskriminering per definition är huvudorsaken till statistiska snedfördelningar utan undersöker och diskuterar även andra möjliga orsaker. Istället tycks kritiken mot att forskarna hittar vad de vill drivas av en liten klick, om än en synnerligen högljudd och tydligen resursstark sådan, som blånekar att andra än män skulle bli diskriminerade. Deras utgångspunkt är att kvinnor inte blir diskriminerade. Därför blir inte kvinnor diskriminerade. Är det då samma sak som forskare som tar för givet att kvinnor blir diskriminerade och därför finner att kvinnor blir diskriminerade?

Nej då. För de allra flesta av oss är det nämligen klart att många olika grupper, i olika givna situationer, är förfördelade och att det är relevant att fundera över hur det kommer sig. Då blir det inte kontroversiellt att det ibland skulle vara kvinnor som råkar ut för det. Dessutom finns det exempelvis studier gjorda med anonyma ansökningar inom akademien som visar att kvinnor har en sämre chans att bli anställda samt att de, då de skulle anställas, bedöms värda lägre lön än manliga sökanden. Till detta kan man lägga statistik rörande förslagsvis kvinnlig respektive manlig representation på olika poster, på olika arbetsplatser och inom olika discipliner. Eller varför inte anmälningar om sexuellt ofredande på arbetsplatsen?  Samtidigt är det förstås svårt att få diskrimineringen svart på vitt eftersom väldigt få arbetsledare eller ledningsgrupper säger att ”jomen hon den där Berit är en så ful hagga, Jonna lär bli tjocken när som helst det lössläppta lilla våpet och Ahmed är ju blatte så vi valde Erik.” Så får man inte göra. Därför kommer de flesta som gör det heller aldrig att erkänna att det har hänt. Det är just därför man använder berättelserna från dem som står på andra sidan, från Berit, Jonna och Ahmed. För de här personerna är forskningen om diskriminering relevant. För alla oss som skulle kunna vara Berit, Jonna eller Ahmed (eller kanske Erik i vårdnadstvist med sin fru) är forskningen relevant.

Sist skulle jag vilja säga något kort om dem som menar att kvinnor inte når vissa poster för att kvinnor inte vill ha de posterna, oavsett om kvinnorna säger sig vilja ha dem eller inte. I samband med det argumentet brukar jag få höra att kvinnor och män i Sverige nämligen är fria att välja precis vad de vill och att statistiska snedfördelningar är resultatet av kvinnor och mäns fria val. De män som kör den här linjen skulle jag vilja se gå till jobbet klädd i klänning. Som ett fritt val alltså, eftersom vi i dag inte påverkas av normer. En dag i klänning borde ju liksom inte vara något problem då. Därefter kan vi fortsätta diskutera fria val.

Tills dess tänker jag vidhålla att alla de som upplever att något annat än deras egen kompetens och deras egna vilja ibland begränsar dem måste tas på allvar, och att alla de vetenskapliga studier som visar på diskriminering av kvinnor (eller för den delen andra av grupper) har större trovärdighet än tyckare och kritiker som säger nej till allt som tyder på att kvinnor inte är bortskämda våp.

Historikerns historier

Vad ett patriarkat är, och vad det inte är

Jag fick en fråga om vad ett patriarkat är för något. Det är ju ett ord man hör rätt ofta, och ett ord som jag själv använder i min forskning. Att förklara vad ett patriarkat är, är egentligen väldigt enkelt.

Ett patriarkat är ett samhällssystem där män (oftast äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. That’s it.

Ett patriarkat är alltså inte per definition ett samhällssystem som män har uppfunnit i syfte att förtrycka kvinnor, men det är heller inte ett system som ett gäng fulla rödvinsfeminister hittat på för att berättiga kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Att ett samhälle är patriarkalt säger ingenting om hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv. Ett patriarkat är en ram, där själva bilden som ramen omger kan se ut på många olika sätt. Den jämförelse jag brukar göra för att förklara vad jag menar är med monarki. En monarki är ett samhällssystem där det finns en kungafamilj. Termen säger dock ingenting om hur samhället i övrigt fungerar, vilka andra maktfaktorer det finns eller hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv.

Av någon anledning tenderar en viss sorts människor att bli väldigt arga när man talar om patriarkat, som om det skulle vara en ideologisk eller politisk vinkling av historien. För alla som sysslar med svensk historia är patriarkat en lika självklar term som monarki – det finns ingen pågående vetenskaplig diskussion om huruvida patriarkat är en användbar term eller ett feministiskt påhitt för det är så självklart att patriarkatet är ett historiskt faktum. Att diskutera patriarkatets existens i det medeltida Sverige med en historiker är som att diskutera trovärdigheten i evolutionen med en biolog. Det ger liksom inte intryck av att man är särskilt insatt i vad modern forskning kommit fram till.