Etikettarkiv | Eller som att diskutera rakhyvlar med en Wookie

Att vara genusmedveten men inte feminist

Som ett litet avbrott till julefriden gav jag mig, mot bättre vetande, in i en diskussion kring huruvida det var möjligt att vara genusmedveten men ändå inte feminist. För mig finns det ett fullständigt självklart svar på den frågan: ja. Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.

Anledningen till att jag inte vill kalla mig feminist är först och främst att det förs så många diskussioner av och med feminister där jag upplever att åsikterna som vädras är väldigt långt ifrån min egen syn på både jämställdhet och vägen dit. Och visst, man ska inte döma en hel rörelse på basis av vad några säger men de här typerna är inga undantag. Det går knappt diskutera feminism med feminister utan att aspekter som att mäns röster inte är välkomna/lika viktiga eller bördan av kvinnoförtrycket i Sverige i dag kommer upp. Där skiter det sig för mig. I dagens Sverige behövs mäns och kvinnors röster lika mycket i jämställdhetsarbetet. Och ska vi benämna svenska kvinnors kollektiva situation ”förtryck” då finns det inte ord som räcker till för att beskriva vad som händer i till exempel Afghanistan.

En rörelse är vad medlemmarna gör den till. Den formas och omformas med medlemmarna. Därför kan jag helt enkelt inte bortse från vad som ideligen framförs av feminister i feminismens namn när jag tar ställning till om feminism är en benämning jag kan känna mig bekväm med.

Och när man sedan försöker förklara det här, att man ser annorlunda på alltför många av de frågor som ligger dagens feminism varmt om hjärtat, då kan det i slutändan bara gå på två sätt.

1: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så nära feminismens att de går över till att förklara att man visst är feminist ändå.

2: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så långt ifrån feminismens att man har fel och måste rättas.

I mitt stilla sinne tänker jag att en del ser feminism som kollodialt silver. Det finns ingenting som feminismen inte kan lösa. Om alla var feminister skulle allt genom ett trollslag bli bra.

Det var det. Nu tillbaka till julefriden.

 

Den dåliga hönsmamman

Äggväktarna ringde oroligt och frågade om jag verkligen hade förstått hur snart kycklingarna skulle komma hem till oss eftersom det, utgående från bloggen, verkade som om jag räknat fel på typ två veckor. Eftersom jag fortfarande lever kvar i februari och dessutom räknar som vad min älskade son kallar ”korkad guldfisk” var det en helt berättigad farhåga. Men nu har vi en bur, och Äggväktarna har fixat en sån där värmelampa och kycklingmat så det ska säkert gå bra det här!

Så fick vi den här bilden på äggen. Här ligger våra små kycklingar och väntar på att vara redo för världen. (Och min första tanke när jag såg bilden var sockerkaka. Måste skärpa mig.)

20140320-105914.jpg

Så i dag, strax efter klockan 8 på morgonen, kläcktes den första lilla kycklingen. Nu tar det inte lång tid förrän de alla är kläckta. Spännande tider, det här!

20140320-105905.jpg

Andrum

På ett forum som visade sig vara betydligt mer feministiskt än vad jag först trott tog jag ställning för att män inte ska behandlas sämre än kvinnor, för att män inte ska bli kallade skymford (i det här fallet Vita kränkta män) och för att mäns åsikter och erfarenheter ska värderas lika högt i jämställdhetsdiskussioner som kvinnors. När jag lämnade gruppen hade mitt inlägg fått 120 svar, varav endast en handfull var medhåll.

Och så skrev jag ett blogginlägg om det, och om hur viktigt det är att man lyssnar på varandra, slutar generalisera och slutar dra allt till metadiskussioner om feminister. De senaste dagarna har nästan 200 kommentarer trillat in. Många är medhåll, men alltför många är fortfarande samma, tradiga generaliserande metadiskussion om feminister, om hur kvinnor är och om hur jag inte tar tillräckligt ansvar för mäns rättigheter – trots att jag på ett annat forum tampas med en shitstorm för att jag ställt mig upp för män. Det är mästrande, nedlåtande, fördomsfullt och oerhört tröttsamt. Jag har svårt att sova. Konstant huvudvärk. Vimsig och håglös. Somliga av er som kommenterar drar verkligen kraften ur mig. Så jag ber er om lite andrum. Om allt ni har att säga alltid är kritik, alltid utgår från att jag har fel och alltid syftar till att rätta så backa nu. Och ni som liksom vacklar någonstans på gränsen, som håller med ibland men inte alltid, kan ni vänligen ta större ansvar för att syna vad ni själva och andra skriver och också reagera på de här sakerna. För jag vill inte blocka folk, men någonstans måste gränsen dras.

Ja, och alla ni underbara som hör av er, per mejl, per telefon, per whatever, och stöttar och peppar; här kommer en bild på en kattunge till er!

20131019-154315.jpg

20131019-153909.jpg

Hur man diskuterar genus och jämställdhet

I efterskalvet av mitt förra inlägg och mitt inlägg på FB-gruppen Genus och jämställdhet framkommer det väldigt tydligt att det finns en hel del fler saker vi borde prata om. Eller. Egentligen kanske snarare hur man ska prata om saker som är viktiga att prata om.

De feminister som lackade ur på Genus och jämställdhet gjorde det, verkar det som, inte kanske så mycket på grund av just de här männen som sedan blockades som på grund av mönstret männen var en del av. Ok, vissa menar att det är mäns sätt att dominera kvinnor – ett patriarkalt mästrande – och det kan jag inte hänga med på. Men jag har varit med i det här gamet tillräckligt länge för att känna igen argumenten och diskussionsmönstret. En dag var jag till och med arg nog att göra en bingoplan över det.

Om ni ursäktar att jag för en stund nu generaliserar grovt beträffande kön, men när kvinnor diskuterar och det kommer en man med finns det en viss tendens att mannen tar rätt mycket plats. Ofta på kvinnornas bekostnad. Det är något som fler män borde vara medvetna om att de gör och sedan ta ett steg tillbaka. Om du är man och just nu blev lite arg över vad jag skrev finns det med största sannolikhet extra stor anledning att ta det där steget tillbaka. Om diskussionen dessutom rör genus och jämställdhet är argumenten alltför ofta de samma. ”Det är ju skillnad på pojkar och flickor”, ”nånting nånting Hjernevask”, ”typiskt feminister att [insert random nedsättande]”, ”men lilla du”, ”nu har du fel”. Det betyder att om en gammal, tjusig räv som jag möter en ung man som just sett Hjernevask för första gången så ser jag vartåt det barkar redan från början. Och jag har redan haft just exakt den diskussionen typ tusen gånger förr och tyckte inte att det var särskilt givande ens då. Så den unge mannen som fått upp ögonen för jämställdhet och som är kritisk mot feminismen träffar på en kvinna (mig, den tjusiga räven) som avfärdar honom nästan omedelbart. När han kommit så långt i sin argumentation att han börjar med ”lilla du” är jag redan färdig att ge någon på käften. För honom verkar det säkert som att jag inte är intresserad av att diskutera. För min egen del handlar det om att jag redan fört den diskussionen. För många gånger.

Jag tror att det grundläggande felet som många gör, oavsett vilken utgångspunkt de har, är att de ger sig in i diskussioner för att lära någon annan hur det är, istället för att lära sig själv någonting nytt. Man rättar hellre än lyssnar. Varje diskussion ska avgöras med vinst eller förlust istället för lärdom. Så får det inte vara.

Vad som också framkom tydligt var att man vill undvika metadiskussionen om feminism som alltid blir. Hannah har skrivit om det förr. Och jag som aldrig kallat mig feminism får hela tiden stå till svars för vad feminister säger och tycker. Istället för att lyssna till vad kvinnor (oavsett om de är feminister eller inte) säger leder man in diskussionen på vad feminismen borde stå för. Ett exempel på hur det kan se ut:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som kvinnor! Så himla sexistiskt att tala om mäns våld mot kvinnor!
– Fast det gjorde jag ju inte.
– Men feminister gör det! Här är trettiotolv länkar till forskning som visar vad jag säger och som en kille någonstans sammanställt men som jag själv inte läst utan bara copypastar in hos alla feminister som sprider lögner om att alla män är våldsverkare.

Ja. Och därifrån är det ganska svårt att fortsätta (men jag har gått igenom listan). Motargumenten har nämligen bara koppling till vad någon antifeminist tror att feminism handlar om (eller inte handlar om) istället för till vad man faktiskt säger. När man har haft den där diskussionen några gånger ser den istället ut så här:

– Det är ett jätteproblem att så många kvinnor inte får vara trygga i sina egna hem.
– Män är faktiskt lika utsatta som…
– SHUT THE FUCK UP!

Mycket av det här handlar om kön. Jag kan vara den första som erkänner det. När jag ser ett mansnamn på kommentarerna som plingar in får jag en klump i halsen. Jag stålsätter mig på att det kommer att vara negativt, kritik, samma malande argument. Men, och det här tror jag är jätteviktigt, jag bemödar mig verkligen om att sedan läsa och svara utan hänsyn till kön. För det tycker jag att alla förtjänar. Så vill jag själv bli behandlad.

Så oavsett hur mycket jag förstår tröttheten i att föra samma diskussion tusen gånger, och även förstår behovet av forum där man slipper (som någon sa) starta på minus 10 varje gång, så får man inte automatiskt bemöta män som vill diskutera genus och jämställdhet hårdare och kortare. Samtidigt borde fler män vara medvetna om hur det ser att vara kvinna och diskutera genus och jämställdhet och hur gruvligt trötta många av oss är på upprepningarna, på klappar på huvudet, på metadiskussioner om feminism – och sedan undvika fallgroparna. Och bara så att vi har det klart; det tillkommer inte antifeministiska män att diskutera vad feminism står eller borde stå för. Det kan bara feminister själva få göra, så vi släpper de trådarna helt här. Så. Nu leker alla snällt med varandra, mmmkay?

Problemet med håriga leggings

Det har kommit en ny sorts leggings med hår. Tanken är att tjejer ska ha dessa leggings på sig för att slippa bli antastade – de är ”anti-pervert”. Jag förstår hur någon kan tycka att det här är ett genidrag, men det finns en del problem. För att uttrycka det milt.

1: Det här kanske är breaking news för vissa, men tjejer har naturligt håriga ben. Helt av sig självt växer håret på kvinnors ben. Nej, det blir inte Chewbaccatjockt, men de flesta av oss har heller inte direkt några osynliga små fjun. Det är hår. Håriga ben om man inte gör något åt det. Varför ska man då först raka/vaxa/trimma/fixa för att sedan köpa ett par leggings så att det ser ut som om man inte just har rakat/vaxat/fixat/trimmat?

2: Idén är att män tycker att kvinnors naturligt håriga ben är så in i helvete äckliga att män inte ens lite grann vill antasta kvinnor med håriga ben. Alltså. WTF.

3: De män som på riktigt är perversa, de där som faktiskt antastar och våldtar okända kvinnor (snarare än de som gör det så att säga på en fest-relaterad hobbybasis), kommer knappast att avskräckas av ben som är aldrig så håriga. De kvinnor som råkar ut för dessa män ska heller aldrig ledas att tro att om de bara hade varit något de inte var så hade de kunnat undvika överfall.

4: Men det största problemet är att man i vanlig ordning vill lösa kvinnors utsatthet med att ändra på kvinnorna. Till något de skulle vara om kvinnorna inte först skulle ändra på sig för att vara mer som männen vill. Någonstans här borde det gå upp för folk att kvinnors utsatthet måste lösas av att männen ändrar sig, att det inte finns någonting som kvinnorna kan göra – eller ens borde förväntas göra – för att undvika att bli antastade.

Beam me up, Scottie!

Vi måste prata om det här med forskning igen. Om vad forskning är och vad det inte är. Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual. Det är mycket kortfattat den vetenskapliga processen.

Forskning är alltså inte bara resultatet. Forskning är inte en bra idé som verkar stämma. Forskning måste ha alla steg för att vara värd namnet.

Och med risk för att låta väldigt nedlåtande, men just nu blir en del diskussioner som om en astrofysiker skulle diskutera med en Trekkie. Bara för att Trekkien sett alla Star Trek betyder det inte att hon kan mer om rymden än astrofysikern eller ens att astrofysikern måste förstå hur man använder en Transporter eller kunna tala Klingon för att vara en bra astrofysiker. Därmed inte sagt att astrofysikern inte kan ha utbyte av att diskutera med Trekkien, men när Trekkien börjar rätta astrofysikerns forskning för att den inte överensstämmer med vad kapten Kirk anser så betyder det förmodligen att astrofysikern önskar att Scottie skulle beama upp riktigt snart.

Jag försöker diskutera med alla och svara så tydligt jag kan, men ibland slår det mig hur oerhört långt ifrån varandra man kan vara. Som när en amerikansk journalists sociala experiment lyfts fram som bevis för hur svårt dagens svenska man har det. Eller som när forskarvärldens konsensus förkastas för att det inte har något betydelse vad forskare tycker eftersom bara resultaten räknas. Då vet jag liksom inte ens vart jag ska börja. Journalisters sociala experiment är inte forskning. Amerikansk kontext kan inte appliceras på svensk. Konsensus inom forskarvärlden betyder inte ”forskarna tycker” utan ”den förkrossande majoritetens resultat visar”.

Och så får jag höra att forskare minsann inte har något tolkningsföreträde och igen står jag där på andra sidan avgrunden och undrar hur det kan ha blivit så här. Det är klart att man ska föra diskussion, det är klart att diskussionen kan basera sig på spännande sociala experiment och jämförelser mellan olika länder, men då måste man också göra det på ett sådant sätt som visar att man förstår vilken sorts argument man använder. Diskuterar man allmänt får man stå ut med att man kan se saker från fullkomligt olika vinklar och att båda kan vara rätt. Vill man luta sig mot forskning så ska det vara just forskning, utförd i en kontrollerad miljö i enlighet med den vetenskapliga processen, för att det ska finnas någon som helst trovärdighet i argumenten och för att man ska kunna säga att man har rätt – att det finns bevis.

Så några saker som det inte finns bevis på och som har kommit upp som bevisade fakta i de senaste dagarnas diskussioner är exempelvis manshatet i media, kvinnors generella sexuella makt och förtryck av pojkar inom skolan. Det betyder inte att det inte skrivs skit om män, att vissa kvinnor inte utnyttjar sin sexualitet för att komma uppåt i världen eller att pojkar i dagens skola inte mår dåligt. Inte eller innebär det att dessa inte skulle vara relevanta och viktiga ämnen värdiga diskussion. Men de är inte vetenskapligt bevisade fakta och ska inte användas som sådana.