Det svåra med att ha ett jämställt förhållande – ett inlägg om en klump i halsen

Ugglan skriver som vanligt oerhört intressant om det där med jämställdhet. Trots att undersökningar till exempel visar att kvinnor fortfarande gör betydligt mer av det obetalda hushållsarbetet och har mindre fritid än män, bedömer de allra flesta par att de har ett jämställt förhållande. Hur kommer det sig?

För det första tror jag att det ligger status i att säga att man har ett jämställt förhållande. Väldigt få skulle erkänna att de lever ojämställt, även om de känner så. Att leva ojämställt ses som något fult, något föråldrat och något som mest händer andra. I dagens samhälle är allt så jävla jämställt, liksom.

För det andra är det oerhört svårt att säga vad det är att leva jämställt. Är det en känsla av att båda drar sitt strå till stacken och att stråna är ungefär lika tunga? Är det statistik där timmar fritid versus arbete är jämnt fördelade?

Mitt spontana svar på frågan om vi har ett jämställt förhållande är ”ja”. När jag frågade min man om han tycker att vi lever jämställt svarade han att det beror på och så fick vi först diskutera hur frågan inte är ett sätt för mig att försöka sätt dit honom och därefter konstaterade han att han också anser att vi har ett jämställt förhållande.

Så börjar vi räkna på statistiken. Jag har varit hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Han i knappt tre månader. Jag tar kanske 7 av 10 vab-dagar. Han har träning 8 timmar i veckan. Jag har 1 timme. Jag sköter tveklöst mest disk, tvätt och städning trots att vi båda två arbetar heltid.

Och jag funderar på vad i hela friden det är som får mig att svara att vi har ett jämställt förhållande.

Dels tror jag att det är en liten dos status och kärlek med i det hela. Att säga att vi inte lever jämställt reflekterar knappast väl på varken mig eller min man, samtidigt som det är komplicerat att tala om kärlek när man ser på statistiken över vårt förhållande. Det finns nämligen få saker vi bråkar om riktigt lika mycket som det där med tidsanvändning och vem som ska vabba, tvätta, diska och städa. Det finns få saker som kan få mig lika tröstlöst arg som att tvingas ta ytterligare en vab-dag för även om det är omständigheterna som är tvingande går det inte komma ifrån att den enda som kan sätta stopp för de omständigheterna är han. Men att säga det rakt ut känns som att klaga på honom, och det vill jag ju inte. Han är nämligen en alldeles osedvanligt bra man.

Dels så tror jag att vi båda två är ganska nöjda med att vi ändå har lyckats rätt fint. Ekonomin håller ihop (nästan), barnen växer som de ska (men alldeles för fort) och det där berömda livspusslet som alla moderna föräldrar måste lägga får vi oftast att passa. Då känns det inte rätt att säga att vi inte lever jämställt. Vi försöker båda så gott vi kan.

Men samtidigt är det de där omständigheterna som alltför ofta utvecklas till min nackdel. Jag jobbar hemifrån, jag tjänar minst, jag har mest erfarenhet av att sköta barn och hushåll. Därför faller det sig naturligt att han jobbar och jag fixar allt annat. Han har viktiga möten med personer som inte kan vänta. Utan hans inkomst klarar vi oss inte. När barn kräks överallt och snoren rinner i takt med att febern stiger vet jag vad man ska göra, vilka mediciner man kan kombinera, hur man tröstar och vad som hjälper och jag hinner mer, klarar mer, för jag har gjort det så många gånger för.

Och så står vi där igen i dörren och säger hej då. Han går till jobbet och gör skillnaden i inkomst och viktighet lite större för han har möten att vara på och personer att träffa. Jag stänger dörren och gör skillnaden i praktisk erfarenhet av barnaskötande och hushållsarbete lite större och så fortsätter det.

Oftast har jag inget emot det. Oftast är jag ganska nöjd med att sköta barnen, pyssla i hemmet och sitta under sena timmar och nattskriva på min avhandling. Det finns ett sorts zen i det. Ett zen och en känsla av att båda gör sitt bästa som gör att jag svarar att vi lever i ett jämställt förhållande.

Så kommer den dagen då jag ska på konferens, då jag har längtat, planerat och taggat i månader. Och barnen blir sjuka så som barn tenderar att bli. Han har sina möten som han inte kan missa. Ingen saknar mig på konferensen. Jag sitter hemma och baddar febriga pannor och försöker förtvivlat svälja den där klumpen i halsen. Tänker att det kommer fler konferenser, att det blir min tur sen. Bäddar ner barnen i sängen och torkar i smyg tårar över prospektet att det inte blir min tur. Att jag aldrig kommer att komma ifatt i viktighet och lön och på riktigt kunna motivera att det är min tur. Och jag nattskriver avhandling tills det första barnet vaknar och måste tröstas tillbaka i sömn och jag själv inte längre kan hålla mig vaken.

Det där med jämställdhet är så jävla svårt. Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.

Jämställdhet handlar om att se strukturerna och att arbeta för att inte fastna i dem, om både känsla och statistik. Lika mycket som man ska få ta plats, få vara sin egen lyckas smed och få förverkliga sig själv så är ett jämställt förhållande beroende av att den som tar det där steget tillbaka och bereder utrymmet inte alltid är samma person. Att de där skillnaderna inte får bli så stora att man en dag ser sig själv stå på varsin sida om dem och inte når varandra längre.

Och att man vågar säga att det inte alltid är så jävla jämställt, men att man kan jobba på det. Tillsammans. För om vi på riktigt ska nå jämställdhet får det inte finnas tabu på att säga att man inte alltid klarar det, att man ibland får den där klumpen i halsen och håller på att kvävas av strukturerna. De där lömska omständigheterna som en gång skapades av fria val men blev en rutin och ett tvång, dem kan man inte tysta ihjäl.

72 tankar om “Det svåra med att ha ett jämställt förhållande – ett inlägg om en klump i halsen

  1. ÅH! Du kommer åt problemet med strukturer här! Och du lyckas löda igen. Den här gången löder du ihop det individuella med rådande strukturer i samhället. Så givande att läsa din blogg.

  2. Väldigt intressant!

    Jag vill dela med mig av ett tips för att underlätta vid nästa konferens. Så att det faktiskt blir din tur.

    Vi har en gemensam almanacka där vi planerar in ”kan inte vabba” dagar. Har jag en konferens jag gärna vill gå på ”tingar” jag den dagen och maken får vackert låta bli att lägga viktiga möten då. För det är hans vabb-dag oavsett. Och vise versa.

    Det har fungerat bra faktiskt även om det förstås hänt att något superduperviktigt gjort oss tvugna att revidera. Men jag har sluppit många klumpar i halsen.

    • Vi har haft det där rätt många gånger. Ofta så vet man ju ganska långt i förväg när det är dags för konferenser och deadlines. Men när han inte har samma möjlighet att planera, och något viktigt dyker upp liksom. Då sitter man där igen, och ju mer tydlig jag har varit med att det var viktigt för mig att få boka just de datumen, desto hårdare tar jag det när det skiter sig.

  3. Fint skrivet! Jag tycker också att det är viktigt att man uppmärksammar svackorna i sig själv och i sitt förhållande då det kommer till jämställdhet. Trots att jämställdhet är en fråga man brinner för kan man inte stå utanför de strukturer och normer som reproducerar ojämställdhet, hur medveten man än må vara om dem. Och på tal om jämställdhet som ett ideal: då jag studera sociologi för många år sen läste jag en svensk studie som har fastnat i mitt minne. Forskare hade intervjuat runt 20 par angående hur de arrangerar ekonomi och hushållsarbete och oberoende hur arrangemanget såg ut ansåg alla att deras system var jämställt. Sjukt intressant att alla såg jämställdhet som ett självklart ideal men vad som ansågs vara jämställt varierade radikalt.

  4. Fint och mycket tankeväckande skrivet! Det finns så mycket jag kunde skriva om det här ämnet att jag inte riktigt vet var jag ska börja – och det blir långt. Jag känner inte dig, och jag hoppas min ton inte känns anklagande, men jag vill gärna väcka en del frågor hos alla som läser.

    Jag tror jämställdhet i förhållandet är ett riktigt aktivt val. Det bevisas bl.a. av alla dessa jämställda par, som halkar tillbaka i traditionella könsroller så fort de får barn, ja, de är så traditionella så deras progressiva 70-talsmammor rodnar.

    Hanna skrev att man inte kan stå utanför de strukturer och normer som reproducerar ojämställdhet, hur medveten man än må vara om dem. Kanske inte helt. Men vad är det för vits att vara medveten om dem om man ändå passivt upprätthåller dem? Medvetenheten borde ju leda till handling, till medvetna val som syftar att luckra upp de här strukturerna.

    Du skriver om arbetsfördelningen hemma i relation till era respektive arbeten och inkomster. Redan här lurar en fälla. Om ni båda jobbar heltid, varför är det du som sköter den överlägset största delen av arbetet hemma? För att hans arbete kräver det (och i förlängningen: hans arbete inbringar mer pengar och går därmed inte lika lätt att tumma på)? Kanske det. Men gör följande tankelek: Om era omständigheter var rakt motsatta, skulle då arbetsfördelningen hemma också vara den motsatta? Skulle han med samma oemotsägliga logik vabba, städa, diska, laga mat? Och skulle han efter allt detta gå med på att du ägnade 8 timmar om veckan åt träning?
    Jämställdhet kräver aktiva val, och de i sin tur kan vara rätt obekväma för alla inblandade. Du skriver att du inte vill klaga på din man. Men hur tänkte du komma till skott då? Det kommer ingen plötslig insikt om det inneboende ojämställda i förhållandet, så länge båda tycker (eller låtsas tycka) att allt är okej. Det måste sägas rakt ut. Inte skrikas, hellre resoneras igenom.
    För såhär är det: De flesta karlar har det rätt hyfsat förspänt därhemma. De har fruar som, trots att de är medvetna om jämställdhetsproblematik, ändå ser det på något sätt som sin uppgift a priori att ta hand om hemmet, barnen osv. och som också gör det med den äran. Vilken karl som levde med den graden av uppassning skulle helt frivilligt själv börja ändra på det? På kort sikt har han ju bara att förlora på det. 🙂
    Så jo, klaga. Eller snacka igenom det. Och för att något ska hända måste båda ut ur sin comfort zone. Han måste göra mera (han bor ju i samma hushåll precis lika mycket som du, barnen är lika mycket hans. Dendär frågan om jobb, inkomst etc. har egentligen ganska lite med arbetsfördelningen hemma att göra). Och du måste låta honom göra det. Män klarar av häpnadsväckande komplicerade uppgifter, t.ex. på sina jobb. En tvättmaskin eller ett febersjukt barn är inte svårt. Det är bara att göra. Man lär sig, om man måste. Det kanske inte går som du brukar göra eller som du skulle vilja att det görs, men det får du leva med. Du kanske hinner med ett par timmar träning till i stället. Det är kanske värt det.
    Jag och min fru gjorde upp var sin Excel-tabell i somras. Vi listade alla hemsysslor som återkom minst en gång om året, vi försökte vara så detaljerade som möjligt. Sedan gick vi igenom sysslorna och gjorde listorna enhetliga. Efter det fyllde vi i, var för sig, vilka sysslor jag tog hand om, vilka hon tog hand om, vilka vi delade precis jämnt på och vilka vi glatt outsourcat. Sedan följde det intressanta, dvs. genomgången av våra respektive listor. Det var enormt intressant och gav upphov till många diskussioner – men inga gräl. En poäng i sammanhanget är att man inte ska nöja sig med att räkna antal sysslor, utan också se med vilken frekvens de utförs. Mat lagar någon varje dag, däck byter någon två gånger om året. Jag kan varmt rekommendera denna övning för alla som funderar över graden av jämställdhet i sin relation.
    Nu är vi kanske inte som alla andra. Jag visste redan då jag flyttade från mina föräldrar hur en tvättmaskin fungerar och hur man lagar mat. Det hade min mamma sett till, eftersom hon inte ville unna någon potentiell hustru ödet att ensam behöva tvätta mina kläder och laga mat åt mig. Jag förtjänar också mindre än min hustru, vilket ställer många saker i perspektiv. Men den största lärdomen kommer från den tid jag var vårdledig med mina barn (12 respektive 8 månader). Efter det – och allt det hemarbete det innebar – finns det ingen återvändo. Visst kan jag tycka att min fru ibland är gnällig – men jag har minsann varit gnällkärring själv också. Sånt glömmer man inte.

    • När jag säger att jag inte vill klaga på honom menar jag snarast att det är en fråga om forum. Har jag ett problem med honom (eller med någon annan för den delen) är det rätt att säga det face to face men inte att lägga ut det här. Och vi har pratat om det här. Härrimingud så många gånger vi har pratat om det här. Så det är bättre (jo då, det kunde vara värre) för så länge vardagen rullar på är vi båda två ganska nöjda. Han kör till exempel barnen till dagis och skola fyra dagar av fem, eftersom jag jobbar hemma och det ligger på vägen till hans jobb, vilket innebär att jag kan ligga och dra mig så länge att jag aldrig tänker erkänna hur länge det är. De morgnarna är guld värda.

      Träningen är en annan sak. Han har ett jättebehov av att träna. Jag har det inte. Men för att han är på träning så ofta så tycker jag mig ha rätten att utan dåligt samvete då och då vara borta en kväll och det är då det blir bråk. Inte för att han inte håller med i teorin, utan för att det är svårt att ordna i praktiken.

      Och min man klarar allt. Inte på samma sätt som jag, men lika bra (nästan). Ingen har dött när jag har varit på konferensresor exempelvis. Eller alltså. Katten hade akut njursvikt och blev blind. Men lite svinn får man kanske räkna med.

      Det största problemet tror jag är att vi av ekonomiska skäl (för att kunna behålla huset, simple as that) inte fördelade föräldraledigheten mellan oss. Det är en sak att vara hemma med barnen då och då, men en heeeelt annan att vara hemma varje dag under en längre tid. Att få känna på tristessen, att ta smällarna, att klara det och se att man kan. Det är sådant som jag tror alla föräldrar mår bra av, för det är så man bygger ett föräldrasjälvförtroende. Dessutom får man se att ens arbetsplats inte går under för att man inte är där och då blir vabbandet lättare också.

  5. Ping: …om vem som gör vad | fråga ugglan

  6. Money talks, även här. Så parollen borde vara ”gråt inte, tjäna pengar”. Men visst, lättare sagt än gjort…

    • Visst skulle jag kunna tjäna mer pengar! Jag blir erbjuden extraarbeten då och då som jag oftast inte tar. Men vem ska sköta barnen då? Men ska sköta huset? Men ska göra alla de där grejerna jag inte längre hinner fixa? För då är vi där i den situation som Markus ovanför beskriver, att mannen har haft det ganska bekvämt och inte alltid är helt villig att sälja sin bekvämlighet för prospektet att det ska bli ännu mindre bekvämt i fortsättningen. Har man barn och hus innebär varje timme lagd på förvärvsarbete en timme bort från annat som måste skötas.

      Och ska vi prata pengar har vi gapet i karriär för att jag var hemma med barnen. Min karriär stod på hold i fyra år. Hans fortsatte i lika många. Den enda chansen när man gjort en sådan fördelning är att man förstår och uppskattar det som den andra gjort var oumbärligt för helheten. Hade inte han tjänat pengar hade vi inte kunna bo kvar i huset och skjuta upp dagisstarten för barnen. Hade inte jag skött barnen och huset hade vi inte haft en familj.

      • Som sagt, lättare sagt än gjort. Jag har inga råd att ge, men vill ändå dela med mej av egen erfarenhet. Min fru har för det mesta tjänat betydligt bättre än jag. Jag har jobbat deltid, hämtat barn, lagat mat och städat. Kanske jag idylliserar, det är femton år sedan det var aktuellt med vabbande, men på det hela taget har jag varit nöjd med att slippa pressen som det innebär att vara den vars lön är avgörande för familjens ekonimiska status. Om fler män hade sådan tur som jag haft skulle detta förvisso fortfarande vara ett problem, men inte ett strukturellt problem.

  7. Det här är ett av det bästa inlägg jag någonsin läst om jämställdhet. Jag och min fru är inte mycket för statistiker på årsnivå, vi delar istället jämnt dag för dag. Ena lagar maten och andra diskar, ena för barnen och andra hämtar, tvättande och städande turvis. Vab-dagar likaså, fast det har lite varierat med våra arbetssituationer. Länge var det jämnt men just nu tar jag nästan alla eftersom mitt jobb är mycket mer flexibelt. Vi är också ganska noga med att hobby-/fritiden går någorlunda jämnt varje vecka, fast ingendera tränar förstås något på allvar. Men situationen skulle nog kunna vara mycket mer ojämlik hemma om en av oss skulle ha ett mycket tidskrävande jobb, det kan jag inte förneka.

    • Tack!

      Ju närmare man är varandra i jobb och inkomst, desto lättare tror jag att det är att fördela jämnt. Spännande att höra hur ni gjort!

  8. Takk, det er bare fantastisk at du tør å være så ærlig og personlig. Dette er jo faktisk et stort tabu! Og som en kommentator lenger opp her skriver, vi kvinner er nødt til å si ifra, og si ifra tydelig, når for mye av ansvaret for hus og barn har havnet på oss. Hvordan skal mennene våre ellers skjønne at vi sammen er nødt til å endre mønstrene? Det nytter hvertfall ikke å være bitter i etterkant, når barna er store og karrieren over, for at man ikke fikk gjort det man ville, hvis man ikke en gang sa i fra.

  9. Vad är egentligen problemet? Ni har valt ert liv och verkar trivas med era roller, trots att ni lever helt enligt stereotypen (eller kanske just därför).

    Jag tror inte ni vill offra er kärlek och privatekonomi för att bidra till att någon politiker ska bli nöjd med statistiken. Och vem mer bryr sig om statistiken?

    Sen är du själv så pass lyckligt lottad att du får skattefinansierade stipendier för att läsa historieböcker, något vi andra kallar hobby och gör på vår obetalda fritid. Den biten måste vägas in när du jämför fritidstimmarna. Hade du bara sysslat med undervisning hade det förstås varit annorlunda.

    Ditt liv är ett praktexempel på vad som händer när kvinnor i rika länder får bestämma själva. Då tenderar de att göra stereotypa livsval: En make med högre status än sig själv och ett kvinnodominerat yrke. Den s.k. jämställdhetsparadoxen.

    Du skriver själv att du har en alldeles osedvanligt bra man. Och det är där grundbulten sitter. Det är den sortens män som kvinnor helst vill ha. Många karriärkvinnor klagar på att de inte får tillräckligt med hjälp på hemmafronten. Men de skulle aldrig komma på tanken att gifta sig med en lågstatusman, som de skulle behöva försörja medan han gick hemma och matade ungar, hängde tvätt och pysslade med sina hobbies. Och så länge kvinnor fortsätter välja alldeles osedvanligt bra män, så kommer ‘problemet’ att bestå.

    • Oj. Det här:

      ”Sen är du själv så pass lyckligt lottad att du får skattefinansierade stipendier för att läsa historieböcker, något vi andra kallar hobby och gör på vår obetalda fritid. Den biten måste vägas in när du jämför fritidstimmarna. Hade du bara sysslat med undervisning hade det förstås varit annorlunda.”

      det gjorde mig så helvetes jävla asförbannad att jag tror inte ens att de värsta feministkommentarerna har gjort mig argare. För det första lever jag inte på skattefinansierade stipendier, de är finansierade genom fonder och vetenskapliga stiftelser. Men det är egentligen helt skit samma, för det du gör är att kalla mitt arbete för hobby. Att förringa min inkomst. Att du tro att du har någon som helst rätt att avgöra vad som är ett riktigt jobb och vad som inte är det. Menar du att Anja Pärssons karriär är hobby eftersom de flesta av oss bara åker skidor på fritiden?

      Och innan du säger att jag är en sån typisk kvinna som valt en make med hög status bör du veta hur vi kom att ”välja” varandra. Vi blev gravida. Vi valde att behålla barnet, försöka lära känna varandra och göra det bästa vi kunde. Så du kan ta din jävla jämställdhetsparadox och *censur*.

      Med att han är en bra man menar jag att han har ett gott hjärta. Han skulle aldrig kalla mitt arbete för hobby, han skulle aldrig säga att jag får skylla mig själv och han vet att jag inte är en typisk kvinna.

      • Ja, Anja Pärsson är lyckligt lottad som kan leva på sin hobby. De flesta behöver ett civilt jobb eller en rik man för att ha råd med skidåkning, eller vilken hobby man nu råkar ha.

        Jag som sysslar en del med forskningsstyrning i mitt jobb, vill nog påstå att det finns en hel del hobbyforskare inom teknik och naturvetenskap också. Den mesta forskningen producerar kunniga människor, inte samhällsnyttig kunskap, om du förstår skillnaden. Jag skrev ett eget blogginlägg om det häromveckan.

        Gravid är inget man ‘blir’. Det är ett aktivt val som involverar två vuxna personer i samförstånd. Och det är nog ingen slump att du valde att bli gravid med just denna mannen. Jag vet inget om ditt sexliv och har inte med det att göra heller, men jag tror inte att du i din vilda ungdom knullade runt oskyddat med män längs hela normalfördelningskurvan och att det bara ‘råkade’ bli denna mannen som prickade rätt dag i cykeln. Hade han inte varit alldeles osedvanligt bra, så hade han fått sova ensam den natten, som alla andra nätter.

        • Alla som har förmånen att få betalt för att göra något de trivs med är lyckligt lottade i mina ögon. Vare sig det råkar handla om att vara VD eller att åka skidor, eller något annat.

          • Visst. Men det är nog inte så många som har industriproduktion och liknande som hobby, till skillnad från att läsa historieböcker eller åka skidor.

            • Att klassificera det som forskande historiker gör som att ‘läsa historieböcker’ är naivt och nedvärderar dessutom en hel disciplin. Historiker skriver de där böckerna, och det är en oerhörd skillnad. Jag undrar om ditt förakt för forskning gäller all slags forskning eller om det bara är samhällsforskning som är en hobby?

              • Då blir jag nyfiken på vilka böcker Charlotte skrivit? Jag såg att hon blivit kortfattat citerad i en skolbok, men det är ju inte riktigt samma sak. Och för att skriva böcker behövs det källor. Hon har i en tidigare diskussion sagt att hon inte använder arkeologi, så då återstår skriftliga källor. Dessa kan förvisso vara brev och liknande, men är ofta böcker, även för de mer kända historikerna.

                Min inställning till forskning framgår redan i mina andra kommentarer här: En stor del av forskningen producerar kunniga människor som kan göra nytta när de blir äldre, snarare än samhällsnyttiga forskningsresultat. Som jag redan skrivit så gäller det även naturvetenskap och teknik, där jag själv är verksam. Sen finns förstås forskning som verkligen leder framåt, som lär oss att bota sjukdomar, producera ekologiskt hållbar energi eller utveckla smartare och billigare produkter. Men den sistnämnda kategorin är ovanlig. De flesta forskningsresultaten är i min mening bara ‘nice to know’, oavsett vilken disciplin man forskar inom.

              • Jag har inte blivit citerad i en skolbok. Jag har läst och kommenterat manus till en skolbok. Dessutom har jag publicerat på patroni regni, Magnus Erikssons Stadslag samt medeltida auktoritet inom äktenskapet. Min pro gradu utsågs till den bästa inom alla historieämnen i hela Finland år 2010 och vann dessutom Gunnar Mickwitz pris. På väg är bland annat en artikel om medeltida arvsrätt och tidig svensk rättskultur. För tillfället går jag igenom närmare 20 000 medeltida urkunder, skrivna på fornsvenska och latin, för att undersöka det medeltida målsmanssystemet. Och så läser jag några böcker också.

                Historiker använder inte böcker som källor, om inte böckerna är skrivna på den tiden man utforskar. Den som skriver om svensk medeltid använder således aldrig böcker som källor, för det finns inte.

                Men jag skulle ge rätt mycket för att se dig föra fram det här till till exempel Peter Englund. ”Hej Peter! Vad kul att du har kunnat bli lite känd bara på att läsa några böcker och ha en hobby”. Peter Englund är en av många fantastiska historiker som levererar historien så som alla hobbyläsare får den.

              • Lol, du får tio poäng för sista stycket! 🙂

                Men det var inte så jag menade med ordet hobby. Vad jag menade var att inom fria yrken med stort rekreationsvärde så blir gränsen mellan jobb och fritid flytande. Drivkraften för de där extra timmarna är ju inte att dra hem mer pengar till hushållet, utan ett brinnande personligt intresse. Jämför mina exempel med konstmärer och musiker.

            • Menar du att sådana aktiviteter som kan utövas som hobby inte kan tillföra samhällsnytta? Eller varför denna fokus på ”hobby”? Jag jobbar med programmering, finns folk som har sånt som hobby, är jag liksom körd då?

              • Jag tror jag redan förklarat vad jag menar med hobby i de andra kommentarerna.

                Men ska man definiera ordet utifrån samhällsnyttan, så skulle jag nog vilja påstå att en övervägande majoritet av forskningen är hobbyforskning, oavsett vilken fakultet man diskuterar. D.v.s. de producerar kunskap av karaktären ‘nice to know’, snarare än ‘need to know’. Men så måste det nog vara, eftersom forskningen bör vara fri. Det kan ibland vara svårt att i förväg veta vilka projekt som ska leda fram till samhällsnyttiga resultat.
                Så är det i mitt jobb också. Jag var först i världen med att implementera en ytbehandling som förbättrar företagets produkter samtidigt som den sänker kostnaden. Senare har tekniken kopierats av konkurrenterna och blivit världsstandard inom branschen. Nu sitter jag med i styrgruppen för ett forskningsprojekt vid ett universitet, där en post-doc ska studera hur ytbehandlingen fungerar på molekylär nivå. Är det kunskap vi behöver? Svar nej! Är det intressant? Definitivt! Det finns ju även en liten chans att projektet leder till ideer som gör att tekniken kan förbättras ytterligare, vilket gör att mitt företag valt att satsa pengar på det. Men högst sannolikt kommer värdet på resultatet bara att bli ‘nice to know’, som så många andra forskningsprojekt i världen.

                Forskningens huvudprodukt är som sagt kunniga människor, inte nyttiga resultat.

    • Nog för att forskning ofta är kul. Men att hävda att forskare borde göra mer i hemmet eftersom de har så roliga jobb, det låter ju… alltså, jag förstår att Charlotte blir arg för att hennes arbete inte tas på allvar men jag kan inte låta bli att gapskratta när jag läser sånt här. I Sverige (vet inte hur det är i Finland) så värderas ju forskning inte så jättehögt så jag vet inte om den här inställningen hänger samman med det. Men här i USA så är inställningen bland många forskare snarast att man behöver någon som tar hand om barn och hem för att kunna göra forskarkarriär, inte att man som forskare borde göra mer hemma än sin partner. Det ses till och med som ett jämställdhetsproblem inom akademin att de manliga professorerna ofta har en hemmafru som sköter det praktiska medan de kvinnliga professorerna i mindre utsträckning har det och därför får en betydligt svårare situation.

      • När ens jobb är något som de flesta betraktar som hobby, så blir ju gränsen mellan jobb och fritid väldigt flytande. Det blir inte relevant att jämföra sina fritidstimmar med någon som lönearbetar hos en arbetsgivare. Jag känner folk som heltidsförsörjer sig som musiker och konstnärer. Vad är jobb och vad är fritid för dom?

        Sen det du skriver om manliga vs kvinnliga professorer, det är ju precis det jag skrev i min första kommentar. Karriärkvinnor vill ofta inte gifta sig neråt, och blir då utan markservice.

        • Nu bashflak är du så åt helvete ute och cyklar med dina tvärsäkra sanningar. Du säger att graviditet alltid är ett aktivt val. Visste du att kondomer, även om de är rätt använda, bara är 95-98 % säkra mot graviditet? Vi tillhör de där procenten som inte skyddades. Så när du säger att det inte är en slump att jag blev gravid med just den här mannen förutsätter jag att du är religiös och tror på ödet. Annars bör du skämmas.

          Och när du säger att jag måste räkna in mitt arbete som fritid för att många läser historieböcker som hobby är du fruktansvärt nedlåtande. Det mest nedlåtande är kanske inte bara det att du förringar mitt arbete, utan att du förutsätter att det som jag gör ska räknas som fritid för att jämna ut statistiken lite, utan att du har en jävla aning om vad min man arbetar med. Till exempel går mycket stora delar av hans arbete ut på att delta i representationsmiddagar och vinprovningar. Det skulle aldrig falla mig in att säga till honom att det minsann är hans tur att plocka ur diskmaskinen när han kommer hem trött som ett as på kvällen bara för att han har varit på middag som sitt jobb.

          • Religiös är jag inte, men kanske gammaldags. Och oavsett skydd eller inte, så tror jag inte att du hoppade i säng med karlar från hela normalfördelningskurvan och att just kille nr 99 råkade vara den enda av dem som var ‘alldeles osedvanligt bra’. Jag tror faktiskt att allihop i dina ögon var ‘alldeles osedvanligt bra’, oavsett om du var med 1 eller 100 män innan kondomen gick sönder.

            Men matlagning och vinprovning, det gör ju diskussionen lite intressant. Det är ju också hobbies för många. 🙂 Vems hobby är viktigast?

            Men låt oss för diskussionens skull anta att ni hade ekonomiskt ombytta roller. Låt oss anta att du var historielärare och han var t.ex. en okänd musiker. Och att ni mestadels levde på din lärarlön, medan han drog in en stadig men lägre summa på royalties på låtar han sålt till andra artister. Om din man då sitter och klinkar på gitarren 12 timmar om dagen medan du är på skolan, sysslar han då med jobb eller sin hobby? Fattar du vad jag menar? Kan någon som jobbar inom ett fritt yrke med stort rekreationsvärde klaga på för lite fritid?

            • Du sa att det var mitt val att få barn med den här mannen. Det var det inte. Att han har visat sig vara alldeles osedvanligt bra var tur – och en jäkla massa hårt arbete på vårt förhållande – inte att jag har en magisk vagina som kan känna på sig vilka män som är potentiella högstatusmän tio år in i framtiden.

              • Könet sitter i hjärnan, vaginan är bara en köttbit. Jag betvivlar faktiskt att du hoppade i säng med vem som helst. Du gjorde en bedömning ifall de skulle duga som framtida partner innan du skred till verket. Och det är inte ‘högstatusmän’ vi pratar om. Vi pratar ‘rätt status för dig’.

        • Betraktar de flesta forskning som en hobby? Nog är akademikerföraktet rätt stort, men ligger det verkligen på den nivån tror du? (I så fall blir jag väldigt skeptisk till att flytta hem till Sverige måste jag säga…)

          Och, bara för att förtydliga, menar du att män som är ‘arbetare’ eller är utan högskoleutbildning är mer jämställda, och att kvinnor alltså borde gifta sig med dem om de vill göra karriär?

          • Under de åren som en forskare forskar så finns det ofta inget utrymme till fritid, så man kan nog påstå att gränsen mellan jobb och hobby är tämligen diffus. Och drivkraften är ju knappast pengar, utan nyfikenhet och intresse. Eller möjligen en deadline. Jämför parallellen med musikern ovan. Om en musiker plinkar på gitarren 12 timmar om dagen, är det då jobb eller hobby? Om en historiker läser böcker 12 timmar om dagen, är det jobb eller hobby? Betänk att inget av det förmodligen drar in en spänn mer till hushållskassan jämfört med om de lagt 8 timmar om dagen på sina respektive aktiviteter.

            Nästa fråga – Akademikermän i Sverige är ofta ‘mer jämställda’ än arbetare, därför att vi har råd. Vi tar t.ex. ut större andel av föräldradagarna Arbetare måste kanske vända på lite mer slantarna och tvingas av ekonomiska skäl göra mer traditionella val.

            • Så om jag har förstått det rätt ska en man som jobbar ett par timmar obetald övertid per vecka, för att bättra på sina möjligheter till en befordran i ett senare skede, ha dessa timmar klassade som fritid när han kommer hem till fru och barn? Om han har gjort 12 timmar i stället för de lagstadgade 8 räknas det som att han utövat sin hobby i 4 timmar den dagen?

            • Fast att jobb och fritid flyter ihop är ju en sak. Det är inte samma sak som att det man gör borde klassas som en ‘hobby’ och att det i sin tur kvalificerar en till att ta ett större ansvar hemma eftersom man liksom redan haft sitt roliga under arbetsdagen.

              Sen undrar jag fortfarande vad du menar när du först säger att karriärskvinnor borde ‘gifta sig neråt’ för att få markservice hemma för att kunna göra karriär (som de manliga professorerna internationellt sett), och sedan konstaterar att just dessa män faktiskt är mindre jämställda än de med högre utbildning. Vem ska hon välja egentligen?

              • En person kan inte vara ‘jämställd’ ensam, utan ordet används för att beskriva olika slags balanser i en könsblandad grupp. Arbetarfamiljer är ‘mindre jämställda’ för att mannen är tvungen att arbeta för att försörja familjen. De skulle förlora för mycket ekonomiskt om kvinnan tog försörjningsansvaret i stället. Men om en karriärkvinna försörjer en arbetarman behöver han ju inte arbeta, utan kan sköta om hus och hem. Men familjen blir ju inte mer jämställd för det. En familj med hemmaman är lika ojämställd som en familj med hemmafru.

                Akademikermän däremot, har högre inkomst och har ofta råd att ta ut mer föräldraledighet än arbetarmän. Andra länder som saknar föräldraförsäkring kan inte jämföras på samma sätt.

        • Om det inte funnits forskare i historia vid universitet som genom vetenskapliga studier klarlagt vad som har skett i historien, och varför, så skulle det inte finnas några historieböcker att läsa för de hobbyintreserade, bara sagor.

          Och vi skulle inte kunna sätta in den tid vi lever i och förändringar i vårt samhälle i någon slags längre och bredare sammanhang. Jag är just hemkommen från Berlin med ett långt besök på historiska museet. I deras utställning om upptakten och bakgrunden till Nazisternas illdåd blir det uppenbart hur viktigt det är med en vetenskaplig professionell historieforskning, vars resultat sedan kan visas upp för allmänheten och minska risken för att rasister någonsin mer får genomföra sina projekt i stor skala. Tack för att du är historiker!

          • Tack för det här! Jag är förstås partisk, men historikernas arbete är oerhört viktigt. När ett samhälle rasar iväg mot diktatur (så som hände i många stater på 1930-talet) är den vetenskapliga historieskrivningen en av de första grejer man gör sig av med för den står i vägen för diktaturen.

        • Vilka yrken är hobby?

          Programerare
          Författare
          Jornalist
          Spelutveklare
          Politiker
          Kemist
          Ingengör
          Barnkötare
          Läkare
          Snikare
          Målare
          Sjuksköterska
          Polis
          Brandman
          Soldat
          Betångarbetare
          Fysiker
          Pilot
          Hantvärkare
          Vätrenär
          Djuskötare
          Elit Idrottare
          Fotograf
          Lärare
          Kock
          Disigner
          Präst

    • Perhaps also worth a mention is that I was working as a waiter when we met. Admittedly I was pretty cool back then, however I would argue that waiting tables is not really a high status profession.

      • Hi Mr Vainio, nice meeting you!
        But I suppose a waitor with cool looks and own income is quite high status for a young student girl? And as I understand you have made an advanced career within your profession and still make more money than her ten years later? So she could probably recognize your talent and potential. Female intuition, as some call it.

        • While someone with there own income is certainly better than bum of the street, I would have thought there were significantly better catches around at the time we got together (speaking off course only about status ;). Concerning ”female intuition” I find it unlikely that women can predict the future (though it make for an explanation for why so many women were burned as witches)

  10. Jag håller med dig till viss del men inte helt. För om man ska gå omkring och tänka så där hela tiden så blir ju den egna lyckan lidande. Skrev lite längre funderingar om det här på min egen sida – för det blev en alldeles för lång kommentar.

  11. Ping: » Blog Archive » Jämställdhet

  12. Hej
    Har du nån mejladress? Skulle vilja skicka dig en grej! Vår bok där vi samlat feminitiska föräldrars bäst tips och lösningar för att få till jämställdhet i vardagen. Boken heter Det löser sig jämt.

  13. Jag har ingen egen blogg att lägga mitt långa svar i, så det hamnar här, sorry.
    Jag har ju tjänat mest under hela min och Alexanders tid tillsammans, utom just nu, och nu ”tjänar” han mer för att han studerar med studielån och jag studerar utan studielån. Annars har jag antingen tjänat riktigt bra eller mindre bra, men alltid mest. Nu studerar han 100% men på program och med högre krav, och jag studerar 150% men enstaka kurser och jobbar extra 20 timmar i månaden och ibland lite till på ett annat jobb. Så jag får in lite pengar, men det är helt klart mitt fel att vi ligger under socialbidragsnormen just nu.
    Förut var det inte så, jag var alltid den duktiga, jag jobbade eller pluggade eller oftast jobbade och pluggade samtidigt (med varierande resultat, det erkänner jag). Jag såg till att jag gjorde minst hälften av hushållsarnetet ändå, så att ingen skulle kunna gnälla MEN jag valde också noga vilka delar jag gjorde. Vilket väl var de flesta delarna som inte utfördes i köket, lite förenklat.
    Alexander är en fantastisk människa men han vet inte allt, och han visste mindre förr. Han vet inte vilka färger som vill tvättas tillsammans eller hur man hänger upp tvätt så att den torkar, eller syr fast knappar eller hur skruvdragaren fungerar, hur man byter däck, kör bil, kollar olja, eller målar en vägg, eller tapetserar, eller plockar upp strumpor från golvet. Han skulle givetvis kunna lära sig alla de här sakerna om han ville och behövde men nu kan han göra annat istället. Han lagar fantastisk mat och tycker att om man nu städar kan man ju göra det ordentligt så det glänser om hela rummet, och tycker inte det äckligt att tömma filtret i duschen. Men det här säger ju mest att vi passar ihop.
    Nu har ju inte just vabbande spelat roll för oss eftersom Loke var 12 när han flyttade till oss, men han skall fortfarande ha middag vid en lämplig tid, och vuxna hemma lagom ofta. Alexander gör den bästa maten så han fortsätter vara hemma i tid för att laga mat, och jag kan vara var jag vill. Idag var jag nere i centrum och firade det persiska nyåret och kom hem vid nio, för jag visste att Loke ändå får mat i tid.
    Det jag vill komma fram till är att jag har det jävligt bra, trots att min utbilding just nu är mindre viktig och jag jobbar väldigt lite kan jag gå vart jag vill och räkna med att Alexander tar hand om allt hemma, för det är de rollerna vi har. Vi gissade båda att om vi skulle räkna timmarna skulle jag göra några timmar fler än Alexander i hushållet, men det är inte det viktiga. Nu var han så klart helt glad då han var hemmafru och blev försörjd, men inte lika glad när pensionskuvertet kommer. Ja, han får skylla sig själv precis som alla kvinnor, han har trots allt gjort de val han har gjort. Han verkar inte må dåligt av det heller. Problemet är att jag inte skulle vilja ha det omvända förhållandet, jag vet inte ens hur mycket mer jämnt jag vill ha det. Lite så klart, om det skulle vara det han ville. Men jag har det ju så bra som det är, och jag vill inte ge upp det. Mest troligt lika mycket eller lite som de flesta män vars jobb är viktigare och som alltid har tjänat mer. Jag tycker inte att jag har rätt att bete mig så men det är så. Det är riktigt, riktigt mycket bättre att vara familjeförsörjaren.

  14. Att ha strukturer i åtanke när man ser på sitt eget liv och sina egna val -> beundransvärt. Att använda sig av strukturer (verkliga eller inbillade) för att förenkla, kritisera och döma en annan individs liv och val -> Så. Jäkla. Pinsamt.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s