Etikettarkiv | Eller som att diskutera rakhyvlar med en Wookie

Om varför jag inte kan ta Eberhard på allvar

Jag sitter och tragglar mig igenom David Eberhards nya bok, Det stora könsexperimentet. Det går sisådär, eftersom jag får raseriutbrott ungefär varannan sida och måste lägga ifrån mig boken, andas lugnt, klappa katterna, pussa bebisen och göra en till kopp kaffe innan jag kan fortsätta. På sida 13 når jag till vad som är kärnan i varför jag helt enkelt inte kan ta hans bok på allvar. Dels svänger han sig med synnerligen löst grundade historiska argument om hur det var på ”den grymma medeltiden” och sånt kan ju få vilken medeltidshistoriker som helst att bara eye roll out left och ge upp. Hans poäng där är i alla fall att vi i dag lever i ett mindre våldsamt samhälle för att både män och kvinnor har tagit oss i den riktningen, trots att vi är biologiskt olika.

Ta en liten stund och fundera över den slutsatsen.

Nämen, verkligen. Gör det.

Ok?

Ok.

Jag vet. Jag kände ingenting särskilt inför den slutsatsen heller. Även om den givetvis är förenklad och generaliserande så är den ju… i brist på ett bättre ord; självklar.

Men Eberhard fortsätter:

”I dagens genuscertifierade samhälle är det en beskrivning som känns rätt provocerande. Det tycks vara allt fler människor som istället menar att den enda vägen till sann jämställdhet är total likhet. Den offentliga diskussionen idag handlar väldigt mycket om strukturer och diffusa kulturella miljöfaktorer som man ser som orsaker till alla orättvisor mellan könen. Lösningen målas upp som att den enda vägen är att männen ska förstå sin patologiska del i hur detta uppkommit och därmed bättra sig. En raljant tolkning vore att säga att männen bara ska bli mer som kvinnorna.”

Bildresultat för eyeroll gif

Han tar alltså ett påstående som i princip alla skulle hålla med om och ställer upp det som om det vore något provocerande, något som man inte riktigt får säga. Sedan beskriver han vad den stora gruppen tyckare han just uppfunnit också tycker, hittar på en lösning som ingen har föreslagit och känner sig sedan nödd att göra en raljerande tolkning av sin egen tramsiga halmgubbe.

Man vet ju inte ens vad man ska börja med liksom. Om man vill vara seriös i jämställdhetsdebatten kan det ju löna sig att börja med att inte ha sina egenhändigt fabricerade raljerande tolkningar som utgångspunkt för fortsatta diskussioner.

Nej. Tanken att det är män och kvinnor tillsammans som gjort vårt samhälle mindre våldsamt är inte provocerande.

Nej. Ingen tycker att vägen till jämställdhet är total likhet, om man inte med likhet menar lika rättigheter. Hela poängen med genusmedvetenhet är ju för i hela helvete att uppmärksamma olikheter och låta alla vara sig själva.

Jo. Det ÄR strukturer och (inte alls diffusa) miljöfaktorer som ligger till grund för de orättvisor som finns kvar mellan könen. Forskning visar ju det gång på gång. Även om man skulle tänka sig att roten till något har en biologisk förklaring så duger inte det. Om vi låtsas att kvinnor väljer en viss sorts jobb för att de är biologiskt mer lämpade för den sortens jobb så är det fortfarande strukturer som gör att vi värderar de jobben lägre. Varför är det meriterande att ha gjort värnplikt, men inte att ha varit föräldraledig? Varför får en vaktmästare högre lön än en barnsköterska? Inte på grund av biologi i alla fall.

Njae. Män måste förstå sin del, precis som kvinnor måste förstå sin del och alla däremellan sin del. När det gäller vissa specifika saker, som mäns våld mot kvinnor (oho, don’t get me started kring alla felslut han gör kring det uttrycket…) måste män ta större ansvar för sin del. Forskning visar det också. Kvinnor gör förövrigt redan allt som står i deras makt för att inte bli utsatta för våld så atteh. Vi gör vår del redan.

Kaffe hörrni. Mer. Nu.

 

 

Skilda världar

Jag upphör liksom inte att förvånas över hur brutalt skilda världar män och kvinnor (om ni ursäktar mitt binära generaliserande – det här gäller trots allt de som definierar sig som antingen eller) lever i. Som det här:

twitkon

Ja, och så finns det sånt här:

dom

Var är alla applåderande män, huh? De lyste med sin frånvaro i diskussionen efter det här fallet som mest tycktes locka fram de där männen som anser det övervåld att klappa till tafsare. Jag har själv sagt ifrån till en hel del tafsare i mina dar, om vi säger så, även om jag hittills inte behövt knäcka några näsor. Däremot har jag inte blivit applåderad en enda gång. Och de få gånger extra män har dykt upp har det varit för att beklaga sig över att kvinnfolk nuförtiden tar allt på så jävla stort allvar och inte fattar en komplimang.

Jag bara inte förstår varför män envisas med att vilja vara dem som berättar hur det här problemet i praktiken ser ut. Så länge dessa män inte kommer ut och beskriver sitt eget tafsningsbeteende har de nämligen inget att komma med. Ingenting alls. Det är som om kvinnor skulle lägga sig i diskussioner om ludd under förhuden.* Tillhör man inte den gruppen kvinnor som de facto har förhud så kan man knappast bidra med särskilt mycket erfarenheter.

Att det finns en kille som blev dödad för att han sa ifrån (brasklapp för att jag själv inte läst något om fallet!) är så sanslöst sorgligt att det knappt finns ord för det, men det är fortfarande statistiskt sett betydligt farligare för kvinnor att säga ifrån. Och det inte bara i kulturer där man har för vana att med till exempel syra vanställa kvinnan så att ingen annan heller ska vilja ha henne, utan även i hederliga Norden. Se bara på de tusentals anmälningar om besöks- eller kontaktförbud som kommer varje år, eller varför inte på statistiken som säger att 2/3 av kvinnor i åldern 18-35 har blivit sexuellt trakasserade.

Att vi ens måste fastna i den här jävla meningslösa metadiskussionen hela tiden.

* Jag vet inte om det här är ett problem, men jag tänker mig att det potentiellt (no pun intended) kunde vara det.

”Passar det inte kan ni åka hem”; en kort lektion i grundlagarna

I mitt flöde dök den här bilden upp

Jag har tre saker att säga om den här.

1: Julia Gillard har aldrig sagt så. Det är ett felaktigt attribuerat citat och är egentligen ett hopplock av en insändare som en krigsveteran i USA skrev efter 9/11. Det har ingenting med varken Australien eller Julia Gillard att göra. Ja, och Gillard var aldrig statsminister utan premiärminister.

2: Jag har stor förståelse för att många svenskar (och finländare med, för den delen) känner frustration inför att det kommer flyktingar som vi försöker hjälpa och som sedan vägrar hjälpen när de väl är här. Jag förstår, och håller till viss del med, om att de som kommer som asylsökande inte ska komma och ställa en massa krav när vi faktiskt försöker så gott vi kan. Det känns otacksamt och fel.

Samtidigt är det en försvinnande liten del av de asylsökande som har något att klaga över och/eller är intresserade av att klaga. De allra, allra flesta tar emot vad vi kan erbjuda och är glada och tacksamma över mat, värme och trygghet. Det framkommer ibland helt sakliga klagomål och de måste vi förstås ta på allvar, men vi ska heller inte inbilla oss att alla asylsökande automatiskt bara för att de är i behov av hjälp skulle vara trevliga typer. En del av dem är rent av jäkligt otrevliga, vilket är precis att förvänta sig när det kommer så passa många människor. Det finns alltid de där typerna som ingen egentligen gillar. De är dock inte representativa för alla flyktingar, precis som de pruttfulla svenskar som tumlar av färjan i Helsingfors bara för att dra fram genom stan som en hoper skränande kajor tack och lov inte är representativa för hur svenskar i allmänhet är.

3: Det finns så mycket metaironi i den där bilden att jag knappt vet var jag ska börja. Det är en text som talar om hur den som kommer till vårt land ska anpassa sig till oss och så har man inte ens bemödat sig om att använda ett korrekt språk. Jag fick läsa flera gånger innan jag ens förstod vad de hade skrivit. Sedan har man i glatt patriotisk anda anammat nationalistisk terminologi utan att tänka på innebörden. ”Vår ed”? Jag vet inte ens vad det är. Vilken ed?

Invandrarna ska vara tacksamma över att de fått komma, de ska anpassas och leva efter våra regler enligt bilden. Samtidigt verkar vem det nu är som knåpat ihop bilden inte känna till Sveriges grundlagar. Invandrarna ska tydligen inte omfattas av yttrandefriheten, eftersom de inte ska få säga vad de tycker. Invandrarna får inte heller bedra ”vår tro” trots att vi i enlighet med regeringsformen (som är en av grundlagarna) har religionsfrihet. Enligt våra egna lagar har alltså invandrarna rätt att säga vad de tycker och utöva vilken religion de vill. Den som kommer och hävdar annat kan sedan slänga in en brasklapp om att hen inte är rasist hur mycket hen vill, men faktum kvarstår att hen genom att dela bilden likväl vill förneka människor av en viss härkomst grundläggande lagliga rättigheter. Det är rätt rasistiskt.

Så oavsett om man blir besviken på en del flyktingars reaktioner och oavsett om det känns otacksamt så är det bara för alla att gilla läget. Allt annat vore nämligen emot det levnadssätt och de traditioner vi vill bevara.

När man fullkomligt missuppfattar hur man ska förhålla sig till bias.

Fler och fler börjar inse betydelsen av källkritik. Det är bra. Samtidigt verkar dock ett osedvanligt stort antal människor inte riktigt förstå hur det går till. En av de första sakerna jag gör när jag får text framför mig, oavsett formatet, är att googla personen som skrivit texten. Vad är det för typ? Vad har hen för utbildning? Hur är hen relaterad till textens innehåll? Utan information om författaren kan man inte avgöra textens kvalitet om man inte själv är väldigt insatt i ämnet. Och med väldigt insatt menar jag forskat-på-universitet-om-det-i-några-år-insatt, inte wikipedia-insatt.

Att textens författare har betydelse för textens trovärdighet verkar ha gått hem hos de flesta.

Men någonstans här börjar det slå över fullkomligt. Folk har börjat rata argument endast på basis av vem som lägger fram dem, särskilt utgående från politisk tillhörighet, och det kommer fram hela tiden. I dag möttes jag av det här:

aliJag tänker inte ens ta i argument att det skulle vara chauvinism att det blir större nyheter när kvinnor försvinner, men läs det sista argumentet om varför man inte ska ta texten på allvar (jag antar att hen menar partisk). Det är en SSUare som skrivit den. Även om man inte håller med i sak så kan man säkert ändå se vad Linn, i det här fallet, vill säga och hur hon kommit fram till det. I media verkar det som om offer nästan alltid är så kallade etniska svenskar medan förövare har invandrarbakgrund. Forskning från USA visar också att svarta och numer även muslimer figurerar som förövare i nyhetsrapporteringen i större procentuell utsträckning än de faktiskt begår brott, samtidigt som vita oftare är antingen polis eller offer i media än vad de är statistiskt. Det vill säga; etnicitet har betydelse för nyhetsvärdet. Med det sagt hade det kanske varit annorlunda i det ovan nämnda fallet med Ali om han varit försvunnen längre, eller om man misstänkte brott. Hur som helst; inget av detta har att göra med Linns politiska tillhörighet. Att hon är SSUare har ingenting med saken att göra.

När man möts av argument om att ens politiska eller sexuella eller etniska eller religiösa eller whatevs tillhörighet underminerar ens trovärdighet är det jättesvårt att föra en diskussion vidare. Inbäddat i ens väsen finns något som gör att ens argument automatiskt måste underkännas. Till exempel har jag fått höra att forskning som bedrivs av mig och andra kvinnor och som rör kvinnor har lägre trovärdighet eftersom vi som kvinnor har ett bias gentemot forskningsobjektet.

(Intressant nog har jag aldrig sett det argumentet framföras mot manliga forskare som forskar om män.)

Det talas om att folk agerar med en agenda. Ungefär 99% av gångerna jag hör någon avfärda någon annan på grund av agenda så ser jag bara foliehattar och konspirationsteorier. Vad för agenda då? Vad är Linns agenda när hon påpekar att Alis försvinnande inte rönte lika stor uppmärksamhet som Lisas? Medan vi funderar på det kan vi titta på den här bilden.

Vad skulle hända med världen om vi antog Linns synnerligen korta text som bas för förändring? Skulle den jämnare nyhetsrapportering som efterfrågas få världen att rämna medan Linn sitter säker i en bunker och hånskrattar åt alla oss som svalde hennes argument?

På ett sätt har förstås alla en agenda med allt de gör hela tiden, om man vill vara cynisk. Men väldigt, väldigt få har en välgenomtänkt dold agenda med sina argument. Man argumenterar ju i allmänhet för det man tänker sig är det rätta (annars bör man hålla tyst) och för att man gärna skulle vilja att fler höll med om att det var rätt, snarare än för att man vill dra ner världen i apokalyptiskt mörker.

Tal om agenda och bias är särskilt utmärkande för dem som vill kritisera PK-media, feminister, antirasister och i princip allting som rör det som i sammanhanget kallas något i stil med kultur-vänster-röd-grön-trams. Det görs också grafer som visar journalisters partitillhörighet och som ska bevisa att hela media styrs av kultur-vänster-röd-gröns-tramsets agenda. På samma sätt underkänns ibland läkares expertis i medicinska frågor eftersom läkare har ett bias gentemot läkemedelsföretagen.

Så vad ska man göra?

Det är liksom inte riktigt det här som menas när man ska vara källkritisk och försiktig med folks bias. Man är inte fri att underkänna allting en person säger om man skulle kunna hitta någon som helst liten koppling till ett potentiellt bias. En journalist kan man misstänka för bias om hen röstar vänster och alltid bara skrivit positivt om vänsterfrågor (typ skatt, kommunalt och så vidare) samtidigt som hem skriver negativt om andra frågor – om det finns skevhet i rapporteringen – men inte om hen skriver mest om människorättsfrågor eller om en politisk journalist skriver om politik. En läkare visar inte bias när hen förespråkar vaccinationer eftersom forskningen visar att vaccinationer är rätt väg att gå, men kan visa bias om hen förespråkar ett visst läkemedel som hen tjänar på framför andra läkemedel. En kvinnlig genusforskare visar inte bias för att hon forskar om förtryckta kvinnor – om hon inte rapporterar resultaten felaktigt.

Att förhålla sig kritiskt till en persons bias är vara medveten om hur en person kan påverka sina egna argument. Att en person har bias innebär inte per automatik att argumenten är felaktiga eller att du inte är en rövhatt som underkänner dem utan vilja att förstå. Att se någons bias är ett sätt att förstå deras argument och bättre kunna avgöra sanningshalten men är inte en fribiljett till att avfärda.

Det är något som alla som är intresserade av att diskutera med andra människor bör tänka på. Ungefär detsamma gäller för att förstå vetenskapliga argument. Man tar bias i beaktande för att avgöra vilka delar av argumentationen som behöver backas av annan forskning (om läkaren som förespråkar sitt eget läkemedel får stöd av opartisk forskning för att det läkemedlet är det bästa alternativet har det ingen betydelse att hen tjänar på det) men inte för att avfärda forskaren och resultaten per default.

Låt det följande vara ett skräckexempel på hur det ser ut då.

Disclaimer: Jag har ett betydande bias här och dessutom en agenda eftersom mitt blodtryck skulle vara avsevärt lägre om folk kunde försöka förstå varandra åtminstone ibland.

Ärlighet varar inte längre än hyfs

Det talas just nu himla mycket om kränkthet och vad man får säga och inte och yttrandefrihet och triggerwarnings och whatnots. Det är bra. Vi behöver tala om sånna här grejer.

Men jag funderar över om det är något med den nya (ur historisk synvinkel) individualismen som spökar här. Vi är så upptagna av att vara indiviiiider att vi slutar fundera över vårt sammanhang – hur vi hänger ihop med folk runtomkring oss. Alltför många vill högljutt säga det ingen annan vågar säga men som måste förkunnas fullkomligt oberoende av om det sårar.

För jag tror att på den tiden då vi tänkte lite mer på kollektivet så fanns inte det här problemet alls på samma sätt. Och jag menar inte att vi tänkte mer på kollektivet för att vi var mer omtänksamma eller så utan för att man var tvungen. Den som på 1600-talet hade kallat Britta för feministhora hade blivit lynchad. Den som förtalade någon annan blev utstött ur samhället och riskerade hårda straff. Den som bara hjälpte sig själv fick falla fritt när det sket sig, för alla sociala skyddsnät baserades på ömsesidigt ansvarstagande. När alla kände alla och var beroende av varandra fanns det förvisso inte utrymme för självförverkligande individualism heller, men man kunde åtminstone glädja sig över att den sortens självgoda sanningssägare som förpestar tillvaron för dem som har förstånd att hålla käft hade satts i stupstocken tills de lärt sig veta hut.

Det tröstar lite.

Man ska inte romantisera förfluten tid, det ska man inte, men det vore fint om folk kunde börja uppskatta lite vanlig, jävla hyfs igen.

En vetenskaplig artikel om sexism bevisar sig själv

Jag är ju inte direkt först på bollen på den här nyheten, (en hundvalp tar rätt mycket uppmärksamhet) men jag kan ändå inte låta bli att kommentera. Ett par kvinnliga forskare skickade in en artikel som rapporterade om sexism i skedet där doktorander blir post docs och får som kommentar från utvärderaren att det behövs en man för att skriva vetenskapligt. Alltså, metaironin är på en så hög nivå här att I don’t even.

Och för sakens skull ska påpekas att jag inte har en aning om huruvida det vetenskapliga förfarande som var basis för artikeln håller måttet. Den kan ha varit skit och det kan ha varit så att den inte fyller standarden för att publiceras och då ska den förstås refuseras. Men argumenten som utvärderaren driver är följande:

“It would probably … be beneficial to find one or two male biologists to work with (or at least obtain internal peer review from, but better yet as active co-authors)” to prevent the manuscript from “drifting too far away from empirical evidence into ideologically biased assumptions.”

Läs det ett par gånger till. Andas djupt.

Vetenskaplighet har inget kön. Kvinnor är inte, i ett enda ämne, mer eller mindre lämpade än män att bedriva forskning. Kvinnor är inte mer lämpade att bedriva forskning ens om kvinnors upplevelser. (För att deraila lite, så är det en av de här sakerna som stör mig mest med många feministiska forum: tanken på att män aldrig kan förstå vad kvinnor går igenom. Finns det forskning som stöder en viss upplevelse (exempelvis sexism inom universitetsvärlden) så borde varje normalt begåvad man också kunna förstå vad det handlar om ifall han bara ville.) Vetenskap följer vissa regler för att betraktas som vetenskap. Man behöver inte vara man för att kunna följa de reglerna. Och ifall reglerna inte har följts – om vetenskaplighet saknas i t.ex. en artikel – så är det inte för att personen som skrivit är kvinna. Om artikeln om sexism som refuserades med hjälp av sexism inte håller måttet finns det inte en man i världen som skulle kunna hjälpa den.

Det finns en del folk som verkar tycka att det är helt rimligt att kräva ett manligt perspektiv men jag vet inte hur jag kan säga det tydligare än så här: ett manligt perspektiv är inte värt ett piss i vetenskapliga sammanhang. Varför? För att vetenskaplighet inte har ett kön. Det rör sig inte om en åsiktsartikel. Det är inte en kolumn i en veckotidning. Det är inte två bat shit crazy feministbrudar som vill in i riksdagen. Det är en vetenskaplig artikel som inte ska skrivas ur varken ett manligt eller ett kvinnligt perspektiv utan ur ett vetenskapligt perspektiv. Den ska rapportera fynd – eller avsaknaden av fynd – samt vägen till dessa och sätta in dem i en bredare kontext. Varken mer eller mindre. Blotta tanken på att män ska sitta och rätta kvinnors forskning för att kvinnor inte är kompetenta nog att bedriva forskning självständigt får mig flyförbannad. Det finns inget försvar för att skriva en sådan review som skrevs. Inget försvar alls. Och jag är glad över att utvärderaren blir av med sitt uppdrag.

Att vara genusmedveten men inte feminist

Som ett litet avbrott till julefriden gav jag mig, mot bättre vetande, in i en diskussion kring huruvida det var möjligt att vara genusmedveten men ändå inte feminist. För mig finns det ett fullständigt självklart svar på den frågan: ja. Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.

Anledningen till att jag inte vill kalla mig feminist är först och främst att det förs så många diskussioner av och med feminister där jag upplever att åsikterna som vädras är väldigt långt ifrån min egen syn på både jämställdhet och vägen dit. Och visst, man ska inte döma en hel rörelse på basis av vad några säger men de här typerna är inga undantag. Det går knappt diskutera feminism med feminister utan att aspekter som att mäns röster inte är välkomna/lika viktiga eller bördan av kvinnoförtrycket i Sverige i dag kommer upp. Där skiter det sig för mig. I dagens Sverige behövs mäns och kvinnors röster lika mycket i jämställdhetsarbetet. Och ska vi benämna svenska kvinnors kollektiva situation ”förtryck” då finns det inte ord som räcker till för att beskriva vad som händer i till exempel Afghanistan.

En rörelse är vad medlemmarna gör den till. Den formas och omformas med medlemmarna. Därför kan jag helt enkelt inte bortse från vad som ideligen framförs av feminister i feminismens namn när jag tar ställning till om feminism är en benämning jag kan känna mig bekväm med.

Och när man sedan försöker förklara det här, att man ser annorlunda på alltför många av de frågor som ligger dagens feminism varmt om hjärtat, då kan det i slutändan bara gå på två sätt.

1: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så nära feminismens att de går över till att förklara att man visst är feminist ändå.

2: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så långt ifrån feminismens att man har fel och måste rättas.

I mitt stilla sinne tänker jag att en del ser feminism som kollodialt silver. Det finns ingenting som feminismen inte kan lösa. Om alla var feminister skulle allt genom ett trollslag bli bra.

Det var det. Nu tillbaka till julefriden.