Pojkar som tycker om My Little Pony och samhället som sviker dem

Mina barn tittar rätt mycket på My Little Pony; Friendship Is Magic. Den är kul och fartfylld och har en ovanlig bredd på karaktärerna – även om den lämnar en hel del att önska för en bitter vuxen som yours truly.

För en dryg månad sedan var det en pojke i USA som försökte ta sitt liv genom att hänga sig själv från sin våningssäng för att han var så mobbad i skolan, eftersom han gillade My Little Pony. Han klarade sig, men det är ännu oklart vilka skador hans hjärna och nervsystem tog av syrebristen innan han hittades. Och nu rapporteras om en annan ung pojke med en förkärlek för My Little Pony, som även han får utstå dagliga trakasserier i skolan, som även han blir kallad gay, knuffad och slagen. Skolan reagerar därför med att förbjuda pojken att ta med sig sin lunchväska med Ponies på eftersom den uppenbarligen fungerar som en ”trigger” för mobbare.

Här finns så många genusrelaterade problem att jag knappt vet var jag ska börja. Det är liksom ett hopkok av alla de där sakerna vi brukar prata om. För det första så finns det en underton av att pojkar ska klara av hårdare situationer – kunna ta lite grabbatag – istället för att pojkar ska få vara barn som ska skyddas av samhället runt omkring dem. För det andra finns det en obehaglig acceptans av tanken att den pojke som tittar på My Little Pony förmodligen borde sluta med det och att det kan vara ok att hans ”kamrater” hjälper honom in i ledet. Det är samma föreställning som gör att somliga föräldrar tycker synd om pojkar som får gå i klänning om de vill. Skyddet, enligt de här föräldrarna, ligger i att pojkarna måste skyddas från feminism, genustrams och flicksaker som förstör pojkens naturliga pojkighet (och gör honom gay) snarare än i att det mest skyddsvärda är pojkens rätt att uttrycka sig själv.

För det tredje är det aldrig den mobbades fel att den blir mobbad, oavsett vad det handlar om. Den som är mobbad kan därför inte ombedjas ändra på sig för att inte ”trigga” mobbare. Att skolan väljer att förbjuda pojkens väska tyder på att skolan egentligen tycker att mobbarna har rätt i sak; en pojke borde inte ha en Ponyväska. Problemet är ju inte Ponyväskan i sig – hade en flicka haft den hade den ju inte varit provokativ – utan pojken. För det fjärde är det just det här som jag har tjatat om i ett par år nu; barn måste få vara barn snarare än pojkar och flickor. Det är också just sådana här fall som visar hur viktigt genustänket är. Man kan ju sitta och hävda biologiska skillnader precis hur mycket man vill, men vad ska man säga till en liten pojke som tycker om Ponies för att det handlar om ”empati och respekt”? Att det är fel på honom? Att han inte är värd att skydda?

För det femte kan jag inte ens beskriva sorgen över att just de egenskaper som världen behöver, empati och respekt, ses som så kvinnliga att den pojke som uppvisar dem – som försvarar dem – anses vara gay. Och nej, det är inte en liten sak att bli kallad gay. Visst är det straffbart att vara gay i många av världens länder, men även för den unge pojke som blir retad för att vara gay (fullkomligt oberoende sexuell läggning) är det en allvarlig etikett med självmordstankar som vanlig följd. Jo, och bland dem som verkligen är homosexuella är självmordsstatistiken skrämmande.

Båda de här unga pojkarna, och mängder av unga pojkar med dem, sviks av ett samhälle som skyr det flickiga. Ett samhälle som tror att det står och faller med den bibliska idén att män och kvinnor är skapade för diametralt olika syften. Ett samhälle där forskningsresultat som visar på försvinnande små skillnader mellan könen ges högre prioritet för hur vi ska bemöta barn än det faktum att identitet skapas av många fler faktorer än bara kön. Att barn försöker ta sitt liv. Det är så inte ok.

8 thoughts on “Pojkar som tycker om My Little Pony och samhället som sviker dem

  1. Fint och klokt, som vanligt! Man märker också ganska snabbt hur mycket kompisarnas inverkan spelar roll och viljan av att passa in i en grupp. Jag försöker hålla upp så många dörrar som möjligt för mina ungar vilket gör att även min son gärna tittar på My little pony och Barbie-filmer och dottern älskar Star Wars för att ta ett exempel. Men det finns också tillfällen när de tackar nej till att gå igenom vissa dörrar och man märker att de tvekar med anledning av att de förstår att det inte riktigt är vad som förväntas av dem som pojkar och flickor. Tråkigt så klart men svårt att göra jättemycket åt annat än att stötta och visa i ord och handling att deras val är ok, oavsett vad de väljer. Och försöka erbjuda motbilder så klart, både genom att prata med barnen och hjälpa dem att själva problematisera de könsstereotyper de ställs inför, men kanske framförallt genom sina handlingar. Det är inte lätt för en 7-åring att bryta mot konventioner i pojkgänget om man har en farsa som säger att det är ok men själv inte lever som han lär. Om inte annat kan det vara bra att fundera på hur svårt det är för en själv att stå emot den kulturella flodvåg av ”manlighet” och ”kvinnlighet” som slår över en i allt man gör och tänka på hur det är för ett barn att hantera samma (eller åtminstone liknande) fenomen.

    • Jo, kompisarna spelar in massor och för ett barn att gå emot normerna och vad kompisarna tycker är en jättegrej. Men sedan är förstås de som mobbar inte att betrakta som kompisar och deras åsikt får inte tas i beaktande. Det är dock för vuxenvärlden att visa, inte för barn att själva räkna ut.

      Och att leva som man lär jo… Lättare sagt än gjort.

    • Jag tycker du lever som du lär om du har kläder som du trivs i. Skulle du gå i klänning trots att du inte vill enbart för att stödja sonen som vill gå i klänning lever du ju inte som du lär, du väljer ett för dig obekvämt beteende.

      Superbra kommentar och ännu mera superbra inlägg! Tack!

  2. Tragiskt. Och ändå har ju det manliga MLP-intresset fått ett uppsving på senare år tack vare ”bronies”-rörelsen. Den är väl visserligen en smula” hö hö”, men kan knappast vara mer skadlig än positiv.

    • Det kan ju var mina aversioner mot grupperingar i största allmänhet, och sådana med nicknames i synnerhet, men bronies alltså. Det är något med namnet som liksom… Ja… Jag vet inte… Egentligen är det förstås skit sak samma för om unga pojkar och män känner styrkan i den rörelsen och vågar stå för vad de gillar så är det bra. Varenda artikel som skrivit om de här två fallen har dock nämnt bronies. En beskrev det rent av som en sekt. Så får det förstås inte vara (så jag utelämnade bronies i en tyst protest).

  3. Som alltid så himla spot on. Alltid ska den mobbade anpassa sig ”för enkelhetens skull” men det enda det signalerar är ju att den mobbade ÄR fel och att de mobbande GÖR rätt. I helvete världen, skärpning!

    Jag är för övrigt 27 år gammal och tycker att MLP-FIM är bland dem mysigaste serierna jag sett just för att den är så bred. Alla karaktärer får tid att utvecklas och ingen är renodlat ond eller god.

    • Jag älskar fortfarande de äldre MLP-grejerna, men FIM har jag problem med av samma skäl som jag har problem med mycket av det som görs för dagens barn; det är för snabbt, för mycket skrik, för högt ljud och för högt tempo.

      MVH
      Tant Det-var-bättre-förr 🙂

  4. Otroligt bra blogginlägg, tack för det! Känslan när jag läser om att en pojke förbjuds att ha en viss typ av väska för att inte bli mobbad får mig mest att vilja stånga huvudet i väggen för att man kan ta itu med situationen på det viset. Det påminner mig om att det var ungefär så jag kände när jag läste ”19 minuter” av Jodi Picoult där mobbningsoffret var den som skulle skärpa sig… Jag hade hoppats på att det var fiktion och historia och dylikt men tydligen inte.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s