Kategori: Nyhetsplock

Nyhetsplock

AVGÅ!

Charlotte3 kommentarer

I Finland har riksdagens lagutskott just röstat ner det medborgarinitiativ, undertecknat av drygt 170.000 medborgare, som vill ha en jämlik äktenskapslagstiftning. Många verkar tro att förslaget handlar om homosexuella. Det gör det förvisso, men allra mest handlar det om rättvisa för alla medborgare – oavsett sexuell läggning. Kanske är det hårklyveri men personligen tycker jag att det är en synnerligen viktig distinktion att göra.

Jämlik äktenskapslagstiftning är inte en fråga om homosexuella privilegier utan om att lyfta den juridiska diskriminering som homosexuella utsätts för med den nuvarande äktenskapslagstiftningen. Det är inte en fråga om någons personliga åsikt om homosexuella utan en fråga om jämlikhet inför lagen. Vad någon tycker om homosexuella är fullkomligt irrelevant.

Att riksdagens lagutskott  i ett land som Finland kan välja att exkludera vissa medborgare, på grund av sexualitet, från den lag som borde tjäna hela befolkningen är för mig fullkomligt obegripligt. Lagen ska inte göra skillnad på folk och folk.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om tiggare, att hjälpa sina egna och att egentligen bara bry sig om sig själv

Charlotte8 kommentarer

Du som blir förbannad när förbipasserande släpper ner en liten peng i tiggarens mugg, vad har du för rätt till din ilska? Vi ska hjälpa dem i deras hemland säger du. När talade du dig senast varm för att höja det statliga biståndet till deras land? När skänkte du pengar till utlandshjälp? När var du volontär?

Nehej. Inte det.

Nej, vi måste hjälpa våra egna först säger du. Så när donerade du senast en slant till nationella hjälporganisationer? När gav du av din tid till en ensam åldring? När bidrog du till att mätta hunger i soppkök och brödköer?

Nehej. Inte det.

Så vem ska man hjälpa om du blir arg av en peng till en tiggare, inte har tid till åldringar och volontärarbete, är emot bidragsgivare, bidragstagare, hjälp och stöd? När du ser tiggarnas telefoner och cigg som bevis på att de är organiserade lögnare, men är blind för hur inhemska utslagna prioriterar? När du tror att ditt eget land är så jävla bra att även folk med hela världen full av alternativa inkomstkällor vill komma hit och sitta på gatan med en kopp i sina frusna händer? När du tror att den enda som egentligen är berättigad hjälp är du själv, och du behöver ingen hjälp för det är du för bra för.

Kom då inte med bortförklaringar. Kom inte och säg att du vill hjälpa dem någon annanstans, eller hjälpa några andra. Du vill inte hjälpa någon annan än dig själv.

Säg det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det är skillnad på politik och politik

Charlotte3 kommentarer

Studio Ett i Sveriges Radio har fällts av Granskningsnämnden. Orsaken var att de sänt en intervju med en svensk nazist från Svenskarnas parti utan att tillräckligt tydligt ta avstånd från de uttalanden han gjorde. Vid en första anblick kan man ju ställa sig frågan om inte Sveriges Radio, som ska förhålla sig partipolitiskt neutralt, borde fällas för att inte ha tydligare ha tagit avstånd från politiska uttalanden. Borde Sveriges Radio verkligen ta tydligt avstånd från politiska uttalanden? I samma veva kan man passa på att fråga sig om det var rätt att brandmännen protesterade mot att Åkesson kom till deras station eller att läkarna protesterade mot Åkessons valbesök på sjukhuset.

Svaret ligger i vad vi i dag väljer att definiera som politiska uttalanden och på en långsam men stadig process av normaliserande av extrema åsikter dolda utan politisk flagg. Möjligen har vad som är politiskt breddats delvis för att det är valår, men utvecklingen har pågått redan länge. Och jag kan erkänna att jag gillar politik och att politisera men faktum är att i en västerländsk demokrati kan alla ämnen inte vara politiska. Människovärdet till exempel. Yttrandefrihet, tryckfrihet och andra grundlagar. De är inte – de får inte – vara föremål för politisering. De är fundament i det samhälle vi lever i. Fundament i ett fritt och öppet demokratiskt samhälle.

Sakta men säkert håller emellertid fundamenten på att dras in i den politiska debatten. Man vill diskutera invandrarpolitiken men skiljer inte på asylsökande och arbetsinvandring, men däremot på invandrare med ljus hy och sådana med mörkare. Man säger att det handlar om ekonomi och integration när det egentligen handlar om ogrundade fördomar och rasism. För visst borde vi diskutera asylsökandes plats i samhället, arbetsinvandringens betydelse för tillväxten, ekonomi och integration – det är viktiga politiska frågor – men hudfärg, etnicitet och kulturell tillhörighet är det inte. Det är ämnen som inte får bli politik. Det kränker människovärdet och därifrån kan det bara barka käpprätt åt helvete.

Det var många som menade att det var fel att protestera mot Åkessons tour om man var anställd av offentligheten. Men Åkesson representerar inte ett vanligt politiskt parti. Han representerar ett parti som gör skillnad på folk och folk och som vill göra människovärde till politik. De brandmän, läkare, skolelever och whatnots som protesterade hade förstått det. Om ett politiskt program som det han representerar ska styra vårt samhälle brister de fundament det är byggt på. Det är inte ett hot bara mot etablerade partier (som vissa vill få det till) utan ett hot mot hela samhällsordningen.

Så när Sveriges Radio och annan fri media granskar Svenskarnas parti, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna och andra rasistiska eller rent ut nazistiska partier är skyldigheten inte densamma som när de granskar andra politiska partier. Det är skillnad på politik och politik, skillnad på att göra omprioriteringar i samhället och på att göra omstruktureringar i fundamenten. Vi andra är beroende av att normaliseringen av extrema åsikter inte skyddas av politikens kliniska objektivitet, att journalister tar tydligt avstånd från uttalanden som är rasistiska eller på annat vis nedlåtande och att yttrandefriheten aldrig utvecklas från rätten att tala till rätten att stå oemotsagd. Därför är jag glad att Studio Ett fälldes och tacksam över att de tar det på allvar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Representationen och svenskheten

Charlotte4 kommentarer

Det här med representation är jätteviktigt. Vem som får tala och på vilken arena. Vem som syns och i vilket ljus. Allt det är sådant som påverkar, både direkt och indirekt, hur vi uppfattar vårt samhälle och hur vi skapar normer – en upplevelse av det ”normala”. När kvinnor började tillåtas på universiteten i slutet av 1800-talet var de långt ifrån normen. Så långt att en av de första kvinnorna vid Lunds universitet, Anna Herrlin (f. Björkegren), beskrev sin tid vid universitetet 1887-1890 så här:

”På de föreläsningar, som jag bevistade, var jag alltid ensam flicka, tilltalade ingen och blev av ingen tilltalad.”

Utanförskapet som Anna beskriver är kanske i viss mån upprätthållet även av henne själv – hon tilltalar ju inte heller någon – men det var framförallt en förutsättning för att hon ens skulle tillåtas. Hon är med, men inte på samma premisser som de manliga studenterna. På dagens svenska universitet finns det förvisso dokumenterad diskriminering mot kvinnliga akademiker, men representationen ser helt annorlunda ut bland studenterna. Det är inte längre uppseendeväckande att en kvinnlig student ställer en fråga. Och när något inte längre är uppseendeväckande har det normaliserats och blivit betydligt enklare för fler att göra. Att vara Anna – den enda och ständigt övervakade kvinnan – och ställa en fråga på en föreläsning för bara drygt 100 år sedan var otänkbart. Att vara en Anna – en av många kvinnor – och ställa en fråga på en föreläsning i dag är helt i sin ordning.

Att representation är viktigt råder det inga som helst tvivel om. Att det dessutom fortfarande finns massor att göra på det området råder det inte heller några tvivel om.

Men någonstans måste man också börja ge folk lite cred för vad de faktiskt gör – även om man alltid kan göra mer. Karin ”Kakan” Hermansson är förbannad över Sveriges Radios urval av sommarpratare till det mycket populära programmet Sommar i P1. Hon tycker att det är på tok för många vita pratare och att man misslyckats med mångfalden. I sin egen blogg förklarar hon det så här:

”Men vi har oskrivna lagar och normer som fyller vårt samhälle. Vem som har en berättelse som anses vara värd att lyssna på är en sådan norm. Ofta är det den vite, heterosexuelle cis-mannen som har just den berättelsen, och alla lyssnar, både kvinnor och män.”

Så långt håller jag helt med. Som genushistoriker är just det där med vems berättelse som berättas förstås intressant. Men bland sommarpratarna finns Timbuktu som kommer att tala om hur han, trots att han är född och uppvuxen i Sverige, var tvungen att visa upp sitt svenska pass i riksdagen. Där finns fotokonstnären Nathalia Edenmont som är född i dåvarande Sovjetunionen och kom till Sverige som flykting men också överläkare Simon Kyaga vars far är från Tibet, Anders Bárány vars farfar var från Österrike-Ungern, Morton Narrowe som är född i USA men verksam som rabbin i Stockholm. Musikern Edda Magnasons pappa är från Island, dramatikern Athena Farrokhzad är från Teheran, DJn Steve Angellos pappa är från Grekland och listan kan göras betydligt längre. Massor av otroligt intressanta svenska röster med rötter och inspiration från långt bortom Sveriges geografiska gränser.

När Kakan kommenterar att

”Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här”

känns det onekligen som om hon dömer efter utseendet. Hudfärgen får avgöra berättelsens värde, fast liksom åt andra hållet. För faktum är dock att även flera av dem som till utseendet ser ”pursvenska” ut, som till exempel Bi Puranen, planerar att tala om ämnen som berör problemen med representativitet och vithet. Bi tänker tala om ”människans lott och själens obotliga ensamhet, särskilt i Centralafrika och de kaukasiska före detta Sovjetrepublikerna”. Och vad har hon för kompetens att göra det som sitter där och är vit och har en krans håret, vavava? Hon är forskare och generalsekreterare för World Values Survey – världens mest omfattande medborgarundersökning som undersöker människors värderingar och uppfattningar.

Bi Puranen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Bi Puranen, bild härifrån.

Men representation handlar förstås inte bara om etnicitet utan också om att ge utrymme åt andra som inte uppfyller normen av att vara vit, cis-man. Helene Ripa är kvinna och elitidrottare med benprotes. Agnes Wold är kvinna, professor och dessutom den som påvisade den utbredda diskrimineringen mot kvinnor inom akademin. Kakan själv är kvinna och HBTQ. Det är bredd på ålder, funktionalitet, sexualitet, kön. Allt. Om något så borde vi hylla mångfalden bland sommarpratarna.

Kakan vänder sig också mot själva svenskheten i när sommarpratarna presenterades. Det

”kändes lite nationalistiskt med kransarna i håret och allsången och allting. […] Vem känner att DETTA är Sverige egentligen?”

Jag. Jag känner att just det där är det allra bästa av Sverige. Jag älskar krans i håret och när en hatkärlek till allsång. Det är svenskt och jag vill värna om det. Problemet är nämligen inte traditionerna i sig, utan exkluderandet. När man säger att krans i håret får man bara ha om man är blond och blåögd. Med i allsången får man bara sjunga om man har svenska som modersmål. DET är problemet, inte att svenskar av alla färger hoppar Små grodorna runt midsommarstången.

”Sexismen och rasismen är på topp i samhället [och] ändå reagerar inte gemene person på det akuta sätt som alla borde reagera på”

säger Kakan. Men nej. Visst blåser det otroligt obehagliga fascistiska vindar över Europa, visst finns det rasistiska strukturer även i Sverige och visst är det saker som vi alla borde reagera på. Men sexism och rasism har aldrig förr varit så begränsade, så avskydda, så välbevakade som nu. 100 år har förflutit sedan Anna inte fick tala på universitetet för att hon var kvinna. Vi har kommit oerhört långt sedan dess. Vill vi fortsätta komma framåt måste vi förvisso fortsätta diskutera, men det måste ske med verklighetsförankring. Man kan inte alltid kräva mer av dem som redan gör, och man kan inte alltid hänvisa till att diskriminerande strukturer är som starkast just nu. Det är inte steg framåt utan bakåt.

Kuriosa: Anna Herrlin sorterar under sin man i uppslagsverk. På tal om representativitet och normer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Dränk dem i fakta

Charlotte7 kommentarer

I går skrev jag följande:

”Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre.”

Min tanke var att man inte måste ge sig in i diskussioner om Förintelsen för att kunna diskutera de förödande konsekvenserna av ett nazistiskt styre eller en rasistisk värdegrund för demokratiska funktioner. Men egentligen tycker jag inte alls att det är ”fine” att inte tro på Förintelsen. Jag tycker inte att det är fine nån jävla stans utan snarare symptomatiskt på vad som håller på att gå ordentligt snett med vårt samhälle.

Förintelsen är, i likhet med många andra historiska fakta, inte beroende av om människor i dag väljer att tro på fakta eller inte. (Det bör dock påpekas att minnet av händelserna är beroende av dagens människor och att det därför är synnerligen fucked up att det marscherar nazister på Tysklands gator igen, men det är ett annat inlägg.) Fakta är fakta oavsett vad någon tror. Och många verkar blanda ihop rätten till sina åsikter med någon sorts rätt att få sina åsikter accepterade som fakta och de här typerna dyker upp hela tiden – och ofelbart i varenda diskussion som rör främlingsfientlighet och genus.

”Kvinnor diskrimineras inte för jag är kvinna och jag är inte diskriminerad.”
”Det finns ingen rasism i Sverige för min granne Mohammed fick jobb som städare.”
”Patriarkatet är ett feministiskt påhitt.”
”Kvinnor har i alla tider haft den sexuella makten över män.”

Och så vidare ad nauseam.

Vår vilja att diskutera saker och vår åsiktsfrihet – i sig väldigt bra grejer – gör att det blir en otrolig snedbalans mellan fakta och åsikter. Det är ganska många som hör av sig till mig och säger att det inte förstår hur jag orkar så att säga ”ta debatten”. Och ja, många gånger har jag själv funderat över varför och då särskilt när man diskuterar med någon som framhåller sina åsikter som fakta. Som när man istället för att diskutera genus inverkan på vårt beteende diskuterar genus existens. Eller som när varje inlägg om våld mot kvinnor omedelbart får kommentarer från en man i stil med ”typiskt att skuldbelägga alla män vet du inte att män är mer utsatta än kvinnor”. Att behöva börja om varje gång. Det är rätt drygt. Men vet ni vad jag tror? Jag tror att om man skulle döma efter de diskussioner som hålls, särskilt på bloggar och andra nätforum, så lever vi nästan totalt i en värld som inte utgår från fakta. Balansen är helt åt helvete. Ungefär så här:

Till viss del får man väl skylla på postmodernismen som lärt oss att vrida och vända på vad vi trodde att vi visste, som lärt oss se saker från den andra sidan, problematisera och inte ta ens uppenbara saker för givet. Men mest tror jag att vi får skylla på vår egen slapphet och på föraktet mot de där som skriker om hur man måste backa upp sina påståenden med forskning för att sedan konsekvent underkänna all forskning man presenterar. Det föraktet finns mot dem som röstar på SD, mot antigenusarna, mot Sannfinländarnas väljare, mot mansrättsrörelsen och liknande. Och jag förstår föraktet. Jag hann nämligen knappt mer än publicera gårdagens inlägg om vilken sorts samhälle nazistisk och rasistisk politik skapar förrän ”Hasse” kände sig nödd att påpeka att det är vansinnigt att folk röstat på Feministiskt Initiativ. Trots att jag inte har en aning om vem ”Hasse” är kan jag villigt erkänna att jag inte direkt uppfattar honom som den skarpaste kniven i lådan. Så att säga.

Men feminismen jämförs nämligen ofta med nazismen och situationen för dagens svenska man framställs som fullt jämförbar med den för 30-talets tyska judar. Förmodligen är det liksom här någonstans det tar stopp för de flesta av oss. Det är bara så bisarrt. Det är bara så ihåligt, så mycket åsikt och så lite fakta – men ändå framhålls det som en rimlig jämförelse. För det första har man inte förstått någonting om vad feminismen står för och för det andra så har man uppenbarligen inte fattat ett jota av vad nazisterna faktiskt sysslade med. Det går ju inte ens ta på allvar när någon gör den jämförelsen. Men den jämförelsen förekommer på mängder av ställen. Jag tror att alla vi som varit inblandade i nätbaserade diskussioner om genus stött på den. Och för varje gång den får stå oemotsagd så vinner tanken lite mer mark. För varje gång som någon får häva ur sig sina okränkbara åsikter maskerade som okränkbar fakta tappar vi lite mer av kontakten med (den förvisso postmoderna) verkligheten och en kattunge gråter.

Jo, jag håller med om att vissa diskussioner inte borde behöva föras, men jag tror att det är livsfarligt att låta dem hänga kvar obesvarade. För ”Hasse” kanske inte alls är korkad. ”Hasse” kanske bara aldrig stött på någon som orkat hjälpa honom vända och vrida på tankarna, som gett mothugg, ifrågasatt, lyssnat och besvarat. Istället för att se alla ”Hasse” som lätt imbecilla borde man ge dem chansen att möta motargument. Och varje gång någon står och viftar med sina åsikter som snedvridna fakta borde de få proportionerligt motstånd, deras förvanskningar borde drunkna i motbevis.

”Sorry, I can’t hear you over the weight of scientific evidence.”

 

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den sortens samhälle

Charlotte17 kommentarer

Jag måste erkänna att jag är genuint fascinerad (på ett ligga-i-fosterställning-och-gråta-sätt) av hur folk tänker när de röstar på nazistiska och rasistiska partier. Har de inte läst historia i skolan? Vet de inte vad även folkvalda nazister och rasister skapar för sorts samhälle?

För jag tror att många av dem som röstar på nazistiska och rasistiska partier inte egentligen har funderat så mycket på vilket sorts samhälle de vill ha, utan mer på vilket samhälle de inte vill ha – och att det är just det samhället vi har nu. De få tankar som ägnas framtidssamhället är idyller. Man vill ha nationalism – en nation med ett rättmätigt folk – i harmoni med andra folk i andra nationer. Man vill ha rättvisa, frihet, mindre brott och fungerande system där individen kan få utvecklas. Åtminstone är det den bilden som företrädarna ger av sina partier, och den bilden som de flesta jag stött på som röstar rasistiskt (jag har inte träffat speciellt många som röstar nazistiskt, det ska erkännas) framhåller som resultatet av deras politik.

Ingen av dem jag hört eller läst om vill ha ett hårdare styre över sig själva. Hårdare tag på andra, ja, men mer frihet för sig själv. Och jag ser hur den tanken är väldigt frestande. Jag tillhör själv den delen av befolkningen som uppför mig exemplariskt (åtminstone i laglig mening) och som helst inte ser mina prydliga cirklar rubbade. Grejen är bara den att man faktiskt inte behöver titta särskilt långt tillbaka i historien för att se att ökad frihet inte är resultat av rasistisk och nazistisk politik. Tvärtom.

Eftersom grundprincipen i rasistisk och nazistisk politik är att det är skillnad på folk och folk är grundprincipen i förverkligandet av politiken att denna skillnad måste utrönas och upprätthållas. Man måste ta reda på vem som är förtjänt av att kallas svensk och få åtnjuta svenska privilegier och vem som inte är det. Den kontrollapparaten är enorm. Vi såg den i nazi-Tyskland, på Balkan, i Korea, i Japan, i USA. Eftersom kärlek som bekant inte har några gränser har det i alla tider funnits människor som funnit varandra över de där skillnaderna, vilket skapar ytterligare problem för indelningarna. Efter kolonisationen i Latinamerika gjorde man elaborerade målningar med par av olika ”ras” och deras ”avkomma” för att namnge och klassificera de olika kombinationerna.

I början av 1900-talet hade det utvecklats till en vetenskap. I dag kallar man det ”kulturell särart”. Man måste ju inte vara principiellt emot sådana här indelningar för att kunna räkna ut hur mycket pengar de kostar och vilken otrolig statlig insats det krävs för att hålla reda på befolkningen. Även om man är ljushyad måste man in i systemet – in under den statliga kontrollen – för att den skillnaden mellan folk som ska avgöra vem ska få vad ska fungera.

Sådana här system bygger också på totalitära ledare. Det vill säga, ett samhälle med rasistisk värdegrund fungerar bara med hård kontroll – inte bara av dem som så att säga inte hör hemma utan av alla. Det är ett samhälle där man anger varandra, där ingen är trygg och där staten, förkroppsligad i den totalitära ledaren, avgör vem som stannar och vem som går. Att rösta rasistiskt eller nazistiskt är inte att rösta för frihet utan att rösta för tvång och kontroll. Det är inte att rösta bort ”patrasket” från egen gård utan att rösta in sig själv i ett strikt system av begränsade valmöjligheter. Det är att ange den där grannen man bott bredvid i 20 år och som man brukar grilla tillsammans med, han som jagade bort de där ligisterna som tänkte sno din cykel. Han som, i systemet av åtskillnad mellan folk och folk, visade sig ha en farfar från Iran och några obetalda P-böter och som måste anges för att skulden inte ska falla på dig. Han som måste lämna landet tillsammans med sina två barn – inte för att han har ett land att resa till utan för att han inte längre har ett land att bo i.

Rasistisk och nazistisk politik gör skillnad på folk och folk men inte på vad folk vill och inte vill. Att Kalle Svensson är pursvensk mönstermedborgare och inte vill ingå i systemet har ingen betydelse. Att han älskar sitt enda barn, trots att det har en lätt utvecklingsstörning, har ingen betydelse för liknande barn får eutanasi för nationens bästa. Nätet når alla, även de som skulle se sig själva som ”goda”.  Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre. ”Hitler gjorde mycket bra för Tyskland” brukar det heta, och visst finns det fog för att påstå det. Men för det vanliga folket var det inte en dans på rosor i mer än några år när ekonomin gick uppåt. Därefter gick det utför. De fördelar som den minskade arbetslösheten förde med sig kontrollerade staten. De kom alltså inte folket till godo för att folket arbetade, utan delades ut till vissa via staten (vilket, ironiskt nog, är förvillande likt kommunism). Staten avgjorde också vilka böcker man fick läsa, vilka filmer man fick se, vad som fick skrivas, tyckas och tänkas.

Det skulle också vara good bye Internet – inget fritt You Tube, Twitter, bloggande, Facebookande. Är det något vi lär oss av hur nationalistiska politiska system fungerar i dagens värld så är det faran med det fria Internet och den fria tanken. Åsiktsutbyte blir ett minne blott. Politisk korrekthet genom våld. Vi har sett det förr. Vi borde veta. I Nazi-Tyskland avrättades tiotusentals människor för sina politiska åsikter.

Jag förstår om folk är trötta på det politiska systemet, på social oro och på känslan av att det barkar åt helvete och därför ger en röst till Sannfinländare eller Sverigedemokrater. Jag känner precis likadant fast av helt andra orsaker (t.ex. att folk ger röster till Sannfinländare och Sverigedemokrater). Men tänk lite. Tänk på hur samhället skulle bli, realistiskt.

I Sverigedemokraternas partiprogram skriver de så här:

”Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv, upprätthålla goda relationer med omvärlden och i kraft av sitt våldsmonopol skydda nationen mot inre och yttre hot.

Till statens kärnuppgifter räknar vi alla frågor som rör nationens säkerhet och oberoende, omhändertagandet av svaga och utsatta individer, lagarnas upprätthållande samt värnandet av nationens historiska arv och kulturella särart.”

Visst låter det fint? Men tänk bortom idealbilden. Tänk på hur politiken ska utföras. Staten får med sitt våldsmonopol (alltså de enda med laglig rätt att utöva våld) skydda nationen mot inre hot, till exempel sådant som kan tänkas hota den kulturella särarten. Staten skulle ha rätt att ta till våld mot de egna om de inte värnar om vad staten har bestämt är det Äkta Svenska. Det är inte ett fritt samhälle där invånarna får sköta sig själva. Det är ett totalitärt, polisiärt samhälle som krävs för att kunna förverkliga den drömmen. Det är den sortens samhälle som rasism och nazism skapar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Likheter och olikheter

Charlotte4 kommentarer

Jag är ledsen, men jag får fullkomligt totalkrupp när folk hela tiden tjatar om att det faktiskt är skillnad på pojkar och flickor. Än sen då? ÄN FUCKING SEN DÅ? Vad vill man göra med den informationen?

Jo, det man gör är att tolka att det är skillnad på pojkar och flickor som att det inte skulle vara skillnad på flickor och flickor eller pojkar och pojkar – som att det kan finnas skillnader mellan barn bara åt ett håll liksom, att antingen så är alla barn helt likadana eller så är det skillnad mellan könen. Ofta undrar jag om de här människorna ens har träffat livs levande barn, pratat med dem, umgåtts med dem, sett hur skillnader och likheter skapas och omskapas. Hur lika syskon kan vara varandra oavsett kön när man reser utomlands och träffar andra familjer. Hur olika tvillingsystrar kan vara varandra när de leker hemma på gården. Hur lika äkta makar blir varandra efter 25 års äktenskap och går på parmiddag. Hur olika de pojkar som vill spela dataspel är de pojkar som vill spela ishockey. Hur stor skillnad det är på en tvååring och en fyraåring, på den som är född på Lidingö och den som är född i Malax, den som vuxit upp med fyra syskon och den som är ensambarn.

Varje barn har rätt att bli bemött med öppenhet och med respekt för vad just det barnet är. Inte utgående från kön, hudfärg, handikapp eller vad annat man nu kan hitta på som skiljer barn från andra barn. Ett barn i rullstol har förmodligen en mängd problem som barn utan rullstol inte har – jag säger inte att det barnet är precis likt ett barn utan handikapp – men väldigt få normalt funtade människor skulle komma sig för att fokusera på det när man möter barnet. Man säger inte ”jaha vad brukar du göra efter skolan då, du tycker ju säkert om att läsa när du inte kan gå?”. Varför ska man då säga saker som ”du gillar säkert hästar” till en flicka eller ”du måste ju tycka om fotboll” till en pojke. Man låter barnet själv berätta, utan att ifrågasätta, utan att tillrättavisa barnets intressen och önskemål. Kanske barnet i rullstol älskar sport? Kanske flickan tränar karate? Kanske pojken har en hund som bästa vän?

Det handlar inte om att jag vill att alla ska ansluta sig till tanken att pojkar och flickor är lika, utan till självklarheten att de förtjänar att behandlas lika.

Så det är skillnad på pojkar och flickor, huh? Än sen då?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att bli utnyttjad

Charlotte2 kommentarer

Genusfotografen har intervjuat en tjej som kallas Frida och som arbetat på American Apparel. Ni får själva läsa resultatet här, för det är helt enkelt för sjukt för att återberätta. Vad jag skulle vilja skriva om är istället det här med att vara/bli utnyttjad. Frida menar nämligen att när hon gick med på sena, alkoholkantade sexmöten på ett hotellrum, där hon fotograferades för American Apparels klädreklam, blev hon utnyttjad. I kommentarsfältet är det just det här som folk verkar hänga upp sig på och många tycker att det viktigaste är att utreda huruvida Frida de facto blev utnyttjad istället för att ifrågasätta det rimliga i att ett klädföretag aktivt söker sådana bilder till sina reklamkampanjer.

Först av allt: Frida påstår inte att ett brott har begåtts mot henne. Hon menar alltså inte att hon blivit sexuellt utnyttjad i brottslig bemärkelse. Därför känns det kanske inte helt relevant att diskutera exakt vad lagen säger. Utnyttjande kan nämligen vara mycket mer än ett lagbrott. Det viktigaste i sammanhanget är förstås att Frida upplever att hon blev utnyttjad. Hade hon inte haft den upplevelse hade det inte funnits något att diskutera alls.

Sedan förstår jag bara inte vad det är för fel på folk som verkar fullkomligt gå i baklås så fort en tjej säger att hon blivit utnyttjad och bara på pin tji måste misstro precis varenda detalj. Istället för att lyssna och försöka förstå så ska man analysera och plocka i bitar. ”Häpp, hon följde med frivilligt så hon blev inte utnyttjad!” Stolpe ut.

Så jag plockar ner det i bitar: Hon var 16 år. De var i 30-årsåldern. Hon var ensam. De var två. Hon hade knappast mycket mer än börjat gymnasiet. De hade prestigefulla jobb. I dessa enkla fakta finns tvivelsutan en mycket förskjuten maktbalans.

Visst hade hon kunnat säga nej. Visst hade hon kunnat gå därifrån eller åtminstone inte komma tillbaka. Det är faktorer som inte gör det brottsligt. Men föreställ er en ensam 16-årig tjej som lockas med modelljobb av två dubbelt så gamla världsvana typer med pengar och makt. Föreställ er ett kontrakt där 16-åringen (som förresten inte är gammal nog att skriva på kontrakt utan målsman) ger bort rättigheten till alla bilder som tas på henne, och att bilderna tas på någon annans hotellrum när 16-åringen i fråga är full och halvnaken. Det är utnyttjande. De har utnyttjat sin maktposition och de har utnyttjat henne.

Och sedan kan man ju diskutera i all oändlighet om det inte var ganska oansvarigt av Frida att gå med upp på hotellrummet, att supa och att klä av sig, men Fridas medgörlighet försvarar inte de två andras handlingar. Istället för att ifrågasätta om Frida verkligen blev utnyttjad borde man ifrågasätta att två 30-åriga typer i maktposition vill ha sex med en full 16-åring. Och man bör verkligen ifrågasätta om bilderna som är resultatet är lämpliga att sätta upp på reklampelare – om sådana bilder borde vara trendsättande för andra ungas syn på vad som är snyggt och coolt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Du kan aldrig vinna mot det enda rätta heller

Charlotte27 kommentarer

I dag skriver Susanna på Vikten av kaniner om vänstern. Det är inte direkt en trevlig bild hon målar upp, men jag måste erkänna att jag håller med om en del av sakerna hon diskuterar. Jag har inte varit partipolitiskt aktiv i Sverige och aldrig bekänt mig till den ena eller den andra sidan (jag är regnbågsfärgad snarast), men jag känner likväl igen vad hon beskriver. Vänstern präglas ju av en kollektivism (förstås) och då är det säkert svårare att kritisera inom de egna leden. Man måste hålla ihop och stötta varandra (vilket för övrigt är en tanke som jag på många sätt uppskattar).

Bland många av dem som rör sig på vänsterkanten finns en tanke om högre moral än dem som inte rör sig på vänsterkanten. Precis som Susanna skriver verkar det ibland som om många tror att man är antingen idiot eller ondskefull om man skulle göra andra val. För mig personligen handlar det till exempel om att jag genom att kritisera vissa aspekter av mainstream-genus-grejerna emellanåt blir idiotförklarad. Till exempel låter jag min dotter ha bikini för att hon vill det. Inte av ondska, lättja eller idioti utan som ett medvetet val. Alla behöver förstås inte tycka att det valet är rätt, men man borde ändå kunna se hur man kan komma till ett sådant val. Bland dem som diskuterar genus heter det dock att mina argument snarast låter ”som dem på motståndarsidan”. Jag har alltså full förståelse för att det ibland kan kännas frustrerande att diskutera med folk som tycker att deras val är de enda rätta och moraliskt bättre, för det förutsätter att de egna valen är gjorda mot bättre vetande.

Men om vänsterfolket håller fast vid sin höga moral så håller de mer liberala (och antigenusarna, antifeministerna och liknande som ofta rör sig på den kanten – ursäkta generaliseringen) stenhårt fast vid forskning. Och jag är ju forskare, så visst ser jag vitsen med det, men det stora problemet är att många av dem konsekvent underkänner humanistisk forskning, genusforskning och all annan forskning som motbevisar vad de säger. De förnekar att det skulle finnas strukturer, ojämn resursfördelning, sned maktbalans, diskriminering och så vidare trots att det finns mängder med forskning som påvisar just de här sakerna.

Susanna menar att vänstermänniskor diskuterar utifrån person eftersom det privata är politiskt, vilket det väl förvisso ibland kan ligga en hel del i, men eftersom jag ofta hamnar i diskussioner med dem som är mer liberala (och anti) skulle jag vilja hävda att motsatsen inte alltid är att föredra. Medan vänstermänniskorna myser med sin moral står nämligen liberalerna (med brist på ett bättre ord, jag hoppas ni förstår vad jag menar) högt över sådant; de diskuterar nämligen bara utgående från fakta och sanningar och går aldrig till personangrepp. I praktiken betyder det alltså att de kan undergräva allt man säger genom motargument som ”näe du lilla vän, där har du fel för en empirisk undersökning jag gjort på lokala puben motbevisar vad du säger” och ”men den vetenskap du sysslar med och hänvisar till är ju inte riktig vetenskap”. Tar jag det personligt, som en förolämpning (vilket jag i ärlighetens namn tenderar att göra när jag hört argumentet tillräckligt många gånger), är jag emotionell och irrationell och bevisar genom min reaktion att de har rätt. Forskningen jag hänvisar till kan man inte ta på allvar för den är ”postmodernistisk”, ”strukturalistisk”, ”humflum” och/eller ”genusovetenskaplig”. Blir jag frustrerad och hävdar att de inte lyssnar så går jag till personangrepp vilket de själva verkligen aaaaldrig skulle göra.

Att diskutera med någon som underkänner ens kunskaper för att de underkänner hela det fält man är verksam i är inte varken lättare eller trevligare, eller för den delen mer konstruktivt, än att diskutera med någon som anser sig ha det moraliska övertaget. Problemet är väl snarast att man rent generellt i dagens debattklimat vill ha färdiga, snyggt förpackade åsiktspaket att svälja utan ändringar. Man kan inte se poängen i vad någon annan säger om det finns något att hacka ner på – för då ska det bara hackas. Åsiktsutbyte i dag betyder inte längre att man lyssnar på varandras åsikter utan att man ska försöka få den andra att byta åsikt. Om det sker genom fakta eller genom högre moral gör ingen större skillnad. Resultatet blir ändå samma personligt drivna pajkastning.

Nyhetsplock

Med sunt förnuft

Charlotte9 kommentarer

Sedan personaldirektören på Tallink Silja påpekat att kvinnor måste tänka på hur mycket alkohol de dricker eftersom de vet vad som kan hända (alltså våldtäkt) har det blivit en hel del diskussion. Många (alla jag har sett har varit män) menar att det ligger en hel del i vad han säger. Det är ”sunt förnuft” att inte dricka för mycket och att vara försiktig och även kvinnor borde uppvisa sunt förnuft.

Och jag kan förstås se hur de kommer fram till det och det är på sitt sätt helt fine, men grejen är att flickor och kvinnor fucking konstant blir uppmanade att rätta sina liv efter en verklighet de inte kan påverka. Kvinnor ska rätta sin klädstil, sina dryckesvanor, sitt umgänge, vart de rör sig om kvällarna, hur de rör sig om kvällarna. Kvinnor ska se sig över axeln, ha pepparsprej i handväskan, lära sig självförsvar, känna hjärtat bulta i halsgropen. Kvinnor ska lära sig att vara rädda och kvinnor som inte förstår att de har anledning att rätta sig efter rädslan har inte sunt förnuft och får skylla sig själva.

Samtidigt som kvinnor lär sig att vara rädda och anpassa sig så frodas våldtäktskulturen – den kultur som inte bara säger att alla män är potentiella förövare utan också att alla kvinnor är potentiella offer. Vi är offer och vi måste lära oss att leva med det. Och vi gör det. Vi undviker vissa rutter på kvällen, vissa barer, grupper med män, att ta emot drinkar man inte sett hällas upp, gå in i okända bilar, andras hytter. Vi internaliserar rädslan. Vi låter den redan beskära vårt utrymme. Låter den krympa oss.

Och om något händer kontrolleras det att vi har förstått vårt ansvar. Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit? Hur mycket kämpade du emot? Varför skrek du inte högre? Kände du dig rädd när han höll en pistol mot ditt huvud?

Därför blir många av oss heligt förbannade när det kommer gubbar som Tallink Siljas personaldirektör och säger att den rädsla vi bär med oss, som vi blivit uppfostrade med och som vägleder oss, inte är nog. Vi får inte slappna av. Inte dricka alkohol. Vi vet vad som kan hända. Den bistra verkligheten är inte vår att förändra, utan att anpassa oss efter.

Det är just där problemet ligger. Män löper faktiskt större risk att bli utsatta för våld en sen kväll än vad kvinnor löper risk att bli våldtagna. Men män uppmanas inte konstant att anpassa sig inför detta faktum. De får inte frågan om de kommer att undvika fotbollsmatcher nu när någon blev ihjälslagen. De får inte tillsägelser om att tänka på hur mycket de dricker, vad de har för kläder, dem de pratar med, hur de sitter, rör sig, är. De ska inte behöva anpassa sina liv efter vad några få våldsverkare gör. Varför ska då vi kvinnor det?