Att bryta mot normerna lagom

Ibland verkar det som att många av dem som diskuterar barn och genusmedvetenhet har väldigt unga barn. Det handlar mycket om hur man hittar kläder som inte skriker pojke/flicka, om vilka filmer och böcker man introducerar för barnet och liknande. Och missuppfatta mig inte nu, det där är viktiga grejer att tänka på för att ge sitt barn en så bred start som möjligt – att erbjuda barnet av hela spektrat istället för det som kodat med ”rätt” kön.

Ibland blir diskussionerna rätt enformiga bara, särskilt när det handlar om saker som man absolut aldrig skulle låta sitt barn göra eller ha. När barnet är litet är det förstås betydligt lättare att vara föräldern som klär sin pojke i rosa och som ger flickan en tröja med en bil på, men någonstans på vägen plockar barnen upp normerna och börjar förstå när de rör sig på ”fel” sida.

När Vilho var kanske 5 år målade vi hans naglar. Tilda ville ha sina målade, och jag frågade honom om han ville ha sina målade samtidigt. Dagen efter, när jag kom och hämtade från dagis, stod han djupt olycklig och försökte dölja sina händer bakom ryggen. Några vänner hade retat honom. Han hade desperat försökt skrapa bort lacket under dagen men inte lyckats. Skammen hängde tung över honom.

Som förälder är det förstås mitt uppdrag att ge honom så många öppna dörrar som möjligt – det är därför som jag tycker att genusmedvetenhet är så viktigt och därför jag frågade honom om han ville ha lackade naglar – men det är också mitt uppdrag att skydda honom från världens oförstånd. När han var baby klädde jag honom som jag ville men nu när han är stor och går i skolan måste han få klä sig så att han känner sig bekväm. Att bryta normer är oerhört tunga grejer och inte en börda man kan lägga på barn. Man kan erbjuda vägar, man kan förklara och diskutera, visa bilder på berömda män med långt hår, smink och nagellack och säga att det verkligen inte är bara för flickor, uppmuntra och stötta. Men man måste också respektera barnet och skydda det från blickar och gliringar när det behövs.

Därför skulle jag inte längre köpa rosa kläder till min son eller en tröja med bilar till min dotter. Inte för att jag inte skulle tycka att det passar, utan för att de helt enkelt inte känner sig bekväma med det. Och nu, när barnen är 8 och 6 år gamla, provköper jag inte heller längre, för att liksom se om de skulle använda det när de väl hade chansen. Barnen vet nämligen att kläder är dyrt, att de ska se tacksamma ut för presenter och att jag kanske blir ledsen om jag köpt dem någonting som de inte riktigt vill använda. De ska inte behöva känna den pressen, känna att de måste vara obekväma med sig själva för att vara mig till lags. För hela vitsen med genusmedvetenheten är ju att de inte ska behöva känna sig obekväma utan kunna vara sig själva.

Det är tungt när barnen börjar känna av normernas begränsningar, men det är också en del av att växa upp och att lära sig att känna av omgivningen. Som förälder tror jag att det är jätteviktigt att komma ihåg att det där är saker som ens barn förr eller senare kommer att stöta på och att vara beredd på att uppmuntra normbrytning lagom. För Vilhos del skulle jag till exempel aldrig ens i närheten av pressa honom att lacka naglarna igen. Ibland frågar jag honom om han vill, när jag eller hans syster lackar, men han stirrar alltid på mig som om jag var en drake med tre huvuden och fnyser till svar och jag frågar honom inte mer än så. Ber honom inte förklara sig. Ler inte ”men kom igen”. Pressar inte. Jag finns bara där och håller dörren öppen om han någonsin skulle ångra sig, men den skammen och den olyckan han kände dagen då han kom till dagis med lackade naglar kan jag inte ta bort. Jag kan bara skydda honom från att behöva stå där igen.

Så när diskussionerna om genusmedvetet föräldraskap liksom trampar runt i det där med vad man som förälder aldrig skulle vilja att ens barn hade på sig eller gjorde tänker jag bara att jag hoppas att mina barn inte är de som retar pojken med nagellack. Det skulle jag aldrig vilja att de gjorde. Men att de väljer att följa normen och inte själva vara den på andra sidan, det ser jag inte som ett problem alls.

7 thoughts on “Att bryta mot normerna lagom

  1. Fint skrivet kring en fråga vi diskuterat mycket i familjen. Kärnpunkten i resonemanget tycker jag ligger i sista stycket och det är något jag skulle skriva under på vilken dag som helst. Det handlar ju om att inte skada – att inte skada sina barn och att lära sina barn att inte skada andra.

  2. Väl skrivet! Jag har också reflekterat över att det är mycket prat om barnens kläder, men hur könsneutralt klär sig egentligen de vuxna? Vi kan väl inte kräva av våra barn att de ska bryta normer på ett sätt som vi själva aldrig skulle drömma om att göra? Hur många pappor går till jobbet med nagellack?

  3. Sen är det ju också så att många barn kan svänga fram och tillbaka. Bara för att pojken inte kände till begrepp som ”manligt och kvinnligt” först och sen lärde sig vanliga könsnormer på förskolan och lever enligt dem, innebär det inte att han inte kan i tonåren (den tiden då många ”finner sig själv”) kanske vill bryta mot normerna igen. Och då tror jag att det kan vara bra att ha en förälder som inte rakt av förbjuder allt som är ”konstigt”, utan är stöttande.

    • Absolut! Precis som med allt annat kommer barnens syn på vad de vill ha och göra att förändras med tiden. Tror precis som du att det gäller att vara stöttande för allt.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s