Etikett: Flickor pojkar barn

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Eberhard är inte bara oförskämd, han har fel också.

Charlotte7 kommentarer

Till mångas oförblommerade förtjusning har psykiatrikern David Eberhard skrivit en debattartikel på det tydligen inte alls uttjatade ämnet att pojkar ska få vara pojkar och flickor ska få vara flickor. Det finns några saker jag skulle vilja kommentera. Förstås.

För det första finns det mycket i hans text jag håller med honom om. Det finns vetenskapligt bevisade biologiska skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Så är det bara. Det är också viktigt för barn att de får och är trygga sin könsidentitet, som ju är en av de första identiteterna barnen får, och att pojkar får vara pojkar och flickor får vara flickor.

So långt so good, som man säger.

Problemet är att Eberhard bortser från det faktum att forskningen också visar att det finns större skillnader INOM gruppen män och INOM gruppen kvinnor än vad det statistiskt finns MELLAN grupperna. Båda dessa grupper är alltså så diversa att man verkligen kan ifrågasätta meningen med att tala om att män är på ett visst sätt och kvinnor på ett annat. I praktiken finns det nämligen så många undantag att det svårligen låter sig göras, ens på ett biologiskt plan.

När Eberhard sedan skriver att även mycket små bebisar uppvisar könsspecifika skillnader är jag osäker på om han med vilje skiter i det eller helt enkelt inte tänker på att även mycket små bebisar har sugit i sig sin omgivande kultur. En ettåring är redan en kulturell varelse, med uttryck och kroppsspråk anpassade till den omgivning hen vuxit upp i. Ta det här med att leka med bilar, som små pojkbebisar tydligen ska gilla. Hur kan pojkbebisar ha utvecklat den biologiska egenskapen på de dryga hundra åren vi har haft bilar, huh? Små barn är designade för att anpassa sig till sin omgivning. Och den länk Eberhard har för att bevisa sin poäng handlar inte ens om det han säger att den ska handla om.

Sedan ger sig Eberhard ut på väldigt djupt vatten med det svepande påståendet att

”Vidare är mäns och kvinnors olika beteenden återkommande i alla kända kulturer vilket, för att vara övertydlig, säger oss att dessa könsskillnader sker oavsett hur kulturen uppstår och hur den ser ut.”

vilket är kvalificerat skitsnack. Tvärtom har kvinnors och mäns könsuttryck varierat väldigt stort över både tid och rum, vilket, för att vara övertydlig, säger oss att könsskillnaderna de facto är åtminstone delvis kulturellt betingade. Eberhard drar en korrekt slutsats baserat på en felaktig premiss vilket betyder att han i slutändan har… fel.

Pojkar ska få vara pojkar och flickor ska få vara flickor. Jag håller med om det. Men det enorma spektrum av könsuttryck i form av kläder, saker, kropsspråk, hobby och så vidare som pojkar och flickor har att förhålla sig till är överlappande och föränderligt. I dag får flickor vara flickor även iklädda jeans, till exempel, något som hade varit fullkomligt otänkbart för 150 år sedan. Och pojkar kan vara pojkar i långt hår eller kort hår eller inget hår, för vi vet nu att håret inte gör mannen. Det stora felet Eberhard gör här är dock att han tror att det bara finns pojkar och flickor och ingenting annat. Eberhard, som är så förtjust i biologi, borde veta att det är ett felaktigt antagande. Det finns och har alltid funnits – i alla kulturer, i alla tider – människor som inte passar in i dessa två kategorier. När vi säger att pojkar ska få vara pojkar och flickor få vara flickor måste vi komma ihåg att de som är varken pojke eller flicka har samma rätt att vara sig själv.

Sist och slutligen finns det en särskild plats i helvetet för vuxna i maktposition som trashar barn.

”Det var därför med stor sorg jag såg effekten av ett makabert experiment med barn som visades i både Aktuellt och Lilla Aktuellt den 30 mars. Det var en intervju med två småflickor som fått lära sig att de minsann inte var flickor utan ”hens”.

De hade indoktrinerats att de inte skulle ha några kvinnliga attribut och de satt som papegojor och upprepade vuxenvärldens argument inför kameran.”

Hur i hela helvete vet han att de indoktrinerats? Hur kan han som psykiater sitta där på sin höga häst och kalla dessa starka barn makabert experiment? Skämmes, vuxna människa, att bete sig på det viset mot barn!

De två barnen ger nämligen inte alls uttryck för förvirring eller indoktrinering. Lava, 8 år, säger att hen blir ”lugnare i kroppen” sedan hen förstått vad hen är och fått ord för det. Matilda, 10 år, säger att hen tycker att det är jätteviktigt att få vara sig själv. ”Om man spelar någon annan mår man ju dåligt”, menar hen. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan argumentera emot det där. Varför ska de inte få vara sig själva? Vem skadar det om de känner sig som ”hen” istället för ”flicka” (förutom Eberhards ego)? Varför skulle Lava och Matilda ha sämre chans att växa upp och bli ansvarstagande, bra vuxna, än Peter som fått lära sig att pojkar inte gråter, eller Torgny som nekades den klänning han så gärna ville ha?

Vi kan acceptera det faktum att män och kvinnor är biologiskt olika utan att förneka kulturens påverkan, det föränderliga i könsuttryck, allas rätt att vara sig själva och det fullkomligt horribla i att ge sig på barn som vågar berätta om hur det är att inte passa in i mallen.

Nyhetsplock

Sannfinländarnas kön och faktafelen

Charlotte8 kommentarer

Sannfinländsk ungdom här i Finland har lanserat en kampanj om kön. På sitt sätt är det ju lite kul, inte minst för att jag först inte alls förstod vad det handlade om. Jag såg den här bilden utan att veta sammanhanget.

Me olemme erilaisia

Texten är ”Vi är olika. Bra så.” och min tanke var förstås att det var prima att hon som tydligt är lesbisk butch kan få vara sig själv. Och den alltid briljanta Kasper Strömman konstaterade glatt att det är härligt att vi numer snabbt och smidigt kan kolla på folks kepsar vad de har för kön så vi slipper vara förvirrade.

Det var dock inte alls tanken med kampanjen. Nä, tanken är att upprätthålla dikotomin mellan könen. Att det bara ska finnas två kön.

Och egentligen kan det ju räcka med att kampanjen är ett hån mot alla dem som har ett känsloliv som inte passar in i traditionella könskategorier. Det är illa nog. Men grejen är att den sannfinländska tanken är baserad på ett rent faktafel. Det finns inte alls, så som sannfinländsk ungdom och många andra hävdar, bara två renodlade kön. Förbundets vice ordförande hävdar:

”Vi får endera en Y- eller en X-kromosom av fadern och en X-kromosom av modern. De här XY- eller XX-byggklossarna kan ingen människa förneka eller ändra på, även om man opererar sitt yttre med hjälp av plastikkirurgi.”

Här är en tabell från Nordamerikanska intersexförbundet:

Not XX and not XY one in 1,666 births
Klinefelter (XXY) one in 1,000 births
Androgen insensitivity syndrome one in 13,000 births
Partial androgen insensitivity syndrome one in 130,000 births
Classical congenital adrenal hyperplasia one in 13,000 births
Late onset adrenal hyperplasia one in 66 individuals
Vaginal agenesis one in 6,000 births
Ovotestes one in 83,000 births
Idiopathic (no discernable medical cause) one in 110,000 births
Iatrogenic (caused by medical treatment, for instance progestin administered to pregnant mother) no estimate
5 alpha reductase deficiency no estimate
Mixed gonadal dysgenesis no estimate
Complete gonadal dysgenesis one in 150,000 births
Hypospadias (urethral opening in perineum or along penile shaft) one in 2,000 births
Hypospadias (urethral opening between corona and tip of glans penis) one in 770 births
Total number of people whose bodies differ from standard male or female one in 100 births
Total number of people receiving surgery to “normalize” genital appearance one or two in 1,000 births

Av alla hundra barn som föds finns det ett barn vars kropp avviker från den traditionella indelningen. En unge av hundra. Det är ganska många. Och det ska väl för sakens skull inflikas att dessa barn alltså inte är miljöskadade av femininazis utan faktiskt föds så.

Sannfinländarna har fel när de säger att det ligger i våra gener att födas till pojke eller flicka. Det ligger i de flestas gener. Men inte i allas.

Det är lite som att göra en kampanj om att alla människor kan se bara för att barn föds med ögon. Det är jävla exkluderande trams.

Istället kan man se på kön som på hårfärg. Vi kan säga att alla är antingen mörkhåriga eller ljushåriga. Om vi bara har de två kategorierna att välja på kan vi säkert lyckas trycka in varenda käft i någon av dem. I jämförelse med andra så blir det ofta möjligt att säga om någon är mörkhårig eller ljushårig. Men om vi tittar på en stor befolkning så kommer vi att hitta en massa människor som rör sig mellan ljus och mörk, eller som färgar håret. Ja, och så det eviga problemet med var man ska få plats med rödhåriga.

Hur som helst. Det jag ville ha sagt var att jag är helt ok med att diskutera det moraliskt förkastliga i den här kampanjen, medan vi väntar på ”Våga säga nej till blinda barn”-kampanjen. Men kampanjen saknar faktagrund. Moral är en diskussionsfråga. Fakta är det inte. Och det är fakta att det inte bara finns pojkar och flickor.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Blåhåriga barn

Charlotte7 kommentarer

I förra veckan var jag på SVT Debatt och pratade smink på barn. Jag menar nämligen att vi inte borde ge utrymme till vår ryggmärgsreaktion och skrika ”aldrig” när våra döttrar (eller söner för den delen) ber om lite smink. Jag tror att vi måste omvärdera hur vi introducerar dem som ska bli kvinnor till vuxen kvinnlighet och framförallt tror jag att vi måste sluta se kvinnlighet som ett negativt singular. Genom att erbjuda ett smörgåsbord av könsuttryck kan vi skapa trygga identiteter med så få begränsningar som möjligt.

Hur som helst, på dotterns enträgna begäran färgade jag i söndags hennes hår blått. När hon därefter dansade runt mellan husets olika speglar, glatt sjungande egenkomponerade sånger och förtjust beundrande sin spegelbild funderade jag på det där med normer. Även de som vill bryta mot normerna tenderar att rätta in flickor i ledet. Det blir massuppslutning bakom pojkar som vill ha nagellack och klänning för man ska inte begränsa sitt barn, men ge en flicka lite läppstift och det tar hus i helvete för då är det plötsligt sexualiserande och att stjäla barndomen.

Barnen kommer förr eller senare stöta på patrull i samhället. De kommer att möta strukturer och enskilda människor som försöker säga till dem att vara på ett eller annat sätt. Det kan vi inte skydda dem ifrån. Inte heller kan vi skydda dem från att ibland tvivla på vem de är, på om de gör rätt, på om de passar in. Det är mänskligt, och alla hamnar där ibland. Det enda vi kan göra är att försöka bygga en så pass stabil grund av trygghet i sig själv att barnet hittar tillbaka när det går vilse och vi kan erbjuda en famn att alltid återvända till.

Tilda såg debattprogrammet, och undrade sedan varför vi pratade så mycket om henne. Jag förklarade som det var, att hon och hennes bror har fått mig att tänka om kring en massa saker som jag trodde var självklara. Och så frågade jag henne hur hon upplever bemötandet från andra när hon har smink. Skulle hon bli ledsen om någon liksom hade åsikter? Hon tittade på mig med allvarliga ögon och konstaterade att om det var någon vuxen skulle hon förmodligen säga som Lily Allen- fuck you. Var det någon kompis skulle hon kanske bli lite ledsen först.

”Men mamma, nu är det ju så, att ingen annan har att göra med hur jag ser ut.”

Nej. Det har hon alldeles rätt i.

Tilda

Nyhetsplock · Vardagslivet

Symbolvärde och det där eviga med biologiskt baserade argument

Charlotte11 kommentarer

Det första ni ska göra, om ni inte har gjort det redan, är att läsa bakgrunden här. Jag vill nämligen säga något om vad som hände i Sinis kommentarsfält under inlägget där hon påtalar sexism och (om man tycker att kvinnohat är en för stark term) vad kvinnor ofta råkar ut för när de uttalar sig om i princip vad som helst som är lite obekvämt. Det tog nämligen inte lång tid alls innan hennes kommentarsfält fullkomligt exploderade och bland hejarop (från huvudsakligen kvinnor) och fler håll-käft-få-kuk-din-hora (från män) uppstod en besynnerlig subdiskussion. En subdiskussion som dessutom, enligt dem som drev dem, gjorde anspråk på att vara seriös och komma åt kärnan med problemet. Den handlade om att män faktiskt biologiskt är starkare än kvinnor och hur det bara helt enkelt inte är något man kan argumentera emot för att det bara är så.

Grejen är bara att mäns och kvinnors eventuella biologiska skillnader har absolut ingenting med saken att göra.

När man menar att det är humor att photoshoppa en balettklänning på en hockeyspelare och håna laget som småflickor är det fullkomligt irrelevant huruvida en hockeyspelare är starkare än en liten tjej i balettklänning. Det man utnyttjar är ju symbolvärdet – ”flicka” och ”tutu” som symboler. Om vi till exempel skulle tänka oss att man istället hade photoshoppat dit en keps och ett par shorts och skrivit ”Välkomna, pojkar” är symbolvärdet inte detsamma. Varför? För att småpojkar inte symboliserar svaghet och inkompetens. Ingen säger ”slå som en kille” och menar att man inte slår hårt, ingen säger ”skrika som en pojke” och menar att någon blivit skrämd, ingen säger ”gråta som en kille” och menar någon som har nära till tårarna.

Och de som säger att det var en av världens bästa spelare som de photoshoppat och att det därför inte är ett hån mot flickor för att det är fint att bli associerad med honom har jag lite svårt att ta på allvar. Man valde just en flicka för att framställa denne superspelare som svagare och som sämre – inte som en hyllning till varken honom eller till världens flickor. Nej, hyllar bra spelare gör man genom att sätta kungakronor på deras huvuden – inte tiaror.

Så varför är det är ett problem och inte humor? För att man genom att göra en sådan bild återskapar och upprätthåller symbolvärdet hos flickor. Genom att använda symbolen ”flicka” för svaghet och inkompetens skapar man automatiskt kopplingen mellan även högst riktiga flickor och svaghet och inkompetens. Det är därför min sjuåriga dotter så sent som i dag fick höra att hon inte kan springa fort och säkert kommer att förlora mot pojkarna trots att hon bevisligen är både starkare och snabbare än nästan alla jämnåriga oavsett kön. Den ålder som det faktiskt börjar bli fysiska skillnader i prestationsförmåga, det vill säga tonåren, kommer nämligen i alla fall tio år senare än barnen får lära sig att flickor är svagare. När skillnaderna börjar bli reella har de flesta flickor redan gett upp och accepterat att de aldrig kan bli lika snabba och starka som pojkar, att de aldrig kan prestera lika bra, trots att många flickor faktiskt skulle ha potential att fortsätta vara snabbare och starkare än medelpojken om de bara tränade. Det blir en självuppfyllande profetia.

Att påstå att flickutstyrsel på en manlig hockeyspelare skulle vara någon sorts objektiv reflektion över fysiska förhållanden, eller en genom association positiv porträttering av flickor, är en bra dag bara gruvligt korkat. Det är ett hån mot flickor och en symbolism som skadar flickors självförtroende. Därför är det inte ett harmlöst skämt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Barnets perspektiv

Charlotte1 kommentar

DN rapporterar i dag om Älvsjös 04:or, ett flicklag som spelar med i en pojkliga i fotboll. Ja, de inte bara spelar med i ligan, de har hittills sopat mattan med de pojklag de mött. Ett av de lagen var.. äh, minns inte. Skit samma. Lagens namn har egentligen inte betydelse för det jag ville kommentera var motståndarlagets tränares attityd. Han menade nämligen att  det kan ”vara knäckande för unga killar att förlora mot tjejer” och hävdar att Älvsjö inte har ”tagit ett barnperspektiv på det hela”.

Och visst, jag förstår om pojkarna i hans lag blir ledsna om de får stryk av tjejer eftersom det (uppenbarligen) finns en väldigt stark tanke om att tjejer är sämre än killar och jag förstår att det aldrig är kul när barn blir ledsna och besvikna. Men när han talar om barnperspektiv på den här saken får jag krupp. Vilket barns perspektiv är det han talar om när han vill skydda sina pojkar från att förlora mot tjejer? Det är i alla fall inte min fotbollsälskande dotters perspektiv. Med en sådan inställning kommer hon och andra tjejer som gillar fotboll alltid få kämpa mot fördomen att de är sämre och det är knappast för de barnens bästa att få höra att de inte har potential för att de är flickor.

Inte heller är det unga pojkars perspektiv bortom stunden. Hur ska unga pojkar som lär sig att det är knäckande att förlora mot tjejer, som lär sig att tjejer är sämre, lära sig att män och kvinnor är lika mycket värda när de blir äldre? Hur ska dessa pojkar lära sig att respektera flickor om deras potential värderas olika?

Ta gärna ett barnperspektiv! Gör det! Sätt dig in i att vara en ung flicka som vill spela fotboll och möt de stackars knäckta killarna ur det perspektivet.

Kulturkrockar

Låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar!

Charlotte3 kommentarer

Ofta när man talar om något som har med genus att göra kommer de där människorna som vill vara resonabla och som har en ultimat lösning; man ska helt enkelt bara låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar och så är ordningen i världen återställd.

Om vi för sakens skull låter bli att slå oss för pannan med tangentbordet i frustration över det uppenbara feltänket att ”flicka” och ”pojke” inte skulle vara vara bundet till tid och rum, och i stället koncentrerar oss på vad en sådan inställning i praktiken betyder.

För när man är förälder till en pojke och en flicka så slås man av att det där med att vara pojke är omgärdat av en mängd förbud. Visst, det finns saker som flickor bör eller inte bör göra också, saker som smyger sig på och som man en dag inser att ens barn har internaliserat – lever efter. Till exempel att skrika högt av minsta lilla. Men hittills har hon inte stött på några sociala förbud på grund av att hon är flicka. Ett och annat ”får inte vara med” kanske, men det är sådant som kan lösas antingen genom att en vuxen diskuterar inkluderande lekar eller genom att ett gäng flickor leker samma sak i en egen grupp. Det finns ingenting som flickor inte ska göra för att det är pojkgrejer. Gränsen för vad en flicka får göra är väldigt flytande

Men när det gäller pojkar är det en helt annan värld. Pojkar vaktar på varandra hela tiden för att få den som eventuellt överväger att pyssla med flicksaker att rätta in sig i ledet. En otrolig mängd fantastiskt kul leksaker är stängda för pojkar, liksom många känslor (rädsla, sorg) och yttre attribut (smink, klänningar, hårspännen). Gränsen för vad en pojke får göra är stenhård och den som överskrider gränsen bestraffas.

Att ”låta pojkar vara pojkar” är inte att ”låta pojkar” någonting. Det är att stänga dörren till massor med grejer som många pojkar skulle kunna tycka vore kul och faktiskt vill göra. Varje gång handlar det inte om någonting viktigt förstås. Många gånger skulle man kunna jämföra det med att låta ett barn välja mellan blått och grönt istället för alla regnbågens färger. Kanske man inte behöver så många val?

Men så finns det många flickor och pojkar som vid födseln har definierats som flicka eller pojke men som växer upp och förstår att de har fått fel definition. De är någonting annat. De kanske är en flicka som vill vara som en flicka efter alla konstens regler men som på grund av att någon definierat dem som pojke inte får. Se på den här videon, om ett barn som vet vad hen vill. Inför det här kan jag bara hålla med. Låt flickor vara flickor.

Kanske jag är cynisk, men jag är inte övertygad om att det är just det här som Berit, 65, menar när hon säger att vi ska sluta med genustrams och låta flickor vara flickor.

Det leder oss tillbaka till att de flesta som suckar att vi bara ska låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar gör det för att de tänker sig att det följer ordningen och att det är att inte påverka sitt barm. Att det automatiskt finns en ordning att följa och att denna ordning existerar bortom vad vi gör den till. Man ska ”låta” barnen följa ordningen. Men ordningen, oavsett hur den ser ut, är vad vi gör den till. Barn strävar efter att följa den bara när vi visar att den är viktig. Barn upprätthåller gränserna bara när vi visar dem att de inte får översridas.

Så hur ska man egentligen i praktiken ”låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar”? Hur ska man möta ett barn som det i filmen?

Visst kan man rycka på axlarna och hoppas att det är ett ”problem” man som förälder aldrig kommer att ställas inför. Visst kan man ignorera att transsexuella inte bara i betydligt högre utsträckning än någon annan grupp väljer att avsluta sina liv unga utan också tillhör samhällets mest utsatta vad gäller våld, för att man tycker att man inte berörs av det. Visst kan man, om man tycker att det känns som rätt sak att göra.

Men man kan ju också, utan att det kostar varken tid eller pengar, dra åtminstone ett litet strå till stacken genom att öppna några fler dörrar för sina egna barn. Nästa gång dottern kommer hem och säger att bara flickor kan ha smink och långt, lockigt hår kan man till exempel visa några bilder på ungefär vilket rockband som helst.

The Rolling Stones

Eller varför inte Kiss?

Nästa gång sonen meddelar att pojkar inte kan ha kjol behöver man inte gå långt utanför Nordens gränser för att se att kjol- eller klänningsliknande plagg är det manligaste av manligt i många kulturer.

Är det Dressman? Nej, Kiltman.

Varje gång man ifrågasätter sitt barns definitioner av vad pojkar och flickor får göra så öppnar man en dörr för sitt barn. Det betyder inte att barnet själv tänker bryta normer, men man ger utrymme för tanken på att andra kan göra det. Och visst är det viktigt för alla barn, oavsett om de vill gå i kilt eller odla pudelfrisyr eller helt enkelt bara leka med vilka leksaker de vill. Men för de barn som definierats fel vid födseln är det livsviktigt. Inte metaforiskt, utan bokstavligt; deras liv hänger på det.

Och bara för att barnet kommer hem och konstaterar att världen ser ut på ett visst sätt finns det ingen anledning att luta sig tillbaka och skrockande mysa att barnet nu kommit till insikt om världens beskaffenhet. Nej. Barn testar sina teorier först. De gör en iakttagelse och testar om den stämmer. När Vilho var kanske två år berättade han för mig att alla flickor pratar svenska och alla pojkar pratar finska och utgående från hans erfarenhet av hur pojkar och flickor fungerade var det helt korrekt. Min uppgift som förälder är då inte att bekräfta hans stereotyp utan att visa honom att även flickor kan prata finska och pojkar kan prata svenska. Det är upp till mig som hans förälder att visa att den stereotyp han sett inte håller om man ser lite bredare på kön och språk.

Precis exakt samma sak gäller för alla andra könsspecifika stereotyper. Det finns inte en enda stereotyp som man inte kan hitta en uppsjö undantag till. Det finns inget ”låta bli” i att låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar om det inte rör sig om ren och skär lathet. I praktiken medför ett sådant binärt synsätt en mängd ställningstaganden och det är dessa ställningstaganden som skapar barnets uppfattning om kön. Man lurar sig själv om man tror att det är ett sätt att låta barnet fritt utvecklas utan påverkan.

Det handlar om hur man tar emot barnets teorier – vad man bekräftar och vad man ratar. Jag skulle till exempel kunna ha skyddat Vilho från det potentiellt skadliga och förvirrande i att alla människor kan lära sig flera olika språk och att man själv kan välja vilket språk man talar, men det hade knappast givit honom en rättvis bild av världens diversitet. Det samma gäller färger, smink och kläder. Det samma gäller intressen, känslor och könsorgan. Så visst kan man låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar med allt vad det innebär av gränser, men om man intalar sitt barn att det i praktiken är ett simpelt system av enkelt definierade självklarheter så ljuger man.

Nyhetsplock

Skilj på mansroll och mansnorm

Charlotte13 kommentarer

På SVT Opinion finns en debattartikel om hur pojkar diskrimineras i skolan och som uppvisar ett sällan skådat antal missuppfattningar om genus och normer. Författarna menar att pojkar i dagens svenska skolväsende är en diskriminerad grupp, att skolan lider av en ”ökande brist på jämställdhet” och att problemet är frånvaron av en mansnorm.

Grunden till artikeln är all statistik som visar hur pojkar halkar efter flickor i skolan. Den statistiken är högst verklig och den måste tas på allvar. Den tyder på ett systemfel och det är ingenting som pojkar i skolåldern ytterst kan hållas ansvariga för. Så långt håller jag helt med. Men så finns det en hel del begrepp vi behöver reda upp.

Vi kan börja med mansnormen, som författarna tycker att vi behöver mer av för att det inte finns tillräckligt i skolan. Och vi kan säga så här, att forskning överallt och hela tiden visar på förekomsten av mansnormen som ett problem. Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg. Ett annat exempel får man om man fortsätter statistiken som författarna börjar beskriva. Betydligt fler kvinnor påbörjar en akademisk utbildning men i toppen inom akademia finns betydligt fler män. Rapport efter rapport visar hur kvinnorna faller bort för att de bedöms efter en mall de inte förväntas ha fallenhet för. De egenskaper som klassas som typiskt manliga värderas alltjämt högre. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående manlig norm. Det är att betrakta som ett faktum.

Så återvänder vi till den svenska skolan. Precis som författarna påpekar värderas social kompetens och samarbetsförmåga i dagens skola. Men så menar de att detta gynnar flickor för att pojkar ”ofta drivs av inre motivation och stimuleras av utmaningar och konkurrens”. De här sakerna måste inte utesluta varandra. Social kompetens och samarbetsförmåga kan lika gärna innebära gott ledarskap (som brukar förknippas med män) som att lyssna på och ta hand om andra (som brukar förknippas med kvinnor). Vår tolkning av vad social kompetens och samarbetsförmåga innebär är inte biologiskt betingad utan helt kontextbunden – knuten till vår kultur och tid. Vad sägs om samarbetsförmåga inom militären? Jo, manlig, högt värderad egenskap. Vad sägs om social kompetens hos ledare? Jo, manlig, högt värderad egenskap.

Författarna hänvisar till dokumenterade biologiska skillnader mellan pojkar och flickor i en rapport av professor Martin Ingvar om biologiska faktorer. Förutom att rapporten innehåller en del formuleringar som sticker i ögonen på en historiker (”Pojkar har alltid läst mindre än flickor och språkmognaden är senare.”) finns det en hel del bra, konkreta tips på vad som kan göras. Rapporten betonar framförallt att pojkar mognar senare och därför har svårare att arbeta på det självständiga sätt som efterlyses i skolan, vilket givetvis är något som skolorna borde ta till sig. Vad rapporten däremot inte visar är a) att pojkar diskrimineras och b) att problemen skulle bero på brist på mansnorm. Tvärtom skriver Martin Ingvar att ”[e]tt område som inte berörts i denna översikt är effekten av omgivningens sociala förväntan”. Han har alltså överhuvudtaget inte tagit genus i beaktande (vilket heller inte var syftet, så det är helt i sin ordning).

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

För de tycks blanda ihop mansnorm med mansroll, vilket är två helt skilda saker. Det är mansrollen som gör att pojkar får höra att man inte får slå flickor, inte får gråta, inte får ha klänning och så vidare. Det är också väldokumenterat att det till mansrollen hör en antipluggkultur, bland annat i en av de kompletterande rapporterna i samma serie som Martin Ingvars. Där konstaterar nämligen professor Inga Wernersson att det, på vissa håll, är en del av den manliga identiteten att inte anstränga sig i (grund)skolan. Vad som behövs i skolan är i så fall inte mer mansnorm utan en större bredd av mansroller för unga pojkar att förhålla sig till.

Skillnaden i mognad som är som störst i mellanstadiet och som utgör en reell risk för att pojkar halkar efter jämnas ju, på ett rent biologiskt plan, ut med tiden. Pojkar är inte mindre lämpade att lära sig samarbete och sociala färdigheter. Dessutom utvecklas hjärnan under hela skoltiden och som Ingvar skriver: ”Om man inte exponerats för formell skolgång med läs och skrivinlärning utvecklar sig flera av språksystemen i hjärnan på ett helt annorlunda sätt”. Tänk vad antipluggkulturen gör med pojkars hjärnor.

För det finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har. Från skolans håll faller det som alltid tillbaka på att se barn som individer och från myndighetshåll på att ge lärarna tillräckligt mycket tid att ägna sig åt eleverna istället för byråkrati. Och vill man värna om just pojkarnas bästa med tanke på mognad ska vi omedelbart skrota betyg från tidiga år.

Lösningen på problemen i mansrollen är betydligt kluriga att lösa. Förutom att lärare och andra som handskas med barn uppmärksammas på problemen behövs det fler män i skolvärlden. Fler män som med sin närvaro kan visa pojkar alternativ och vara goda förebilder. Och en betydligt större förståelse för effekten av genus även på pojkar. Vi måste släppa tanken på att pojkar bara är på ett visst sätt och att resten av världen har att anpassa sig till detta (vilket, btw, är just den manliga normen) och att pojkar och män domineras av sin biologi.

 

Nyhetsplock · Vardagslivet

Hur man bäst bemöter den som fröjdas över att veta könet på sitt ofödda barn

Charlotte8 kommentarer

Det diskuterades livligt hur man ska bemöta de där som bubblar av lycka över att de på ultraljud fått se om babyn i magen är en pojke eller en flicka. Hur ska man hantera när någon kastar sig ut för att köpa rosa inredning för att de väntar en flicka?

Det finns ett mycket enkelt svar på de här frågorna: Med glädje. Man bemöter andras rena glädje med glädje. För att gå och pissa på någon annans parad ska man ha jävligt bra skäl och att man inte tycker att andra får köna sina barn är i ärlighetens namn inte ett bra skäl alls. Det här är ett av de typiska tillfällena då den gyllene regeln ”har du inget snällt att säga ska du hålla käft” gäller.

För föräldrar skuldbeläggs för allt och ingenting i alla fall. Det sista föräldrar behöver är fler rättesnören, fler saker att oroa sig över. Och det värsta som kan hända en baby är inte att födas i en familj som i månader planerat och dekorerat babyns rum i en viss färg.

Att bli förälder är omtumlande, och att få ”veta” könet på babyn redan innan kan göra det hela lite mindre omtumlande. Göra det lite mer verkligt. Vi fick veta att vi väntade en flicka då för 7 år sedan och det första vi gjorde var att köpa en underbar gammalrosa klänning med en kanin på. Hade någon då kommit och ifrågasatt detta hade jag blivit arg på ett sätt som är svårt att sätta i skrift utan att man knackar sönder tangentbordet. För när babyn väl kommer vänds allt det man trodde sig veta om babyn ändå upp-och-ner. Alla de planer man hade om hur man själv och babyn och universum skulle fungera går likväl åt fanders. Men det är en insikt som föräldrar måste få komma till själva, i sin egen takt. Planeringen man gör innan babyn föds, eller ens det där man gör i början då allt bara går ut på att få både sig och babyn att överleva, det handlar bara om sinnesro. Och det finns en särskild plats i helvetet för dem som på flit fuckar med föräldrars sinnesro för att de tror sig veta bäst.

Den enda, förutom en själv, som har att göra med vilken inredning eller vilka kläder eller vilka leksaker som ska köpas är barnet när det är stort nog att själv kunna berätta om det. Och när barnet börjar berätta ska man lyssna. När barnet börjar berätta vet man bättre vem barnet är och vem barnet vill vara. När barnet börjar berätta kommer somliga att förstå att man inte kan veta könet på sitt ofödda barn, eller ens på sin lilla baby. Och den dagen ens förtjusande lilla flickbaby visar sig vara ett pojkbarn då har materiella saker i stil med en underbar gammalrosa klänning med en kanin på ingen som helst betydelse längre. Då har man som förälder bara valet att fortsätta vara den bästa förälder man kan vara åt det barn man älskar eller att bara vara en liten lort.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om det självklara behovet av genuspedagogik

Charlotte5 kommentarer

I dag hade jag utvecklingssamtal tillsammans med Tildas lärare på förskolan. På det stora hela har jag varit väldigt nöjd med förskolan. Visst, jag kanske inte håller med personalen i alla detaljer – men deras jobb är ju heller inte att göra mig nöjd utan att ta väl hand om mitt barn. Det har de tveklöst gjort.

Det var därför inte heller jag som lyfte frågan om genus när vi hade utvecklingssamtal, utan läraren själv. Läraren menade att om det var något som jag lade märke till i deras arbete så fick jag gärna påpeka det. Bara det faktum att hen säger så, och verkligen menar det, får mig ännu säkrare på att min dotter är i trygga händer. Genuspedagogik har nämligen inte alls slagit igenom här i Finland. Inte alls. Det syns också på de allra flesta ställen. På barnens förra dagis kom det till exempel en gång en ung, manligt studerande som skulle praktisera på dagiset i några veckor. Damerna i personalen var alldeles till sig. Äntligen kom det någon som kunde spela fotboll med pojkarna! Själv gick jag hem och dunkade huvudet i väggen. På dagiset fanns nämligen bara kvinnor anställda och även om jag personligen inte ser problemet med att vem som helst kan spela fotboll med de barn, oavsett kön, som vill spela fotboll så fanns det bland dessa kvinnor den tanken. Min egen tanke var den här: vem tar hand om pojkarnas upplevda behov när praktikanten inte längre är kvar?

Ny forskning i Finland visar dessutom mycket konkret på hur olika pojkar och flickor behandlas. Det handlar om de klassiska sakerna; taltid, formen av uppmuntran och formen av förmaningar. Forskning visar gång på gång att vi behandlar pojkar och flickor olika – att vi behandlar barn utgående från uppfattningar om kön och genus. Och varje gång den här skillnaden i bemötande lyfts fram så kommer omedelbart antigenusarna och hävdar att det visst är skillnad på pojkar och flickor som att de här två sakerna skulle vara relaterade till varandra. Jo, det finns en liten, synnerligen generell biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor men det är inte den skillnaden som avspeglas i hur pojkar och flickor behandlas. Vi behandlar inte utifrån de  mycket små biologiska skillnaderna utan utifrån kulturella uppfattningar om hur pojkar och flickor fungerar.

Det betyder att vi inte alls är öppna för barnens biologiska förutsättningar. Den flicka som är snabb och stark kommer antingen att bli kallad pojkflicka och få lära sig att hon överskrider vad som är lämpligt för flickflickor eller få lära sig att anpassa sig till mer flickigt uppförande. Att ha ett genustänk innebär inte att man försöker undertrycka barnens biologi, eller att man försöker ändra på den.

Och det är därför som jag för mitt liv inte kan förstå varför somliga går helt apeshit över att man försöker inför genuspedagogik. Genuspedagogik går ut på att man som vuxen uppmärksammar hur man behandlar barnen. Att kvinnor kan spela fotboll. Att flickor kan spela fotboll. Att pojkar kan spela fotboll – eller låta bli. Det handlar om att alla barn ska bli bemötta för dem de är, att alla barn ska få möjligen att bli den bästa möjliga versionen av sig själv. Det handlar om att se barn som individer istället för kategorier. Det handlar om att ge alla barn styrkan i att vara lika mycket värda. Det är inte något revolutionerande feministiskt propagandatrams utan grundbultarna i hela vår västerländska värdegrund. Hur kan det på något vis vara fel?

(Det var också delvis det här vi talade om på Tisdagssnackarna förra veckan!)

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kasta kula. Eller så. Tankar om idrott, indelningar och kön.

Charlotte5 kommentarer

Sonen kom hem och berättade att det inte var någon av pojkarna från årskurs 1 och 2 som lyckats kvala i kulkastningen. Anledningen till detta var att medan flickorna skulle kasta 20 m för att kvala skulle pojkarna kasta 40 m. Helt klart är att det inte är kulstötning sonen menar (världsrekordet ligger på 23,12 m) men det står också helt klart att skolan gjort en könsbaserad indelning av kvalgränser i idrott för barn.

Och jag är egentligen inte en sådan förälder som brukar lägga mig i hur skola och dagvård sköter sina pedagogiska arrangemang men det finns ett mycket allvarligt feltänk med dessa kvalgränser. De fysiska könsbetingade skillnaderna i styrka och snabbhet mellan barn i den åldern är obefintliga. Om något är så det i allmänhet flickorna som är större och starkare. Faktum är att en kula som används vid kulstötning har samma vikt för pojkar och flickor upp till 12-årsåldern. Genom att ha en könsindelad kvalgräns uppnår man alltså inte rättvisa – man kompenserar inte för naturliga skillnader – utan dödar snarare många pojkars idrottslusta samt berättar för både pojkar och flickor att flickor är svagare. Även när de verkar starkare.

Det är förstås svårt att säga när skillnaderna är så stora att man behöver kompensera för dem. Skillnaderna kommer med puberteten och den infaller som bekant inte alls samtidigt för alla. I min ungdom var bristen på indelning något jag protesterade mot. På högstadiet var nämligen en av de främsta indikatorerna på vilket betyg man var värdig den tid på vilken man kunde springa runt spåret på lokala idrottsplatsen. I min årskurs var det två tjejer som klarade kraven för det högsta betyget. Ja, och det var inte jag. Jag sprang förstås inte. Jag gick, obstinat och jävlig varenda gång. Baklänges stora delar av sträckan dessutom. De flesta andra, inklusive läraren, brukade ha gått tillbaka till omklädningsrummet när jag var framme. Och det var säkert bäst så.

När jag påpekade för min gamla idrottslärare att det faktiskt borde vara skillnad på tiderna för pojkar och flickor möttes jag av skratt. En kille försökte hävda att eftersom det var svårare för killar att läsa skulle alla killar få enklare betygskrav i svenska om nu vi tjejer skulle ha det enklare på gympan. Tanken från lärarens sida var förstås att det skulle vara lika för alla, vilket i princip är en helt bra tanke. Och det är så vansinnigt svårt det där med vad som är lika för alla. Är det att alla startar från samma? Eller att alla ges samma chans att nå upp?

Kapaciteten att springa långt och snabbt på högstadiet är beroende av kön. En del flickor kommer fortfarande att kunna matcha pojkarna i nästan allt fysiskt, med de allra flesta kan det inte. Från och med högstadiet anser jag det skäligt att införa skilda krav för pojkar och flickor i de fysiska moment som inte kan kompenseras med god teknik. Sedan tänker jag mig också att det är jätteviktigt som gympalärare att inte låta bedömningsskalorna fastna i en mansdominerad syn på idrott och fysisk aktivitet. Det måste ju inte handla om att hoppa längst och springa snabbast, utan kan lika gärna handla om att förbättra sitt eget personbästa eller hoppa och springa med rätt teknik.

Kapaciteten att kasta en kula (eller vad de nu har kastat) långt på lågstadiet är däremot inte beroende av kön. Det finns ingenting som säger att flickor skulle vara sämre på att kasta kula (eller något annan fysiskt) i den åldern och att ha könsindelade kvalgränser är därför till mer skada än nytta. Och jag har funderat väldigt mycket på när jag slutade tro på min egen fysiska styrka. Fortfarande på mellanstadiet tyckte jag nämligen själv att jag var både stark och snabb (vilket väl, så här i efterhand, rent statistiskt kanske inte var alldeles sant) men därefter förlorade jag det. Jag började använda ”tjejträt” (ni vet det där platta trät som man nästan inte kan missa med) när vi spelade brännboll. Vågade inte prova mina gränser längre. Slutade tro på min egen förmåga. Började internalisera ”som en tjej”.

Och jag säger inte att det finns några lätta svar eller färdiga lösningar på de här sakerna. Inte heller var det bara gympatimmarna som gjorde mig osäker på min egen kapacitet. Men jag är övertygad om att lärare behöver tänka till lite extra kring hur man gör bedömningar av pojkars och flickors idrottsprestationer. Och att ha könsindelad bedömning av åttaåringar är bara fel. Det är ett sätt att lära både pojkar och flickor att även om det verkar som om tjejer är starkare så är tjejer egentligen svagare och måste ha enklare krav för att klara sig. Det är inte en bra start.

Kuriosa: Tidskraven på löpningen blev mycket riktigt könsindelade strax efter att jag slutat högstadiet och lärarna kunde pusta ut.