Kulturkrockar · Vardagslivet

Att bryta mot normerna lagom

Ibland verkar det som att många av dem som diskuterar barn och genusmedvetenhet har väldigt unga barn. Det handlar mycket om hur man hittar kläder som inte skriker pojke/flicka, om vilka filmer och böcker man introducerar för barnet och liknande. Och missuppfatta mig inte nu, det där är viktiga grejer att tänka på för att ge sitt barn en så bred start som möjligt – att erbjuda barnet av hela spektrat istället för det som kodat med ”rätt” kön.

Ibland blir diskussionerna rätt enformiga bara, särskilt när det handlar om saker som man absolut aldrig skulle låta sitt barn göra eller ha. När barnet är litet är det förstås betydligt lättare att vara föräldern som klär sin pojke i rosa och som ger flickan en tröja med en bil på, men någonstans på vägen plockar barnen upp normerna och börjar förstå när de rör sig på ”fel” sida.

När Vilho var kanske 5 år målade vi hans naglar. Tilda ville ha sina målade, och jag frågade honom om han ville ha sina målade samtidigt. Dagen efter, när jag kom och hämtade från dagis, stod han djupt olycklig och försökte dölja sina händer bakom ryggen. Några vänner hade retat honom. Han hade desperat försökt skrapa bort lacket under dagen men inte lyckats. Skammen hängde tung över honom.

Som förälder är det förstås mitt uppdrag att ge honom så många öppna dörrar som möjligt – det är därför som jag tycker att genusmedvetenhet är så viktigt och därför jag frågade honom om han ville ha lackade naglar – men det är också mitt uppdrag att skydda honom från världens oförstånd. När han var baby klädde jag honom som jag ville men nu när han är stor och går i skolan måste han få klä sig så att han känner sig bekväm. Att bryta normer är oerhört tunga grejer och inte en börda man kan lägga på barn. Man kan erbjuda vägar, man kan förklara och diskutera, visa bilder på berömda män med långt hår, smink och nagellack och säga att det verkligen inte är bara för flickor, uppmuntra och stötta. Men man måste också respektera barnet och skydda det från blickar och gliringar när det behövs.

Därför skulle jag inte längre köpa rosa kläder till min son eller en tröja med bilar till min dotter. Inte för att jag inte skulle tycka att det passar, utan för att de helt enkelt inte känner sig bekväma med det. Och nu, när barnen är 8 och 6 år gamla, provköper jag inte heller längre, för att liksom se om de skulle använda det när de väl hade chansen. Barnen vet nämligen att kläder är dyrt, att de ska se tacksamma ut för presenter och att jag kanske blir ledsen om jag köpt dem någonting som de inte riktigt vill använda. De ska inte behöva känna den pressen, känna att de måste vara obekväma med sig själva för att vara mig till lags. För hela vitsen med genusmedvetenheten är ju att de inte ska behöva känna sig obekväma utan kunna vara sig själva.

Det är tungt när barnen börjar känna av normernas begränsningar, men det är också en del av att växa upp och att lära sig att känna av omgivningen. Som förälder tror jag att det är jätteviktigt att komma ihåg att det där är saker som ens barn förr eller senare kommer att stöta på och att vara beredd på att uppmuntra normbrytning lagom. För Vilhos del skulle jag till exempel aldrig ens i närheten av pressa honom att lacka naglarna igen. Ibland frågar jag honom om han vill, när jag eller hans syster lackar, men han stirrar alltid på mig som om jag var en drake med tre huvuden och fnyser till svar och jag frågar honom inte mer än så. Ber honom inte förklara sig. Ler inte ”men kom igen”. Pressar inte. Jag finns bara där och håller dörren öppen om han någonsin skulle ångra sig, men den skammen och den olyckan han kände dagen då han kom till dagis med lackade naglar kan jag inte ta bort. Jag kan bara skydda honom från att behöva stå där igen.

Så när diskussionerna om genusmedvetet föräldraskap liksom trampar runt i det där med vad man som förälder aldrig skulle vilja att ens barn hade på sig eller gjorde tänker jag bara att jag hoppas att mina barn inte är de som retar pojken med nagellack. Det skulle jag aldrig vilja att de gjorde. Men att de väljer att följa normen och inte själva vara den på andra sidan, det ser jag inte som ett problem alls.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Så här ser den manliga normen ut

Det här är en Epad.

Det här är en Epad för kvinnor.

Det här är pennor.


Det här är pennor för kvinnor.

 

Det här är en GPS.

Det här är en GPS för kvinnor.

Det här är LEGO.

Det här är LEGO för flickor.


Det här är verktyg.

Det här är verktyg för kvinnor.

Vi behöver inte ens tala om att kvinnors Epads kommer med förinstallerade kvinnoappar som kvinnor behöver (typ graviditeten vecka för vecka) men kanske inte själva klarar av att installera eller det bisarra i tanken att anledningen till att kvinnor tidigare inte använt hammare är för att ingen kommit på den revolutionerande idén att kvinnor bara kan använda saker i rosa. Att man har en produkt som måste ändras för att bli en produkt för kvinnor talar sitt tydliga språk om vem som är norm, och om vem som är avvikande. Att skapa produkter med förinstallerade appar, med begränsade användarmöjligheter, med mjukare linjer, sötare färger och glittriga detaljer är inte att spela efter kvinnors regler, att anpassa sig efter kvinnors behov, att vara tillmötesgående. Det är att säga att den vanliga produkten är för vanliga människor och att dessa människor är män. Det är att säga att det finns någonting i kvinnors biologiska disposition som gör att de inte klarar av att vara som vanliga människor utan måste få sina produkter i enklare format och i rosa.Vanliga produkter med kvinnoanpassning.

Det är inte en service. Det är en förolämpning.

Nyhetsplock · Vardagslivet

En prinsessmorsa som förstör andras barn

Lady Dahmer, som brukar ha en uppfriskande och kul syn på det här med barnuppfostran och jämställdhet, är förbannad. Hon är förbannad på ”alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras ”snälla” komplimanger sabbar [hennes] barns framtida självkänsla”. Hon vill spy på sånna som mig. Sånna som har en dotter som tycker om rosa prinsessgrejer och som tycker att det är helt ok att ge komplimanger. Hon tycker att jag får sabba mina egna barn men att jag ska ge fan i hennes.

För det första så finns det ingen som helst forskning som visar att en lagom dos uppmuntran och komplimanger under uppväxten skulle vara skadligt för självkänslan. Snarare tvärtom. För det andra finns det förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån. Frågan är istället vad vi kan göra åt det. Sluta ge komplimanger? Eller hemifrån ge barnet tillräckligt mycket självkänsla, styrka och tilltro för att barnet de gånger han eller hon börjar tvivla på sig själv – för sånna gånger kommer oavsett hur mycket man försöker undvika det – hittar tillbaka till allt det där som är bra.

”Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. ”Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas”. DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem.”

Varför är det fel att ha klänning? Varför är det fel att ha rosa? Och framförallt: Hade jag fortfarande varit ett jävla våp om det varit min son som hade rosa klänning och ville dansa balett, eller hade jag då varit en godkänd genusmorsa?

”Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar ”är jag fin nu?””

Om man vill vara trovärdig och argumentera för att vuxna inte ska sabba andras barns självkänsla genom att understöda utseendefixering ska man låta bli att kalla andras barn för jävla ungar bara på grund av den färg deras kläder har.

Det här är min dotter Tilda som drömmer om att bli ballerina. Hon tränar varje dag för att bli stark för att hon vet att ballerinor måste vara urstarka. Tilda är precis lika mycket värd som Lady Dahmers ungar, trots att hon klär sig i rosa och tycker om att vara fin. Den som säger något annat kan dra åt helvete.