Etikettarkiv | Genustänk

När normbrytarbarn står på egna ben

Någon gång där när Vilho blev väldigt sjuk, innan vi visste om han skulle överleva eller inte, började han tjata om att få åka på läger. Jag var förstås inte i position att neka honom någonting, och när det visade sig att han skulle bli frisk och att det dessutom fanns plats kvar på ett tredagars övernattningsläger i närheten anmälde jag honom och hans lillasyster. I går åkte jag dit med dem, osäker på vem som var nervösast. På plats fanns en mycket högljudd grupp av killar som gissningsvis var några år äldre än Vilho. De uppfyllde ungefär alla stereotyper för hur killar i den åldern skulle kunna tänkas bete sig. På många vis liknade det vad som händer i hönsgården när hönorna pickar in sig i sina hierarkier. Initiationsriter och gränstestande.

Och jag fylldes med vad som närmast kan liknas vid panik. Jag vill så vansinnigt gärna att barnen ska få bra minnen från sitt första läger, jag vill så att de ska trivas. Men när jag ser min lille, fundersamma son betrakta en lek som av allt att döma tycks gå ut på att skjuta en fotboll väldigt hårt på någon annan ser jag en norm som jag har uppfostrat honom utanför. Jag ser den sortens pojkstereotyp som han inte passar in i. Och missuppfatta mig inte nu – jag är nöjd över att han inte fyller den normen och jag är stolt över den han här – men jag är rädd för att jag kastar honom till vargarna.

Det är en sak att uppfostra en normbrytare när man får stå vid hens sida och försvara, när man får vara nära och skydda, ta de värsta smällarna, fräsa ifrån och stötta. Men jag kan meddela att det är en sjujävla skillnad när det barnet sedan ska stå själv. Att passa in i sammanhang, att höra till och få vara med, är svårt nog som det är och jag är rädd för att jag lagt en extra börda på honom. Samtidigt vet jag förstås att jag inte kunde ha gjort annat. Jag har ju låtit honom själv stå i centrum för vad han vill vara och jag tänker inte vara den första som skjuter en boll på honom och säger att bara mesar gråter. Men jag hade velat vara den som fångar bollen och säger att man inte ska skämmas för tårar. Nu måste han göra det själv.

Ibland så tänker jag mig att många av de föräldrar jag hör eller läser som talar om vikten av att bryta normer kan göra det så bestämt (”klart att pojkar ska ha klänning”, ”jag klär alltid min son i rosa” osv) för att deras barn ännu inte är så gamla att de måste stå själva. En första bit kommer där när barnet börjar dagis, men nästa, som för vår del så sakteliga börjar komma nu, när kompisarna ska ta över socialiseringsprocessen är jävligt otäck. Då känns det inte alls lika självklart att ens son ska ha klänning och rosa och just nu är jag otroligt tacksam över att Vilho inte vill använda klänning.

Ja, och TIlda är ju flicka och tycker dessutom om att hjälpa till i köket så hon hittade förstås sin plats direkt.

Här är några bilder på när barnen blåser såpbubblor på vår gård tidigare under våren. Mest för att lugna mina nerver.

IMG_2827 IMG_2843 IMG_2856 IMG_2868 IMG_2877 IMG_2899 IMG_2901 IMG_2902 IMG_2907 IMG_2910

Låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar!

Ofta när man talar om något som har med genus att göra kommer de där människorna som vill vara resonabla och som har en ultimat lösning; man ska helt enkelt bara låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar och så är ordningen i världen återställd.

Om vi för sakens skull låter bli att slå oss för pannan med tangentbordet i frustration över det uppenbara feltänket att ”flicka” och ”pojke” inte skulle vara vara bundet till tid och rum, och i stället koncentrerar oss på vad en sådan inställning i praktiken betyder.

För när man är förälder till en pojke och en flicka så slås man av att det där med att vara pojke är omgärdat av en mängd förbud. Visst, det finns saker som flickor bör eller inte bör göra också, saker som smyger sig på och som man en dag inser att ens barn har internaliserat – lever efter. Till exempel att skrika högt av minsta lilla. Men hittills har hon inte stött på några sociala förbud på grund av att hon är flicka. Ett och annat ”får inte vara med” kanske, men det är sådant som kan lösas antingen genom att en vuxen diskuterar inkluderande lekar eller genom att ett gäng flickor leker samma sak i en egen grupp. Det finns ingenting som flickor inte ska göra för att det är pojkgrejer. Gränsen för vad en flicka får göra är väldigt flytande

Men när det gäller pojkar är det en helt annan värld. Pojkar vaktar på varandra hela tiden för att få den som eventuellt överväger att pyssla med flicksaker att rätta in sig i ledet. En otrolig mängd fantastiskt kul leksaker är stängda för pojkar, liksom många känslor (rädsla, sorg) och yttre attribut (smink, klänningar, hårspännen). Gränsen för vad en pojke får göra är stenhård och den som överskrider gränsen bestraffas.

Att ”låta pojkar vara pojkar” är inte att ”låta pojkar” någonting. Det är att stänga dörren till massor med grejer som många pojkar skulle kunna tycka vore kul och faktiskt vill göra. Varje gång handlar det inte om någonting viktigt förstås. Många gånger skulle man kunna jämföra det med att låta ett barn välja mellan blått och grönt istället för alla regnbågens färger. Kanske man inte behöver så många val?

Men så finns det många flickor och pojkar som vid födseln har definierats som flicka eller pojke men som växer upp och förstår att de har fått fel definition. De är någonting annat. De kanske är en flicka som vill vara som en flicka efter alla konstens regler men som på grund av att någon definierat dem som pojke inte får. Se på den här videon, om ett barn som vet vad hen vill. Inför det här kan jag bara hålla med. Låt flickor vara flickor.

Kanske jag är cynisk, men jag är inte övertygad om att det är just det här som Berit, 65, menar när hon säger att vi ska sluta med genustrams och låta flickor vara flickor.

Det leder oss tillbaka till att de flesta som suckar att vi bara ska låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar gör det för att de tänker sig att det följer ordningen och att det är att inte påverka sitt barm. Att det automatiskt finns en ordning att följa och att denna ordning existerar bortom vad vi gör den till. Man ska ”låta” barnen följa ordningen. Men ordningen, oavsett hur den ser ut, är vad vi gör den till. Barn strävar efter att följa den bara när vi visar att den är viktig. Barn upprätthåller gränserna bara när vi visar dem att de inte får översridas.

Så hur ska man egentligen i praktiken ”låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar”? Hur ska man möta ett barn som det i filmen?

Visst kan man rycka på axlarna och hoppas att det är ett ”problem” man som förälder aldrig kommer att ställas inför. Visst kan man ignorera att transsexuella inte bara i betydligt högre utsträckning än någon annan grupp väljer att avsluta sina liv unga utan också tillhör samhällets mest utsatta vad gäller våld, för att man tycker att man inte berörs av det. Visst kan man, om man tycker att det känns som rätt sak att göra.

Men man kan ju också, utan att det kostar varken tid eller pengar, dra åtminstone ett litet strå till stacken genom att öppna några fler dörrar för sina egna barn. Nästa gång dottern kommer hem och säger att bara flickor kan ha smink och långt, lockigt hår kan man till exempel visa några bilder på ungefär vilket rockband som helst.

The Rolling Stones

Eller varför inte Kiss?

Nästa gång sonen meddelar att pojkar inte kan ha kjol behöver man inte gå långt utanför Nordens gränser för att se att kjol- eller klänningsliknande plagg är det manligaste av manligt i många kulturer.

Är det Dressman? Nej, Kiltman.

Varje gång man ifrågasätter sitt barns definitioner av vad pojkar och flickor får göra så öppnar man en dörr för sitt barn. Det betyder inte att barnet själv tänker bryta normer, men man ger utrymme för tanken på att andra kan göra det. Och visst är det viktigt för alla barn, oavsett om de vill gå i kilt eller odla pudelfrisyr eller helt enkelt bara leka med vilka leksaker de vill. Men för de barn som definierats fel vid födseln är det livsviktigt. Inte metaforiskt, utan bokstavligt; deras liv hänger på det.

Och bara för att barnet kommer hem och konstaterar att världen ser ut på ett visst sätt finns det ingen anledning att luta sig tillbaka och skrockande mysa att barnet nu kommit till insikt om världens beskaffenhet. Nej. Barn testar sina teorier först. De gör en iakttagelse och testar om den stämmer. När Vilho var kanske två år berättade han för mig att alla flickor pratar svenska och alla pojkar pratar finska och utgående från hans erfarenhet av hur pojkar och flickor fungerade var det helt korrekt. Min uppgift som förälder är då inte att bekräfta hans stereotyp utan att visa honom att även flickor kan prata finska och pojkar kan prata svenska. Det är upp till mig som hans förälder att visa att den stereotyp han sett inte håller om man ser lite bredare på kön och språk.

Precis exakt samma sak gäller för alla andra könsspecifika stereotyper. Det finns inte en enda stereotyp som man inte kan hitta en uppsjö undantag till. Det finns inget ”låta bli” i att låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar om det inte rör sig om ren och skär lathet. I praktiken medför ett sådant binärt synsätt en mängd ställningstaganden och det är dessa ställningstaganden som skapar barnets uppfattning om kön. Man lurar sig själv om man tror att det är ett sätt att låta barnet fritt utvecklas utan påverkan.

Det handlar om hur man tar emot barnets teorier – vad man bekräftar och vad man ratar. Jag skulle till exempel kunna ha skyddat Vilho från det potentiellt skadliga och förvirrande i att alla människor kan lära sig flera olika språk och att man själv kan välja vilket språk man talar, men det hade knappast givit honom en rättvis bild av världens diversitet. Det samma gäller färger, smink och kläder. Det samma gäller intressen, känslor och könsorgan. Så visst kan man låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar med allt vad det innebär av gränser, men om man intalar sitt barn att det i praktiken är ett simpelt system av enkelt definierade självklarheter så ljuger man.

Lyxgenus

Jag inser att vad jag nu kommer att skriva kan uppfattas som väldigt provocerande, men jag känner ändå att det är någonting som jag liksom måste få ur mig. Om ni känner att ni inte orkar provocerande texter i dag kan ni skrolla ner till kattbilden i slutet. Ok? Ok. Så here it goes: Ibland finner jag mig själv dunka huvudet i väggen över hur många som ser sig som genusmedvetna kan vara så kolossalt omedvetna om allt annat – hur genustänket liksom alltid får överskugga allt annat. Och missuppfatta mig inte (massuppfitta, som någon sa), jag tycker att genus är superviktigt. Doh, liksom. Det är ju mitt jobb. Men genus är inte alltid det viktigaste.

För det första: Att ens ha kommit till en punkt när genus är relevant att bekymra sig över är en jävla lyx. De allra flesta, i världen och till och med i lilla Sverige, har inte den lyxen. Det behöver inte ens röra sig om krig och svält, utan om tid och små ekonomiska prioriteringar. Att köpa könsneutrala kläder är till exempel i allmänhet betydligt mer tidskrävande och dessutom ofta dyrare än att haka på det monster vs prinsess som säljs ungefär överallt. Att bekymra sig över i vilken mån förskolan agerar enligt läroplanens genusföreskrifter känns väldigt irrelevant för dem vars förskola behöver byggas om, där det är dålig ventilation, svårt att få personal eller liknande. Själv mottog jag i går en lapp om att dotterns förskola inleder ett samarbete med församlingen och hur de därför kommer att börja arbeta kring psalm 492 (lång historia, vi tar den en annan gång). Det finns andra saker att diskutera på vår förskola än just genus. Om vi säger så.

Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det. Man slår inte från underläge, som många verkar tro, även om det förstås i bland kan kännas hopplöst med världens oförstånd.

För det andra: Ett genustänk är inte en garanti för att något är bra. Ibland kan en klassisk sagotant som bakar bullar och lyssnar i timmar och läser sagor och säger hur fin man är vara exakt precis vad ett barn behöver. Ibland kan en klassisk manlig man med övertro på sin egen och barnets förmåga att göra till synes korkade men ändå roliga och gränstänjande grejer vara precis rätt. Barn lär sig på nolltid att alla inte gör lika dant, de vet vem som bakar bullarna och vem som kör pulka på taket. Personligen tycker jag förstås att det är jätteviktigt att det inte alltid är kvinnor som gör det ena och män det andra (därmed inte sagt att jag kommer att börja åka pulka på taket), men bara för att det är viktigt att normerna luckras upp betyder det inte att det är dåligt när de ibland följs. Det är mångfalden vi behöver. Det går nämligen inte att utplåna normer, bara förändra dem och göra dem mindre rigida. Bland vissa tycks genustänket föra med sig nya normer.

Därför kan jag bli riktigt lack på när somliga genusmedvetna tar på sig att rätta folk som inte är genusmedvetna. För att jag anser det vara ett sätt att från en privilegierad position skuldbelägga andra och för att jag tycker att det är oförskämt att pracka på andra sin egen uppfattning om vad som är bäst.

Så där nu fick jag det sagt. Här är en bild på en katt.

IMG_0762-20140519

Att bryta mot normerna lagom

Ibland verkar det som att många av dem som diskuterar barn och genusmedvetenhet har väldigt unga barn. Det handlar mycket om hur man hittar kläder som inte skriker pojke/flicka, om vilka filmer och böcker man introducerar för barnet och liknande. Och missuppfatta mig inte nu, det där är viktiga grejer att tänka på för att ge sitt barn en så bred start som möjligt – att erbjuda barnet av hela spektrat istället för det som kodat med ”rätt” kön.

Ibland blir diskussionerna rätt enformiga bara, särskilt när det handlar om saker som man absolut aldrig skulle låta sitt barn göra eller ha. När barnet är litet är det förstås betydligt lättare att vara föräldern som klär sin pojke i rosa och som ger flickan en tröja med en bil på, men någonstans på vägen plockar barnen upp normerna och börjar förstå när de rör sig på ”fel” sida.

När Vilho var kanske 5 år målade vi hans naglar. Tilda ville ha sina målade, och jag frågade honom om han ville ha sina målade samtidigt. Dagen efter, när jag kom och hämtade från dagis, stod han djupt olycklig och försökte dölja sina händer bakom ryggen. Några vänner hade retat honom. Han hade desperat försökt skrapa bort lacket under dagen men inte lyckats. Skammen hängde tung över honom.

Som förälder är det förstås mitt uppdrag att ge honom så många öppna dörrar som möjligt – det är därför som jag tycker att genusmedvetenhet är så viktigt och därför jag frågade honom om han ville ha lackade naglar – men det är också mitt uppdrag att skydda honom från världens oförstånd. När han var baby klädde jag honom som jag ville men nu när han är stor och går i skolan måste han få klä sig så att han känner sig bekväm. Att bryta normer är oerhört tunga grejer och inte en börda man kan lägga på barn. Man kan erbjuda vägar, man kan förklara och diskutera, visa bilder på berömda män med långt hår, smink och nagellack och säga att det verkligen inte är bara för flickor, uppmuntra och stötta. Men man måste också respektera barnet och skydda det från blickar och gliringar när det behövs.

Därför skulle jag inte längre köpa rosa kläder till min son eller en tröja med bilar till min dotter. Inte för att jag inte skulle tycka att det passar, utan för att de helt enkelt inte känner sig bekväma med det. Och nu, när barnen är 8 och 6 år gamla, provköper jag inte heller längre, för att liksom se om de skulle använda det när de väl hade chansen. Barnen vet nämligen att kläder är dyrt, att de ska se tacksamma ut för presenter och att jag kanske blir ledsen om jag köpt dem någonting som de inte riktigt vill använda. De ska inte behöva känna den pressen, känna att de måste vara obekväma med sig själva för att vara mig till lags. För hela vitsen med genusmedvetenheten är ju att de inte ska behöva känna sig obekväma utan kunna vara sig själva.

Det är tungt när barnen börjar känna av normernas begränsningar, men det är också en del av att växa upp och att lära sig att känna av omgivningen. Som förälder tror jag att det är jätteviktigt att komma ihåg att det där är saker som ens barn förr eller senare kommer att stöta på och att vara beredd på att uppmuntra normbrytning lagom. För Vilhos del skulle jag till exempel aldrig ens i närheten av pressa honom att lacka naglarna igen. Ibland frågar jag honom om han vill, när jag eller hans syster lackar, men han stirrar alltid på mig som om jag var en drake med tre huvuden och fnyser till svar och jag frågar honom inte mer än så. Ber honom inte förklara sig. Ler inte ”men kom igen”. Pressar inte. Jag finns bara där och håller dörren öppen om han någonsin skulle ångra sig, men den skammen och den olyckan han kände dagen då han kom till dagis med lackade naglar kan jag inte ta bort. Jag kan bara skydda honom från att behöva stå där igen.

Så när diskussionerna om genusmedvetet föräldraskap liksom trampar runt i det där med vad man som förälder aldrig skulle vilja att ens barn hade på sig eller gjorde tänker jag bara att jag hoppas att mina barn inte är de som retar pojken med nagellack. Det skulle jag aldrig vilja att de gjorde. Men att de väljer att följa normen och inte själva vara den på andra sidan, det ser jag inte som ett problem alls.

Genusmedvetenheten och föräldraskapet

Jag tycker att genus är intressant och viktigt. Dels för att det är mitt jobb (doh!), och dels för att jag har en son och en dotter som jag försöker hålla alla dörrar öppna för. Och det är just det där med öppna dörrar som gör att jag tycker att genus är så viktigt – för att det fortfarande i länder som Sverige och Finland i dag har en grundläggande betydelse om man är flicka eller pojke. Inte för att det måste ha det för att flickor och pojkar är så biologiskt olika, utan för att genus alltjämt är ett sätt att sortera människor, att pådyvla dem preferenser och karaktäristika som de kanske inte nödvändigtvis är bekväma med.

Jag vill vara en genusmedveten förälder. Jag är en genusmedveten förälder. Att vara genusmedveten betyder, åtminstone för mig, att vara just medveten om hur stereotypa föreställningar om pojkar och flickor, män och kvinnor, påverkar oss. Hur förväntningar på hur en flicka ska bete sig kan fösa in min dotter på en väg som mycket väl kan leda till utseendefixering, dåligt självförtroende och undervärdering av sig själv. Hur förväntningar på hur en pojke ska bete sig kan fösa in min son på en lika bekymmersam väg av initiationsriter, egoism och bristande respekt. Genom att vara medveten om de här sakerna hoppas jag kunna ge båda barnen verktyg för att på sitt eget sätt hitta en lagom balans i sitt varande; att våga göra saker de drömmer om och att våga låta bli saker de inte trivs med.

Men ibland så känns det som om det som brukar kallas för genusmedvetenhet egentligen inte alls är medvetenhet utan något annat. På diskussionsforum och bloggar läser jag om andra genusmedvetna föräldrar där det nästan blir en tävling i normbrytande. Den vars barn bryter mest mot normerna har liksom lyckats bäst. En pojke i klänning. En flicka som vill ha Spidermantårta på kalaset. Hundra tummar upp på det! Men att presentera sin dotter i en prinsessklänning, det är ett faux pas. En stolt liten pojke vid Spidermantårtan får inga tummar upp. Medvetenheten är inte en medvetenhet om begränsningar och möjligheter utan har utvecklats till ett intrikat nät av nya könsrelaterade begränsningar och kringskurna möjligheter. Det är plötsligt okej att racka ner på Hello Kitty som en symbol för den passiva, söta flickan om det inte är en kille det gäller. Det är okej att inte bara rynka på näsan åt utan att faktiskt öppet ifrågasätta andra föräldrars val då dessa inte bryter mot normerna. Man får inte säga till barn att de är fina och särskilt inte om det är någon annans barn för det är närmast att betrakta som en dödssynd. Man ska vara så normbrytande att man skapat någon sorts subkultur med egna strikta normer.

Som den trogna läsaren vet älskar min dotter allt som har med rosa fluff att göra. Hon struttar runt i högklackat, byter prinsessklänning förtitolv gånger per dag, vill prova smink och vill höra att hon är fin när hon klätt upp sig. Och jag ger henne det. Jag låter henne ha högklackat, prinsessklänning och smink och jag säger till henne att hon är fin – precis som jag hade gjort med hennes bror om han hade sökt det. Jag säger också till henne att hon är fin när hon kommer in rosig om kinderna, med rufsigt hår och trasiga kläder efter att ha klättrat i träd eller sprungit på åkern. Jag säger till henne att hon är fin när hon är sjuk och ligger med feberglansiga ögon slak i min famn. Jag säger till henne att hon är fin för att hon är den hon är; för allt det som gör henne till henne. Hennes styrka, hennes fantastiska fantasi, hennes stora hjärta. Och jag behandlar hennes bror precis likadant. För mig är det att vara en genusmedveten förälder – att inte låta det faktum att min dotter gillar stereotypt flickiga saker ligga henne till last. Att hålla alla dörrar öppna, men också acceptera att barnet sedan faktiskt väljer. Att finnas där och styra in på öppnare vägar, att inte låta en sak ta över, att hitta nya funktioner för traditionella leksaker.

För mig innebär det genusmedvetna föräldraskapet bland annat att jag försvarar min dotters rätt att klä sig i prinsessklänningar, sjunga sånger om söta djur och njuta av vackra saker (inklusive sin spegelbild) för att det just nu gör henne lycklig. Skitsamma om det inte bryter mot några förtryckande normer. Det är inte hennes uppgift att göra det. Hon är ett barn. Och den dagen hon behöver det så är jag där och bryter normerna med henne för jag är medveten om att de finns.

Tilda sjungerTilda för drygt 4 år sedan. Söt som socker och med ett hiskeligt temperament.

IMG_9090Tilda nu. Söt som en leråker och fortfarande med temperament.

Att experimentera med sitt barn

I nästan varje sammanhang där de som är negativa till genus diskuterar genusmedvetna föräldrars val luftas åsikten att vi skulle experimentera med våra barn. För det första vill jag påpeka att man kan få vara precis hur negativ till genus som man vill, det gör det inte till ett mindre verkligt fenomen. För klarhetens skull; det finns inga som helst tvivel om att det finns könsroller som påverkar oss. Man kan göra sig medveten om dem eller låta bli, men att låta bli att vara medveten tar inte bort genus påverkan.

För det andra skulle jag vilja hävda att all barnuppfostran är experimentell. Det finns nämligen ingen fungerande manual till hur alla barn alltid är. Man lära känna sitt barn genom att experimentera. Det står i Boken om barn att barnet ska prova fast föda när det är 6 månader och att barn brukar gilla potatismos. Det betyder inte att alla barn vill ha fast föda när de är 6 månader och då glatt kommer att slafsa i sig potatismos. Nej, det betyder att runt 6 månader kan det vara dags att börja prova med fast föda, och att potatismos funkar för många. Resten måste man som förälder själv testa sig fram till. Experimentera, så att säga.

Och jag hade utan att blinka kunna köpa idén om att vi som vill uppfostra våra barn med en dos genustänk är knasiga opportunister om det faktiskt var så att alla i tidigare generationer varit uppfostrade i perfekt harmoni och lycka och vi nu står här med våra genustrumpeter och försöker förstöra ett fungerande system, men så är det ju inte. Jag uppfostrar mina barn med genustänk för att jag vill att de ska få fler möjligheter i livet än vad jag hade. Jag uppfostrar också mina barn med genustänk för att de inte ska växa upp som en del av de strukturer som får människor som inte passar in i ett heteronormativt samhälle att må sämre, oavsett om mina egna ungar kommer att växa upp som skolexempel på hur heteronormativitet teoretiskt ser ut.

Rent konkret betyder det att jag utmanar mina barns sätt att tänka. När de säger att pojkar inte kan ha långt hår så frågar jag varför, lyssnar på deras förklaring (”för bara flickor kan det”) och diskuterar sedan med dem om alla pojkar med långt hår vi faktiskt känner. När de säger att bara flickor tycker om att titta på My Little Pony så frågar jag varför, lyssnar på deras förklaring (”för pojkar gillar inte sånt”) och så pratar vi om ifall det kan vara så att många pojkar inte gillar My Little Pony för att de helt enkelt inte har tittat på det, och bara tror att de inte tycker om. Vi pratar om att man får gråta när man är ledsen fast man är pojke, att flickor visst kan klättra i träd, att alla barn kan få vara starka, fina, fantastiska och sårbara helt oavsett om de är pojkar eller flickor.

Det innebär också att jag söker lite extra för att få tag i kläder som kanske inte har de allra värsta genusstereotyperna, men däremot inte att jag bränner min dotters prinsessklänningar eller tvingar min son att ha kjol. När de tittar på program som skulle få även de hårdaste antigenuspropagerarna att höja på ögonbrynen (typ Barbie Dreamhouse) försöker jag hålla mig uppdaterad om vad det handlar om för att kunna ge en motbild (”nej, det är inte bara Ken som kan allting”). Jag är också noga med att inte förutse kön på karaktärer, eller karaktär utifrån kön. När jag är med i lekarna introducerar jag ofta kvinnliga skurkar, till exempel. Dessutom talar vi mycket om hur det har varit förr och om hur det är i andra länder fortfarande. Som det barn till en genushistoriker hon är tyckte så Tilda att Lucia var det coolaste nånsin för att det var en snygg zombiebrud med ljus i håret (för jag kanske berättade att Lucia dött för hundratals år sedan och Tilda är en smart unge).

Vi har också pratat om hur det är att vara pojke och hur det är att vara flicka och vad som skiljer dem åt. Där var vi rörande överens, jag och barnen, om att det enda som skiljer pojkar från flickor är pippeli (snopp på finlandssvenska) och snippa. Jag tycker nämligen inte att det finns något annat sätt att diskutera det här sakerna med barnen för grejen är den här; de neurologiska skillnader som finns mellan män och kvinnor som gått igenom puberteten är försvinnande små men likväl ännu mindre mellan barn. Faktum är att de rent biologiska skillnaderna är så oerhört små mellan pojkbarn och flickbarn att oavsett vilken av alla ”pojkiga” beteenden jag skulle ta upp så skulle jag känna en flicka som också skulle passa in på beskrivningen och tvärtom. Jag kan helt enkelt inte diskutera några skillnader mellan pojkar och flickor med mina barn och påstå att det är medfödda skillnader som liksom ska finnas där utan att samtidigt peka ut att alla inte följer mönstret. Den verkliga barnaskaran är nämligen oerhört diversifierad. Den enda logiska slutsatsen är således att barn är barn och ska få vara det, oavsett om de råkar ha pippeli eller snippa. Ja, och sedan har vi förstås också talat om att en av de viktigaste anledningarna till varför flickor och pojkar ska få göra som de vill är att det finns jättemånga som inte känner att de hör till en av de grupperna. En del av dem kanske är pojkar som ibland gillar att göra vad någon skulle kalla flicksaker, medan andra är barn som faktiskt mår dåligt av att känna att de inte är riktigt rätt, att de inte passar in. Allt det här är saker som jag diskuterar med barnen. Inte så att vi har genussessioner där vi tar varandra i hand(h)en och bekänner oss könslösa, utan vi talar om sånt här när de berättar vad som hänt i skolan, hur de har haft de, saker de sett och hört och grubblar på.

På så vis experimenterar jag mig fram med mina barn. För att jag inte tror att det finns en mall som de följer, för att de ska få vara sig själva och för att jag – i egenskap av deras förälder – vill röja alla vägar för dem att hitta sin egen plats. Jag önskar att fler skulle våga experimentera med sina barn, tänka lite utanför lådan och upptäcka hur fantastiskt finurliga barn är – och inte minst hur mycket de kan växa när de får göra det utan förutbestämda begränsningar.