Etikett: Sånt där jag förmodligen kommer att få skit för

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ett försvarstal till mannen

Charlotte4 kommentarer

I dag är det den internationella mansdagen. Personligen tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att lyfta fram att män är lika skapade av samhället som kvinnor. Ofta talar man till exempel om den manliga normen som om den vore någonting som män själv skapat för att de känner sig naturligt bekväma där och som resten av världen har att anpassa sig till. Men den manliga normen är inte skapad av män för män utan av alla i samhället, av gammal vana. Visst tjänar män i allmänhet på att vara män. Att vara man är, som vi tidigare talat om, att spela på den lättaste nivån. Men i den generaliseringen lurar risken att tolka män som av naturen skapade entiteter istället för att se dem så som vi i allmänhet brukar tolka kvinnor – kreationer av kulturspecifika stereotyper.

I ett ödets ironi gör den manliga normen att vi tolkar allt det som män har lättare tillgång till som mer värt och män därför som mer privilegierade.

Men den oroväckande självmordsstatistiken för män talar tydligt för att en manlig norm inte alls gör män lyckligare. Statistik över våldsdåd och sannolikt offer, över missbruk och socialt utanförskap eller ungefär vilket kommentarsfält som helst talar för att män inte alls är bekväma. Och att bortfärda den enorma press många män känner på att prestera, att tjäna pengar och på att arbeta livet ur sig för att vara attraktiva inför kvinnor med att kvinnor inte vill ha sådana män är ungefär som att bortfärda kvinnors bantningshets med att säga att män gillar kurvor. Även om man på ett intellektuellt plan kanske vet att alla kvinnor inte vill ha karriärmän utan hellre en närvarande partner är det knappast det man tänker på när man blir nobbad igen och igen. Oresonliga ideal böjer sig inte för resonabelt tänkande.

Och män dukar under för oresonliga ideal precis som kvinnor gör. Män kanske spelar på lättaste nivån, men de har bara ett liv – inte tre. De får inga extra sköldar när de plötsligt hamnar på en svårare nivå och de har lika lite chans att save och reload som andra.

Det tycker jag är värt att uppmärksamma i dag. Att män har satt reglerna för manlighet lika lite som kvinnor satt reglerna för kvinnlighet. Att vad vi ser som män är sociala konstruktioner och att den manliga normen inte är bara männens fel.

Nyhetsplock

Att vara en genustjatare – ett inlägg om att kön spelar roll

Charlotte4 kommentarer

Magdalena Ribbing fick frågan hur man ska göra när man har någon i sin närhet som ständigt tjatar om genus. Frågeställaren skriver:

”Ett exempel är när jag talar om min son som ”honom”. Inte sällan kommer det då kommentarer som ”hen menar du väl” eller ”spelar könet någon roll?”.

Ribbing svarar, inte alldeles oväntat, att frågeställaren inte bör ”[s]lösa mer tid på motargument” utan bara helt sonika le ”älskligt och tomt” och jag håller fullständigt med henne. Nu gäller det genus, så jag vågar mig på en kvalificerad gissning att den som rättar anser sig befinna sig på moraliskt högre mark. Men så här: det är oförskämt att rätta folk för att de inte delar ens åsikter.

Och jag ska erkänna att jag blir lite provocerad när frågeställaren säger att genus framstår ”mer som en fanatisk religion än faktisk vetenskap”, men samtidigt är det ju uppenbarligen inte den vetenskapliga delen som hen ständigt konfronteras med utan den oresonliga åsiktsdelen. Den delen som oavsett vad hojtar att könet inte spelar någon roll.

Men grejen är den här: könet borde inte spela någon roll. Det är inte samma sak som att kön inte spelar roll.

Jag tycker att pojkar kan ha klänning och ser inget märkligt med det, men jag skulle aldrig ge en klänning i present till en liten pojke om jag inte visste att han önskade sig det. Jag tycker inte att det har betydelse vilket kön mina barn har men jag kallar dem pojke och flicka för det är så de ser sig själva. Jag har aldrig lagt någon större vikt vid att jag är kvinna, men det är likväl en viktig del av min identitet.

Kön har betydelse, både för hur vi själva uppfattar oss och för hur omgivningen uppfattar oss – vare sig vi vill det eller inte. Att köna – att benämna ”han” eller ”hon” – är inte per automatik destruktivt så länge man inte ser kategorierna som huggna i sten. Det är mer med verkligheten överensstämmande att säga att kön har betydelse än att påstå att det inte har det.

Sedan finns det vetenskapliga delar av genus som förvisso alltid mår bra av mer forskning men som ändå är att betrakta som fakta. Den viktigaste är, enligt mig, att det är större skillnad på flickor och flickor samt pojkar och pojkar än vad det är på flickor och pojkar. Det är större skillnader i allt inom grupperna än vad det är mellan grupperna – och de skillnaderna som finns mellan grupperna är väldigt små. Det finns alltså inte en biologisk grund som har skapat de skillnader som finns mellan män och kvinnor i samhället i dag. Det är istället våra föreställningar om genus som skapat de skillnaderna. Sedan bör det väl också påpekas att det hittills inte finns några som helst indikationer på att några av dessa skillnader kommer att lösas genom att rätta dem som könar. Särskilt inte om man gör det i den utsträckningen att någon måste be Magdalena Ribbing om råd för att slippa.

På en strukturell nivå är det diskriminering att ta kön i beaktande. Kön ska inte ha betydelse när man tillsätter tjänster, för löneutvecklingen, för betygssättningen, för fördelningen av makt, tid och pengar men faktum är att kön redan är en väsentlig faktor. Det är dock, som redan påpekats, inte könsskillnader utan föreställningarna om kön – genus – som avgör. Är vi inte medvetna om denna påverkan kan vi heller inte lindra effekterna. Om man till exempel har två likvärdiga kandidater för en tjänst kan kön mycket väl få spela in så att könsfördelningen blir lite jämnare och det behöver inte vara negativt. Medvetenhet om våra föreställningar om kön kan också göra till exempel så att män inte alltid ses som mer kompetenta utan göra oss uppmärksamma på när genus påverkar våra bedömningar.

Det är lätt att säga och lätt att tycka att kön inte spelar roll, men det är i bästa fall en grov förenkling och annars bara direkt felaktigt. Sånt ska man inte pracka på andra.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om manshatet

Charlotte4 kommentarer

Det var inte så länge sedan jag skrev om hur trött jag blir på de där nissarna som alltid måste komma och skrika manshat om allting. Det är fortfarande sant. De gör mig fortfarande väldigt trött.

Men så hamnade jag på ett blogginlägg av Kakan Hermansson som handlar om just manshat. Hon skriver så här:

”Manshat är inte främmande för mig. Manshat är inte heller farligt. Kvinnor blir våldtagna, misshandlade och mördade varje dag. Och oftast för manssamhället inte gör ett skit för att förbättra vilkoren för dom som inte är vita, heterosexuella män.”

”Manshat är inget hot mot samhället, kvinnohat är däremot det.”

Och då blir jag ungefär lika trött som när random nisse skriker manshat för jag har så otroligt svårt för när man måste ta till storsläggan och urskillningslöst banka allt som liknar det man är ute efter.

Jag tror att jag förstår vad Kakan menar. Att det är så stor skillnad på mäns och kvinnors förutsättningar – att det fortfarande finns en maktobalans mellan män och kvinnor – att man kan tala om strukturer som påverkar kvinnors förutsättningar negativt. Det håller jag helt med om. Forskning visar tydligt hur att vara kvinna påverkar till exempel lön, anställningsmöjligheter och forskningsanslag negativt, för att inte tala om kampanjer av slutshaming, våldtäktskultur och våld i nära relationer. Det finns en massa problem. Problem som är värda att ta på allvar och diskutera som de kvinnoproblem de faktiskt är.

Men att därifrån dra slutsatsen att allt detta är männens fel är ett mycket tveksamt tankehopp ut i ett svart ingenting. Oftast blir jag mest frustrerad över när män hela tiden måste inflika att det faktiskt inte är alla män som våldtar och misshandlar, men har känner jag mig tvungen att själva säga det. Det är INTE bara män som upprätthåller våldtäktskultur, som slutshamar och som bidrar till de strukturer som håller kvinnor nere. Inte heller är det bara oupplysta kvinnor som springer patriarkatets ärenden som beter sig som svin. Att vara ett svin är bara en könsfråga om man faktiskt är född som gris.

Faktum är att män har deltagit i kvinnokampen redan från början. Män slogs vid suffragetternas sida för rösträtt för kvinnor och män har tillsammans med kvinnor utformat det samhälle vi har i dag – rättvisare och mer jämställt än någonsin förr. Det finns helt enkelt inte fog för att påstå att ”manssamhället” inte gör ett skit för andra än vita, heteromän om inte manssamhället är en särskild klubb jag bara inte känner till.

”Vad kvinnohatet främst gör är att separera kvinnor, krossa systerskapet och främja manssolidariteten. Manssolidariteten, där män backar män oavsett är roten till vårt samhälles förfall och är så starkt att även med det tyngsta medlet, feminismen, är det svårt att ta sig igenom.”

Även här tror jag att jag vet vad hon menar. Forskning visar till exempel hur ”lika barn leka bäst”, att män i toppen väljer manliga gunstlingar som de hjälper framåt och att bristen på kvinnliga förebilder är ett jätteproblem. Men forskning visar också att det här är mekanismer som inte är uppenbara ens för dem som själva utnyttjar dem. Män backar inte nödvändigtvis män medvetet och i allmänhet heller inte för att hålla kvinnor ute. Det händer, jo, men i dagens Sverige är det inte någonting man kommer undan med. Och nu är ju inte jag ung man, så jag kanske har missuppfattat en massa, men jag tror inte att unga män alls känner igen sig i vad Kakan skriver. Jag tror att unga män känner en otrolig press gentemot andra unga män, att det tävlas, stängs ute och mobbas i minst lika stor utsträckning som bland unga kvinnor. Jag tror att det är jätteviktigt att fler män (och kvinnor) ser sin del i de strukturer som upprätthåller könsnormer men jag är också fullkomligt övertygad om att framställningar som Kakans text är helt åt helvete fel väg att få fler män att omvärdera.

Hela texten baserar sig nämligen på generaliseringen att män är överordnade kvinnor, vilket i dagens Sverige verkligen inte är självklart. På det allra mest generaliserande planet ja, men är det verkligen där man ska föra debatt? För på alla andra plan finns det mängder med kvinnor som är överordnade män. Kakan säger själv att hon gillar intersektionalitet så jag förstår inte varför inte ser det. De män som är underordnade kvinnor har alltid funnits – även på medeltiden – men i dagens Sverige är de väldigt, väldigt många. Säkert nästan lika många som de kvinnor som är underordnade män. När man upplever sig som underordnad, utan att se sina egna privilegier och hålen i underordningens nät, tar man gärna till storsläggan. Det blir sällan kreativt.

Och inte för att jag tror att jag egentligen är bjuden, men jag är uppriktigt sagt inte intresserad av att ingå i Kakans systerskap.

”Så nä, lite manshat har aldrig skadat nån. Kvinnohatet däremot, det förstör allt.”

Hat föder alltid mer hat. Hat skadar alltid. Det hjälper inte att man inbillar sig att man slår från ett underläge.

Historikerns historier

Smältdegel

Charlotte2 kommentarer

Det finns givetvis ett nästintill obegränsat antal intressanta geografiska områden att studera när man betänker historisk utveckling. Ni vet, områden som på ett eller annat sätt gjort ett litet större avtryck än andra.

Många av områdena är städer. Bagdad till exempel är en av de där städerna där vetenskapen blomstrade redan på 700-talet. Den enorma produktionen av texter i översättning räddade antika verk från glömska och påverkade därför hela den västerländska civilisationens utveckling. Konstantinopel (Istanbul) var huvudstad i först det Östromerska och sedan det osmanska riket. Andra är större områden, som till exempel Angkor i Kambodja som formades på 800-talet efter en sammanslutning mellan kungadömen och som präglade Khmerernas rike i ett halvt millennium. Andalusien i södra Spanien blomstrade under islamskt styre, men Al-Andalus var betydligt större än det nuvarande Andalusien.

Det här kan tyckas vara en ganska random presentation av några viktiga områden. Det är det inte. Kännetecknande för alla de här områdena – och alla andra viktiga historiska områden – är nämligen att de var kulturella smältdeglar som växte fram vid betydande farleder. De var områden där kulturer, folk, traditioner och religioner blandades, där människor samlades och där idéer, erfarenheter och kunskaper kunde utbytas. Det betyder förstås inte att de var konfliktfria områden och att alla fick saft och bulle. Kristina och judar – dhimmis – i muslimska områden fick till exempel betala en särskild skatt kallad jizaya men det är att betrakta som ett faktum att muslimernas tolerans mot kristna och judar bidrog till den muslimska blomstringen. Detsamma gäller för alla områdena: storheten var beroende av just den där blandningen av folk. Mångkultur är alltså i praktiken inte något nytt. ”Mångkultur” som en täckmantel för att lyfta rasistiska frågor på politisk nivå är det nya.

Det betyder förstås inte att vi nu lever i den första åldern då blandningen av kulturer setts som problem. Efter la Reconquista, som pågått i flera hundra år, då spanska härskare ”återtog” Iberiska halvön från morerna (vilka var muslimer) påbörjades en klappjakt på dem som inte var katoliker. Judar (och muslimer) fördrevs år 1492 och det rörde sig då om flera hundra tusen människor – den största och mest betydelsefulla judiska bosättningen i Europa. Judarna fick tre månader på sig att lämna landet och skulle vara ute senast 1 augusti. Förutom att det var en mänsklig tragedi var det, så här med facit i hand, inte alls ett smart drag av Ferdinand och Isabella – kung och drottning av Spanien – eftersom judarna hade bidragit till både den ekonomiska, kulturella och vetenskapliga utvecklingen betydligt mer än vad makthavarna ville tro. Spaniens ekonomi återhämtade sig inte på mycket länge samtidigt som berättelserna om judar som mottogs i exempelvis Napoli och Turkiet vittnar om hur dessa områden i sin tur kunde dra nytta av judarnas kunskaper och handelskontakter.

Så näe. Alldeles enkelt är det inte att blanda kulturer. Ingen form av samexistens är enkel. Men med ett större perspektiv, en längre historisk utveckling, blir det så uppenbart hur områden som varit smältdeglar har blomstrat. Att det är i mötet mellan kulturer, folk och religioner som utveckling sker, som kunskap föds och idéer frodas. Och att idén att man ska behålla en viss kultur ”ren” är bisarr.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Dränk dem i fakta

Charlotte7 kommentarer

I går skrev jag följande:

”Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre.”

Min tanke var att man inte måste ge sig in i diskussioner om Förintelsen för att kunna diskutera de förödande konsekvenserna av ett nazistiskt styre eller en rasistisk värdegrund för demokratiska funktioner. Men egentligen tycker jag inte alls att det är ”fine” att inte tro på Förintelsen. Jag tycker inte att det är fine nån jävla stans utan snarare symptomatiskt på vad som håller på att gå ordentligt snett med vårt samhälle.

Förintelsen är, i likhet med många andra historiska fakta, inte beroende av om människor i dag väljer att tro på fakta eller inte. (Det bör dock påpekas att minnet av händelserna är beroende av dagens människor och att det därför är synnerligen fucked up att det marscherar nazister på Tysklands gator igen, men det är ett annat inlägg.) Fakta är fakta oavsett vad någon tror. Och många verkar blanda ihop rätten till sina åsikter med någon sorts rätt att få sina åsikter accepterade som fakta och de här typerna dyker upp hela tiden – och ofelbart i varenda diskussion som rör främlingsfientlighet och genus.

”Kvinnor diskrimineras inte för jag är kvinna och jag är inte diskriminerad.”
”Det finns ingen rasism i Sverige för min granne Mohammed fick jobb som städare.”
”Patriarkatet är ett feministiskt påhitt.”
”Kvinnor har i alla tider haft den sexuella makten över män.”

Och så vidare ad nauseam.

Vår vilja att diskutera saker och vår åsiktsfrihet – i sig väldigt bra grejer – gör att det blir en otrolig snedbalans mellan fakta och åsikter. Det är ganska många som hör av sig till mig och säger att det inte förstår hur jag orkar så att säga ”ta debatten”. Och ja, många gånger har jag själv funderat över varför och då särskilt när man diskuterar med någon som framhåller sina åsikter som fakta. Som när man istället för att diskutera genus inverkan på vårt beteende diskuterar genus existens. Eller som när varje inlägg om våld mot kvinnor omedelbart får kommentarer från en man i stil med ”typiskt att skuldbelägga alla män vet du inte att män är mer utsatta än kvinnor”. Att behöva börja om varje gång. Det är rätt drygt. Men vet ni vad jag tror? Jag tror att om man skulle döma efter de diskussioner som hålls, särskilt på bloggar och andra nätforum, så lever vi nästan totalt i en värld som inte utgår från fakta. Balansen är helt åt helvete. Ungefär så här:

Till viss del får man väl skylla på postmodernismen som lärt oss att vrida och vända på vad vi trodde att vi visste, som lärt oss se saker från den andra sidan, problematisera och inte ta ens uppenbara saker för givet. Men mest tror jag att vi får skylla på vår egen slapphet och på föraktet mot de där som skriker om hur man måste backa upp sina påståenden med forskning för att sedan konsekvent underkänna all forskning man presenterar. Det föraktet finns mot dem som röstar på SD, mot antigenusarna, mot Sannfinländarnas väljare, mot mansrättsrörelsen och liknande. Och jag förstår föraktet. Jag hann nämligen knappt mer än publicera gårdagens inlägg om vilken sorts samhälle nazistisk och rasistisk politik skapar förrän ”Hasse” kände sig nödd att påpeka att det är vansinnigt att folk röstat på Feministiskt Initiativ. Trots att jag inte har en aning om vem ”Hasse” är kan jag villigt erkänna att jag inte direkt uppfattar honom som den skarpaste kniven i lådan. Så att säga.

Men feminismen jämförs nämligen ofta med nazismen och situationen för dagens svenska man framställs som fullt jämförbar med den för 30-talets tyska judar. Förmodligen är det liksom här någonstans det tar stopp för de flesta av oss. Det är bara så bisarrt. Det är bara så ihåligt, så mycket åsikt och så lite fakta – men ändå framhålls det som en rimlig jämförelse. För det första har man inte förstått någonting om vad feminismen står för och för det andra så har man uppenbarligen inte fattat ett jota av vad nazisterna faktiskt sysslade med. Det går ju inte ens ta på allvar när någon gör den jämförelsen. Men den jämförelsen förekommer på mängder av ställen. Jag tror att alla vi som varit inblandade i nätbaserade diskussioner om genus stött på den. Och för varje gång den får stå oemotsagd så vinner tanken lite mer mark. För varje gång som någon får häva ur sig sina okränkbara åsikter maskerade som okränkbar fakta tappar vi lite mer av kontakten med (den förvisso postmoderna) verkligheten och en kattunge gråter.

Jo, jag håller med om att vissa diskussioner inte borde behöva föras, men jag tror att det är livsfarligt att låta dem hänga kvar obesvarade. För ”Hasse” kanske inte alls är korkad. ”Hasse” kanske bara aldrig stött på någon som orkat hjälpa honom vända och vrida på tankarna, som gett mothugg, ifrågasatt, lyssnat och besvarat. Istället för att se alla ”Hasse” som lätt imbecilla borde man ge dem chansen att möta motargument. Och varje gång någon står och viftar med sina åsikter som snedvridna fakta borde de få proportionerligt motstånd, deras förvanskningar borde drunkna i motbevis.

”Sorry, I can’t hear you over the weight of scientific evidence.”

 

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den sortens samhälle

Charlotte17 kommentarer

Jag måste erkänna att jag är genuint fascinerad (på ett ligga-i-fosterställning-och-gråta-sätt) av hur folk tänker när de röstar på nazistiska och rasistiska partier. Har de inte läst historia i skolan? Vet de inte vad även folkvalda nazister och rasister skapar för sorts samhälle?

För jag tror att många av dem som röstar på nazistiska och rasistiska partier inte egentligen har funderat så mycket på vilket sorts samhälle de vill ha, utan mer på vilket samhälle de inte vill ha – och att det är just det samhället vi har nu. De få tankar som ägnas framtidssamhället är idyller. Man vill ha nationalism – en nation med ett rättmätigt folk – i harmoni med andra folk i andra nationer. Man vill ha rättvisa, frihet, mindre brott och fungerande system där individen kan få utvecklas. Åtminstone är det den bilden som företrädarna ger av sina partier, och den bilden som de flesta jag stött på som röstar rasistiskt (jag har inte träffat speciellt många som röstar nazistiskt, det ska erkännas) framhåller som resultatet av deras politik.

Ingen av dem jag hört eller läst om vill ha ett hårdare styre över sig själva. Hårdare tag på andra, ja, men mer frihet för sig själv. Och jag ser hur den tanken är väldigt frestande. Jag tillhör själv den delen av befolkningen som uppför mig exemplariskt (åtminstone i laglig mening) och som helst inte ser mina prydliga cirklar rubbade. Grejen är bara den att man faktiskt inte behöver titta särskilt långt tillbaka i historien för att se att ökad frihet inte är resultat av rasistisk och nazistisk politik. Tvärtom.

Eftersom grundprincipen i rasistisk och nazistisk politik är att det är skillnad på folk och folk är grundprincipen i förverkligandet av politiken att denna skillnad måste utrönas och upprätthållas. Man måste ta reda på vem som är förtjänt av att kallas svensk och få åtnjuta svenska privilegier och vem som inte är det. Den kontrollapparaten är enorm. Vi såg den i nazi-Tyskland, på Balkan, i Korea, i Japan, i USA. Eftersom kärlek som bekant inte har några gränser har det i alla tider funnits människor som funnit varandra över de där skillnaderna, vilket skapar ytterligare problem för indelningarna. Efter kolonisationen i Latinamerika gjorde man elaborerade målningar med par av olika ”ras” och deras ”avkomma” för att namnge och klassificera de olika kombinationerna.

I början av 1900-talet hade det utvecklats till en vetenskap. I dag kallar man det ”kulturell särart”. Man måste ju inte vara principiellt emot sådana här indelningar för att kunna räkna ut hur mycket pengar de kostar och vilken otrolig statlig insats det krävs för att hålla reda på befolkningen. Även om man är ljushyad måste man in i systemet – in under den statliga kontrollen – för att den skillnaden mellan folk som ska avgöra vem ska få vad ska fungera.

Sådana här system bygger också på totalitära ledare. Det vill säga, ett samhälle med rasistisk värdegrund fungerar bara med hård kontroll – inte bara av dem som så att säga inte hör hemma utan av alla. Det är ett samhälle där man anger varandra, där ingen är trygg och där staten, förkroppsligad i den totalitära ledaren, avgör vem som stannar och vem som går. Att rösta rasistiskt eller nazistiskt är inte att rösta för frihet utan att rösta för tvång och kontroll. Det är inte att rösta bort ”patrasket” från egen gård utan att rösta in sig själv i ett strikt system av begränsade valmöjligheter. Det är att ange den där grannen man bott bredvid i 20 år och som man brukar grilla tillsammans med, han som jagade bort de där ligisterna som tänkte sno din cykel. Han som, i systemet av åtskillnad mellan folk och folk, visade sig ha en farfar från Iran och några obetalda P-böter och som måste anges för att skulden inte ska falla på dig. Han som måste lämna landet tillsammans med sina två barn – inte för att han har ett land att resa till utan för att han inte längre har ett land att bo i.

Rasistisk och nazistisk politik gör skillnad på folk och folk men inte på vad folk vill och inte vill. Att Kalle Svensson är pursvensk mönstermedborgare och inte vill ingå i systemet har ingen betydelse. Att han älskar sitt enda barn, trots att det har en lätt utvecklingsstörning, har ingen betydelse för liknande barn får eutanasi för nationens bästa. Nätet når alla, även de som skulle se sig själva som ”goda”.  Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre. ”Hitler gjorde mycket bra för Tyskland” brukar det heta, och visst finns det fog för att påstå det. Men för det vanliga folket var det inte en dans på rosor i mer än några år när ekonomin gick uppåt. Därefter gick det utför. De fördelar som den minskade arbetslösheten förde med sig kontrollerade staten. De kom alltså inte folket till godo för att folket arbetade, utan delades ut till vissa via staten (vilket, ironiskt nog, är förvillande likt kommunism). Staten avgjorde också vilka böcker man fick läsa, vilka filmer man fick se, vad som fick skrivas, tyckas och tänkas.

Det skulle också vara good bye Internet – inget fritt You Tube, Twitter, bloggande, Facebookande. Är det något vi lär oss av hur nationalistiska politiska system fungerar i dagens värld så är det faran med det fria Internet och den fria tanken. Åsiktsutbyte blir ett minne blott. Politisk korrekthet genom våld. Vi har sett det förr. Vi borde veta. I Nazi-Tyskland avrättades tiotusentals människor för sina politiska åsikter.

Jag förstår om folk är trötta på det politiska systemet, på social oro och på känslan av att det barkar åt helvete och därför ger en röst till Sannfinländare eller Sverigedemokrater. Jag känner precis likadant fast av helt andra orsaker (t.ex. att folk ger röster till Sannfinländare och Sverigedemokrater). Men tänk lite. Tänk på hur samhället skulle bli, realistiskt.

I Sverigedemokraternas partiprogram skriver de så här:

”Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv, upprätthålla goda relationer med omvärlden och i kraft av sitt våldsmonopol skydda nationen mot inre och yttre hot.

Till statens kärnuppgifter räknar vi alla frågor som rör nationens säkerhet och oberoende, omhändertagandet av svaga och utsatta individer, lagarnas upprätthållande samt värnandet av nationens historiska arv och kulturella särart.”

Visst låter det fint? Men tänk bortom idealbilden. Tänk på hur politiken ska utföras. Staten får med sitt våldsmonopol (alltså de enda med laglig rätt att utöva våld) skydda nationen mot inre hot, till exempel sådant som kan tänkas hota den kulturella särarten. Staten skulle ha rätt att ta till våld mot de egna om de inte värnar om vad staten har bestämt är det Äkta Svenska. Det är inte ett fritt samhälle där invånarna får sköta sig själva. Det är ett totalitärt, polisiärt samhälle som krävs för att kunna förverkliga den drömmen. Det är den sortens samhälle som rasism och nazism skapar.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite kort om det där med nazister och rasister

Charlotte4 kommentarer

Medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson åker på valturné protesterar folk mot att han och andra med samma politiska inställning kommer till arbetsplatser och skolor för att sprida sitt budskap. Personligen tycker jag att det är underbart att se. Lika mycket som Åkesson har rätt att åka på valturné har de platser han besöker rätt att protestera mot det. Det är demokrati i sitt allra vackraste.

Emellanåt poppar det dock upp folk, oftast från vänsterkanten, som vill protestera mera och högre och Sverigedemokraterna beskylls för att vara nazister. Jag tror att det är viktigt att kalla saker vid deras rätta namn och Sverigedemokraterna är inte ett nazistiskt parti.

Kännetecknande för nazismen är förvisso populism och nationalism vilket är viktiga drag även i Sverigedemokraterna. Skillnaden ligger i att nazistiska partier (liksom fascistiska) understöder tanken på våld som en berättigad metod för att nå målen och att minst ett av målen är den ariska rasens renhet och överhöghet. Nazismen är också totalitär till sin natur, och vill alltså välja och stödja en ledare som ska representera hela samhället – som om samhället är en kropp och ledaren huvudet. Jag kan ha fel men jag tror inte att det är många Sverigedemokrater, varken i ledningen eller bland väljarna, som skulle ställa sig bakom det.Visst kan man hitta drag av nazistiska tankesätt inom Sverigedemokraterna, och det råder ju ingen större tvekan om att de i mångt och mycket har adopterat en nazistisk retorik. Torbjörn Jerlerup har skrivit en fantastisk bloggpost om just retoriken och då särskilt argumenten mot tiggare. Men nota bene: det betyder inte att det är ett nazistiskt parti.

Så vad håller jag på med här egentligen? Skriver försvarstal för Sverigedemokraterna? Nej, absolut inte. Sverigedemokraterna är måhända inte ett nazistiskt parti men det är i grund och botten ett rasistiskt parti som gör skillnad på människor baserat på etnicitet, hudfärg, kulturell tillhörighet – kalla det vad man vill – vilket är vackra omskrivningar för det som tidigare kallades ras. Man kan inte vara emot mångkultur utan att vara rasist, särskilt inte när man i praktiken inbegriper endast dem med samma hudfärg som en själv i den egna kulturen. Det är inte den stora andelen norrmän i Sverige man är emot, om vi säger så. Sverigedemokraternas argument vilar dessutom nästan undantagslöst på fördomar snarare än fakta och visar i allmänhet på bristande baskunskaper både i det svenska språk de vill bevara och i den svenska historia de hyllar.

Allt det är faktorer man med rätt kan angripa, men det är inte faktorer som gör ett nazistiskt parti. Den riktiga nazismen är på frammarsch i Europa och det är obehagligt. Genom att kalla Sverigedemokraterna nazister tar man, enligt mig, udden av den verkliga nazismen (som tveklöst är ytterligare ett par stövelförsedda steg mot extremism) och sätter in ett parti i en kontext där det inte hör hemma. Att sätta fenomen i fel kontext gör att de inte kan problematiseras och kritiseras eftersom de helt enkelt inte hör hemma. När man säger att Sverigedemokrater är nazister har man liksom grävt en grop åt sig själv eftersom de flesta Sverigedemokrater inte ser sig själva som nazister. Och jo, just nu är det extra viktigt att problematisera och att kritisera. Att inte häva ur sig etiketter i onödan utan att dra i de faktiska trådarna av rasism, populism och nationalism som förvrider och förvränger många människors syn på både då och nu. Det behövs nämligen.

 

Nyhetsplock

Att vara på andra sidan

Charlotte9 kommentarer

I morse läste jag en bloggpost om den nyliberala feminismen, om ”den extrema individualism som feminismen som rörelse dras med”.  Alma skriver att det är ett problem för feminismen att alltför många i dag nöjer sig med vad de har ur en politisk vinkel och därför slutar engagera sig politiskt. ”Istället för att kämpa för att krossa det patriarkala samhället så ska vi leva så feministiskt vi kan inom ramarna för det.” Det ges också förslag på vilka frågor som ännu måste drivas:

”Samtyckeslag, sex timmars arbetsdag, aktivt lagstadgat genusarbete på alla skolor, delad föräldraförsäkring, mer resurser till kvinnojourer, högre lön i offentlig sektor, reglering av sexism och skadliga ideal i det offentliga rummet, med mera.”

Och jag har så svårt för att skriva sådana här inlägg, där det känns som att jag kritiserar folk som jag egentligen på något plan håller med, men det är något med det här resonemanget som skaver för mig. För det första kanske det är rubriken, som frågar om man ”drabbats” av den nyliberala feminismen. Redan där känns det som en markering av vad som är en bra feminist och vad som inte är det. Om nyliberalism är dåligt så har man ringat in den bra feminismen som tillhörande en viss del av den politiska skalan.

Sedan är det några av de frågor som man borde jobba med. Egentligen tycker jag att allt det Alma nämner är viktiga frågor, men det är inte frågor som jag om jag vore politiskt aktiv skulle satsa mest på – inte för att det inte exempelvis skulle behövas mer resurser till kvinnojourer men det är inte särskilt högt upp på prioritetslistan. Att reglera skadliga ideal i det offentliga rummet ser jag mest problem med, i ärlighetens namn. Jag tycker att man ska diskutera skadliga ideal, men för att reglera skadliga ideal krävs det definitioner som vi inte har och som jag inte är säker på att vi verkligen kan nå. Ideal är ju inte beständiga, och inte synen på vad som är skadligt heller.

Så någonstans ser jag mig själv så på andra sidan. Utanför jämställdhetsarbetet. Och eftersom jag inte vill kalla mig feminist är jag väl knappast ens en av dem som drabbats av den nyliberala feminismen, så vad är jag då?

Feminismen, trots att den finns i en uppsjö olika format, är inte den enda vägen att arbeta för jämställdhet och det arbete som personer som jag gör (även om det lilla jag bidrar med mest är en piss i havet) är inte mindre värt. Jämställdhet är ett så oerhört komplext begrepp, och det får inte göras till en politiskt röd angelägenhet för att en politiskt röd feminism skulle vara den sanna vägen.

Det var bara det.

Nyhetsplock

Om upplysta platser

Charlotte9 kommentarer

Med anledning av bilden föreställande en parkeringsskylt med en mammafigur på som jag publicerade dök det upp kommentarer om att det finns fördelar med kvinnoparkeringar. Och inte alltså sådana som är extra breda och till för dem som är och handlar tillsammans med barnen – de borde otvivelaktigt vara för föräldrar, inte kvinnor – utan sådan parkeringsplatser som är nära utgången, och extra väl upplysta. Jag förstår tanken med det, och självklart är det en trygghet (eller åtminstone en känsla av trygghet) som kan utöka det ofta alltför begränsade utrymme där kvinnor känner sig bekväma. Det är inte kul att gå själv genom en mörk parkeringshall med nycklarna redo som vapen i en darrande hand och hjärtat bankande onormalt hårt någonstans i halsen.

Samtidigt undrar jag om det här verkligen är ett kvinnoproblem. Jo, kvinnor känner sig mest begränsade av otrygghet, så på så vis är det förstås ett kvinnoproblem. Men risken att råka ut för brott en mörk kväll är faktiskt större om man är man än om man är kvinna. Fler upplysta platser för kvinnor skulle alltså förmodligen inte leda till färre brott, men möjligen en känsla av större trygghet. Kanske det räcker, jag vet inte, men det där som kvinnor ofta får höra att de måste akta sig för, att de måste skydda sig mot – det där som kan hända om man ger sig ut på platser som inte är ordentligt upplysta och anpassade – är sexualbrott. Och jag har lite svårt att komma ifrån den obehagliga känslan av att kvinnoparkeringar bekräftar att det värsta som en kvinna kan utsättas för är sexualbrott för att kvinnor inte borde ha sex. Nej, nej, jag menar inte alls att förringa sexualbrott. Det är fruktansvärda brott med verkliga och djupgående konsekvenser för offret, men det är ett brott mot offrets integritet inte mot sedligheten, om ni förstår hur jag menar. Det är som när man inte tror på våldtäktsoffer som inte är helt utom sig av det hemska de har varit med om eller våldtäktsoffer som fortfarande kan vara intresserade av killar. Man accepterar inte att våldtäktsoffer reagerar och känner på olika sätt, precis som andra brottsoffer, utan verkar snarare tro att alla ska funka likadant för det är inte ett brott mot offrets integritet och person utan mot en samhällelig sedlighet. På samma sätt som en våldtäktskultur framhåller alla män som potentiella förövare blir alla kvinnor potentiella offer.

Jag tänker bara att det är problematiskt om man tycker att det är viktigare att skydda kvinnor mot våldtäkt än män mot misshandel, och att kvinnor därför behöver extra belysning och andra säkerhetsåtgärder för att våldtäkt är det värsta som kan hända. Om man jämför med andra tider och kulturer så är ju en våldtäkt i många kulturer dödsdom, utanförskap, livslångt lidande och så vidare eftersom kvinnans sexualitet måste kontrolleras och hennes renhet är det dyraste hon har, men så är det ju inte här. Så. Tja. Är det en rimlig satsning med upplysta platser om utgångspunkten är kvinnors behov? Och borde man i så fall utvärdera hur man ska minska risken för män att bli misshandlade? Eller kan de sakerna inte jämföras? Och i så fall varför?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kom inte och säg att jag inte tog er på allvar!

Charlotte19 kommentarer

Jag skrev att kvinnor i Sverige och Finland i högre grad än män råkar ut för partnervåld som leder till skador och dödsfall, samt att kvinnor, bland annat på grund av sin mindre fysiska styrka känner sig mer hotade än män – kvinnor är oftare otrygga. Det här är saker som forskningen visar, och som jag också länkade till. Ändå blev jag anklagad för att fara med osanning, vara en sådan man kräks på för att jag gör problem som drabbar män till 100 % kvinnoproblem och att inte ta ansvar för mitt liv som kvinna. Som bevis tilldelades jag följande lista (som är ganska standard, det är inte första gången jag ser den) med studier som då tydligen ska visa att män egentligen är de verkliga offren vid partnervåld. Efter att ha blivit anklagad för att ljuga och uppmanad att göra om och göra rätt ombads jag kommentera en kilometerlång lista på studier som skulle bevisa att jag var en lögnare.

För det första vill jag göra alldeles klart att ingen av dessa studier rör svenska och/eller finska förhållanden och därför är egentligen ingen av dem relevanta. Men för den här gången. Låt gå. För det andra är det säkert bäst att vi tar varje studie för sig.

”Amendt, G. (2008). I didn’t divorce my kids!: How fathers deal with family break-ups. Campus Verlag Publishers. (In Chapter 5 author presents data from an internet survey of 3600 divorced German fathers. Results reveal that 1/3 of men reported episodes of physical violence during the divorce process and 2/3 of these were initiated by ex-partners.)

Vuxna män Tyskland”

Det här ska röra ”vuxna män i Tyskland”. Som vem som helst kan läsa sig till rör det 3.600 frånskilda fäder i Tyskland. Av dessa 3.600 män är det 1/3 som rapporterat fysiskt våld under skilsmässoprocessen. Så får det förstås inte vara och det kan diskuteras inom sin kontext (lämpligen hur svårt det är att vara frånskild far), men vad gäller partnervåld i Tyskland har 25% av alla kvinnor mellan 16 och 85 år varit utsatta för fysiskt våld. 2/3 av dessa har varit utsatta för grovt eller mycket grovt våld. I en studie om våld mot män (där representativa män intervjuades) rapporterade 5% av männen att de utsatts för partnervåld från en kvinna, men också att de inte fick skador. Räknar man med psykologiskt våld ( typ i stil med kontrollerande beteende) är siffrorna betydligt högre. Men alltså. Män blir inte lika skadade och inte lika rädda. Ens i Tyskland.

”Anderson, K. L. (2002). Perpetrator or victim? Relationships between intimate partner violence and well-being. Journal of Marriage and Family, 64, 851-863. (Data consisted of 7,395 married and cohabiting heterosexual couples drawn from wave 1 of the National Survey of Families and Households . In terms of measures: subjects were asked ”how many arguments during the past year resulted in ‘you hitting, shoving or throwing things at a partner.’ They were also asked how many arguments ended with their partner, ‘hitting, shoving or throwing things at you.’” Author reports that, ”victimization rates are slightly higher among men than women and in cases that involve perpetration by only one partner, more women than men were identified as perpetrators .”)

Gifta par USA”

Det här ska röra ”gifta par i USA” och visa att män är mer utsatta än kvinnor när det kommer till partnervåld. Det största problemet här är att man räknat endast ”hitting, shoving or throwing things”. En studie som kom det här året (2013) visar en helt annan sida när man tar med sexuellt våld och effekter av våldet och påvisar samma trend som i Sverige och Finland:

”The study found that married/cohabiting women reported significantly more intimate perpetrated rape, physical assault, and stalking than did married/cohabiting men, whether the time period considered was the respondent’s lifetime or the 12 months preceding the survey. Women also reported more frequent and longer lasting victimization, fear of bodily injury, time lost from work, injuries, and use of medical, mental health, and justice system services.” (mina markeringar)

Och så nästa…

”Arias, I., Samios, M., & O’Leary, K. D. (1987). Prevalence and correlates of physical aggression during courtship. Journal of Interpersonal Violence, 2, 82-90. (Used Conflict Tactics Scale with a sample of 270 undergraduates and found 30% of men and 49% of women reported using some form of aggression in their dating histories with a greater percentage of women engaging in severe physical aggression.)

Universitetstuderande Canada”

… då vi förflyttat oss till universitetsstuderande i Canada. De har tagit ett sample av 270 undergraduates. 270! Dessutom är studien från 1987. Det kan knappast säga något som situationen beträffande partnervåld i dagens Canada. I Canadas senaste statistik (från 2009) rapporteras nämligen att kvinnor utsätts för grövre våld. Beträffande varför man inte rapporterar till polisen uppger männen att de inte tyckte att det var viktigt nog och kvinnorna att de inte ville att någon skulle veta och att de var rädda för sin partner. Igen: trygghet. Och vad gäller våldets fördelning mellan män och kvinnor? 83% av alla polisrapporter om partnervåld rör attacker mot kvinnor i hemmet. Ja, och enligt en rapport om de där dejtande paren är 80% av offren kvinnor.

”Bernard, M. L., & Bernard, J. L. (1983). Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286. (Surveyed 461 college students, 168 men, 293 women, with regard to dating violence. Found that 15% of the men admitted to physically abusing their partners, while 21% of women admitted to physically abusing their partners.)

Universitetstuderande USA”

Så gör vi samma sak i USA, med ytterligare en 30 år gammal studie av några hundra studenter. Om vi uppdaterar den studien lite (2006) och tar ett större urval (14956 studenter) hamnar siffrorna på ungefär 9% för båda könen. Vill man titta på familjen som modell kan man se att de flickor som utsatts för våld under dejtande löper betydligt högre risk än pojkarna att senare i livet hamna i ett våldsamt förhållande. 5,3 miljoner kvinnor i USA varje år utsätts för partnervåld. 1,300 av dessa mördas.

”Mwamwenda, T. S. (1998). Reports of husband battering from an undergraduate sample in Umtata. Psychological Reports, 82, 517-518. (Surveyed a sample of 138 female and 81 male college students in Transkei, South Africa, regarding their witnessing husbanding battery. Responses reveal that 2% of subjects saw their mother beat their father, 18% saw or heard female relatives beating their husbands, and 26% saw or heard female neighbors beating their husbands.)

South Africa Vuxna kvinnor”

Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad för poäng man ville göra när man tog med den här studien som ett exempel på mäns stora utsatthet. Ingen tvivlar väl på att män också utsätts? Och att ta Sydafrika, som har världens högsta nivåer av våld mot kvinnor, som ett exempel på mäns utsatthet är inte så lite bisarrt. I Sydafrika mördas varje dag 4 kvinnor av sin partner. Partnervåld mot kvinnor är en jävla epidemi!

”Nisonoff, L. & Bitman, I. (1979). Spouse abuse: Incidence and relationship to selected demographic variables. Victimology, 4, 131-140. (In a sample of 297 telephone survey respondents found that 15.5% of men and 11.3% of women report having hit their spouse, while 18.6% of men and 12.7% of women report having been hit by their spouse.)

Vuxna 1979”

Här var det någon som år 1979 satte sig ner och ringde (tänk på hur telefonerna såg ut då så får ni en uppfattning om hur gammal studien är) till 297 personer. Detta påstås sedan gälla ”vuxna 1979”. I själva verket har de ringt till medelklassinvånare i Suffolk County (NY) för att göra undersökningen. Och i den lilla biten här ovanför vet jag inte hur de har tänkt ihop sina procent. I studiens abstract står nämligen att ”one of four men and one of six women reported having used violence on their spouses.”

”Moxon, S. (2011). Beyond staged retreat behind virtual ‘gender paradigm’ barricades: the rise and fall of the misrepresentation of partner-violence, and its eclipse by an understanding of mate-guarding. Journal of Aggression, Conflict and Peace Research, 3, 45-56. (Author offers an original analysis of findings in the area of partner violence. Suggests that gender-symmetries in intimate partner violence can best be understood from an evolutionary psychological perspective. In particular, ”the greater need for women than for men to maintain the integrity of the pair bond” is offered as an explanation to account for the finding that women are as physically aggressive or more aggressive as men in their relationship with spouses or male partners.)

England 2011 Vuxna”

Det här är evolutionspsykologi. Ytterligare en författare som vill slåss mot feminismen (söker man efter hans publikationer får man bara träffar på Flashback och hans egna sidor – inte på vetenskapliga sidor) hellre än prata fakta. Nuff said.

”Munoz-Rivas, M. J., Grana, J. L., O’Leary, K. D., & Gonzalez, M. P. (2007). Aggression in adolescent dating relationships: prevalence, justification, and health consequences. Journal of Adolescent Health, 40, 298-304. (A sample of 2416 high school students from 20 different schools in Madrid, Spain completed a modified CTS. Results reveal that significantly more women, 41.9% compared to 31.7% of men, admitted to perpetrating some form of physical aggression toward their dating partners. Women were significantly more likely to hit or kick , slap and shove or grab than men.)

Spain 2007 Tonåringar”

Det är spännande med sånna här självrapporteringsstudier. Kvinnor rapporterar nämligen ganska ofta att de är förövare, men när man sedan jämför offer blir det en annan bild. Den här studien från 2010 visar exempelvis att kvinnor ser sig själva som mycket mer aggressiva än männen, men när det gäller utsatthet finns det ingen skillnad mellan könen. Ungefär samma resultat som studien från USA alltså.

”Fergusson, D. M., Horwood, L. J., & Ridder, E. M. (2005). Partner violence and mental health outcomes in a New Zealand birth cohort. Journal of Marriage and Family, 67, 1103-1119. (Examined extent of domestic violence experience and perpetration in a sample of 828 young adults who were 25 years old. Subjects were part of a long term longitudinal study and were administered the CTS2. Results reveal that ”there were more men exposed to severe domestic violence than women” and that mild and moderate rates were similar for men and women. Overall, 39.4% of women and 30.9% of men reported perpetration scores of 3 or higher. Authors report that men and women reported similar rates of injury . In terms of initiation of partner assaults, 34% of women and 12% of men reported initiating physical assaults.)

New Zealand 2005 25-åringar”

Det den här studien egentligen kommer fram till är att män och kvinnor är ungefär lika utsatta för våld och sifforna som ges ovan är varken vad studien ville undersöka eller vad den faktiskt kom fram till. Det finns nämligen en betydande skillnad mellan vad kvinnor rapporterar att de utsätt män för, och vad män upplever har hänt dem. Att en högre procent kvinnor än män rapporterar att de utövat våld menar författarna kan tillskrivas ”a tendency for men to underreport their perpetration of domestic violence.” För som offer är män INTE mer utsatta än kvinnor utan, enligt den här studien. ungefär lika mycket. Studien visar också att kvinnor är mer rädda för sin partner. Trygghet, igen. Studien visar dock inte någon större skillnad på skador, men en av studiens begränsningar är just att den inte alls påvisar allvarliga skador och död. Varje år mördas 14 kvinnor av sin partner i Nya Zealand av sin partner. Motsvarande siffra för männen är 6. Av dem som arresteras för partnervåld är 84% män. Det säger en del om de allvarliga skadornas fördelning.

”Magdol, L., Moffitt, T. E., Caspi, A., Fagan, J., Newman, D. L., & Silva, P. A. (1997). Gender differences in partner violence in a birth cohort of 21 year Olds: bridging the gap between clinical and epidemiological approaches. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 65, 68-78. (Used CTS with a sample of 861 21 year Olds in New Zealand. Physical violence perpetration was reported during the previous 12 months by 37.2% of women and 21.8% of men, with severe violence perpetration by women at 18.6% and men at 5.7%.)

Nya Zealand 1997 21-åringar”

Den här studien är äldre än den föregående och har dessutom inte med sexuellt våld, vilket räknas som grovt brott. Ska vi säga att vi bara litar på den senaste forskningen (som har den uppdaterade versionen av CTS också)?

”Stets, J. E. & Henderson, D. A. (1991). Contextual factors surrounding conflict resolution while dating: results from a national study. Family Relations, 40, 29-40. (Drawn from a random national telephone survey, daters between the ages of 18 and 30, who were single, never married and in a relationship during the past year which lasted at least two months with at least six dates were examined with the Conflict Tactics Scale. Findings reveal that over 30% of subjects used physical aggression in their relationships, with 22% of the men and 40% of the women reported using some form of physical aggression. Women were ”6 times more likely than men to use severe aggression …Men were twice as likely as women to report receiving severe aggression .” Also found that younger subjects and those of lower socioeconomic status were more likely to use physical aggression.)

18-30åringar 1991”

Tre saker: Studien är gammal (över 20 år). Studien rapporterar inte sexuellt våld. I studiens abstract står det att ”women are at least as likely as men to engage in physical disputes”, inte att kvinnor är värre.

”Felson, R. B., & Outlaw, M. (2007). The control motive and marital violence. Violence and Victims, 22, 387-407. (Study based on an analysis of data obtained through the National Violence Against Women Survey . Authors looked at 10,000 respondents out of 16,000 total sample who were currently married. Results reveal that adult women are just as controlling and jealous toward their male partners as the other way around. Also report that, ”While controlling spouses in current marriages are more likely to act violently there is no evidence that this relationship is gendered.”)

Gifta vuxna 2007”

Nämen, inte har jag väl sagt att kvinnor inte skulle vara kontrollerande eller svartsjuka? Det är ganska väl belagt. MEN DET ÄR FLER KVINNOR SOM HAMNAR PÅ SJUKHUS OCH I EN FÖRTIDIG GRAV!

”Russell, R. J. H., & Hulson, B. (1992). Physical and psychological abuse of heterosexual partners. Personality and Individual Differences, 13, 457-473. (In a pilot study in Great Britain 46 couples responded to the Conflict Tactics Scale. Results reveal that husband to wife violence was: Overall violence= 25% and severe violence= 5.8%; while wife to husband violence was: Overall violence= 25% and severe violence=11.3%.)

Gifta vuxna Great Britain 1992”

I en studie av 53 (inte 46 som det står där ovan) par får man inte fram ett generellt mönster för hela Storbritannien. Bara så att vi har det klart. Sedan skriver författarna i sitt abstract att ”much of the abusive behaviour of the wife can be regarded as a reaction to an abusive husband.” I abstractet står INGET om att kvinnan ska vara mer våldsam. Var resten av siffrorna kommer ifrån kan jag inte avgöra, för jag får inte tag på någon fullversion.

”Brinkerhoff, M., & Lupri, E. (1988). Interspousal violence. Canadian Journal of Sociology, 13, 407-434. (Examined Interspousal violence in a representative sample of 562 couples in Calgary, Canada. Used Conflict Tactics Scale and found twice as much wife-to-husband as husband-to-wife severe violence . The overall violence rate for husbands was 10.3% while the overall violence rate for wives was 13.2%. Violence was significantly higher in younger and childless couples. Results suggest that male violence decreased with higher educational attainment, while female violence increased.)

Gifta vuxna Canada 1988”

Här är ytterligare en gammal studie baserad på en outdated CTS, som inte finns tillgänglig i fullformat och som i abstractet inte nämner någonting om att kvinnor är mer våldsamma än män.

Sådär. Ingen kan säga att jag inte tog de här studierna på allvar. Att jag inte läste och bemötte. Och fortfarande finns det alltså ingenting som bevisar motsatsen till vad jag först skrev; kvinnor är oftare utsatta för våld som leder till skador och död och kvinnor upplever större hot. Så nu ett tips till alla antifeminister som sitter och biter på naglarna och tycker att jag är den mest trögfattade feministhoran nånsin. Om ni på riktigt upplever att män är utsatta, gå ut och gör något för att stöda dessa män. Var bättre kamrater, späd inte på myter om maskulinitet som styrka och aggression, gör lite frivilligarbete på en ungdomsgård och bjud era flickvänner på saft och bullar. Men kom för fan inte och säg att jag ljuger!

Den som vill veta mer om hur antifeminister misstolkar CTS och vad man ska göra åt det kan läsa den här! Jodå. Det är så vanligt att man forskar om fenomenet…