Om manshatet

Det var inte så länge sedan jag skrev om hur trött jag blir på de där nissarna som alltid måste komma och skrika manshat om allting. Det är fortfarande sant. De gör mig fortfarande väldigt trött.

Men så hamnade jag på ett blogginlägg av Kakan Hermansson som handlar om just manshat. Hon skriver så här:

”Manshat är inte främmande för mig. Manshat är inte heller farligt. Kvinnor blir våldtagna, misshandlade och mördade varje dag. Och oftast för manssamhället inte gör ett skit för att förbättra vilkoren för dom som inte är vita, heterosexuella män.”

”Manshat är inget hot mot samhället, kvinnohat är däremot det.”

Och då blir jag ungefär lika trött som när random nisse skriker manshat för jag har så otroligt svårt för när man måste ta till storsläggan och urskillningslöst banka allt som liknar det man är ute efter.

Jag tror att jag förstår vad Kakan menar. Att det är så stor skillnad på mäns och kvinnors förutsättningar – att det fortfarande finns en maktobalans mellan män och kvinnor – att man kan tala om strukturer som påverkar kvinnors förutsättningar negativt. Det håller jag helt med om. Forskning visar tydligt hur att vara kvinna påverkar till exempel lön, anställningsmöjligheter och forskningsanslag negativt, för att inte tala om kampanjer av slutshaming, våldtäktskultur och våld i nära relationer. Det finns en massa problem. Problem som är värda att ta på allvar och diskutera som de kvinnoproblem de faktiskt är.

Men att därifrån dra slutsatsen att allt detta är männens fel är ett mycket tveksamt tankehopp ut i ett svart ingenting. Oftast blir jag mest frustrerad över när män hela tiden måste inflika att det faktiskt inte är alla män som våldtar och misshandlar, men har känner jag mig tvungen att själva säga det. Det är INTE bara män som upprätthåller våldtäktskultur, som slutshamar och som bidrar till de strukturer som håller kvinnor nere. Inte heller är det bara oupplysta kvinnor som springer patriarkatets ärenden som beter sig som svin. Att vara ett svin är bara en könsfråga om man faktiskt är född som gris.

Faktum är att män har deltagit i kvinnokampen redan från början. Män slogs vid suffragetternas sida för rösträtt för kvinnor och män har tillsammans med kvinnor utformat det samhälle vi har i dag – rättvisare och mer jämställt än någonsin förr. Det finns helt enkelt inte fog för att påstå att ”manssamhället” inte gör ett skit för andra än vita, heteromän om inte manssamhället är en särskild klubb jag bara inte känner till.

”Vad kvinnohatet främst gör är att separera kvinnor, krossa systerskapet och främja manssolidariteten. Manssolidariteten, där män backar män oavsett är roten till vårt samhälles förfall och är så starkt att även med det tyngsta medlet, feminismen, är det svårt att ta sig igenom.”

Även här tror jag att jag vet vad hon menar. Forskning visar till exempel hur ”lika barn leka bäst”, att män i toppen väljer manliga gunstlingar som de hjälper framåt och att bristen på kvinnliga förebilder är ett jätteproblem. Men forskning visar också att det här är mekanismer som inte är uppenbara ens för dem som själva utnyttjar dem. Män backar inte nödvändigtvis män medvetet och i allmänhet heller inte för att hålla kvinnor ute. Det händer, jo, men i dagens Sverige är det inte någonting man kommer undan med. Och nu är ju inte jag ung man, så jag kanske har missuppfattat en massa, men jag tror inte att unga män alls känner igen sig i vad Kakan skriver. Jag tror att unga män känner en otrolig press gentemot andra unga män, att det tävlas, stängs ute och mobbas i minst lika stor utsträckning som bland unga kvinnor. Jag tror att det är jätteviktigt att fler män (och kvinnor) ser sin del i de strukturer som upprätthåller könsnormer men jag är också fullkomligt övertygad om att framställningar som Kakans text är helt åt helvete fel väg att få fler män att omvärdera.

Hela texten baserar sig nämligen på generaliseringen att män är överordnade kvinnor, vilket i dagens Sverige verkligen inte är självklart. På det allra mest generaliserande planet ja, men är det verkligen där man ska föra debatt? För på alla andra plan finns det mängder med kvinnor som är överordnade män. Kakan säger själv att hon gillar intersektionalitet så jag förstår inte varför inte ser det. De män som är underordnade kvinnor har alltid funnits – även på medeltiden – men i dagens Sverige är de väldigt, väldigt många. Säkert nästan lika många som de kvinnor som är underordnade män. När man upplever sig som underordnad, utan att se sina egna privilegier och hålen i underordningens nät, tar man gärna till storsläggan. Det blir sällan kreativt.

Och inte för att jag tror att jag egentligen är bjuden, men jag är uppriktigt sagt inte intresserad av att ingå i Kakans systerskap.

”Så nä, lite manshat har aldrig skadat nån. Kvinnohatet däremot, det förstör allt.”

Hat föder alltid mer hat. Hat skadar alltid. Det hjälper inte att man inbillar sig att man slår från ett underläge.