Dränk dem i fakta

I går skrev jag följande:

”Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre.”

Min tanke var att man inte måste ge sig in i diskussioner om Förintelsen för att kunna diskutera de förödande konsekvenserna av ett nazistiskt styre eller en rasistisk värdegrund för demokratiska funktioner. Men egentligen tycker jag inte alls att det är ”fine” att inte tro på Förintelsen. Jag tycker inte att det är fine nån jävla stans utan snarare symptomatiskt på vad som håller på att gå ordentligt snett med vårt samhälle.

Förintelsen är, i likhet med många andra historiska fakta, inte beroende av om människor i dag väljer att tro på fakta eller inte. (Det bör dock påpekas att minnet av händelserna är beroende av dagens människor och att det därför är synnerligen fucked up att det marscherar nazister på Tysklands gator igen, men det är ett annat inlägg.) Fakta är fakta oavsett vad någon tror. Och många verkar blanda ihop rätten till sina åsikter med någon sorts rätt att få sina åsikter accepterade som fakta och de här typerna dyker upp hela tiden – och ofelbart i varenda diskussion som rör främlingsfientlighet och genus.

”Kvinnor diskrimineras inte för jag är kvinna och jag är inte diskriminerad.”
”Det finns ingen rasism i Sverige för min granne Mohammed fick jobb som städare.”
”Patriarkatet är ett feministiskt påhitt.”
”Kvinnor har i alla tider haft den sexuella makten över män.”

Och så vidare ad nauseam.

Vår vilja att diskutera saker och vår åsiktsfrihet – i sig väldigt bra grejer – gör att det blir en otrolig snedbalans mellan fakta och åsikter. Det är ganska många som hör av sig till mig och säger att det inte förstår hur jag orkar så att säga ”ta debatten”. Och ja, många gånger har jag själv funderat över varför och då särskilt när man diskuterar med någon som framhåller sina åsikter som fakta. Som när man istället för att diskutera genus inverkan på vårt beteende diskuterar genus existens. Eller som när varje inlägg om våld mot kvinnor omedelbart får kommentarer från en man i stil med ”typiskt att skuldbelägga alla män vet du inte att män är mer utsatta än kvinnor”. Att behöva börja om varje gång. Det är rätt drygt. Men vet ni vad jag tror? Jag tror att om man skulle döma efter de diskussioner som hålls, särskilt på bloggar och andra nätforum, så lever vi nästan totalt i en värld som inte utgår från fakta. Balansen är helt åt helvete. Ungefär så här:

Till viss del får man väl skylla på postmodernismen som lärt oss att vrida och vända på vad vi trodde att vi visste, som lärt oss se saker från den andra sidan, problematisera och inte ta ens uppenbara saker för givet. Men mest tror jag att vi får skylla på vår egen slapphet och på föraktet mot de där som skriker om hur man måste backa upp sina påståenden med forskning för att sedan konsekvent underkänna all forskning man presenterar. Det föraktet finns mot dem som röstar på SD, mot antigenusarna, mot Sannfinländarnas väljare, mot mansrättsrörelsen och liknande. Och jag förstår föraktet. Jag hann nämligen knappt mer än publicera gårdagens inlägg om vilken sorts samhälle nazistisk och rasistisk politik skapar förrän ”Hasse” kände sig nödd att påpeka att det är vansinnigt att folk röstat på Feministiskt Initiativ. Trots att jag inte har en aning om vem ”Hasse” är kan jag villigt erkänna att jag inte direkt uppfattar honom som den skarpaste kniven i lådan. Så att säga.

Men feminismen jämförs nämligen ofta med nazismen och situationen för dagens svenska man framställs som fullt jämförbar med den för 30-talets tyska judar. Förmodligen är det liksom här någonstans det tar stopp för de flesta av oss. Det är bara så bisarrt. Det är bara så ihåligt, så mycket åsikt och så lite fakta – men ändå framhålls det som en rimlig jämförelse. För det första har man inte förstått någonting om vad feminismen står för och för det andra så har man uppenbarligen inte fattat ett jota av vad nazisterna faktiskt sysslade med. Det går ju inte ens ta på allvar när någon gör den jämförelsen. Men den jämförelsen förekommer på mängder av ställen. Jag tror att alla vi som varit inblandade i nätbaserade diskussioner om genus stött på den. Och för varje gång den får stå oemotsagd så vinner tanken lite mer mark. För varje gång som någon får häva ur sig sina okränkbara åsikter maskerade som okränkbar fakta tappar vi lite mer av kontakten med (den förvisso postmoderna) verkligheten och en kattunge gråter.

Jo, jag håller med om att vissa diskussioner inte borde behöva föras, men jag tror att det är livsfarligt att låta dem hänga kvar obesvarade. För ”Hasse” kanske inte alls är korkad. ”Hasse” kanske bara aldrig stött på någon som orkat hjälpa honom vända och vrida på tankarna, som gett mothugg, ifrågasatt, lyssnat och besvarat. Istället för att se alla ”Hasse” som lätt imbecilla borde man ge dem chansen att möta motargument. Och varje gång någon står och viftar med sina åsikter som snedvridna fakta borde de få proportionerligt motstånd, deras förvanskningar borde drunkna i motbevis.

”Sorry, I can’t hear you over the weight of scientific evidence.”

 

7 tankar om “Dränk dem i fakta

  1. Jag håller till 100% med om resonemanget, men jag vet inte om det är en så bra strategi att ge sig in i debatter med alla världen ”Hassar”. Jag tror absolut att varje gång ”Hasse” och hans kumpaner får upprepa sin tes om att feminism=nazism så blir den lite mer sann för dem. Men jag tror också att ”Hasse” och gänget inte är vidare mottagliga för motargument. Ibland får jag känslan av att det är en (medveten eller omedveten) strategi att trötta ut feminister/antirasister med nonsens, och när vi tröttnar och går och lever våra liv away from keyboard så har de ”vunnit” för att ingen orkade hålla på längre. Jag tycker det är en jättesvår avvägning vilka debatter jag ska lägga ner tid på.

      • Jag tror att det är samma sak som med barn. Barn måste få prova att säga fula ord men också få en ordentlig tillrättavisning när de gör det.

    • Motargument verkar inte vara det enklaste att ta till sig i deras fall, nä. Och uttröttningstaktiken funkar. Men jag tänker mig att det inte handlar om att vinna – om att besegra Hasse varje gång – utan om att liksom statistiskt bygga upp andelen motargument i cyberspace. Man måste inte ha fått Hasse att erkänna att han har fel utan bara ha placerat en digital markering av att alla inte håller med, om du förstår vad jag menar.

  2. Tycker det är en svår balansgång. För att ”ta debatten” om ett sinnessjukt påstående är ju också på nåt sätt att legitimera det. Ger man sig in i diskussionen om feminism och nazism är samma sak, så säger man ju också att det är en fråga värd diskutera. Men samtidigt är det väl som du säger att om det får stå oemotsagt så är det inte heller bra, då upplever kanske vissa det som att det är en sanning (eftersom tydligen ingen har några motargument).

    • Jag håller helt med om att det är en jättesvår balansgång. Precis som du säger, varje gång man för diskussionen gör man det ju till en fråga värd att diskutera vilket i sin tur är en sorts legitimering. Grejen är bara att med Internet så förs de här diskussionerna ändå, öppet och i skrift, vare sig de skulle vara värda att föra eller inte. Då tror jag att det är viktigt att nyansera så mycket det bara går i de fora där diskussionen förs. Sedan anser jag också att exempelvis journalister har en skyldighet att INTE föra sådana diskussioner i vanlig media. Debattprogram med rubriker som ”Hur mycket invandring tål Sverige” är inte på något vis ok.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s