Etikettarkiv | Sånt där jag förmodligen kommer att få skit för

Självständiga tankar

I dag firar Finland självständighetsdag och jag är väldigt kluven.

Det ska erkännas att jag har aversioner mot alls sorts nationell glädjeyra mer nationalistiskt präglad än Eurovision Song Contest. ”Nation” är ett konstruerat begrepp. Nationen är inte ett naturligt tillstånd av fred när ett folk får leva i enlighet med sin kulturella särart. Nationen är en ekonomisk, politisk och geografisk hitte-på-grej.

Samtidigt har finländarna all anledning i världen att vara stolta över det Finland de har byggt. Finland är – mörkret, slasket och det pågående politiska tumultet till trots – ett fantastiskt land. Fantastiskt.

Luften är ren och naturen fantastisk och fri för alla att njuta av, infrastrukturen fungerar, sjukvårdssystemet håller i de flesta lägen och det sociala skyddsnätet är hittills intakt. Demokratin fungerar så där i princip och tanken om att värna de svaga lever och frodas.

Finland är ett jävligt bra land.

Vad som oroar mig är mest att det verkar vara fler och fler som på fullaste allvar tror att vad som är fantastiskt med Finland upprätthålls enkom av den finska folksjälens överlägsenhet snarare än genom hårt arbete av alla landets invånare. Det oroar mig eftersom det underhåller den nationalistiska tanken om att man kan bevara Finland finskt genom att stänga landets gränser. Det göder det sena 1800-talets rasbiologiska, Volksgeist trams enligt vilket ett högstående folk såsom finländarna liksom av naturen kommer att skapa ett högstående samhälle om ingenting stör dem.

För det fantastiska Finland vi har nu är inte skapat i något vakuum och det upprätthålls inte genom sisu utan genom tanken på alla människors lika värde. På rättvisa. På jämlikhet. Släpper man det finns det typ bara den rena luften kvar att vara stolta över. Och den skulle inte alla längre ha rätt att andas.

Plåster, hud och färg.

I Sverige skapar en diskussion om så kallade hudfärgade plåster för tillfället besynnerligt stora vågor på Internet. Steffi Aluoch påpekade att Apoteket säljer plåster som kallas hudfärgade, trots att de bara kommer i en viss beigevit nyans – en viss huds färg. Plåsterproducenten medger att det är en brist och att de i framtiden planerar att åtgärda det.

Och hela himlen rasar ner.

De som tycker att hela grejen är världens töntigaste och inte borde uppmärksammas alls skriker i kapp med rasister som menar att någon har kallat någon annan rasist och den poäng som från början var både tydlig och relevant överröstas av att alla vill debattera icke-frågor istället för att diskutera.

Så vad handlar det här om egentligen? Först och främst handlar det om en kundgrupp som önskar något som producenten hittills inte har haft i sitt utbud men gärna lägger till. Att folk lägger så mycket energi på att beklaga sig över denna synnerligen stillsamma utveckling är för mig obegripligt.

Sedan handlar det också om att Aluoch mycket riktigt påpekar att det inte finns en tradition av hudfärgade produkter för icke-vita. Det gäller inte bara plåster utan även till exempel underkläder eller hudkrämer. Det handlar inte om att en del vita inte heller matchar Apotekets hudfärgade plåster utan om vad som kallas hudfärg. Tänk tillbaka till när du som liten satt och ritade. När du ville ha hudfärg, vilken färg tog du då? Vad vi alla vita skulle kunna ta till oss av den informationen är att vår omedelbara koppling mellan ”hudfärg” och ”blekbeige” är en solklar förenkling av verkligheten och avspeglar vår syn på hur hud ska se ut men inte hur hud de facto ser ut.

Egentligen behöver det inte vara svårare än så. Att utmana sitt eget sätt att tänka med lite större ramar.

Vill man sedan få ännu större ramar kan man med fördel fundera över hur vår (automatiska) syn på hud och färg påverkar alla dem som inte är vita, och vad det säger om rasistiska strukturer i samhället. Är man rasist för att man av gammal vana gör den automatiska kopplingen till hudfärg? Förstås inte. Det är inte ens rasistiskt att tycka att det är onödigt att ta upp hudfärgsfrågan, men det är jävligt trångsynt samtidigt som det bidrar till att upprätthålla den rasistiska struktur som gör det möjligt att rycka på axlarna och tycka att man ändå inte ”ser färg”.

Kuriosa: Vi har för tillfället bara blå plåster med djurmotiv.

Hur ”logik” fungerar i forskning och varför att tänka logiskt inte är samma sak som att ha rätt

Nu när barnen är i Sverige roar vi oss med att renovera från morgon till kväll och hinner inte riktigt blogga. Så snart jag kan ska jag bjuda er på bilder, men först skulle jag vilja skriva lite mer om logik för det gnager på mig och jag målar för hårt. Twitterdiskussionen om logik har fortsatt långt bortom hur länge det hade varit logiskt att fortsätta den, och har resulterat inte bara i min huvudvärk utan också i Aktivarums bloggpost. Jag tänkte inte gå närmare in på själva den bloggposten, men jag ser det uppenbara behovet av ett förtydande kring forskning och logik.

Avstamp tar jag i någonting fantastiskt smart som Severi, en av de smartaste typerna jag känner, skrev på sin blogg angående argumentationsfelen i fallet Immonen. Severi konstaterade (min översättning):

”Kom ihåg att en människa inte har fel för att hen har kommit till ett felslut; det betyder bara att hen argumenterar dåligt. Fel har hen, när hen har fel.”

Man kan alltså ha hur logiska resonemang som helst men fortfarande komma fram till någonting som inte är rätt. Möjligheten att komma fram till en slutsats som stämmer avgörs inte av logik utan av huruvida premisserna som logiken utgår ifrån är korrekta. Som min bror brukar säga; med felaktiga premisser kan man bevisa vad som helst.

Som en inledande jämförelse kan vi ta antivaccinationsrörelsen. Maken till påläst, driven och välartikulerad argumentation får man leta efter. De flesta antivaccare jag haft den tvivelaktiga förmånen att diskutera med har varit otroligt logiska i sina resonemang. Problemet är bara att de utgår från två bevisligen felaktiga huvudpremisser: 1) läkemedelsföretagen och läkarkåren vill skada människor istället för att hjälpa och 2) även de mest säkra vaccin har så stor osäkerhet kring dem att det inte är värt risken att ta dem. Utgår man från de här premisserna är den enda logiska slutsatsen att inte vaccinera. Allt annat vore ologiskt. Men bara för att tanken är logisk är den inte rätt för den bygger inte på fakta.

Och som någon sa; du har rätt till dina egna åsikter men du har inte rätt till den egen fakta. Viktigt att tillägga är också att rätten till sin åsikt inte är att betrakta som rätten att ha världen arrangerad utifrån dessa åsikter.

Aktivarum konstaterar att människan av naturen är logisk. Jag håller med om man tänker sig att människor i allmänhet brukar vara väldigt bra på att medelst logiska resonemang berättiga saker för sig själva och motivera varför saker händer. Det ingår i människans natur att söka system och begrunda hur det kommer sig att något följer ett annat. Men det betyder inte att det finns en naturlig logik som riktigt logiska fria människor kan nå fram till och som existerar oberoende av människorna. Eller alltså, när det gäller t.ex. geologi så finns det ju massor av saker som forskningen kan komma fram till och som förmodligen liksom sedan bara är. Men även bland de saker som människan inte kan påverka utan bara undersöka kommer det konstant nya fakta som förändrar premisserna och förändrar logiken man måste följa för att ha rätt. När jag var liten fick vi till exempel i skolan lära oss att jorden är rund och att den snurrar runt solen. Ungefär så här:

The Earth rotating around the Sun on its tilted axis

Men egentligen ser det ut så här:

Jorden är dessutom inte rund, den är elliptisk. Och Pluto är inte en planet.

Men hur som helst, jag ville ge ett exempel från min egen forskning. I Magnus Erikssons Landslag som utkom kring 1350 står det att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Av det har tidigare forskning dragit den synnerligen logiska slutsatsen att kvinnan under medeltiden var omyndig och att mannen skulle vara ansvarig för henne. När man sedan (för kanske 10 år sedan) började undersöka vad kvinnor faktiskt gjorde på medeltiden så visade det sig att de både dök upp på tinget, stod anklagade på rättegångar och handlade med jord. Den logiska slutsatsen då var att när mannen inte var tillgänglig så kunde kvinnan sköta vissa saker.

Helt logiskt, allt detta. Vilken slutsats man kommer fram till beror på var forskningen befinner sig – vilken fakta som finns tillgänglig.

Nu, när jag har gått igenom många tusen dokument, kan jag visa att kvinnor var delaktiga i så stor utsträckning att det är dags att omvärdera vår förståelse av det medeltida målsmanssystemet. En målsman då hade inte samma implikationer som en målsman i dag. Flera saker som jag har kommit fram till är dessutom, baserat på vad vi trodde oss veta, helt ologiska. Till exempel har vi trott oss veta att kvinnorna flyttade till männen (så kallad patrilokalitet), men jag hittar inte ett enda exempel på att så skulle ha skett i praktiken. Däremot hittar jag mängder med exempel på när maken har affärer tillsammans med hennes familj. Det betyder inte att patrilokaliteten inte existerade, bara att den inte syns och att den var betydligt mer komplex än vad man skulle kunna tänka sig.

Och ingenstans i min avhandling skriver jag att något är logiskt. Varför? För att logik är kontextuellt – beroende av premisserna – och inte en sanning. Jag skriver att det är ”sannolikt att”, eller ”verkar som”, eller ”finns övertygande belägg för”. Men aldrig att det skulle vara logiskt. Jag måste hela tiden redogöra för vilka premisser jag baserar mina slutsatser på.

Så, betyder det här att logik inte hör hemma i vetenskap? Förstås inte. Argumentationen måste vara logisk för att man ska kunna följa den. Men det är en argumentationsteknisk sak, inte en fråga om ifall resultatet är rätt eller fel.

Jag skulle också vilja ta tillfället i akt att bemöta ett påstående från Aktivarum, angående uppfinningar och ny forskning.

Det här är helt enkelt inte sant. Renässansens Italien var till exempel ett samhälle där dissidenter riskerade dödsstraff, men likväl en tid då massor med uppfinningar gjordes. Varför? Därför att vissa utvalda fick resurserna att bara ägna sig åt uppfinningar. Jag säger inte att det inte krävdes (och krävs) ett mått av logik för att få uppfinningarna rätt, men processen är likväl en process, med hypoteser, försök och slutsatser. Man sitter inte och funderar över vad som kan tänkas funka, utan provar och samlar fakta att basera sitt nästa test på. Till detta krävs inte ett fritt samhälle runt omkring, utan resurser. Se på Romarrikets vattensystem, eller de gotiska katedralerna (som alltså är arkitektoniska underverk), pyramiderna i Egypten eller alla de uppfinningar som gjordes i kejsarens stängda Kina. Re-sur-ser. Förövrigt är detta en av de viktigaste sakerna i den svenska vetenskapsdebatten just nu: den fria grundforskning. Vi måste få bedriva forskning som inte direkt genererar pengar för att kunna göra nya upptäckter. Att man får tänka fritt i Sverige är piss värt om det inte avsätts resurser för forskningen att också komma fram till saker som inte skapar pengar.

Ja, och när Columbus seglade mot Indien tyckte de flesta att det var ologiskt och idiotiskt för att det bara fanns hav och faror åt det hållet. INGEN tyckte att det var logiskt att de skulle finnas en hel jädra kontinent mellan Europa och Indien åt det hållet. Ingen. Inte ens Columbus, som tyckte att det var Västindien han kommit till. Men att det för den tidens människor inte var logiskt har ingen betydelse för Amerikas existens. Européerna kunde hitta till Amerika för att Columbus tjatade till sig resurser, inte för att Portugal var ett land där man tilläts vara fri och logisk i tanke. Det var tur (beroende på från vilken vinkel man ser det). Inte logik.

Så när Aktivarum, och andra som intresserar sig för att göra (ideo)logiska slutledningar från forskning, hävdar att något måste vara sant för att det är så logiskt så blir jag väldigt trött. Forskare har minst fyra års universitetsutbildning med sannolik specialisering och därutöver en minst fyra år lång forskarutbildning. Det är alltså totalt allra minst åtta års utbildning för att kunna avgöra vilka premisser det är värt att gå vidare med samt vad som är logiska slutsatser att dra av ett material. Det betyder inte att de alltid har rätt, förstås, men det betyder att sannolikheten för att de ska ha rätt är satans mycket högre än för någon som skaffat sig sina kunskaper via Google och Wikipedia. Ganska logiskt, om man tänker efter.

Logik och invandrare i svenska skolan

Jag hamnade i en Twitterdiskussion (vilket är en paradox, stört omöjligt att föra diskussion via Twitter) med Aktivarum om invandringen i skolan. En artikel i gårdagens DN presenterar nämligen forskning som visar att invandringen är den största och enda helt säkerställda faktorn som förklarar Sveriges fall i Pisaundersökningen. På grund av Sveriges stora mottagande av asylflyktingar som sedan ska gå i svensk skola uppvisar svenska skolan som helhet betydligt sämre resultat än om man bara räknar med svenskfödda elever.

Det här är viktigt forskning som måste tas i beaktande för den antyder att invandrade barn behöver mer stöd.

Men här finns en enorm risk för vidlyftiga feltolkningar av studiens resultat. Forskaren själv skriver:

”Det är möjligt att resultaten bland skolbarn med svenskt ursprung också kan ha påverkats av förändringarna i elevsammansättningen. Detta är dock svårt och osäkert att beräkna. Forskning som analyserar frågan med Pisadata finner en liten negativ påverkan av en högre andel elever med invandrarbakgrund på infödda elevers resultat. På grund av osäkerheten bör man inte dra alltför stora växlar av detta.”

Det vill säga: det finns en mekanisk, statistisk förklaring i asylsökande och invandring till fallet i Pisaundersökningen . När man räknar med resultaten från dem som har flytt krig och bara gått några år i svensk skola sjunker resultaten. Det finns dock inte belägg för att säga att invandringen är orsaken till svenska skolans problem eller att invandrare skulle förstöra svenskars utbildning.

Därifrån kom vi in på en diskussion om logik. Aktivarum menade nämligen att det är logiskt att många invandrarbarn i en klass påverkar undervisningen negativt. Om läraren måste hjälpa några väldigt mycket kommer det att ta tid från de övriga eleverna. Och jag håller med om att det verkar helt logiskt men det är ändå inte vad forskningen visar. Studien i fråga visar inte det här, hur logiskt det än verkar. Och ska vi tala logik är det minst lika logiskt att skylla på privatiseringen av skolor, undermålig lärarutbildning eller pedagogiska brister – faktorer som studien inte heller kan bekräfta eller avfärda även om forskaren själv antyder att vi ”måste […] anpassa pedagogiken och skolkulturen” till nutidens krav.

Jag sade det då och jag säger det igen: logik är kontextuell. Till svar fick jag bland annat det här:

Men det är en himmelsvid skillnad på att ha prylar tillverkade efter en viss logik. Mekanik tenderar till att följa vissa lagar. Människor däremot tenderar till att tänja på lagarna.

Logik validerar inte. Logik hjälper oss att greppa, men logik gör inte någonting sant.

Och jag tänker inte gå in på de, förvisso intressanta, definitionerna av logik för bara i det ovan syns flera olika varianter. Vad jag vill understryka är bara att logik som förklaringsmodell till samhälleliga fenomen förutsätter att människor alltid handlar logiskt och let’s face it: det gör vi inte. Därför ska man passa sig väldigt noga för att ta en studie i whatever ämne och dra så kallade logiska slutsatser på basis av den om det inte finns grund i själva studien för sådana slutsatser. I den nyss nämnda studien finns det inte grund för att påstå att invandringen kraschar svenska barns skolgång.

Det mest klassiska exemplet på logiska feltänk måste förresten vara den vetenskapliga bevisningen för universums uppbyggnad och den geocentriska världsbilden. Jorden är det viktigaste i universum, för där bor vi. Alltså måste jorden vara i centrum och allt annat snurra runt jorden. Superlogiskt! Världen är full av liknande fullkomligt logiska slutledningar som inte heller är sanna, till exempel om mässlingsvaccinets koppling till autism.

Symbolvärde och det där eviga med biologiskt baserade argument

Det första ni ska göra, om ni inte har gjort det redan, är att läsa bakgrunden här. Jag vill nämligen säga något om vad som hände i Sinis kommentarsfält under inlägget där hon påtalar sexism och (om man tycker att kvinnohat är en för stark term) vad kvinnor ofta råkar ut för när de uttalar sig om i princip vad som helst som är lite obekvämt. Det tog nämligen inte lång tid alls innan hennes kommentarsfält fullkomligt exploderade och bland hejarop (från huvudsakligen kvinnor) och fler håll-käft-få-kuk-din-hora (från män) uppstod en besynnerlig subdiskussion. En subdiskussion som dessutom, enligt dem som drev dem, gjorde anspråk på att vara seriös och komma åt kärnan med problemet. Den handlade om att män faktiskt biologiskt är starkare än kvinnor och hur det bara helt enkelt inte är något man kan argumentera emot för att det bara är så.

Grejen är bara att mäns och kvinnors eventuella biologiska skillnader har absolut ingenting med saken att göra.

När man menar att det är humor att photoshoppa en balettklänning på en hockeyspelare och håna laget som småflickor är det fullkomligt irrelevant huruvida en hockeyspelare är starkare än en liten tjej i balettklänning. Det man utnyttjar är ju symbolvärdet – ”flicka” och ”tutu” som symboler. Om vi till exempel skulle tänka oss att man istället hade photoshoppat dit en keps och ett par shorts och skrivit ”Välkomna, pojkar” är symbolvärdet inte detsamma. Varför? För att småpojkar inte symboliserar svaghet och inkompetens. Ingen säger ”slå som en kille” och menar att man inte slår hårt, ingen säger ”skrika som en pojke” och menar att någon blivit skrämd, ingen säger ”gråta som en kille” och menar någon som har nära till tårarna.

Och de som säger att det var en av världens bästa spelare som de photoshoppat och att det därför inte är ett hån mot flickor för att det är fint att bli associerad med honom har jag lite svårt att ta på allvar. Man valde just en flicka för att framställa denne superspelare som svagare och som sämre – inte som en hyllning till varken honom eller till världens flickor. Nej, hyllar bra spelare gör man genom att sätta kungakronor på deras huvuden – inte tiaror.

Så varför är det är ett problem och inte humor? För att man genom att göra en sådan bild återskapar och upprätthåller symbolvärdet hos flickor. Genom att använda symbolen ”flicka” för svaghet och inkompetens skapar man automatiskt kopplingen mellan även högst riktiga flickor och svaghet och inkompetens. Det är därför min sjuåriga dotter så sent som i dag fick höra att hon inte kan springa fort och säkert kommer att förlora mot pojkarna trots att hon bevisligen är både starkare och snabbare än nästan alla jämnåriga oavsett kön. Den ålder som det faktiskt börjar bli fysiska skillnader i prestationsförmåga, det vill säga tonåren, kommer nämligen i alla fall tio år senare än barnen får lära sig att flickor är svagare. När skillnaderna börjar bli reella har de flesta flickor redan gett upp och accepterat att de aldrig kan bli lika snabba och starka som pojkar, att de aldrig kan prestera lika bra, trots att många flickor faktiskt skulle ha potential att fortsätta vara snabbare och starkare än medelpojken om de bara tränade. Det blir en självuppfyllande profetia.

Att påstå att flickutstyrsel på en manlig hockeyspelare skulle vara någon sorts objektiv reflektion över fysiska förhållanden, eller en genom association positiv porträttering av flickor, är en bra dag bara gruvligt korkat. Det är ett hån mot flickor och en symbolism som skadar flickors självförtroende. Därför är det inte ett harmlöst skämt.

Vem ska man tro på? Om peer review och vetenskaplig metod. (Och källkritik, för tjyven!)

Att diskutera vaccin har varit lite som återuppleva tiden då vi förde väldigt mycket genusdebatt med typerna från… eh… Genusdebatten. Det är att möta människor som liksom lever i ett parallellt universum, som med hjälp av det förunderliga Internet är precis lika väl uppbackat som mitt eget universum. För den som kommer in i en sådan diskussion kan jag tänka mig att det är jättesvårt att veta vem och vad man ska tro på. Båda sidor kan hitta lika många länkar som bekräftar ståndpunkten liksom.

Det är här källkritiken kommer in. Många av de artiklar som har använts i argumentationen de senaste dagarna är nämligen inte vetenskapliga artiklar, fast de låter så och är skrivna av någon med extra bokstäver framför namnet. Den stora skillnaden är att vetenskapliga artiklar inte bara skrivs av en person med utbildning som är relevant för ämnet (det vill säga, en PhD skriver i allmänhet inte vetenskapliga artiklar om medicin utan i humanistiska ämnen – hen är filosofie doktor och det är som att ta medicinska råd från en filosof) utan också att artikeln har gått igenom det akademiska maskineriet.

Det leder oss vidare till peer review. Peer review innebär att alla artiklar som ska publiceras i vetenskapliga tidskrifter (även på nätet) först ska godkännas av andra experter i ämnet. Oftast är det double blind peer review vilket betyder att varken den som utvärderar eller författaren får veta varandras namn (och artiklarna måste skrivas utan att man avslöjar vem man är i texten) samt att det är två, för varandra okända, experter som utvärderar. Att utvärdera betyder inte att ta ställning till ifall man gillar resultaten eller inte, utan till om författaren har kommit fram till resultaten på ett vetenskapligt sätt. Har författaren följt alla regler som finns? Har hen dokumenterat allt som hen gjort så noga att undersökningen kan återskapas? Är hen medveten om den nyaste och viktigaste forskningen i det egna ämnet?

För att ta ett litet exempel: Det finns mängder av artiklar som har undersökt sambandet mellan autism och vaccin och alla konstaterar att ett sådant samband inte existerar (förutom en, som sedan dess har visats felaktig). I filmen Bought, som jag skrev om, är det en mamma som hävdar att man måste utgå från att vaccin orsakar autism när man studerar sambandet. Ur ett vetenskapligt perspektiv så vore det helt förkastligt. Det är teoretiskt möjligt att man en dag hittar ett samband (teoretiskt möjligt på samma sätt som att det finns liv på solen) eftersom vi inte vet hur framtidens forskning kommer att se ut, men att utgå från ett samband med det vi vet i dag kommer att ge felaktiga resultat. Det är sånt som inte kommer att gå igenom peer review, som inte bör gå igenom peer review. På samma sätt kan forskare idag inte utgå ifrån att det finns liv på solen – det överensstämmer helt enkelt inte med vad vi känner till om solen och om förutsättningarna för liv.

Peer review betyder dock inte att man alltid måste hålla sina kompisar om ryggen och aldrig kan avvika från upptrampade spår, men det betyder att den som tänker trampa nya spår måste bevisa att det är ditåt man ska. Bevisbördan ligger inte hos dem som stannar kvar utan hos den som kommer med något nytt. Så att säga.

När väldigt många forskare håller med varandra råder det konsensus. Det betyder att någonting är att betrakta som fakta. Det kan gälla alltifrån att genus existerar och att evolutionsteorin förklarar vår utveckling till att vaccin är ett effektivt sätt att skydda befolkningen mot farliga sjukdomar. Två saker härifrån:

1: Det går alltid, oavsett vad det gäller, att hitta en forskare som inte håller med. Alltid. Konsensus är inte när precis varenda en håller med utan när nästan alla gör det.

2: Även angående saker som det råder konsensus om finns det givetvis många olika tankar om sådant som orsak och verkan, utbredning och så vidare. Vi vet att genus existerar, men det påverkar olika människor på olika sätt i olika miljöer. Vi vet att evolutionsteorin förklarar utveckling, men främst som en ram inom vilken bilden kan förändras. Vi vet att vaccin är ett effektivt skydd, men vilka vaccin och när de bör tas kan variera. Det här fäller dock inte vad som är fakta!

Jag tror att det var David Patrick Moynihan som först sa det:

”You’re entitled to your own opinion, but not your own facts.”

Och som Christine svarade när någon föreslog att man skulle våga söka sina egna fakta:

”Fakta är fakta och är sanna oavsett vem man är.”

När man känner sig osäker på vem man ska tro på och det blir länkkrig ska man följa länkarna och utvärdera trovärdigheten i det man möter. Det första man ska göra är att kontrollera vem det är som har skrivit. Är det en känd motståndare? Är det någon som kommer att tjäna mycket pengar på sin åsikt (typ hemsidan till ett läkemedelsföretag)? Gå vidare. Gå till vetenskapliga artiklar, som har gått igenom den kontroll som behövs för att man ska kunna lita på dem. Kontrollera att de har blivit peer reviewade (en del artiklar kan se vetenskapliga ut, men har inte genomgått peer review) för det är en bra kvalitetsmarkör även om den inte är ofelbar. Och när experter på ett ämne säger att det råder konsensus så är det fakta de menar. Det är kanske inte alltid den fakta man ville höra, men man får inte välja sin egen fakta. Att man blir kränkt av fakta har ingen betydelse för faktans trovärdighet.

Debatten i dag förs ofta på ett sådant sätt att man vill lyfta fram den andra sidan, vilket jag så där i princip tycker är helt bra, men det leder till att man kan få en snedvriden bild av vad som faktiskt är fakta. Ingen beskriver det bättre än John Oliver:

Så nej, man ska inte våga söka sin egen fakta; man ska våga källkritiskt granska länkar man får framför sig. Man ska inte satsa på att vara skeptisk mot fakta, utan på att se vad som är fakta.

Den populistiska egocentrismen och historien

Jenny Westerstrand skrev en något provocerande men också tankeväckande debattartikel i DN om det populistiska egofokuset på universiteten. Hon menar att studenterna nuförtiden saknar intresse för historiska perspektiv på nutidsorienterande ämnen, som till exempel genusvetenskap. Enligt henne har studenterna svårt att hantera vissa texter som historiska dokument och det förekommer tankar om att trigger-märka litteratur – alltså sätta en liten varningstext på om det kan tänka sig att någon blir upprörd av att läsa.

Triggervarningar förekommer rätt mycket på till exempel Facebook och jag tycker att det är helt vettigt. Det måste finnas forum där den som inte vill läsa om upprörande saker enkelt kan få slippa. Universiteten får dock aldrig bli sådana forum. Universiteten är inte till för att erbjuda tillrättalagda alternativ, och särskilt inte när det gäller historiska perspektiv. De studenterna jag stöter på är, på förekommen anledning, i allmänhet mycket intresserade av ett historiskt perspektiv så jag ska inte säga att jag själv har stött på just det problemet.

Men så svarade två genusvetarstudenter på Jenny Westerstrands debattartikel med en text publicerad på Feministiskt perspektiv och jag är inte säker på om de själva ens förstår hur de med sin argumentation exakt belyser problemen Westerstrand lyfter fram. Det här är från deras inlägg:

”Texter du lyfter fram och påstår att vi avfärdar som ”mossiga” om kvinnorörelsens framväxt, ekonomisk politik eller arbetsmarknad borde väl inte vara ett undantag från den kritiska blicken? Särskilt då vi vet att texter som behandlar dessa ämnen, precis som vilka akademiska eller historiska texter som helst, också (oftast) är skrivna av privilegierade personer vars anspråk på sanning enligt oss (och kritiska studier) måste tillåtas att ifrågasättas.”

Det här är inte att anlägga ett historiskt perspektiv. Det här är att tolka äldre samhällen utifrån vår nutid vilket inte kan resultera i något annat än populistiska vantolkningar. Det är just exakt det här som skapar det ”vi mot dom” som Westerstrand skriver om och exakt just det här som cementerar strukturer istället för att förstå dynamiken i dem. Låt mig exemplifiera:

I Declaration of Independence skrev man ”All men are created equal”. Ser man på det i dag framstår det som kvalificerat skitsnack. För det första inkluderade det inte kvinnor och för det andra inkluderade det inte till exempel slavar eller andra som inte var fria, vita män. Det är lite samma problem som med den tidiga grekiska demokratin – alltså ett folkstyre där endast en bråkdel av invånarna räknas till ”folket”.

Men om man tolkar de här sakerna utifrån vår nutida syn på människan så missar man fullkomligt att förstå hur sensationella de var i sin samtid och hur de har påverkat vår historia – och i förlängningen vår nutid. Att se på de här sakerna med en kritisk blick betyder att man inte ska tro att antik demokrati faktiskt innebar riktigt folkstyre eller att Declaration of Independence bringade jämlikhet till USA. Men, nota bene, den kritiska blicken betyder inte att man ska kritisera. Det är inte samma sak.

Och när Westerstrand skriver

”I populistens universum utgör ”rätt” och ”fel” polerna kring vilka en orienterar sig. Berättelsen om den rättmätiga kampen är framträdande, en kamp som hindrats av andra – makten – men som nu ska få sin plats. Beskrivningar av ”de andra” är en central del av den egna självbilden. Underdogen är kung.”

så sätter hon fingret på någonting väldigt, väldigt viktigt. I genusvetarstudenternas svar framstår den här rättmätiga kampen i all sin tvivelaktiga glans då de menar att en av de viktigaste anledningarna till att kritisera historiska dokument är att de är skrivna av privilegierade typer som gör anspråk på ett sanningsmonopol. Som om två studenter som får sin universitetsutbildning alldeles gratis inte skulle vara privilegierade, utan vara de som måste höja sina röster mot förtryckarmakterna.

Det historiska perspektivet har väl aldrig varit viktigare och tanken på aktörer i strukturer sällan mer relevant. Så här: Det finns inget rätt och fel med de historiska texterna. De bara är. Att de är skrivna av folk som var privilegierade när det begav sig är inte en anledning att automatiskt fördöma innehållet eftersom de skrev i en annan tid – i en annan struktur. För strukturer är föränderliga. De omvandlas med och av aktörerna som verkar i strukturerna. Vi har att förhålla oss till den struktur vi lever i men vi måste också kunna se att den är kontextuell – bunden till tid och rum. Förflutna tiders aktörer har haft helt andra strukturer att förhålla sig till och det är inte något vi kan sitta här och klandra dem för.

Och att texterna skrevs ur privilegierade perspektiv är väl knappast underligt i en struktur där förmåga och framförallt tid att skriva var privilegium. Bara att lyfta fram det som en anledning till kritik är så anakronistiskt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

Om vi lär oss att öppet – med en vetenskaplig kritik – betrakta historien kommer vi att lära oss om oss själva. Vi kommer att få en större förståelse för vår tid och vår plats. Men om vi kritiserar historien för att inte vara perfekt, då kommer vi att fastna i det egocentrerade populismträsket Westerstrand påtalar och genusvetarstudenterna ger en inblick i.

I den avslutande delen skriver studenterna, riktat till Westerstrand;

”Om vi skulle agera utefter dina önskningar, skulle universitet fortsätta att vara ett tryggt rum – för den privilegierade.”

De skulle behöva läsa på om universitetens historia. Det skulle ge dem ett betydligt mindre egocentrerat perspektiv.