Etikett: Nyhetskommentarer

Nyhetsplock

Och priset för Årets Rövhatt går till…

Charlotte2 kommentarer

… den här killen:

catcall

På den imponerande korta tiden drygt 8 minuter lyckas han checka av ungefär allt på den tämligen lång listan av Saker Manliga Rövhattar Gör För Att Göra Kvinnors Liv Till Ett Helvete.

* Han avbryter och tar taltid utan att bli tillfrågad
* Han mansplainar i ordets mest förtjusande mening genom att berätta för kvinnor att de inte är experter på sina egna upplevelser för han vet vad som verkligen händer.
* Anledningen till att han vet vad som verkligen händer är att han är man och därför automagiskt förstår vad alla andra män tycker och tänker och därmed, i förlängningen, vad alla kvinnor upplever eftersom vad män tycker och tänker är villkoret för kvinnors upplevelser.
* Han menar att kvinnor vill ha vad kvinnor säger att de inte vill ha.
* Sedan menar att kvinnor ska vara tacksamma för att de får vad de inte vill ha.
* Inför förslaget att män ska tänka till och inte bete sig som svin mot kvinnor hävdar han att kvinnor måste beväpna sig.
* Han lutar sig tillbaka, hånskrattar åt och förminskar kvinnornas upplevelser, avbryter dem, förnekar dem rätten till att berätta om vad som händer, samtidigt som han säger att kvinnor måste lära sig att ”stand up for yourselves”.

Mr. Dude, om du bara lärde dig att hålla käften och lyssna så skulle du kanske höra alla de kvinnor som står upp för sig själva.

Nyhetsplock

På tal om kunskapsförakt

Charlotte2 kommentarer

Vi talar ju ibland om det där med kunskapsförakt, hur folk inte respekterar varken andras kunnande eller utbildning, och om hur folk glatt blandar ihop sina egna åsikter med vad som kan betraktas som vedertagen fakta. Normalt tycker jag att det är oroväckande utveckling som inte borgar för ett öppet och innovativt samhälle. Och så kommer den nya regeringen, som jag hjälpte till att rösta till makten eftersom jag förväntade mig att de ville satsa på utbildning och allmänbildning, och stryper finansieringen för tre bärande, humanistiska institut i Medelhavsområdet. Bara så där.

Utan att göra utredningar. Utan att förstå konsekvenserna. Kunskapsföraktet har gjort en budget.

Ett av problemen är säkert att de inte förstår vad humanistisk forskning bidrar med, eftersom det inte går att mäta i direkt avkastning. Det är kanske lättare att stödja teknik och naturvetenskap, där man kan beräkna hur mycket pengar man tjänar på det. Många tänker sig säkert också att det är på grund av naturvetenskapen som vi kommit så långt, att det är naturvetenskapen som skiljer oss från vår oupplysta historia och som är fundamentet i vår avancerade civilisation.

Har ni hört talas om medeltiden? Fint. Har ni hört talas om renässansen, som kom liksom efter medeltiden? Leonardo da Vinci? Michelangelo? Niccolò Machiavelli? Empirisk bevisföring? Logiskt resonemang? Allt det hör till den tidiga humanismen. Allt det som vände vårt samhälle från medeltiden (som ni vet att jag älskar) mot den moderna tiden skapades av humanisterna. Ingen av de tidiga humanisterna hade dock kunnat verka om det inte vore för att de finansierades av rika mecenater och visste att kunskap och bildning sträcker sig bortom geografiska gränser. Hur tror ni det hade gått för Galileos forskning om någon tvingat honom att budgetera för den och se till att gå på plus? Hur tror ni det hade gått för David Hume, Erasmus och Petrarcha om någon sagt till dem att det inte finns värde i institut annat än i hemlandet? Humanisterna lade grunden till naturvetenskapens framväxt och den vetenskapliga metoden. Humanismen är vad som kännetecknar vårt bildningsideal och som har skapat det fria, öppna samhället.

Det är samma principer som den humanistiska forskningen i dag bygger på. Att ju mer vi vet om hur vi människor och de samhällen vi bygger fungerar desto bättre kan vi göra dem. Att samhällen, ledare och invånare går att studera och bör studeras. Att vår historia är en del av vår nutid. Och framförallt att det finns ett egenvärde i kunskap.

Alla ska läsa Christines lysande inlägg i frågan och sedan skriva under namninsamlingen mot nedläggningarna.

Om ni därefter inte känner er tillräckligt nedslagna kan ni läsa det finska Undervisnings- och kulturministeriets pressmeddelande om hur forskningssystemet bör förnyas. Minister Kiuru menar att

”Finlands mål är att uppnå produktivitet, ekonomisk tillväxt samt internationell konkurrenskraft som baserar sig på kunskap och kompetens. Detta sker genom att man specialiserar sig på områden som kräver hög kompetens.”

Hon har uppenbarligen inte heller förstått vad vetenskap och forskning de facto går ut på, det vill säga att ta fram nytt kunnande. Och dessutom: om man vill att folk ska specialisera sig på områden som kräver hög kompetens skulle en väldigt bra start vara att låta de som har den höga kompetensen syssla med forskning istället för att värja sig mot byråkrati och sköta alla de indragna assistenttjänsternas sysslor. Som ett litet tips bara.

Nyhetsplock

Tjejer och rocket scientists

Charlotte6 kommentarer

Av en händelse hamnade jag på Fredrik Wass blogg och ett inlägg som heter Män som hatar journalister. Det handlar om Mats Qviberg som, i egenskap av finansman och inblandad i HQ-härvan, blivit granskad av SvD-journalisterna Patricia Hedelius och Carolina Neurath. Jag tänker inte uttala mig om varken kvaliteten på granskningen eller Mats Qvibergs skuld, men det finns ett par saker att notera om Qvibergs kvinnosyn. Och jag säger kvinnosyn trots att jag vanligtvis är väldigt försiktig med att uttala mig om andras syn på något, för de uttalanden han gör är inte välavvägda argument mot en viss sorts journalistik utan ett förminskande av Hedelius och Neurath för att de är just kvinnor.

Qviberg menar nämligen att ”De här tjejerna tror jag inte är några rocket scientists, att köra om dem kan inte vara så svårt”.

Andas. Lugnt och djupt. Du har solen i magen. Andas.

Och tänk er sedan en högt uppsatt finanskvinna kommentera några journalisters granskning med ”De här killarna är ju knappast smartast i klassen, att köra om dem kan inte vara så svårt”.

Det är så oerhört förmätet och nedlåtande. De är inte några ”tjejer”. De är utbildade journalister. De har skrivit om Qviberg för att de är journalister och det har ingenting med kön att göra alls. Att jämföra ”tjej” med ”rocket scientist” för att påvisa intelligens är att göra det till en könsfråga. Det är att säga att han som man (med potential att vara rocket scientist, helt säkert) inte har något att frukta från två småflickor. Det är att ta ifrån kvinnor deras yrkesstatus – inte ett nytt koncept men jävligt ofräscht. För precis som Fredrik Wass påpekar tycks Qviberg se sig själv som ovanför lagen. Qviberg menar till exempel att det inte är ”okej att göra livet surt för en person i min ställning. De har ingen rättighet att göra det”.

Qviberg verkar fullkomligt ha missat att det är deras jobb. Inte som tjejer, utan som journalister. Det är deras jobb att granska makthavare och blåsa i den berömda visselpipan när allting inte står rätt till. Och om det nu är som Qviberg påstår att de bara är ute efter honom så ska han väl vara glad över att de valde att bli journalister och inte rocket scientists.

Nyhetsplock

Jämställdhetens röster

Charlotte6 kommentarer

Äntligen har även jag fått tummen ur och sett Emma Watsons FN-tal om den nya kampanjen HeForShe. Det är precis så bra som alla säger. Watson talar bland annat om det som jag också brukar tjata om, nämligen att män inte kan stängas ute från jämställdhetsdiskussionerna. Jag förstår behovet av strikt kvinnliga forum. Det gör jag. Men på det stora hela, i liksom själva Diskussionen – där måste mäns röster vara lika mycket värda som kvinnors röster. Jämställdhet är inte det samma som kvinnokamp.

Jag förstår också männen som känner sig utestängda. De hör att de är privilegierade och förtryckare samtidigt som de betygas om hur de också förlorar på patriarkatet. De förväntas förstå och förändra sig men möts av hånskratt om de ställer frågor. Och nej, inte alla män hela tiden, men jag följer en hel del genus- och feminismrelaterade trådar på bloggar och Facebook och nästa ofelbart bemöts den man som vågar ställa frågor utanför feminismnormen med tillmälen. Troll! Jämställdist! Kvinnohatare!

Och kvinnor kan ju uppleva att de inte behöver män precis hur mycket som helst, men utan män blir det inte jämställdhet.

Det är också mycket tal om ”god ton” och om hur kvinnor inte ska behöva hålla god ton gentemot män. De underordnade ska inte behöva tala snällt till de överordnade liksom. Men jag tror att vi måste börja tala om genus i annat än två läger – i annat än två motpoler. Det handlar inte om att just kvinnor ska hålla god ton mot just män, utan om att vi alla ska tala till varandra som om vi alla vore lika mycket värda oavsett kön. (Utom när någon specifik mupp behöver tillrättavisas. Förstås. Men det har inte med kön att göra utan med det könsneutrala mupperiet.)

För grejen är trots allt att det inte råder något som helst tvivel om att kvinnor globalt saknar de mänskliga rättigheter som män åtnjuter. Det bara är så. Frågan är således inte om det finns kvinnoförtryck utan vad vi kan göra åt det. Och det är väl här någonstans som jag upplever att många män och en viss sorts privilegierade kvinnor fullkomligt kör fast. De fastnar i tvivlet på något som är så väl dokumenterat att det är att betrakta som fakta bara för att de själva inte upplever det. Det är lika logiskt som att påstå att det inte finns fattigdom, bara för att man själv inte svälter. Precis som Watson påpekar handlar det om solidaritet. Det handlar om att se problem som kanske inte nödvändigtvis drabbar en själv och att göra något åt dem. Svårare än så är det inte.

 

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det är inte en konflikt

Charlotte1 kommentar

Jag skulle så gärna vilja skriva något om konflikten mellan Israel och Palestina. Men vet ni? Det är inte en konflikt mellan två områden. Det är en ockupation som pågått i decennier, en offensiv med dödade barn, bombade sjukhus, förstörda skolor. Det är inte en konflikt; det är etnisk rensning. För även om jag på något plan förstår Israels behov av att försvara sina invånare är det inte vad de gör. De försvarar inte sina invånare. De slaktar sina grannar. Grannar de skurit av alla flyktvägar för, vars land de ockuperar, vars chanser till bra liv de kontrollerar sedan länge.

Och jag tänker att när nya historieböcker skrivs om 100 år, så kommer världens tafatthet inför palestiniernas fruktansvärda öde att vara vår tids skamfläck. Samtidigt som folk undrar hur i hela helvete omvärlden inte kunde ha vetat och därför reagerat mot vad som hände bland annat judarna under Andra världskriget – och som lade grunden för situationen i Israel – händer Palestina här och nu. Hände Sebrenica. Hände Rwanda. Att vi inte lär oss.

En av dem som sammanfattat Palestinas situation bäst är Jon Stewart.

Nyhetsplock

AVGÅ!

Charlotte3 kommentarer

I Finland har riksdagens lagutskott just röstat ner det medborgarinitiativ, undertecknat av drygt 170.000 medborgare, som vill ha en jämlik äktenskapslagstiftning. Många verkar tro att förslaget handlar om homosexuella. Det gör det förvisso, men allra mest handlar det om rättvisa för alla medborgare – oavsett sexuell läggning. Kanske är det hårklyveri men personligen tycker jag att det är en synnerligen viktig distinktion att göra.

Jämlik äktenskapslagstiftning är inte en fråga om homosexuella privilegier utan om att lyfta den juridiska diskriminering som homosexuella utsätts för med den nuvarande äktenskapslagstiftningen. Det är inte en fråga om någons personliga åsikt om homosexuella utan en fråga om jämlikhet inför lagen. Vad någon tycker om homosexuella är fullkomligt irrelevant.

Att riksdagens lagutskott  i ett land som Finland kan välja att exkludera vissa medborgare, på grund av sexualitet, från den lag som borde tjäna hela befolkningen är för mig fullkomligt obegripligt. Lagen ska inte göra skillnad på folk och folk.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det är skillnad på politik och politik

Charlotte3 kommentarer

Studio Ett i Sveriges Radio har fällts av Granskningsnämnden. Orsaken var att de sänt en intervju med en svensk nazist från Svenskarnas parti utan att tillräckligt tydligt ta avstånd från de uttalanden han gjorde. Vid en första anblick kan man ju ställa sig frågan om inte Sveriges Radio, som ska förhålla sig partipolitiskt neutralt, borde fällas för att inte ha tydligare ha tagit avstånd från politiska uttalanden. Borde Sveriges Radio verkligen ta tydligt avstånd från politiska uttalanden? I samma veva kan man passa på att fråga sig om det var rätt att brandmännen protesterade mot att Åkesson kom till deras station eller att läkarna protesterade mot Åkessons valbesök på sjukhuset.

Svaret ligger i vad vi i dag väljer att definiera som politiska uttalanden och på en långsam men stadig process av normaliserande av extrema åsikter dolda utan politisk flagg. Möjligen har vad som är politiskt breddats delvis för att det är valår, men utvecklingen har pågått redan länge. Och jag kan erkänna att jag gillar politik och att politisera men faktum är att i en västerländsk demokrati kan alla ämnen inte vara politiska. Människovärdet till exempel. Yttrandefrihet, tryckfrihet och andra grundlagar. De är inte – de får inte – vara föremål för politisering. De är fundament i det samhälle vi lever i. Fundament i ett fritt och öppet demokratiskt samhälle.

Sakta men säkert håller emellertid fundamenten på att dras in i den politiska debatten. Man vill diskutera invandrarpolitiken men skiljer inte på asylsökande och arbetsinvandring, men däremot på invandrare med ljus hy och sådana med mörkare. Man säger att det handlar om ekonomi och integration när det egentligen handlar om ogrundade fördomar och rasism. För visst borde vi diskutera asylsökandes plats i samhället, arbetsinvandringens betydelse för tillväxten, ekonomi och integration – det är viktiga politiska frågor – men hudfärg, etnicitet och kulturell tillhörighet är det inte. Det är ämnen som inte får bli politik. Det kränker människovärdet och därifrån kan det bara barka käpprätt åt helvete.

Det var många som menade att det var fel att protestera mot Åkessons tour om man var anställd av offentligheten. Men Åkesson representerar inte ett vanligt politiskt parti. Han representerar ett parti som gör skillnad på folk och folk och som vill göra människovärde till politik. De brandmän, läkare, skolelever och whatnots som protesterade hade förstått det. Om ett politiskt program som det han representerar ska styra vårt samhälle brister de fundament det är byggt på. Det är inte ett hot bara mot etablerade partier (som vissa vill få det till) utan ett hot mot hela samhällsordningen.

Så när Sveriges Radio och annan fri media granskar Svenskarnas parti, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna och andra rasistiska eller rent ut nazistiska partier är skyldigheten inte densamma som när de granskar andra politiska partier. Det är skillnad på politik och politik, skillnad på att göra omprioriteringar i samhället och på att göra omstruktureringar i fundamenten. Vi andra är beroende av att normaliseringen av extrema åsikter inte skyddas av politikens kliniska objektivitet, att journalister tar tydligt avstånd från uttalanden som är rasistiska eller på annat vis nedlåtande och att yttrandefriheten aldrig utvecklas från rätten att tala till rätten att stå oemotsagd. Därför är jag glad att Studio Ett fälldes och tacksam över att de tar det på allvar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Representationen och svenskheten

Charlotte4 kommentarer

Det här med representation är jätteviktigt. Vem som får tala och på vilken arena. Vem som syns och i vilket ljus. Allt det är sådant som påverkar, både direkt och indirekt, hur vi uppfattar vårt samhälle och hur vi skapar normer – en upplevelse av det ”normala”. När kvinnor började tillåtas på universiteten i slutet av 1800-talet var de långt ifrån normen. Så långt att en av de första kvinnorna vid Lunds universitet, Anna Herrlin (f. Björkegren), beskrev sin tid vid universitetet 1887-1890 så här:

”På de föreläsningar, som jag bevistade, var jag alltid ensam flicka, tilltalade ingen och blev av ingen tilltalad.”

Utanförskapet som Anna beskriver är kanske i viss mån upprätthållet även av henne själv – hon tilltalar ju inte heller någon – men det var framförallt en förutsättning för att hon ens skulle tillåtas. Hon är med, men inte på samma premisser som de manliga studenterna. På dagens svenska universitet finns det förvisso dokumenterad diskriminering mot kvinnliga akademiker, men representationen ser helt annorlunda ut bland studenterna. Det är inte längre uppseendeväckande att en kvinnlig student ställer en fråga. Och när något inte längre är uppseendeväckande har det normaliserats och blivit betydligt enklare för fler att göra. Att vara Anna – den enda och ständigt övervakade kvinnan – och ställa en fråga på en föreläsning för bara drygt 100 år sedan var otänkbart. Att vara en Anna – en av många kvinnor – och ställa en fråga på en föreläsning i dag är helt i sin ordning.

Att representation är viktigt råder det inga som helst tvivel om. Att det dessutom fortfarande finns massor att göra på det området råder det inte heller några tvivel om.

Men någonstans måste man också börja ge folk lite cred för vad de faktiskt gör – även om man alltid kan göra mer. Karin ”Kakan” Hermansson är förbannad över Sveriges Radios urval av sommarpratare till det mycket populära programmet Sommar i P1. Hon tycker att det är på tok för många vita pratare och att man misslyckats med mångfalden. I sin egen blogg förklarar hon det så här:

”Men vi har oskrivna lagar och normer som fyller vårt samhälle. Vem som har en berättelse som anses vara värd att lyssna på är en sådan norm. Ofta är det den vite, heterosexuelle cis-mannen som har just den berättelsen, och alla lyssnar, både kvinnor och män.”

Så långt håller jag helt med. Som genushistoriker är just det där med vems berättelse som berättas förstås intressant. Men bland sommarpratarna finns Timbuktu som kommer att tala om hur han, trots att han är född och uppvuxen i Sverige, var tvungen att visa upp sitt svenska pass i riksdagen. Där finns fotokonstnären Nathalia Edenmont som är född i dåvarande Sovjetunionen och kom till Sverige som flykting men också överläkare Simon Kyaga vars far är från Tibet, Anders Bárány vars farfar var från Österrike-Ungern, Morton Narrowe som är född i USA men verksam som rabbin i Stockholm. Musikern Edda Magnasons pappa är från Island, dramatikern Athena Farrokhzad är från Teheran, DJn Steve Angellos pappa är från Grekland och listan kan göras betydligt längre. Massor av otroligt intressanta svenska röster med rötter och inspiration från långt bortom Sveriges geografiska gränser.

När Kakan kommenterar att

”Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här”

känns det onekligen som om hon dömer efter utseendet. Hudfärgen får avgöra berättelsens värde, fast liksom åt andra hållet. För faktum är dock att även flera av dem som till utseendet ser ”pursvenska” ut, som till exempel Bi Puranen, planerar att tala om ämnen som berör problemen med representativitet och vithet. Bi tänker tala om ”människans lott och själens obotliga ensamhet, särskilt i Centralafrika och de kaukasiska före detta Sovjetrepublikerna”. Och vad har hon för kompetens att göra det som sitter där och är vit och har en krans håret, vavava? Hon är forskare och generalsekreterare för World Values Survey – världens mest omfattande medborgarundersökning som undersöker människors värderingar och uppfattningar.

Bi Puranen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Bi Puranen, bild härifrån.

Men representation handlar förstås inte bara om etnicitet utan också om att ge utrymme åt andra som inte uppfyller normen av att vara vit, cis-man. Helene Ripa är kvinna och elitidrottare med benprotes. Agnes Wold är kvinna, professor och dessutom den som påvisade den utbredda diskrimineringen mot kvinnor inom akademin. Kakan själv är kvinna och HBTQ. Det är bredd på ålder, funktionalitet, sexualitet, kön. Allt. Om något så borde vi hylla mångfalden bland sommarpratarna.

Kakan vänder sig också mot själva svenskheten i när sommarpratarna presenterades. Det

”kändes lite nationalistiskt med kransarna i håret och allsången och allting. […] Vem känner att DETTA är Sverige egentligen?”

Jag. Jag känner att just det där är det allra bästa av Sverige. Jag älskar krans i håret och när en hatkärlek till allsång. Det är svenskt och jag vill värna om det. Problemet är nämligen inte traditionerna i sig, utan exkluderandet. När man säger att krans i håret får man bara ha om man är blond och blåögd. Med i allsången får man bara sjunga om man har svenska som modersmål. DET är problemet, inte att svenskar av alla färger hoppar Små grodorna runt midsommarstången.

”Sexismen och rasismen är på topp i samhället [och] ändå reagerar inte gemene person på det akuta sätt som alla borde reagera på”

säger Kakan. Men nej. Visst blåser det otroligt obehagliga fascistiska vindar över Europa, visst finns det rasistiska strukturer även i Sverige och visst är det saker som vi alla borde reagera på. Men sexism och rasism har aldrig förr varit så begränsade, så avskydda, så välbevakade som nu. 100 år har förflutit sedan Anna inte fick tala på universitetet för att hon var kvinna. Vi har kommit oerhört långt sedan dess. Vill vi fortsätta komma framåt måste vi förvisso fortsätta diskutera, men det måste ske med verklighetsförankring. Man kan inte alltid kräva mer av dem som redan gör, och man kan inte alltid hänvisa till att diskriminerande strukturer är som starkast just nu. Det är inte steg framåt utan bakåt.

Kuriosa: Anna Herrlin sorterar under sin man i uppslagsverk. På tal om representativitet och normer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Du kan aldrig vinna mot det enda rätta heller

Charlotte27 kommentarer

I dag skriver Susanna på Vikten av kaniner om vänstern. Det är inte direkt en trevlig bild hon målar upp, men jag måste erkänna att jag håller med om en del av sakerna hon diskuterar. Jag har inte varit partipolitiskt aktiv i Sverige och aldrig bekänt mig till den ena eller den andra sidan (jag är regnbågsfärgad snarast), men jag känner likväl igen vad hon beskriver. Vänstern präglas ju av en kollektivism (förstås) och då är det säkert svårare att kritisera inom de egna leden. Man måste hålla ihop och stötta varandra (vilket för övrigt är en tanke som jag på många sätt uppskattar).

Bland många av dem som rör sig på vänsterkanten finns en tanke om högre moral än dem som inte rör sig på vänsterkanten. Precis som Susanna skriver verkar det ibland som om många tror att man är antingen idiot eller ondskefull om man skulle göra andra val. För mig personligen handlar det till exempel om att jag genom att kritisera vissa aspekter av mainstream-genus-grejerna emellanåt blir idiotförklarad. Till exempel låter jag min dotter ha bikini för att hon vill det. Inte av ondska, lättja eller idioti utan som ett medvetet val. Alla behöver förstås inte tycka att det valet är rätt, men man borde ändå kunna se hur man kan komma till ett sådant val. Bland dem som diskuterar genus heter det dock att mina argument snarast låter ”som dem på motståndarsidan”. Jag har alltså full förståelse för att det ibland kan kännas frustrerande att diskutera med folk som tycker att deras val är de enda rätta och moraliskt bättre, för det förutsätter att de egna valen är gjorda mot bättre vetande.

Men om vänsterfolket håller fast vid sin höga moral så håller de mer liberala (och antigenusarna, antifeministerna och liknande som ofta rör sig på den kanten – ursäkta generaliseringen) stenhårt fast vid forskning. Och jag är ju forskare, så visst ser jag vitsen med det, men det stora problemet är att många av dem konsekvent underkänner humanistisk forskning, genusforskning och all annan forskning som motbevisar vad de säger. De förnekar att det skulle finnas strukturer, ojämn resursfördelning, sned maktbalans, diskriminering och så vidare trots att det finns mängder med forskning som påvisar just de här sakerna.

Susanna menar att vänstermänniskor diskuterar utifrån person eftersom det privata är politiskt, vilket det väl förvisso ibland kan ligga en hel del i, men eftersom jag ofta hamnar i diskussioner med dem som är mer liberala (och anti) skulle jag vilja hävda att motsatsen inte alltid är att föredra. Medan vänstermänniskorna myser med sin moral står nämligen liberalerna (med brist på ett bättre ord, jag hoppas ni förstår vad jag menar) högt över sådant; de diskuterar nämligen bara utgående från fakta och sanningar och går aldrig till personangrepp. I praktiken betyder det alltså att de kan undergräva allt man säger genom motargument som ”näe du lilla vän, där har du fel för en empirisk undersökning jag gjort på lokala puben motbevisar vad du säger” och ”men den vetenskap du sysslar med och hänvisar till är ju inte riktig vetenskap”. Tar jag det personligt, som en förolämpning (vilket jag i ärlighetens namn tenderar att göra när jag hört argumentet tillräckligt många gånger), är jag emotionell och irrationell och bevisar genom min reaktion att de har rätt. Forskningen jag hänvisar till kan man inte ta på allvar för den är ”postmodernistisk”, ”strukturalistisk”, ”humflum” och/eller ”genusovetenskaplig”. Blir jag frustrerad och hävdar att de inte lyssnar så går jag till personangrepp vilket de själva verkligen aaaaldrig skulle göra.

Att diskutera med någon som underkänner ens kunskaper för att de underkänner hela det fält man är verksam i är inte varken lättare eller trevligare, eller för den delen mer konstruktivt, än att diskutera med någon som anser sig ha det moraliska övertaget. Problemet är väl snarast att man rent generellt i dagens debattklimat vill ha färdiga, snyggt förpackade åsiktspaket att svälja utan ändringar. Man kan inte se poängen i vad någon annan säger om det finns något att hacka ner på – för då ska det bara hackas. Åsiktsutbyte i dag betyder inte längre att man lyssnar på varandras åsikter utan att man ska försöka få den andra att byta åsikt. Om det sker genom fakta eller genom högre moral gör ingen större skillnad. Resultatet blir ändå samma personligt drivna pajkastning.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Pojkar som tycker om My Little Pony och samhället som sviker dem

Charlotte8 kommentarer

Mina barn tittar rätt mycket på My Little Pony; Friendship Is Magic. Den är kul och fartfylld och har en ovanlig bredd på karaktärerna – även om den lämnar en hel del att önska för en bitter vuxen som yours truly.

För en dryg månad sedan var det en pojke i USA som försökte ta sitt liv genom att hänga sig själv från sin våningssäng för att han var så mobbad i skolan, eftersom han gillade My Little Pony. Han klarade sig, men det är ännu oklart vilka skador hans hjärna och nervsystem tog av syrebristen innan han hittades. Och nu rapporteras om en annan ung pojke med en förkärlek för My Little Pony, som även han får utstå dagliga trakasserier i skolan, som även han blir kallad gay, knuffad och slagen. Skolan reagerar därför med att förbjuda pojken att ta med sig sin lunchväska med Ponies på eftersom den uppenbarligen fungerar som en ”trigger” för mobbare.

Här finns så många genusrelaterade problem att jag knappt vet var jag ska börja. Det är liksom ett hopkok av alla de där sakerna vi brukar prata om. För det första så finns det en underton av att pojkar ska klara av hårdare situationer – kunna ta lite grabbatag – istället för att pojkar ska få vara barn som ska skyddas av samhället runt omkring dem. För det andra finns det en obehaglig acceptans av tanken att den pojke som tittar på My Little Pony förmodligen borde sluta med det och att det kan vara ok att hans ”kamrater” hjälper honom in i ledet. Det är samma föreställning som gör att somliga föräldrar tycker synd om pojkar som får gå i klänning om de vill. Skyddet, enligt de här föräldrarna, ligger i att pojkarna måste skyddas från feminism, genustrams och flicksaker som förstör pojkens naturliga pojkighet (och gör honom gay) snarare än i att det mest skyddsvärda är pojkens rätt att uttrycka sig själv.

För det tredje är det aldrig den mobbades fel att den blir mobbad, oavsett vad det handlar om. Den som är mobbad kan därför inte ombedjas ändra på sig för att inte ”trigga” mobbare. Att skolan väljer att förbjuda pojkens väska tyder på att skolan egentligen tycker att mobbarna har rätt i sak; en pojke borde inte ha en Ponyväska. Problemet är ju inte Ponyväskan i sig – hade en flicka haft den hade den ju inte varit provokativ – utan pojken. För det fjärde är det just det här som jag har tjatat om i ett par år nu; barn måste få vara barn snarare än pojkar och flickor. Det är också just sådana här fall som visar hur viktigt genustänket är. Man kan ju sitta och hävda biologiska skillnader precis hur mycket man vill, men vad ska man säga till en liten pojke som tycker om Ponies för att det handlar om ”empati och respekt”? Att det är fel på honom? Att han inte är värd att skydda?

För det femte kan jag inte ens beskriva sorgen över att just de egenskaper som världen behöver, empati och respekt, ses som så kvinnliga att den pojke som uppvisar dem – som försvarar dem – anses vara gay. Och nej, det är inte en liten sak att bli kallad gay. Visst är det straffbart att vara gay i många av världens länder, men även för den unge pojke som blir retad för att vara gay (fullkomligt oberoende sexuell läggning) är det en allvarlig etikett med självmordstankar som vanlig följd. Jo, och bland dem som verkligen är homosexuella är självmordsstatistiken skrämmande.

Båda de här unga pojkarna, och mängder av unga pojkar med dem, sviks av ett samhälle som skyr det flickiga. Ett samhälle som tror att det står och faller med den bibliska idén att män och kvinnor är skapade för diametralt olika syften. Ett samhälle där forskningsresultat som visar på försvinnande små skillnader mellan könen ges högre prioritet för hur vi ska bemöta barn än det faktum att identitet skapas av många fler faktorer än bara kön. Att barn försöker ta sitt liv. Det är så inte ok.