Representationen och svenskheten

Det här med representation är jätteviktigt. Vem som får tala och på vilken arena. Vem som syns och i vilket ljus. Allt det är sådant som påverkar, både direkt och indirekt, hur vi uppfattar vårt samhälle och hur vi skapar normer – en upplevelse av det ”normala”. När kvinnor började tillåtas på universiteten i slutet av 1800-talet var de långt ifrån normen. Så långt att en av de första kvinnorna vid Lunds universitet, Anna Herrlin (f. Björkegren), beskrev sin tid vid universitetet 1887-1890 så här:

”På de föreläsningar, som jag bevistade, var jag alltid ensam flicka, tilltalade ingen och blev av ingen tilltalad.”

Utanförskapet som Anna beskriver är kanske i viss mån upprätthållet även av henne själv – hon tilltalar ju inte heller någon – men det var framförallt en förutsättning för att hon ens skulle tillåtas. Hon är med, men inte på samma premisser som de manliga studenterna. På dagens svenska universitet finns det förvisso dokumenterad diskriminering mot kvinnliga akademiker, men representationen ser helt annorlunda ut bland studenterna. Det är inte längre uppseendeväckande att en kvinnlig student ställer en fråga. Och när något inte längre är uppseendeväckande har det normaliserats och blivit betydligt enklare för fler att göra. Att vara Anna – den enda och ständigt övervakade kvinnan – och ställa en fråga på en föreläsning för bara drygt 100 år sedan var otänkbart. Att vara en Anna – en av många kvinnor – och ställa en fråga på en föreläsning i dag är helt i sin ordning.

Att representation är viktigt råder det inga som helst tvivel om. Att det dessutom fortfarande finns massor att göra på det området råder det inte heller några tvivel om.

Men någonstans måste man också börja ge folk lite cred för vad de faktiskt gör – även om man alltid kan göra mer. Karin ”Kakan” Hermansson är förbannad över Sveriges Radios urval av sommarpratare till det mycket populära programmet Sommar i P1. Hon tycker att det är på tok för många vita pratare och att man misslyckats med mångfalden. I sin egen blogg förklarar hon det så här:

”Men vi har oskrivna lagar och normer som fyller vårt samhälle. Vem som har en berättelse som anses vara värd att lyssna på är en sådan norm. Ofta är det den vite, heterosexuelle cis-mannen som har just den berättelsen, och alla lyssnar, både kvinnor och män.”

Så långt håller jag helt med. Som genushistoriker är just det där med vems berättelse som berättas förstås intressant. Men bland sommarpratarna finns Timbuktu som kommer att tala om hur han, trots att han är född och uppvuxen i Sverige, var tvungen att visa upp sitt svenska pass i riksdagen. Där finns fotokonstnären Nathalia Edenmont som är född i dåvarande Sovjetunionen och kom till Sverige som flykting men också överläkare Simon Kyaga vars far är från Tibet, Anders Bárány vars farfar var från Österrike-Ungern, Morton Narrowe som är född i USA men verksam som rabbin i Stockholm. Musikern Edda Magnasons pappa är från Island, dramatikern Athena Farrokhzad är från Teheran, DJn Steve Angellos pappa är från Grekland och listan kan göras betydligt längre. Massor av otroligt intressanta svenska röster med rötter och inspiration från långt bortom Sveriges geografiska gränser.

När Kakan kommenterar att

Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här

känns det onekligen som om hon dömer efter utseendet. Hudfärgen får avgöra berättelsens värde, fast liksom åt andra hållet. För faktum är dock att även flera av dem som till utseendet ser ”pursvenska” ut, som till exempel Bi Puranen, planerar att tala om ämnen som berör problemen med representativitet och vithet. Bi tänker tala om ”människans lott och själens obotliga ensamhet, särskilt i Centralafrika och de kaukasiska före detta Sovjetrepublikerna”. Och vad har hon för kompetens att göra det som sitter där och är vit och har en krans håret, vavava? Hon är forskare och generalsekreterare för World Values Survey – världens mest omfattande medborgarundersökning som undersöker människors värderingar och uppfattningar.

Bi Puranen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Bi Puranen, bild härifrån.

Men representation handlar förstås inte bara om etnicitet utan också om att ge utrymme åt andra som inte uppfyller normen av att vara vit, cis-man. Helene Ripa är kvinna och elitidrottare med benprotes. Agnes Wold är kvinna, professor och dessutom den som påvisade den utbredda diskrimineringen mot kvinnor inom akademin. Kakan själv är kvinna och HBTQ. Det är bredd på ålder, funktionalitet, sexualitet, kön. Allt. Om något så borde vi hylla mångfalden bland sommarpratarna.

Kakan vänder sig också mot själva svenskheten i när sommarpratarna presenterades. Det

”kändes lite nationalistiskt med kransarna i håret och allsången och allting. […] Vem känner att DETTA är Sverige egentligen?”

Jag. Jag känner att just det där är det allra bästa av Sverige. Jag älskar krans i håret och när en hatkärlek till allsång. Det är svenskt och jag vill värna om det. Problemet är nämligen inte traditionerna i sig, utan exkluderandet. När man säger att krans i håret får man bara ha om man är blond och blåögd. Med i allsången får man bara sjunga om man har svenska som modersmål. DET är problemet, inte att svenskar av alla färger hoppar Små grodorna runt midsommarstången.

”Sexismen och rasismen är på topp i samhället [och] ändå reagerar inte gemene person på det akuta sätt som alla borde reagera på”

säger Kakan. Men nej. Visst blåser det otroligt obehagliga fascistiska vindar över Europa, visst finns det rasistiska strukturer även i Sverige och visst är det saker som vi alla borde reagera på. Men sexism och rasism har aldrig förr varit så begränsade, så avskydda, så välbevakade som nu. 100 år har förflutit sedan Anna inte fick tala på universitetet för att hon var kvinna. Vi har kommit oerhört långt sedan dess. Vill vi fortsätta komma framåt måste vi förvisso fortsätta diskutera, men det måste ske med verklighetsförankring. Man kan inte alltid kräva mer av dem som redan gör, och man kan inte alltid hänvisa till att diskriminerande strukturer är som starkast just nu. Det är inte steg framåt utan bakåt.

Kuriosa: Anna Herrlin sorterar under sin man i uppslagsverk. På tal om representativitet och normer.

4 thoughts on “Representationen och svenskheten

  1. Det är så skönt att komma in hit ”till dig” och finna som så många gånger förr: Hon har tagit upp ämnet jag funderade på i går. Hon har benat ut det och får mig att förstå varför jag kände mig upprörd. Nu kan jag lugna ner mig igen. Tack!

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s