Jag skulle så gärna vilja skriva något om konflikten mellan Israel och Palestina. Men vet ni? Det är inte en konflikt mellan två områden. Det är en ockupation som pågått i decennier, en offensiv med dödade barn, bombade sjukhus, förstörda skolor. Det är inte en konflikt; det är etnisk rensning. För även om jag på något plan förstår Israels behov av att försvara sina invånare är det inte vad de gör. De försvarar inte sina invånare. De slaktar sina grannar. Grannar de skurit av alla flyktvägar för, vars land de ockuperar, vars chanser till bra liv de kontrollerar sedan länge.
Och jag tänker att när nya historieböcker skrivs om 100 år, så kommer världens tafatthet inför palestiniernas fruktansvärda öde att vara vår tids skamfläck. Samtidigt som folk undrar hur i hela helvete omvärlden inte kunde ha vetat och därför reagerat mot vad som hände bland annat judarna under Andra världskriget – och som lade grunden för situationen i Israel – händer Palestina här och nu. Hände Sebrenica. Hände Rwanda. Att vi inte lär oss.
En av dem som sammanfattat Palestinas situation bäst är Jon Stewart.
Hit och dit och tillbaka igen 
Det är det man vill säga till israeliska regeringen; vill ni verkligen vara nazisterna i historieboken om 50 år?