Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.