Etikett: Men det finns ju ingen manlig norm det är bara kvinnor som tror det

Kulturkrockar

När alla män är potentiella våldtäktsmän

Charlotte5 kommentarer

Efter att Peppe skrev på sin blogg att hon var trött på kvinnoföraktet blev det viss diskussion – särskilt mellan hennes man Magnus (härefter Mang1) och en annan Magnus (härefter Mang2). Mang1 skrev sedan ett inlägg på sin Facebook, riktat till Mang2, om hur det är slitigt att alltid behöva gå tillbaka till ruta ett i alla diskussioner om feminism och kvinnors rättigheter. Han lyfter också fram det irriterande i när män känner sig förfördelade varje gång de inte är inbjudna eller de få gånger deras åsikter inte tillåts diktera diskussionerna.

Ett praktexempel på detta, förresten, är nu när kränkta vita män (och jag använder det inte ens raljerande, det är just kränkta vita män som det handlar om) tänker bojkotta den nya Star Wars-filmen. Detta vill de göra för att den manliga huvudrollen är svart och därmed uppmuntrar multikulturalism och rasism mot vita. Jag kan egentligen inte säga mycket mer om det utspelet än att jag hoppas för allas vår skull att det är ett jävligt dåligt skämt.

force
The kränkt is strong with this one.

Hur som helst. På Peppes inlägg och under Mang1s inlägg så dyker det av någon anledning upp kommentarer om att det är fullt jämförbart att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän och att alla muslimer är potentiella jihadister. En typ konstaterade följande:

”Alla muslimer är potentiella jihadistterrorister”. Det här är ingen åsiktsfråga, det är ett overdersägligt faktum. Frågor på det?”

Nej, jag har ingen fråga och jag kan erkänna att den här källkritiksturnén jag för tillfället befinner mig på månne gör mig extra pigg på att påtala skillnaden mellan fakta och åsikt men det där är alltså inte på något vis ett ovedersägligt faktum. Eller, om vi vill tala i sådana abstraktioner att vi vill acceptera ”alla muslimer är potentiella jihadistterrorister” som ett ovedersägligt faktum måste vi också acceptera till exempel ”alla kristna är potentiella Ku Klux Klanare”. Statistiskt sett finns det säkert dessutom ungefär lika många jihadister som Ku Klux Klanare i Finland.

Vill vi dock inte svänga oss med parallella-världs-abstraktioner in absurdum där alla är potentiella whatevers finns det en himmelsvid skillnad på uttalandena.

När man säger att alla män är potentiella våldtäktsmän talar man nämligen inte statistik eller sannolikhetslära utan ger uttryck för en viss kultur – en våldtäktskultur. I den våldtäktskulturen lägger man fokus på att försöka upplysa kvinnor om hur de ska kunna undvika att bli våldtagna och talar med sina döttrar om hur de ska vara försiktiga i närheten av män istället för att upplysa män om hur man känner igen samtyckessex (vilket är ganska lätt – det finns ett tydligt uttryckt samtycke) och tala med våra söner om att låta kvinnor vara ifred. Genom att lägga över ansvaret för att undvika våldtäkt på kvinnorna framställer man alla män som potentiella våldtäktsmän.

Syftet med diskussionen är alltså inte att fortsätta varna kvinnor och att understryka mäns potential för sexualbrott utan att lägga uppmärksamheten på vem det är som hålls ansvarig för de sexualbrott män (som begår sexualbrott) utsätter kvinnor (som blir utsatta för sexualbrott) för. Det är således inte rabiata feminazister från the dark side som hävdar att alla män är potentiella våldtäktsmän utan helt tvärtom – det är den skadliga våldtäktskulturen som de flesta feminister försöker bekämpa som utmålar män som våldtäktsmän. Ibland kanske det inte låter så, men det är för att många av oss har fört den här diskussionen i flera år redan och det här är så självklart för oss att vi möjligen blir lite slarviga i formuleringarna och definitivt trötta på att börja om från början med förklaringarna. All den här informationen finns nämligen bara en googling bort. Känner man att man inte riktigt förstår vad diskussionen om kan man med fördel googla eller åtminstone artigt fråga istället för att bara ifrågasätta.

Ja, och anledningen till att våldtäktskulturen måste bekämpas är att den begränsar kvinnors handlingsutrymme genom att försätta oss i ett konstant tillstånd av rädsla för våldtäkt. Intellektuellt förstår jag också, och säkert de flesta andra kvinnor, att långt ifrån alla män är potentiella våldtäktsmän men jag är också smärtsamt medveten om att jag kommer att få höra att jag har mig själv att skylla om någonting händer om jag inte utgår ifrån och agerar efter att vilken man som helst kan ge sig på mig.

Något sånt här finns inte med jihadister. Det finns inte en jihadistkultur i Finland och även om det finns alltför många rädslor och fördomar gentemot muslimer så begränsar de inte icke-muslimska finländare. Icke-muslimska finländare undviker inte mörka parker av rädsla för jihadister och ingen icke-muslimsk finländare som blivit attackerad en muslim behöver förklara vad hen hade för kläder eller bevisa att hen inte ville bli attackerad. Icke-muslimska finländare låter inte sitt utrymme begränsas av att hijabbärande kvinnor rör sig i ett visst område, de får inte hjärtat i halsgropen av rädsla när de möter en grupp tonårsflickor i slöja på vägen hem från en fest för att någon av dem kanske är jihadist.

Frågor på det?

Nyhetsplock

Kärnan i jämställdhetsproblemet

CharlotteLämna en kommentar

Enligt jämställdhetslagen måste minst 40% av ledamöterna i kommunala styrelser och nämnder vara av det kön som är i minoritet. Efter en granskning visade det sig att lagen i praktiken kringgås. I till exempel stadsstyrelsen i Jakobstad har man, för att på pappret uppfylla kvoten, satt en kvinna som ordinarie medlem och en man som ersättare men i praktiken är det han som går på mötena. Och när kvinnan blir tillfrågad säger hon så här:

”- Vi diskuterar inför varje möte om jag har möjlighet att delta. Ifall jag anser att det är för invecklade frågor där [han] har större kompetens önskar jag att han deltar, säger [hon].”

Det är som om hela vårt samhälles jämställdhetsproblem har fått en liten bubbla i vilken grunden till problemen kan betraktas i sin fulla glans: Hon tycker inte att hon är kompetent nog så hon lämnar över till honom och han tycker själv att han är den mest kompetenta och att han borde bestämma så tillsammans hjälps de åt att upprätthålla männens dominans.

Asså vafan.

Hur tror de att man skapar kompetens? Hur ska en kvinna någonsin kunna bli lika kompetent som en man om hon inte deltar och får erfarenhet? Tänk om han en dag skulle säga till henne att hon är kompetent nog att ordna det här själv, eller om hon skulle vakna upp och säga att hon kan göra ett lika bra jobb som en man. Eller, oh, I don’t know, de bara helt enkelt skulle vara sådana politiker som följer lagen.

Gör plats. Ta plats. Kräv att få delta i det som ger meriter, kompetens och erfarenhet.

Gör som alla de manliga politiker som huvudstupa kastar sig in i frågor de inte har en susning om.

Nyhetsplock

Om kvinnliga artister på festivaler och om kvotering och män som tar plats

Charlotte3 kommentarer

Just nu talas det mycket om kvinnliga artister på sommarens festivaler. Eller snarare, avsaknaden av kvinnliga artister på festivaler. På Weekend är det till exempel bara 8% kvinnliga artister. På Flow, en av de bästa ur den synvinkeln, kommer man upp i 31% kvinns. Zara Larsson har skapat fullständig shitstorm i Sverige genom att påpeka att hon, trots att hon är en av de populäraste artisterna på Bråvalla, fått både dålig speltid och ingen promoting. En snubbe som går under artistnamnet Günther, som startat vad han själv kallar en ”Günther trend” att sexualisera världen genom ”megahits” så som Teeny Weeny, Tutti Frutti och Ding dong song, förklarade för Zara att hon är en gnällig fjortis.

Och internet fylls av suckande män som inte bara heter Günther men som också ba ”mäh anledningen till att det är typ 90 % män är att det inte finns så många brudar som drar tillräcklig publik va ska man göra va typ kvotera in biatchas eller?”.

Så jag ska försöka vara väldigt, väldigt tydlig med vad problemet här är. Problemet är alltså inte att det måste vara 50/50 och att allt annat är förkastligt, utan att artistutbudet visar på den generella trenden i samhället att promota män och därmed inte promota kvinnor. Det här är så som världen ser ut och, som Björk (<– kvinnlig världsartist) sa måste man uppmärksamma problemet så att unga kvinnor i branschen inte tror att det är fel på dem och att de inbillar sig. För grejen är alltså att de inte inbillar sig. Hela musikbranschen är manligt kodad och dryper av sexism gentemot kvinnor (se t.ex. Marion Leonards avhandling Gender in the Music Industry, 2007). Det är effekterna av den sexismen som sedan återspeglas i könsfördelningen på festivaler. Det finns en förväntan om att män kan bättre, drar mer publik och förtjänar mer utrymme som blir en självuppfyllande profetia.

Jag hade kanske kunnat köpa argumenten som försvarar den här fördelningen om det inte hade varit för att män är överrepresenterade även i dataspel, tecknade TV-program, dataanimerade filmer och serietidningar. Även när det är någon som sitter och hittar på innehållet – som kommer på figurerna – och som kan lägga till drakar och enhörningar och trehövdade marsianer så finns det flest manliga typer. Hur många kvinnliga smurfar kommer du på? Hur många kvinnliga minions? Till och med i fucking Disneys prinsessfilmer har män många gånger mest utrymme.

Bild: Johan Ny, From Snow White to Frozen: An evaluation of popular gender representation indicators applied to Disney’s princess films

Jag tycker inte att halvdana kvinnliga artister ska få plats på scen bara för att de är kvinnor, men det tror jag inte heller att det är någon som förespråkar. Vad som behövs är att folk uppmärksammas på att snedfördelningen redan i nuläget är en form av kvotering, där män – på grund av att de är män – promotas och att världen är full av skitbra kvinnliga artister som förtjänar samma chanser som manliga diton. Varken mer eller mindre. Tanken på att män får allt som män får bara för att män är bättre på allt i hela världen (utom barnpassning) kan jag inte tåla.

PS: HBL har sammanställt en Spotify-lista där man kan lyssna på finländska kvinnliga musiker. Inte min smak, men smaken är som röven (klöven).

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Regeringen ger praktiska exempel på hur det ser ut när man inte bryr sig om löneglappet

CharlotteLämna en kommentar

Hittills har jag inte hört en enda som är nöjd med regeringsprogrammet här i Finland. Det kan förstås bero på kretsarna jag rör mig i, men jag är benägen att tro att mycket av kritiken faktiskt också beror på att det är ett skitprogram.

Så slog 86 smarta professorer, rektorer och forskningsledare sina huvuden samman och konstaterade, baserat på forskning, att de som betalar för de föreslagna nedskärningarna är *trumvirvel* kvinnorna. Grundtanken i programmet, som jag har förstått det, är att man vill öka produktiviteten och skära ner på statens kostnader. Det är ett ganska klassiskt grepp. Problemet är förstås att om man inte slänger in en ordentlig dos genustänk till den grundtanken så får man ett regeringsprogram som skär ner på de sektorer där kvinnor lever och verkar samtidigt som det satsas på männens domäner. Där är vi nu.

Regeringen vill skära i dagvården och i ersättningen man får för att vara med sina barn. Man vill spara genom att lägga över ansvaret för barnvården på familjerna, vilket i praktiken betyder mamman. ”Nej, nej, så måste det ju inte vara” skriker någon, ”det är ju kvinnornas eget val”. Men just nu är det endast 1-2 % av fäderna som tar ut vårdledighet. (Här måste jag slänga in en liten parentes om att många alltså anser denna fördelning vara jämställd. I don’t even.) Att skära i möjligheterna för mammor att ha barn i dagvård, den subjektiva rätten, kommer inte att öka antalet hemmapappor utan minska antalet mammor som får arbeta åtminstone lite. Förslag om förlängda arbetsdagar lägger en ännu större börda av hushållsarbete på kvinnor. Och detta utan att ens betrakta ensamstående föräldrar, av vilka kvinnor utgör 83 %.

Effekten av att regeringen också tänker spara miljarder på kommunerna torde vara uppsägningar, i en sektor där jämställda 79 % är kvinnor. Dessutom skärs det ner på vårdpersonal och i dagvården vilket även det är kvinnodominerade branscher. Inget av detta lär uppmuntra kvinnor att komma ut ur hemmen. Samtidigt ger regeringen ekonomiska lättnader till dem som arbetar. Utanför hemmet alltså. De kvinnor som rent av startar upp småskaliga arbetsplatser för sig själva genom att ta dagisbarn till sig, när de ändå är hemma med egna barn, räknas inte med bland företagarna.

Regeringen vill också spara på äldrevården vilket sannolikt slår hårdast mot kvinnor eftersom, och här kommer vi till de långtgående effekterna av löneglappet, kvinnor utgör största delen av de fattiga pensionärerna. Kvinnors medelpension ligger på 15 823 euro per år medan män får 20 473 euro. Jag kan inte räkna procent men det är en ordentlig skillnad. Och jag säger inte nu att män inte skulle ha förvärvsarbetat mer och därför förtjäna den pensionen, men jag vidhåller att kvinnor inte har samma chans att förvärvsarbeta som män. Med det nya regeringsprogrammet blir det ännu svårare. Med det nya regeringsprogrammet har kvinnor ännu mindre möjlighet till ekonomisk självständighet.

Historikerns historier

Kvinnor och Andra världskriget

Charlotte8 kommentarer

Jag sitter här och filar på en artikel om kvinnor i historieböckerna och funderar över hur enorm inverkan det har vad vi vill berätta om det förflutna. Det brukar heta att historia är kungar och krig och utgående ifrån vad för sorts historia som lärs ut i skolan verkar det fortfarande vara den bistra sanningen. Frågan vi borde ställas oss är: hur kommer det sig att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor i kapitlen om 1900-talet? Vad säger det om vilken sorts historia som berättas?

För det som framkommer är förstås att det är krigets historia, men att kriget skildras endast ur det traditionella manliga perspektivet. Det är slag, det är härförare, det är gränsdragningar och freder. Precis som det var på 1600-talet. Men krig är så mycket mer, så mycket större än så.

Den här kvinnan jobbar i en amerikansk vapenfabrik under Andra världskriget.

Lottakåren på marsch, troligtvis på övningsområdet för artilleriregementet A6 i Jönköping på 1940-talet, nu köpcentrum och golfbana. Foto: Gustav Andersson.

Lottakåren marscherar, sannolikt 1940-tal.

USAAF Flight Nurses in WWII

En sjuksköterska ombord på ett evakueringsplan övervakar de skadade.

Och samtiden visste att kvinnorna behövdes.

Det finns så mycket historia här, så mycket ren krigshistoria, som inte blir berättad när man väljer att beskriva Andra världskriget som enkom männens. Det var få kvinnor i skyttegravarna vid fronten, ja (för kvinnor var inte tillåtna där), men beträffande krigets betydelse för historien så spelade kvinnor en lika stor roll som männen. Kvinnornas plats i och inverkan på kriget var lika stor som männens. Och kriget påverkade kvinnorna precis lika mycket som det påverkade männen.

Sånt tänker jag på i dag.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnor i historieböcker och politiker och journalister som har åsikter

Charlotte5 kommentarer

I dag tipsade fantastiska Jessica om en lysande bloggpost angående den i Sverige uppblossade diskussionen om kvinnor i historieläroböcker. Jag har i flera dagar tänkt att det är ett ämne jag skulle ta upp, men har på förekommen anledning inte riktigt hunnit. Det hela började med att DN gjort en granskning av läroböckerna och kommit fram till sådana saker som att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor. Det är klart att jag, som genushistoriker, blir provocerad av att det ser ut så i läroböcker, även om jag inte direkt är förvånad.

Men så bjöd Aktuellt in till debatt om ämnet och de som kommer till tals är en politiker (Rosanna Dinamarca) och en journalist (Ivar Arpi) istället för, tja, någon som forskar i historia. Här någonstans blir jag väldigt förvirrad över vad det egentligen är man vill göra. Sverige har ett stort antal mycket duktiga historiker och så bjuder man in en politiker och en journalist för att vädra sina åsikter. Det har väl ingen som helst betydelse vad journalister och politiker tycker om historia. Det enda som har betydelse är huruvida det urval som görs för historieböckerna reflekterar den forskning som bedrivs på universiteten. Och jag gillar normalt både Arpi och Dinamarca, men här är de båda ute på väldigt djupt vatten eftersom det ganska snabbt blir skrämmande tydligt att ingen av dem är tillräckligt insatt i historieforskning.

För det första: Arpi och Dinamarca munhuggs som maktstrukturer. Dinamarca menar att det visst har funnits kvinnor på maktpositioner och Arpi talar om misogynt förflutet. Ingen av dem lyfter fram det självklara: att det traditionella historiska narrativet till stor del förkastats av forskningen för typ 30 år sedan. Historia är inte kungar, krig och Stora Beslut. Vi är inte summan av tidigare mäktiga mäns bedrifter. Grimbergs Svenska folkets underbara öden skulle inte vara relevant forskning ens om fördelningen av namngivna aktörer var 50/50 mellan könen. Det är helt enkelt inte den sortens historia som skrivs längre.

Vad som behövs i historieböckerna är således inte fler namngivna kvinnor på ”typiskt manliga” positioner, utan ett annat, mer modernt, narrativ. Ett narrativ som ger en så bred bild av förfluten tid som en läroboks begränsade ramar möjligen kan tillåta.

För det andra: Arpis huvudsakliga argument mot att inkludera kvinnor i historieböcker är att man inte ska ”skönmåla” historia. Jag vet inte riktigt vad han menar med det, kanske är det bara en reflektion över Dinamarcas synnerligen märkliga uttalande att ingen ska behöva ”känna sig kränkt” när de läser historia. I hans uttalanden finns dock ett underliggande försvar av den nuvarande kvinnobristen i det att det liksom är så som historien på riktigt sett ut, vilket rimmar otroligt illa med hans ståndpunkt att läroböckerna ska vila på forskning. Hela problemet nu är ju alltså att läroböckerna inte vilar på det senaste halvseklets forskning inom historieämnet – inte att de speglar en verklig misogyn historia som kan tänkas kränka någon och därför måste tillrättaläggas. Kvinnor ska inte skrivas in i historieböckerna för att dagens kvinnor ska bli nöjda utan för att historiens kvinnor har spelat roll för samhällsutvecklingen. För att man helt enkelt inte kan skriva modern, vetenskaplig historia utan kvinnor.

I slutändan handlar det om varför man ska läsa historia. Vad är det man vill att eleverna ska ta med sig från det ämnet? På den tiden man fortfarande läste Grimberg var syftet att lära sig om hur det stora nationen Sverige kommit till. Man beskrev en utveckling från någonting dåligt till någonting bättre, gärna med bibliska referenser. En utveckling framåt och uppåt – ur medeltidens mörker via renässansen mot upplysning. (Den som förresten vill hävda att politik inte ska påverka historieskrivningen kan med fördel börja med att protestera mot användningen av termer som ”medeltid” och ”upplysning”.) I läroplanen för gymnasiet står det så här:

”Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla sin historiska bildning och förmåga att använda historia som en referensram för att förstå frågor som har betydelse för nuet och framtiden, samt för att analysera historiska förändringsprocesser ur olika perspektiv. Eleverna ska också ges möjlighet att utveckla förståelse av olika tiders levnadsvillkor och förklara människors roller i samhällsförändringar. Undervisningen ska bidra till insikt i att varje tids människor ska förstås utifrån sin tids villkor och värderingar. Eleverna ska också få utveckla förståelse av nutiden samt förmåga att orientera sig inför framtiden. Historia används för att både påverka samhällsförändringar och skapa olika identiteter.”

De här målen går inte att uppfylla med ett traditionalistiskt, föråldrat narrativ. Historia kan aldrig bli en referensram för dem som inte inkluderas i historieskrivningen. Och det handlar förresten inte bara om kvinnor utan minst lika mycket om arbetare, om torpare, om tiggare, om sjuka, om barn, om gamla. Vill man skriva historia utgående endast från dem som har haft makt i en förenklad syn på utveckling och begreppet makt kommer historien att handla om kanske 1% av befolkningen och därför säga absolut ingenting om hur forna samhällen sett ut.

Historikerns historier

De försvunna historiska kvinnorna

Charlotte2 kommentarer

En av de största utmaningarna jag står inför är att försöka identifiera de kvinnor som förekommer i de medeltida källorna. Och grejen är att det förekommer massor med kvinnor, hundratals som är angivna med namn, men att försöka pussla ihop släktskap för dessa kvinnor är som att leta nål i höstack. När 1500- och 1600-talens genealoger plitade ihop släktträd var de nämligen inte särskilt intresserade av kvinnorna. Alls. Se bara på den här släkttavlan över den mycket välkända släkten Natt och Dag. Inte en enda kvinna värd att nämnas.

Bild från Riksarkivet!

Men i motsats till vad släktträdet låter påskina fanns det kvinnor även på 1300-talet. Faktum är att jag hittills har stött på tre som tillhör Natt och Dag: Märta, som var dotter till Bo Bosson; Ingeborg, som var syster t Bo Bosson och mor till det sena 1300-talets mäktigaste och rikaste man Bo Jonsson Grip; samt Sigrid, ytterligare en syster till Bo Bosson som sedan gifte in sig i släkte Bielke (där hon inte heller fick vara med på ättetavlan). Riddaren, lagmannen och riksrådet Bo Nilsson hade alltså minst tre barn. Endast ett, sonen, var värd att nämnas.

I den databas jag bygger upp som bas för min avhandling, med alla de dokument som nämner senmedeltida kvinnor, har jag gjort det till en principsak att skriva in alla kvinnors namn även vi inte vet mer än namnet. Där är Esborg som var gift med Johan Arwastson som tillsammans med några andra blivit förordnad att vara förmyndare för en ung pojke. Där är Kristina Jakobsdotter som år 1376 skänker jord till sina små barnbarn. Kristin Ormsdotter som sålde sin jord för att skrapa ihop pengar till att lösa sin make ur fångenskap. Elin, som vi inte vet något mer om än att hon 1373 donerade vad hon hade till kyrkan för att hennes älskade son skulle få extra mässor lästa över sig och hans själ slippa lida. Namnen kommer egentligen inte att hjälpa mig särskilt. De här kvinnorna kan inte identifieras. Men deras handlingar var inte obetydliga, inte då och inte nu. Inte om man kollektiviserar kvinnornas handlingar, om man låter de ensamma oidentifierade kvinnorna komma samman och genom sitt blotta antal få berätta hur de har haft det – under vilka förutsättningar de har agerat.

Alla dessa kvinnor som fallit ur historien. Det är så vansinnigt hög tid att de får komma tillbaka.

https://i0.wp.com/www3.ra.se/sdhk/bild/10831.jpg

Kristinas gåvobrev till förmån för sina brorsöner (SDHK 10831). Hon hade inget eget sigill, utan de två som hänger kvar på brevet tillhörde häradshövding Knut Lindormsson och barnens far, Kristinas son kyrkoherden herr Peter.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Tjejer som trummar

Charlotte2 kommentarer

Under de år som jag har drivit den här lilla bloggen har det varit en hel del män här och förklarat för mig hur det kommer sig att kvinnor ibland tycks ha svårt att ta sig uppåt i karriären. Mest handlar det om att kvinnor i grund och botten inte är riktigt lika bra som män och ett av de exemplen som getts har varit att kvinnor förstås kan försöka bli trummisar precis hur mycket de vill men anledningen till att det inte finns (kort disclaimer: det finns!) riktigt bra kvinnliga trummisar är att kvinnor naturligt inte är lika starka som män. Och medan jag lyssnar på Sarah Stones cover av Lordes Royals tänker jag att anledningen till att så många män tycks tro att det finns fullkomligt naturliga, biologiska, vanligt logiska förklaringar till att kvinnor har svårt att ta sig uppåt är att dessa män inte förstår vad som egentligen krävs. Vad som egentligen liksom är talang. För att vara trummis krävs det till exempel inte någon särskild fysisk styrka. I själva verket gäller det alla toppositioner där män är överrepresenterade; ingen av dem kräver något som män av naturen har mer av. Det vara bara det.

You can call me Queen Bee
and baby I’ll rule.

PS: Läs för allt i världen inte kommentarerna under hennes video där män mansplainar hennes trummande och kommenterar hennes utseende. Sinnesfrid, people. Läs inte.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den antifeministiska världsbilden är byggd på felaktiga antaganden

Charlotte11 kommentarer

Jag fick en kommentar på mitt korta inlägg om respekt, från en som kallar sig Antifeministen.

”När kvinnor får allt serverat på silverfat genom hela sina liv, även om dom är många många många gånger sämre i låt oss säga skateboard, så får man också lära sig att problemet ligger inte hos män utan hos kvinnor. DU är en del av problemet, inte männen i kommentarerna. DU som skriver detta är felet genom att vägra inse hur det egentligen ser ut.

ALLA kvinnliga skateboarders, genom alla tider, i alla länder och även om vi går utanför skateboard och tittar på precis alla sporter genom alla tider som en kvinna någonsin utövat har hon/dem fått mera kontrakt, mera sponsorer för en jäkla mycket mindre träning, skicklighet, nedlagd tid.
Så dom som blir behandlade som skit, mindre värda, det är män det i princip ALLT genom alla tider.

Men låt oss titta närmare på din film
här är filmen som charlotte har tittat på http://www.youtube.com/watch?v=zGLE_9n3p4s eftersom första kommentaren är det hon ifrågasätter.
Jag tittade igenom dom 30 första kommentarerna eller något sådant och nej jag såg inte röken av något förtryckande, sexistiskt.

Men om charlotte vågar snacka om förtryckningar genom tiderna är jag på, kan vi ju tillsammans titta på vilka det är som satt livet till i princip allt, vilka det är som uppfostrar vilka till vad egentligen. Vilka som har och även i nuet gör allt, precis allt av de tyngsta arbetena genom alla tider. Men icke låt oss fokusera på ett par sexistiska kommentarer på youtube, där kvinnan fokuserar mer på hur stor push-up bh hon ska ha när hon åker skateboard.”

Jag förstår känslan av att kvinnor får allt serverat på silverfat. En del kvinnor får det. En del kvinnor använder också det faktum att de är kvinnor till att tillskansa sig fördelar. Så är det. Men, elitidrottande kvinnor världen över vittnar om hur deras sportande inte tas på allvar. De skateboardande kvinnor videon bakom länken leder till vittnar precis om samma sak: de kan och de vill men fördomar om vad kvinnor kan och inte ligger dem till last. Det är fördomarna som är problemet, och de flesta som låter sina fördomar yttras i nedlåtande kommentarer är män. Ja, och det betyder förstås att kommenterar i stil med Antifeminstens här ovan, vilken förutsätter att anledningen till att kvinnliga proffs får negativa kommentarer är att ”dom är många många många gånger sämre”, bara visar på problemet. Kvinnor kan vara hur bra som helst, men de får ändå inte den respekt de förtjänar för sina kunskaper.

Stycke två i kommentaren förstår jag inte ens. Kanske Antifeministen blandar ihop begreppen ”män” och ”kvinnor, vad vet jag. Det är ju alltså statistiska faktum att kvinnlig sport och kvinnliga toppidrottare inte drar tillnärmelsevis lika mycket pengar som manliga diton. Ett axplock från en artikel om ekonomisk kris i (dam)fotboll:

”Största problemet är att kostnaderna kommer i och med att man rekryterar men kommer sedan inte intäkterna – så sitter man ändå fast med kostnaderna. Inom herrfotboll kan man sälja spelare för att rädda ekonomin men det finns inte i damfotboll. Man blir av med lönekostnaden men får inga pengar för försäljningen.”

”När det gäller fotboll så vet jag ingen klubb i världen som går bra utan tränartillskott så tycker det är fel att hänga ut speciellt damfotbollen. Det är snarare en jämlikhetsfråga för det är jättesvårt för damfotboll att få en större del av potten av sponsorspengarna, det fokuseras mer på herr.”

Dessutom får herridrott fler tider till idrottshallar, större priser även på nybörjarnivå och mer understöd från stat och kommun (se här!). Att Antifeminsten tycker att män behandlas som skit är ju trist, men har ingen som helst statistiskt stöd.

En del av mig tycker att det är trevligt att Antifeministen intresserar sig för historia och vill diskutera förtryck genom tiderna. Det är ju, som ni redan vet, mitt jobb att forska om sånt. Angående vilka som fått sätta livet till finns det fram till den moderna krigföringen (det vill säga ungefär de senaste 100 åren) ingenting som talar för att det skulle ha funnits ett stort underskott på män. Män dog inte i större utsträckning än kvinnor. Det antal som dog i strid kompenserades enkelt av dem som dog i barnsäng. Men det allra viktigaste är detta: män har inte dött för kvinnors skull. Män har inte offrat livet för kvinnor. Forskning visar rent av att den populära sloganen ”kvinnor och barn först” till trots är det just kvinnor och barn som löper störst risk vid till exempel skeppsbrott. De har, grovt räknat, ungefär hälften så stor chans att klara sig som en man, bland annat på grund av att kvinnor (och barn) inte fått lära sig att simma.

Att män gör och alltid har gjort de tyngsta och farligaste arbetena är en seglivad myt. Redan på den tiden människor levde som jägare och samlare var kvinnor till exempel med och jagade. Kvinnor har arbetat i gruvor, i fabriker, burit, slitit och dött i tjänst precis som män. Idén att kvinnor inte skulle kunna göra hårt fysiskt arbete blir allenarådande på 1800-talet, när kvinnor började ses som fysiskt sköra och skyddsvärda. Ja, kvinnor av rätt sort förstås. De lägre klassernas kvinnor slet som djur, precis som männen. Och inte fick slavkvinnorna någon rast för att de var kvinnor heller. Att säga att kvinnor inte skulle ha utfört även de allra tyngsta arbetena genom tiderna är ett hån, inte minst mot alla de kvinnor som även i dag lever under sådana förutsättningar att deras familjers överlevnad hänger på deras fysiska styrka.

Som de här kvinnor i Marocko som under slavliknande förhållanden arbetar som mänskliga mulor.

 

Eller de här kvinnorna som bär hem vatten.

Eller den här kvinnan som bar kol i 1800-talets gruvor.

Nej, kvinnor har inte dragit det lättare lasset. Alls. Och även om kvinnor är fysiskt svagare än män, vilket på ett generellt plan är sant, finns det väldigt få saker bortom den absoluta toppidrotten som kvinnor inte klarar lika bra som män med rätt träning och teknik. I USA (var annars?) finns det ett tävlingsprogram som heter American Ninja Warrior. Det här 24-åriga Kacy Catanzaro när hon kör igenom den banan. Det kvittar hur många gånger kommentatorerna framhåller att hon är kvinna och kort. Hon gör det ändå. För att hon kan.


Tilläggas bör väl att kommentarerna under videorna av Kacy i beklämmande stor utsträckning består av varianter av ”det där är väl inte så svårt” och ”gud vad hon är snygg”. Kommentarer som Antifeministen inte tycker är sexistiska och förtryckande, men som för de hårt kämpande kvinnor som ideligen möts av dem är just det. Och senast för ett par dagar sedan såg jag en intervju med Tina Lähdemäki, som just varit med i UFC och är en välkänd fighter med kontrakt och en förmodad fortsatt karriär som proffs. Medan Lähdemäki slår med knytnävar och armbågar så det tjongar om det, meddelar berättarrösten att Lähdemäki låter känslorna komma på klassiskt kvinnligt vis. Ibland blir hon nämligen frustrerad. Det händer rent av att hon gråter. Som om det vore typiskt kvinnligt att bli frustrerad och gråta inom proffsidrott. Här är en lista på atleter som gråter, vilket trots att de nästan alla är män inte beskrivs som ett manligt drag utan som ett mänskligt drag. Det är på något vis väldigt talande att Lähdenmäki, som skulle kunna ge de flesta på käften, intervjuas under rubriken ”Släpper ut känslorna på kvinnligt vis” istället för till exempel ”Lovande ung fighter på väg uppåt”.

Nej, hela Antifeministens rant är baserad på felaktiga antaganden. Om att män alltid haft det tyngre. Om att kvinnor inte kan vara starka. Om att skillnaden mellan den feedback män och kvinnor får på sina prestationer beror på att män helt enkelt är bättre och att kvinnor vill vara snygga och att det bara är så det är. Och jag känner ju inte Tina Lähdemäki men jag har på känn att hon skiter högaktningsfullt i huruvida random snubbar på nätet tycker att hon är snygg eller inte.

Tina Lähdemäki. Bild från Fightsport.

Det kanske största felaktiga antagandet är att allt kvinnor gör måste relateras till och kommenteras av män. Att män alltid har rätt att säga sin åsikt om kvinnors kroppar och att det skulle vara uppmuntrande, alternativt behövligt att höra sanningen så att kvinnor kan rätta sig. Det handlar liksom inte om ”ett par sexistiska kommentarer”, utan om någonting mycket större och mer komplext än så.

Och vad gäller att bemöta dessa felaktiga antaganden mer än så här vill jag bara tillägga att jag inte har något generellt emot antifeminister som människor, om de diskuterar med mig som människor istället för dolda bakom anonyma ideologiska epitet. Det var bara det.

Kulturkrockar

Om att mansplaina

Charlotte2 kommentarer

Jag hamnade i en vild diskussion med en man om det där med att mansplaina. Mest rörde det själva termen. Han menade nämligen att termen var otroligt nedvärderande mot män därför att den indikerade att mansplaining var uteslutande män mot kvinnor och att så länge man vill ha jämställdhet kan man inte tala i termer av män vs kvinnor. Och visst, jämställdhet får inte vara en kamp mellan könen, men när det rör mansplaining både som fenomen och som term håller jag verkligen inte med.

Mansplaining är när män förklarar saker för kvinnor som om kvinnor vore inkompetenta. Ingen, alltså INGEN, säger att det där med att bli tilltalad i en idiotförklarande ton, eller få självklarheter förklarat för sig skulle vara något som uteslutande kvinnor råkar ut för eller uteslutande män som gör. När det föreslås att man ska skrota termen ”mansplaining” och kallade det typ ”twatsplaining” istället är det för att inbegripa också män som ”offer” och utradera könsaspekten. Det skulle liksom vara mer rättvist så, att inte skylla bara på männen. Grejen är bara att termen ”mansplaining” inte är synonym med termen ”twatsplaining”. Mansplaining handlar just om fenomenet att män förklarar saker för kvinnor som om kvinnor vore inkompetenta, och visar på just könsaspekten. Det betyder inte att alla män är svin, att man inte skulle råka ut för liknande eller att kvinnor inte skulle kunna inkompetensförklara män. Termen ”mansplaining” utesluter ingen av de sakerna som varande irrelevanta eller påhittade. De är bara inte särdeles relevanta för det som kvinnor råkar ut för.

Den som undrar hur det kan se ut kan med fördel titta på Tumblr-bloggen Academic Men Explain Things to Me som är fylld av exempel på hur män, särskilt inom universitetsvärlden, förklarar saker för kvinnor som är experter inom området eller tar för givet att kvinnor inte vet vad de pratar om. Som de här:

Mainsplaining with a Side Order of Racism

Not strictly academic, but close enough. I’m Asian American and was taking a plane back to my university to finish up my PhD in English Literature and teach a composition class. The man sitting next to me asked me why I was flying from the West Coast to the Midwest. I told him I was going to the University of ________.

He asked me why I was going to the university so I told him I teach English.

He says, “You mean you’re learning English.”

”No,” I say. ”I’m teaching English.”

”You see,” he replies, ”You are confusing the words ‘teach’ and ‘learn.’ You are learning English.”

In which: a cis-hetero-white-male tells me a thing about the innate nature of gender

As a graduate student nearing completion of both a master’s of sociology degree, as well as a graduate certificate in women’s and gender studies, I was unprepared for this exchange in my history course on Women in America to 1890.

”Where do we get gender?” the professor inquires. I look around at my 12 other classmates, who are a mixture of graduate and undergraduate students…when no one responds I offer, ”Gender arises from a hierarchical social discourse constructed via all the major institutions of society—family, church, school, polity—and is inculcated through gender socialization. It’s socially constructed and regulated by a set of privileged norms.”

Dude-Bro:  ”But it’s innate…I mean, my wife was designed to hear the pitch of our son cry; I literally cannot hear him. You’re telling me that’s not from biology?”

Me:  ”You’re not talking about gender.”

Dude-Bro:  ”Yeah, well—you push out a baby, then maybe you’ll understand.”

__________________________________________________
P.S. Already a mother, and I ain’t got time to teach you nothing, son.

Jag har också fått höra, av män, att jag säkert förstår mer om hur det fungerar med barn sedan när jag själv får barn (vilket jag ju fick för första gången för drygt 8 år sedan). Jag har också fått förklarat för mig att jag har fel i hur jag definierar till exempel ”patriarkat” och ”genus” trots att det är just sådant jag skriver om i min avhandling. När jag har hållit föreläsningar händer det ibland att män (aldrig kvinnor) avbryter med en ”fråga” som börjar med ”men är det inte så att”. Det finns också forskning som visar hur kvinnor avbryts betydligt oftare än män, hur män får och tar med taltid och hur mäns taltid är förlagd till bättre tidpunkter än kvinnors (se här för exempel). Och jag ska inte säga att de inte existerar, men jag har hittills inte träffat en enda kvinna inom akademia som inte vid något tillfälle känt av mansplaining. Det är ett verkligt fenomen och för oss kvinnor som råkar ut för det är det ett problem. Att män inte ser det som ett problem, eller upplever det som ett problem oberoende av könsaspekten säger egentligen bara mer om hur mansplaining fungerar.

Så varför ska det heta mansplaining och inte twatsplaining? För att inbyggt i fenomenet att män förklarar för kvinnor finns en hel radda aspekter som är beroende av kön.

* Kvinnor socialiseras in i tystnad och mottagande, att vara lyssnande och förstående. Män socialiseras in i att ta plats.

* Män uppfattas i större utsträckning som experter, både av sig själva och av andra, och omgivningen tar deras ord på större allvar. Om en man och en kvinna har lika meriter bedöms han ändå som mer kompetent.

* Kvinnor som kritiserar eller säger emot ses ofta som svåra och med begränsad förmåga att arbeta i ett team. Att ge svar på tal när någon, till exempel på en föreläsning, mansplainar kan därför reflektera mer negativt på kvinnan som svarar än på mannen som mansplainar.

Mansplaining är därmed något som är oerhört svårt att försvara sig emot.

Och så är det det eviga problemet att somliga män verkar helt oförmögna att acceptera att kvinnor kollektivt samlar sina erfarenheter och benämner dem med något som insinuerar att erfarenheterna har kommit av mindre trevliga interaktioner med män. Att män kan ta illa vid sig av att skuldbeläggas. Jag gillar inte kollektiv skuldbeläggning, nej, och det är inte alla mäns fel, nej, men om män istället för att gå helt bat shit crazy och börja förklara varför mansplaining är en dålig term (oh, the irony) skulle kunna ta ett steg tillbaka och fundera över sin del i det hela så vore det väldigt uppskattat. Det  är nämligen väldigt enkelt. Lyssna istället för förklara. Reflektera istället för försvara. Och sluta avfärda kvinnors erfarenheter som mindre värda.

Från Academic Men Explain Things to Me