Etikett: Men det finns ju ingen manlig norm det är bara kvinnor som tror det

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Representationen och svenskheten

Charlotte4 kommentarer

Det här med representation är jätteviktigt. Vem som får tala och på vilken arena. Vem som syns och i vilket ljus. Allt det är sådant som påverkar, både direkt och indirekt, hur vi uppfattar vårt samhälle och hur vi skapar normer – en upplevelse av det ”normala”. När kvinnor började tillåtas på universiteten i slutet av 1800-talet var de långt ifrån normen. Så långt att en av de första kvinnorna vid Lunds universitet, Anna Herrlin (f. Björkegren), beskrev sin tid vid universitetet 1887-1890 så här:

”På de föreläsningar, som jag bevistade, var jag alltid ensam flicka, tilltalade ingen och blev av ingen tilltalad.”

Utanförskapet som Anna beskriver är kanske i viss mån upprätthållet även av henne själv – hon tilltalar ju inte heller någon – men det var framförallt en förutsättning för att hon ens skulle tillåtas. Hon är med, men inte på samma premisser som de manliga studenterna. På dagens svenska universitet finns det förvisso dokumenterad diskriminering mot kvinnliga akademiker, men representationen ser helt annorlunda ut bland studenterna. Det är inte längre uppseendeväckande att en kvinnlig student ställer en fråga. Och när något inte längre är uppseendeväckande har det normaliserats och blivit betydligt enklare för fler att göra. Att vara Anna – den enda och ständigt övervakade kvinnan – och ställa en fråga på en föreläsning för bara drygt 100 år sedan var otänkbart. Att vara en Anna – en av många kvinnor – och ställa en fråga på en föreläsning i dag är helt i sin ordning.

Att representation är viktigt råder det inga som helst tvivel om. Att det dessutom fortfarande finns massor att göra på det området råder det inte heller några tvivel om.

Men någonstans måste man också börja ge folk lite cred för vad de faktiskt gör – även om man alltid kan göra mer. Karin ”Kakan” Hermansson är förbannad över Sveriges Radios urval av sommarpratare till det mycket populära programmet Sommar i P1. Hon tycker att det är på tok för många vita pratare och att man misslyckats med mångfalden. I sin egen blogg förklarar hon det så här:

”Men vi har oskrivna lagar och normer som fyller vårt samhälle. Vem som har en berättelse som anses vara värd att lyssna på är en sådan norm. Ofta är det den vite, heterosexuelle cis-mannen som har just den berättelsen, och alla lyssnar, både kvinnor och män.”

Så långt håller jag helt med. Som genushistoriker är just det där med vems berättelse som berättas förstås intressant. Men bland sommarpratarna finns Timbuktu som kommer att tala om hur han, trots att han är född och uppvuxen i Sverige, var tvungen att visa upp sitt svenska pass i riksdagen. Där finns fotokonstnären Nathalia Edenmont som är född i dåvarande Sovjetunionen och kom till Sverige som flykting men också överläkare Simon Kyaga vars far är från Tibet, Anders Bárány vars farfar var från Österrike-Ungern, Morton Narrowe som är född i USA men verksam som rabbin i Stockholm. Musikern Edda Magnasons pappa är från Island, dramatikern Athena Farrokhzad är från Teheran, DJn Steve Angellos pappa är från Grekland och listan kan göras betydligt längre. Massor av otroligt intressanta svenska röster med rötter och inspiration från långt bortom Sveriges geografiska gränser.

När Kakan kommenterar att

”Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här”

känns det onekligen som om hon dömer efter utseendet. Hudfärgen får avgöra berättelsens värde, fast liksom åt andra hållet. För faktum är dock att även flera av dem som till utseendet ser ”pursvenska” ut, som till exempel Bi Puranen, planerar att tala om ämnen som berör problemen med representativitet och vithet. Bi tänker tala om ”människans lott och själens obotliga ensamhet, särskilt i Centralafrika och de kaukasiska före detta Sovjetrepublikerna”. Och vad har hon för kompetens att göra det som sitter där och är vit och har en krans håret, vavava? Hon är forskare och generalsekreterare för World Values Survey – världens mest omfattande medborgarundersökning som undersöker människors värderingar och uppfattningar.

Bi Puranen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Bi Puranen, bild härifrån.

Men representation handlar förstås inte bara om etnicitet utan också om att ge utrymme åt andra som inte uppfyller normen av att vara vit, cis-man. Helene Ripa är kvinna och elitidrottare med benprotes. Agnes Wold är kvinna, professor och dessutom den som påvisade den utbredda diskrimineringen mot kvinnor inom akademin. Kakan själv är kvinna och HBTQ. Det är bredd på ålder, funktionalitet, sexualitet, kön. Allt. Om något så borde vi hylla mångfalden bland sommarpratarna.

Kakan vänder sig också mot själva svenskheten i när sommarpratarna presenterades. Det

”kändes lite nationalistiskt med kransarna i håret och allsången och allting. […] Vem känner att DETTA är Sverige egentligen?”

Jag. Jag känner att just det där är det allra bästa av Sverige. Jag älskar krans i håret och när en hatkärlek till allsång. Det är svenskt och jag vill värna om det. Problemet är nämligen inte traditionerna i sig, utan exkluderandet. När man säger att krans i håret får man bara ha om man är blond och blåögd. Med i allsången får man bara sjunga om man har svenska som modersmål. DET är problemet, inte att svenskar av alla färger hoppar Små grodorna runt midsommarstången.

”Sexismen och rasismen är på topp i samhället [och] ändå reagerar inte gemene person på det akuta sätt som alla borde reagera på”

säger Kakan. Men nej. Visst blåser det otroligt obehagliga fascistiska vindar över Europa, visst finns det rasistiska strukturer även i Sverige och visst är det saker som vi alla borde reagera på. Men sexism och rasism har aldrig förr varit så begränsade, så avskydda, så välbevakade som nu. 100 år har förflutit sedan Anna inte fick tala på universitetet för att hon var kvinna. Vi har kommit oerhört långt sedan dess. Vill vi fortsätta komma framåt måste vi förvisso fortsätta diskutera, men det måste ske med verklighetsförankring. Man kan inte alltid kräva mer av dem som redan gör, och man kan inte alltid hänvisa till att diskriminerande strukturer är som starkast just nu. Det är inte steg framåt utan bakåt.

Kuriosa: Anna Herrlin sorterar under sin man i uppslagsverk. På tal om representativitet och normer.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnornas makthistoria

Charlotte7 kommentarer

I dag formligen bubblar min Facebook-feed av glada tillrop med anledning av en debattartikel i DN. Den handlar om den föråldrade synen på historia som framförallt skolans historieböcker sprider, och om hur historien är full av kvinnor med makt om man bara låter bli att tro på myten om mannens excellens. Ja, allt det där är ju saker som den trogna bloggläsaren redan vet. Ni läste säkert DN:s artikel, nickade förnöjt och bah ”jojo, det där är ju precis vad Charlotte brukar säga”.

På många vis är debattartikeln nära relaterad till vad jag skrev i går, om den manliga normen. Det handlar om förutfattade meningar om vad som är viktigt och vem som har gjort det. För det finns fortfarande folk i dag (inte bland historikerna, men bland internetdebattörerna) som på fullaste allvar menar att anledningen till att kvinnor inte är med i historieböckerna är att kvinnor inte har gjort något av historiskt värde. Detta med ungefär samma logik som man hävdar att det inte finns kompetenta kvinnor till styrelseposter eller kvinnliga experter att uttala sig i media. (En blindhet som i vår tid lade grunden för till exempel Rättviseförmedlingen.) Det finns någonting så oerhört förmätet i att att luta sig tillbaka och svälja ”the master narrative” utan att ifrågasätta att hälften av jordens befolkning endast på grund av sitt kön inte har bidragit till samhällsutvecklingen. Alltså. Va.

Nej. Det här är ett ämne som måste lyftas fram igen och igen och igen. Om hundra år ska inte fördelningen av utrymme för viktiga män och viktiga kvinnor vara lika sned som den är nu, och har varit de senaste hundra åren. För en synnerligen illustrativ bild hänvisar jag till ett inlägg jag skrev för ett och halvt år sedan. Här. Det är fortfarande väldigt aktuellt.

Och så bara för att jag inte kan låta bli att vara petig: Jag gillar INTE DN:s rubrik på debattartikeln, ”det var kvinnor som styrde”. Det var förstås inte bara kvinnor som styrde, på samma sätt som det inte var bara män som styrde. Hela poängen är väl att det var betydligt mer komplext än så. Dessutom står det i faktarutan att kvinnan var omyndig, vilket är en sanning med modifikation. Kvinnor under medeltiden var inte omyndiga, åtminstone inte i ordets nutida bemärkelse.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den manliga normen och jämställdheten

Charlotte9 kommentarer

I en kort beskrivning av anglo-amerikansk feminism (citerad av Kuhn och Schutte i introduktionen till  Time, Space and Women’s Lives in Early Modern Europe 2001, xvii ) slog Karen M. Offen huvudet på spiken när hon framhöll att den jämställdhet som eftersträvas underförstått antar den medelålders mannen som norm. I dag, drygt 20 år senare, skulle jag vilja påstå att det fortfarande är det största problemet när man talar om jämställdhet, att man definierar den i termer av att kvinnor ska ha samma rätt som män att leva upp till den manliga normen.

Många av de karikatyrer som gjordes över suffragetterna, som var själva motståndet mot kvinnorörelsen, visar män i kvinnors positioner. När kvinnan ger sig ut ur hushållet måste mannen passa barnen och diska.

Med facit i hand vet vi att det inte alls var det här som kvinnorörelsen ledde till. Inte ens i dagens välfärds-Norden med år av betald föräldraledighet är män hemma med barnen i särskilt stor utsträckning. I Finland är det till exempel  bara 6% av föräldraledigheten som tas ut av fäder. Nej, det som hände när kvinnorna började komma ut i arbetslivet var att de sysslor som kvinnor tidigare hade utfört lyftes ut från hushållet och numer utförs av andra yrkesarbetande kvinnor i barndagvården. Poängen är förstås att det fortfarande, trots att det numer är ett (förvisso under)betalt yrke, är kvinnor som sköter barnen. Och jo, det finns många som arbetar för att fler fäder ska vara hemma med sina barn, men det är nästan uteslutande i jämställdhetssyfte med kvinnorna i fokus – för att kvinnorna ska kunna vara utanför hushållet. För att kvinnorna ska kunna leva upp till den manliga normen.

Det stora problemet, som jag ser det, är att det kvinnligt kodade fortsätter att ha lägre status. Mannen fortsätter att vara normen så länge vi räknar jämställdhet i kvinnor i bolagsstyrelser, lönenivåer och arbetade minuter. Glastaket som måste krossas har aldrig gällt män. Varför? För att vi inte har fört fram mäns inträde i kvinnliga domäner som en lika brännande fråga trots att det bevisligen är betydligt färre män som är hemma med barnen än vad det är kvinnor i bolagsstyrelser (Sverige är det ungefär lika stor procent, dryga 20.). Och nej, jag tycker absolut inte att lönenivåer och kvinnor i styrelser inte skulle vara oerhört viktiga frågor – för det är de – men de löser inte alla problem.

Ju mer historia jag läser (och det har ju blivit ganska mycket vid det här laget) desto tydligare ser jag hur utvecklingen av samhället inte alls står och faller med det som kodats som manligt. För samhällets skull, för välfärden, är det nämligen de  typiskt kvinnliga domänerna som är de viktigaste: åldringsvården, barndagvården, vården i största allmänhet – det är aspekter som måste fungera. Tekniska landvinningar, geografiska dito, politiska utspel och månflygningar är vad som får det största utrymme i historieböckerna och vad som traditionellt klassats som samhällsbyggande. Men så här: de är inte samhällsbärande. För drygt 100 år sedan ställde man sig den här frågan:

Svaret vet vi i dag. Alla bär nämligen byxor. Till detta kan läggas Danske Bank fullkomligt bisarra reklamkampanj ”A new normal”. Det nya normala är att kvinnor tillåts in i den manliga normen. (I själva verket är det exakt samma struktur som jag ser i mina medeltidskällor med samma procentuella deltagarnivå. Kvinnor kan delta bland alla män, men de gör det tillsammans med barnen.)

Vi är ganska långt ifrån suffragettemotståndarnas mardröm:

Det blev ingen hemma när kvinnorna lämnade hushållet. Kvinnogörat har inte flyttats på männen, utan på andra kvinnor, och det är fortfarande låg status och dåligt betalt. Inte för att det inte skulle vara ett fundament i vårt samhälle, utan för att det är kvinnligt kodat. Samma gamla norm.

Vardagslivet

Att vara mer än bara kvinna

Charlotte62 kommentarer

Jag vet att könsidentitet är viktigt. Ja. Jag vet det. Men könet är bara en liten del av den identitet som utgör en person. Det är en av många anledningar till varför jag tycker att genus är viktigt – för att alla de där aspekterna av en person som inte är könsidentitet också ska få avgöra vem man blir. Och ofta talas det om hur stereotypen är mycket snävare för män. Kvinnor kan ha byxor, män kan inte ha kjol och så vidare. Jag ser också att mansrollen är snäv och det är klart att det inte är en tävling om vem som har det jobbigast nedtryckt i sin stereotyp, men när man ser bortom attribut i form av kläder och sånt, och börjar tala om färdigheter är det som om kvinnor alltid måste representera alla kvinnor. Där är kvinnorollen väldigt, väldigt snäv och varje kvinna som misslyckas liksom bevisar att kvinnor inte är lämpade.

Dataspelsutvecklaren Mikki har skrivit en fantastiskt bra bloggpost om vad som hände när dataspelsutvecklaren Zoe skapade ett spel om depression och fick en fullkomligt absurd massa hat och hot över sig. Varför? För att hon är kvinna.

”There are people who will say that the audience is tough on guys, too. And there’s some truth to that, but that’s really a distortion of the facts. To believe that, you have to be willfully ignorant of the difference in context. Yeah, I get a hard time sometimes — gamers are a passionate, ornery, and opinionated lot — but the difference is, I don’t have to justify myself the way women do. Nobody’s going to question if it’s all right for me to work in games. If I make a game, that’s just a game. It’s not treated as proof of why men should or shouldn’t be making games. Nobody thinks it’s objectionable that a man would make a game.”

Hennes kompetens ifrågasattes, men inte på basis av kvaliteten på hennes arbete utan på basis av att kvinnor inte borde göra dataspel. Hon är inte sig själv, sin egen person. Hon är bara kvinna – en representant för sitt kön utan berättigande. Och hon är långt ifrån den enda som råkat illa ut. När Anita Sarkeesian sökte anslag via Kickstarter för att göra en video om könsroller i dataspel gjorde en gamer vid namn Ben Spurr ett enkelt spel med en bild av Sarkeesian som går ut på att slå henne blodig. För att bevisa att det inte alls finns några könsspecifika problem för kvinnor inom spelvärlden. Och jag säger absolut inte att det skulle vara alla män, eller ens de flesta män, inom spelindustrin som beter sig så här, men de som gör det är väldigt högljudda. Vad de säger är att spelindustrin är männens område. Varje kvinna som kommer dit är en representant för alla kvinnor istället för en individ på lika villkor.

Men spelindustrin är inte det enda området där kvinnor inte tillåts vara mer än kvinnor. En kvinna med makt är alltid en kvinna med makt, inte bara en individ med makt. Och dessutom bedöms de ofta hårdare, för det finns alltid folk som menar att de bara har kommit dit till toppen för att någon tyckte synd om dem eller för att de har legat med rätt personer. En kvinna med makt är alltid lite suspekt och det är något i det här med att hon är kvinna som gjort att hon nått dit hon nått. Här i Finland finns ett uppmärksammat mobbningsfall inom Bil- och transportfacket AKT, där den förre ordföranden Timo Räty anklagades för att ha mobbat kommunikationschef Hilkka Ahde. Rätys advokat menar att det hela rör sig om konspirationer från Ahdes sida, för att spela ut Räty från ordförandeposten. Att Ahde begär 40.000 euro i skadestånd ser han som att det ”avslöjar något om hennes verksamhet” för hon har ”inga gränser, ingen anständighet”. Som historiker skakar jag matt på huvudet. Det är nämligen ganska exakt vad som brukar sägas om kvinnor med makt genom historien. Vad har hennes anständighet med saken att göra? Och hade det låtit likadant om det vore en man? Och varför lyfts det fram som en faktor som säger något om hennes kompetens och personlighet att hon begär en hög summa i skadestånd (eller alltså, om det hon säger är sant är det inte så stor summa)?

Det är ungefär samma tendenser som förekommer när det gäller sexuellt våld mot kvinnor, då det ofta låter som att ”kvinnor vill ha det så” eller ”hon skulle inte ha haft de kläderna/tagit den vägen/druckit den sista drinken/lämnat sitt hem” och så vidare. Vad man säger är att det är männens område, och om man som kvinna ger sig in där så måste man tåla reglerna. En av de reglerna är att man själv måste ta ansvar för att inte vara så attraktiv att man blir utsatt för brott.

Och den kvinna som vill bli tagen på allvar får inte ha urringat, inte tajt, inte för stort, inte för smått, inte för kort, inte för långt, inte för snyggt och inte för fult. Sådana kvinnor kan man nämligen inte ta på allvar och då får kvinnorna skylla sig själva. Allt detta är förklaringar som emellanåt dyker när kvinnor nekas anslag och anställningar, eller helt enkelt när de bara känner att ingen lyssnar på dem utan talar till deras boobs istället. Ibland känns det nästan som att allvarlig konversation också är männens område och att den kvinna som ger sig in där måste följa särskilda regler, som tyvärr är så många och godtyckliga att det inte går att lyckas utan att förarga någon och få ett ”typiskt kvinnor” efter sig.

I min Facebook-feed dyker så följande bild upp, som grädden på moset:

Grov översättning: När jag hade ärenden i staden blev jag verkligt illa till mods när jag såg familjemödrar sittande med en kaffekopp. Jag tänker mig att ett rent hem för barnen vore julens sanna evangelium, och inte städas hemmet från ett café. – Sann man

Listan på områden som av en del män ses som männens egna och där kvinnor ska anpassa sig kan göras väldigt lång. Det är delvis det här som kallas för den manliga normen. Det finns författare och kvinnliga författare, politiker och kvinnliga politiker, fotboll och damfotboll. Och så finns det män som tycker att en kvinna inte ska få sitta och ta en kaffe. Grejen är att jag inte tror att män i allmänhet har något emot att kvinnor skriver böcker, är politiker, utvecklar spel, har makt eller tar en kaffe, eller att män i allmänhet tycker att det är något märkligt med det i dagens samhälle. Det borde det ju heller inte vara. Men den högljudda skara som på något underligt vis har timtal att lägga på internetkommentarer, och de små obetänksamma kommentarerna face to face, gör det till ett jätteprojekt att vara kvinna och något annat än bara kön. Det kan handla om så enkla saker som när jag konstant måste ta metadiskussionen om feminism, för att jag är kvinna och genushistoriker. Eller som när en kollega efter ett föredrag får höra hur trevligt det är med vackra kvinnliga akademiker. Eller när så mycket av mitt liv och min tid går åt till att göra anpassningar till att jag är kvinna och inte kan röra mig som jag vill, säga vad jag vill, vara vad jag vill, för att om och när något händer är det alltid mitt eget fel. De män som tycker att kvinnor bara är kvinnor är få, med de män som låter dem hållas är många. Jag förstår hur det kan vara svårt att se de här problemen om man inte själv någonsin stött på dem, och jag tycker inte att man kan förvänta sig att allas sexismdetektor ska gå av för minsta lilla, men jag skulle önska att fler kunde lära sig att se det. För när man väl har börjat se det kan man inte så att säga o-se det igen, och då börjar det bli svårt att berättiga för sig själv att inte  säga ifrån. Kanske inte alltid. Kanske inte varje gång. Men ibland. Och det tycker jag är en väldigt bra start.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på misandrin

Charlotte2 kommentarer

Jag fick en kommentar med en länk på mitt inlägg om att det inte finns strukturellt, socialt accepterat manshat. Länken är till en artikel på SvDs kultursidor som grundar sig på en bok av sociolog Cristoph Kucklick – Das unmoralische Geschlecht (ung. Det omoraliska könet). Och jag ska säga direkt att jag inte har läst Kucklicks bok och därför inte vet hur väl artikelförfattaren (Håkan Lindgren) återger vad Kucklick faktiskt står för. Lindgren menar dock att ”Kucklick har […] hittat något som, om han har rätt, gör att vi behöver skriva om de senaste 200 årens historia en aning”.

Så vad är det då Kucklick har hittat? En uppsjö negativa uttalanden om män, gjorda av stora tänkare alltsedan 1700-talets slut. Och det finns många. Kucklick hade säkert kunnat spendera halva sin karriär på att gräva fram fler. Men sedan gäller det hur uttalandena ska tolkas. Kanske ligger problemet nu i att jag bara läst artiklarna (det finns två), inte själva verket, men om det fanns en historisk kontextuell förankring i Kucklicks bok lyser den med sin frånvaro i Lindgrens artikel.

Så vad är då en historisk kontextuell förankring? Jo, det är att se människor som barn av sin tid, och fenomen som delar av en viss tid och plats. För att förstå dessa negativa uttalanden om män måste man också förstå tiden i vilka de gjordes. Kucklick menar, enligt Lindgren, att samhället haft ett problem med män alltsedan moderniteten kom och att detta inte har någon motsvarighet i historien. Enligt detta var det ett ”intellektuellt patriarkat” i form av exempelvis Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel som ”formulerade den nya manlighetskritiken”.

Redan här tycker jag att det borde ringa några klockor, för vad har Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel gemensamt? Jo, de är män. Ändå ska de ”på kort tid” byggt ”upp en konsensus om att mannen är mänsklighetens fiende”. Så om vi går tillbaka till början av 1800-talet och ser på hur samhället såg ut förstår vi mer av hur mannen som mänsklighetens fiende ska förstås. Modernismen och industrialismen innebar bland annat att städerna fylldes av fattiga i sällan skådat antal och vi närmar oss klasskamper och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med modernismen och 1700-talets vetenskapliga utveckling kom också viljan att strukturera samhället och att sortera in människorna i liknande system som Linné gjort för växterna. Vi får Darwin, rasbiologi och kriminologi. Samtidigt har vi också kolonialism och en enorm debatt om slaveri i USA. I den här tiden föds tanken på de olika människoraserna (som ett vetenskapligt grundat fenomen) och på att man genom att mäta exempelvis näsor, pannor, ögon och så vidare kan avgöra hur en person är. Eftersom de fysiska uttrycken går i arv gör också personligheten det. En kriminell pappa ger alltså en kriminell son.

När detta intellektuella patriarkat således formulerar den nya manlighetskritiken så är det inte huvudsakligen mot män som skilda från kvinnor utan mot somliga män som skilda från andra män. När man i slutet av 1700-talet skrev ”all men are created equal” var det rättigheter för dessa olika typer av män som man talar om – även om man sedan på 1800-talet inte längre visar några tecken på att ens alla män skulle vara skapade som likar.Man var medveten om både klass- och rasskillnader och det är dessa skillnader man framhäver genom att exempelvis tala om barbariska män. Lindgren skriver:

”Det som hände, säger Kucklick, var att moderniteten placerade allt den avskydde hos sig själv i mannen. Är samhället grymt och nyckfullt, drivet av ett egenintresse som struntar i alla konsekvenser? Sådan är mannen! Mannens ”karaktär” blev en bekväm förklaring till en social omvandling som var svår att få grepp om.”

Jo, men denna manliga karaktär kom i en uppsjö olika varianter där det fanns den rationelle, vetenskapligt och litterärt bevandrade mannen som var det högsta idealet. Det faktum att alla tänkare som skrev om männens karaktär på den här tiden var män talar sitt tydliga språk. Det är män som diskuterar andra män i förhållande till män i en tid när exempelvis gifta kvinnor inte är myndiga, där kvinnor inte får ha yrken eller äga mark och där de första kvinnorna just under stora protester fått tillgång till högre utbildning. Det fanns tveklöst en väldigt nedlåtande syn på män, men den var grundad i klass och etnicitet – inte bara i kön – och den drevs av de män som satt på all makt. Därför är det fel att tala om strukturell, socialt accepterad misandri (alltså manshat) för det gällde inte alla män.

Men kvinnorna då? Även kvinnorna sorteras in i det samhällssystem som skapas men kvinnor fanns det i de flesta analyser bara en sort av. Dimensionen av klass och etnicitet som fanns för männen finns inte längre i kvinnobeskrivningarna. Därför får man också en beskrivning av kvinnan som godheten själv, som from och mild, av naturen. Lindgren skriver:

”Med giftermålet övergick alla rättigheter till mannen – men bara kvinnan hade rätt att bestämma om äktenskap ska ingås eller upplösas, eftersom äktenskap, enligt Fichte, bara borde ingås av kärlek, och bara kvinnan var förmögen att älska. I mannen ”finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift”, ansåg han.”

Det här kanske verkar nytänkande och bra för kvinnorna, men om vi läser det noga så ser vi att nyckelpunkten är kvinnans bestämmanderätt vad gäller att ingå äktenskap. Eftersom hon får bestämma om hon vill gifta sig är det sedan i sin ordning att alla rättigheter tillkom hennes make. Men redan kanonisk rätt tillskrev kvinnan rätten att säga sin åsikt innan hon gifte sig. Redan på medeltiden hade hon alltså den rätten – det var inte ett modernistiskt nytänkande. Det nya är att äktenskap ska ingås på grund av kärlek, och det är här som den nya vetenskapliga forskningen kommer in. Kvinnan är irrationell och kan känna irrationella känslor som kärlek (vilket förstås är positivt här). Könsdriften som mannen drivs av gör honom och kvinnan till väsensskilda. Och om vi ska vara petiga, vilket vi ska, så är det ungefär den samma indelningen som dagens evolutionspsykologer ger män och kvinnor. Kvinnor söker kärlek – män söker sex.

I del två av Lindgrens artikel, ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös”, landar vi i så många historielösa missförstånd att jag knappast hinner redan ut dem här. Ett citat om det klassiska att positionera sin forskning mot vad tilltänkta feminister har gjort och tyckt:

”Feminister som har studerat 1800-talskällor har missuppfattat vad de läst, säger [Kucklick]. De har haft sin maktanalys klar från början: männen ansåg sig själva totalt överlägsna och betraktade kvinnor som underlägsna på alla plan.”

Istället för att positionera sig mot feminister hade det varit mer relevant att diskutera vad historiker har sagt om 1800-talskällorna. Som en tanke bara.

Därefter kommer vi till den brinnande punkten: Lindgren menar att manskritiken kan ”samexistera med en övervärdering av mannen”. Jag håller fullkomligt med. Men vad är det då vi ser? Vad är Kucklicks citat uttryck för? Inte är det ett strukturellt socialt accepterat manshat i alla fall. Den diskussion som fördes inom 1800-talets intellektuella patriarkat var till för andra likasinnade. Det var inte böcker ämnade för bred läsning eller ens för en kvinnlig publik. Män satt fortfarande på all makt, så mycket av den rentav, att de kunde drista sig till att börja kritisera lägre former av manlighet. Vi ser också en romantisering av förhållandet mellan män och kvinnor (av en viss status och etnicitet) där kvinnor lyfts upp på piedestal, moderskapet hyllas, kvinnligheten ska skyddas. Det är ett särskiljande av könen och ett hyllande av vissa ideal som hör mycket nära samman med nationalismen. Då man inte såg skillnad på olika kvinnor (utan bara den vita, lite rikare kvinnan) talade man om kvinnan som varandes på ett visst sätt, medan man utgick från en myriad av olika sorters män och därför kunde värdera dem olika. Så snart vi ger plats för olika tolkningar av kvinnor och kvinnlighet – vilket äntligen börjar komma – kommer vi att se samma variation i synen på kvinnan också. Vad Lindgren tycker att han ser i att män får symbolisera allt problematiskt även i dagens diskurs är inte ett uttryck för misandri, utan ett uttryck för den manliga normen.

Lindgrens slutsats är att

”Patriarkatet är inte en ordning där mannen värderas högst – det är en ordning där mannen är fullständigt värdelös utom när han utövar makt genom hot och våld.”

Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, utom att det är en grov förenkling, frikopplad från historiska verkligheter och utan relevans för diskussioner av patriarkatet. I ett patriarkat värderas somliga män högre än andra män, främst utgående från ålder, men varje man är överordnad kvinnorna på samma nivå som han själv. Det har inte med filosofiska utläggningar om lynnen att göra, utan med fördelning av makt och resurser.

Kuriosa: Kvinnor kunde i allmänhet inte dömas för mord som vanliga brottslingar eftersom det inte låg i kvinnans natur att kunna mörda. Kvinnliga brottslingar tenderade därför till att klassas som psykiskt sjuka.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om makt och tolkningar, privilegier och företräden

Charlotte52 kommentarer

När man diskuterar genus och jämställdhet så finns det vissa modeord. Flera av dessa används inom forskningen, och då inte bara inom genusforskning, och har där hyggligt klara definitioner. När diskussionerna sedan går heta används dessa modeord inte som analytiska begrepp som kan hjälpa oss att förstå vad vi ser utan som motargument. Så jag tänkte att vi lite ytligt skulle gå igenom hur orden kan vara till hjälp och hur de istället blir någon sorts genusvariant av Godwin.

Tolkningsföreträde är när en viss grupp människor på grund av inneboende faktorer har större rätt att uttala sig i frågor än andra som saknar dessa faktorer. Till exempel har den som är homosexuell större rätt att uttala sig om hur det är att vara homosexuell än den som är heterosexuell. Väldigt enkelt. Tolkningsföreträde är dock inte en ensamrätt på att diskutera och innebär inte per definition att den som har faktorerna kan uttala sig på allas bekostnad.

Att ta sig tolkningsföreträde är heller inte samma sak som att säga sin åsikt. Att säga sin åsikt innebär förstås att man måste se skillnad på sin egen åsikt och fakta – vilket alltför många inte gör. När den som är heterosexuell säger att den tycker att homosexuella inte har det annorlunda än någon annan är det en åsikt. Även om personen skulle så att säga backa upp det med att alla polarna tycker samma sak är det fortfarande åsikt och inte fakta. Om homosexuella som deltar i diskussionen om hur homosexuella har det dessutom har en annan åsikt är den åsikten av större värde för de har tolkningsföreträde angående sin egen situation.

Åsikter är det tills det har gått igenom det vetenskapliga maskineriet, testats, jämförts, nyanserats och kommit ut på andra sidan som en syntes och därmed kan klassas som fakta. En sådan bit fakta som en del män vill ifrågasätta är att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Även i jämställdhetens förlovade land Sverige är det att betrakta som fakta. Makt brukar definieras som tillgång till kapital vilket kan användas enligt egen vilja. Kapitalet kan sedan vara ekonomiskt, socialt, politiskt och så vidare. Så länge kvinnor som grupp har en lön som är 17% mindre än männens lön har män som grupp ett ekonomiskt kapital som ger makt i form av köpkraft och status som kvinnor inte har i samma utsträckning. Forskning pekar också på att män (främst genom arbetslivet) har större nätverk än kvinnor, vilket ger män ett socialt kapital och makt som kvinnor inte har i samma utsträckning. Vad gäller politisk makt närmar vi oss en hyggligt jämn fördelning av poster mellan män och kvinnor, men det är fortfarande (2011) exempelvis bara 3% av styrelseordförandena i börsföretag som är kvinnor. Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp har ingenting att göra med varför det ser ut som det gör utan är ett generaliserande konstaterande kring fakta om maktfördelning.

Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp betyder förstås inte att alla män har mer makt än alla kvinnor och ska heller inte användas som ett argument för det. Makt är nämligen beroende av otroligt många fler faktorer än kön. Klass, etnicitet och ålder är faktorer som i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ofta spelar större roll än kön när det gäller vem som i praktiken har makt (alltså när man inte tittar på hela befolkning i en jämförelse mellan bara män och kvinnor). Patriarkala strukturer, vilka ofta används för att påvisa kvinnors underordning, premierar äldre män. I en patriarkal struktur är således även yngre män (särskilt ogifta) underordnade, även om man skulle kunna argumentera för en nyansskillnad. När somliga kvinnor talar om att kvinnor har tolkningsföreträde beträffande allt som kan hänföras till patriarkala strukturer gör man det stora misstaget att tro att makt i en patriarkal struktur bara handlar om kön, vilket det kan betraktas som fakta att det inte gör. Minst lika viktiga röster har i så fall unga män.

Makt kan sägas medföra en sorts privilegium. Vill man generalisera skulle man alltså kunna säga att män som grupp är mer privilegierade än kvinnor än kvinnor som grupp, men om man på riktigt är intresserad av att diskutera samhällsfrågor är det en minst sagt knepig utgångspunkt. Privilegier, till skillnad från makt, är nämligen långt ifrån lika enkla att påvisa. Privilegier är fördelar man får, men de behöver inte vara tydliga eller ens medvetna. Precis som med makt spelar dessutom ålder, klass och etnicitet en stor roll. John Scalzi har gjort den bästa beskrivningen någonsin genom att jämföra det med ett rollspel, där ”straight, white male” är den enklaste inställningen. Du startar med egenskaper som gör spelet enklare, låser upp nivåer snabbare, ger dig fler experience points och så vidare. Sedan kan du förstås ha fått en helt sjukt svår bana och då är spelet inte en dans på rosor ändå, men jämfört med om du börjat med ”homosexual, coloured male” så är det enklare.

Däremot finns det förstås särskilda situationer när det är till fördel att vara kvinna. Om man behöver hjälp med något till exempel. Privilegier hör inte nödvändigtvis ihop med oss som personer utan med föreställningen om oss. Att jag får lättare hjälp än en random man är på grund av könsspecifika stereotyper, inte för att jag är mer värd hjälp än andra, att jag är svagare, sämre eller mer inkompetent. Eftersom privilegierna uppkommer i kontakten med samhället är det inte säkert att man, om man inte lär sig att uppmärksamma dem, ser sina egna privilegier eftersom man inte behöver göra mer än vara sig själv för att det ska blir en kedjereaktion av fördelar. Inte heller är privilegier i allmänhet någonting som man bett om eller arbetar för – de så att säga bara händer. Därför är det också av största vikt att man (som i kvinnor och män) funderar över sina egna privilegier och över om man har vad man har för att man arbetat för det eller för att ens egna privilegier har trumfat någon annans. Därefter ska man ta ett steg tillbaka och dela med sig.

Så här kommer en liten checklista:
* Hävda inte tolkningsföreträde som ett sätt att få tyst på andra
* Lägg inte fram din åsikt som fakta
* Acceptera att andras åsikter kan vara lika rätt som dina egna
* Kom ihåg skillnaden på fakta (vilket är ett resultat) och den myriad av orsaker som kan ligga bakom
* En patriarkal struktur kan aldrig vara en aktör och därmed inte orsaka något
* Att du är född med vissa privilegier betyder inte att du är en dålig människa utan rätt att må dåligt och misslyckas och dessutom få hjälp för det
* Om du är kvinna; förutsätt inte att du är underordnad
* Om du är man; bekräfta inte kvinnors känsla av underordning genom att diskutera som en rövhatt
* Om du är katt; ge någon slags varningssignal innan du biter när du just ville bli klappad

Frågor på det?

Kulturkrockar

Om gråzoner, icke-patriarkat och att finna sig själv i jämställdhetsdebatten

Charlotte13 kommentarer

När jag först började blogga och tog mig an några genusfrågor så var det med utgångspunkten att dagens svenska feminism är på tok för enkelspårig och för begränsande. För många av de drivande rösterna handlar det om kvinnofrågor, snarare än jämställdhetsfrågor, och kvinnors konstanta underordning är den allestädes närvarande röda tråden. Männens perspektiv ses inte som lika viktigt och det förklaras bland annat med att vita heteromän är på toppen. Det är bara de ”drabbades” perspektiv som är viktigt och där ingår aldrig de där männen. Det var det här jag ville positionera mig emot. Det var det här som gjorde att jag inte kunde kalla mig feminist.

Men det tog inte lång tid förrän jag insåg att det inte finns någon gråzon utan att jämställdhetsdebatt endast handlar om att välja sida. Är det mest synd om män eller mest synd om kvinnor? Vem är mest drabbad? Och båda sidor försöker slingra sig med att det inte handlar om vem det är mest synd om – det är ju ingen tävling liksom – samtidigt som de lassar skit över motståndarsidan. Så första gången jag skrev något om genus blev jag kallad feminist. Och andra gången. Och tredje gången. Inte ens när jag säger att jag inte vill kalla mig feminist kan jag slippa, utan får jag höra att jag tydligen inte ens fattar själv vad jag är. Och här har vi på något vis en del av kärnan i problemet; att diskutera genus och jämställdhet i dag är inte att definiera sin egen ståndpunkt utan att kategorisera tilltänkta motståndare – ofta baserat på kön. ”Han är jämställdist och tycker alltså så här”. ”Hon är feminist och tycker alltså så här.”

Hannah skrev förra veckan om hur hon saknar Pelle Billing (don’t we all?!) för att han var med och skapade den där gråzonen, och jag kan inte annat än hålla med. Jag tillbringar mer tid med att försvara mig mot folk som menar att jag är feminist och därför ska ställas till svars för vad alla feminister någonsin sagt och gjort, än vad jag gör med att förklara och diskutera min egen syn på genus och jämställdhet. Mer tid med att förklara varför alla argument för att kvinnor ibland förfördelas inte är apex fallacy och härskartekniker än på att tala om vad man skulle kunna göra åt det. Mer tid på att visa hur män inte alltid betraktats som förbrukningsvaror och women are wonderful istället för att diskutera och lyfta fram mäns verkliga problem i dagens samhälle.

Och hela tiden känner jag hur jag får svårare och svårare att hålla mig i gråzonen, svårare och svårare att bemöta varje ny man (för med få undantag är det män) som kommer hit med samma gamla tradiga argument och utgångspunkten att jag är feminist, med respekt och öppenhet. För jag vill inte vara en sån där som förutsätter att en man som kommer hit och kritiserar vad jag skriver är en jämställdist med ett predestinerat paket färdiga åsikter och argument. Men det börjar bli svårt. Man behöver ju inte vara något geni för att se ett visst mönster liksom.

Jag vet inte om de där som hojtar om mäns rättigheter ens förstår själva vad de gör för skada. Som när man diskuterar kvinnors sexuella makt. Vad som vore relevant att diskutera är hur det påverkar jämställdheten att vissa kvinnor spelar på sin sexualitet för att få fördelar, hur det är att vara man och den som alltid ska uppvakta, bli ratad, tåla spelet, hur många män känner att de inte kan påverka, om frustration och svårtolkade signaler. Istället för att diskutera dessa väldigt intressanta och relevanta aspekter vill man diskutera kvinnors sexuella makt utgående från att det är en medfödd egenskap, vetenskapligt bevisad och avgörande faktor för samspelet mellan könen – inget av detta finns det alltså bevis för. Och återigen finns jag mig själv försvara istället för lära, argumentera istället för diskutera, för jag ges ingen annan möjlighet. Utgångspunkten att de kommer med fakta och att jag alltså, helt logiskt, kommer med feministpropaganda är så långt ifrån verkligheten att det inte blir en gråzon utan en avgrund.

Det här är så fruktansvärt synd, för jag tycker fortfarande att det finns en mängd problem med den generella feministiska synen, och då framförallt utgångspunkten i kvinnans underordning. En av de mest intressanta sakerna som vi i dagens jämställdhetsdebatt borde fråga oss är huruvida dagens Sverige är ett patriarkat. Jag anser inte det, som ni säkert vet, för om vi ser dagens Sverige som ett patriarkat, där kvinnor är med överallt, hur ser då en samhällsordning som inte är patriarkal ut? Och om dagens Sverige är ett patriarkat, vad säger det om det historiska Sverige och de senaste 100 årens utveckling? Vad säger det om nutida Iran, Indien, Japan? Det är frågor som jag tycker vore väldigt viktiga att diskutera.

Grejen är att det inte är antingen eller, svart eller vitt. Att vi inte skulle ha patriarkat nu längre betyder alltså inte att det inte finns rester av ett ovedersägligt patriarkalt förflutet, med mannen som försörjaren, kvinnan som den vårdande, med heteronormativetet, sneda värderingar av samhällsinsatser och mannen som norm. Det, i sin tur, betyder inte att man inte kan diskutera mäns utsatthet, mäns rättigheter (bland annat som föräldrar) och ta mäns upplevelser på allvar eller att kvinnors problem skulle vara mera berättigade. Ja, och det betyder förstås inte att man inte ska ta kvinnors bekymmer på allvar heller, att man måste välja sida. Där någonstans landar jag. Tillbaka där jag började för snart två år sedan. Problem ska tas på allvar oavsett vilket kön som utsätts mest och den där gråzonen måste få liv.

Kuriosa: Sedan kan vi kalla den regnbågszonen.

Nyhetsplock · Vardagslivet

I dag borde alla läsa…

Charlotte20 kommentarer

… Marias helt lysande text om sexuell makt.

I svensk medeltidsforskning är det välkänt att kvinnor kunde äga jord och att jord var den absolut viktigaste maktskapande faktorn. Men så länge kvinnor inte själva hade bestämmanderätt över hur jorden skulle förvaltas skapade jorden inte makt för dem. Det samma kan sägas gälla sexuell makt; kan kvinnan inte fritt förfoga över sin egen sexualitet ger den inte makt. Max beskriver det i en något drastiskt jämförelse:

”I ett samhälle där Coop-handlare kan gå ut i gatan med färdigpackade kassar, stoppa upp dem i underlivet på passerande, ta de pengar de anser sig ha rätt till och tafsa dem lite på brösten innan de lämnar ”kunden” gråtande på gatan har konsumenten ingen makt. Oavsett vilka tillgångar man har.”

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När vi ändå pratar om det där med kvinnor och arbete

Charlotte4 kommentarer

Den här bannern säger en hel del om hur kvinnor arbetar i dag, och om vilka skillnader som finns.

En del skillnader finns förstås delvis för att kvinnor själva väljer att ha det så. Många kvinnor kanske exempelvis vill arbeta deltid, och då ska de förstås inte klandras. Däremot kan det vara värt att fråga sig varför så många kvinnor i så fall vill arbeta deltid, och inte minst vad det gör för männens chans att dra ner på sina arbetstimmar, med kvinnors pension och med kvinnors beroende av ekonomiskt stöd.

Och så är det värt att titta extra på det där med styrelseposter. I Sverige sitter det alltså kvinnor på 22% av styrelseposterna. Jag vet inte exakt hur uträkningen har gjorts, men jag gissar att det är alla olika sorters styrelseposter ihopslagna som ger den procenten. Den är låg, och det är något som bör problematiseras. För det verkar finnas någon sorts utbredd uppfattning om att kvinnor inte når till chefspositioner för att kvinnor rent generellt inte vill bli chefer, för att kvinnor inte är lika framåt som män. Att skillnaden ligger i kvinnors respektive mäns inställning till chefspositionen. Men faktum är att kvinnor är hyggligt väl representerade som chefer när vi rör oss på en mellanchefsnivå. I USA är hälften av alla managers kvinnor. Men när det rör de allra högsta positionerna, som chairman, CEO, COO och så vidare, ligger kvinnors andel på endast 7%. Liknande tendenser finns i de nordiska länderna.

De här siffrorna kan inte förklaras med att kvinnor inte vill bli chefer (de är ju redan chefer på en lägre nivå), att kvinnor inte satsar på karriär (de har ju redan nått långt) eller att det skulle finnas ett underskott på kvalificerade kvinnor. Det forskning istället visar är att det rör sig om direkt eller indirekt diskriminering, där framförallt familjen spelar en stor roll. För kvinnor i karriären kanske inte ens själva vill prioritera familjen, men inskrivet i den kvinnliga rollen finns likväl hotet om mammaledighet, om VAB-dagar, om ändrade värden ”så fort hon får barn” och om att en kvinnas karriär alltid ska betraktas i relation till hennes mans karriär och till faktisk eller möjlig familj. Så här skriver Hoobler, Lemon and Wayne (2011):

”Our research suggests that one reason why women are not reaching the top jobs in U.S. companies is because their managers assume that their familiy responsibilities interfere with performance of their work roles […]. Just being a woman signals family responsibilities, and puts women at odds with current perceptions of ‘the ideal worker’.”

Forskning visar alltså att det bortom en enskild kvinnas val finns bromsmekanismer som knyter samman kvinnor med hemmet och bilden av en problematisk anställd. När kvinnor inte når absoluta toppositioner blir det en ond spiral, eftersom en av förutsättningarna för att nå toppen är stöd från andra i toppositioner. Forskning visar att både bristen på kvinnliga förebilder som kan förändra såväl den egna som andras syn på kvinnliga chefer, samt inte minst bristen på kvinnliga mentorer som kan pusha för sina adepter betydligt minskar kvinnors chanser att bli befordrade. Diskriminering mot kvinnor när det gäller befordringar är förmodligen tydligast i branscher som domineras av män: finns det inte kvinnor med på toppen som kan bidra till en professionell syn på underordnade kvinnor kommer män att premieras. Som när Judy Calibuso fick höra från sin chef att han föredrog att ge den sortens konton hon ville ha till män. Eller som Hannah som gick på mammaledighet, fick se sitt jobb försvinna under tiden och sedan fick höra att hon ”borde veta hur det fungerar”. Listan skulle kunna göras oändligt lång.

Och även för dem som inte låter sig hämmas av familjelivet i sin karriär hänger stigmat kvar. Jag vet inte hur många gånger jag när jag varit på konferenser har fått förvånade utrop över att jag har barn och ”hur hinner du med allt” och ”är det inte svårt att åka på konferens då”. Hur många gånger min man fått höra sådana saker? Ganska exakt noll. Andra sidan av kvinnor-sköter-familjen-myntet är förstås trycket på män att inte vara hemma med barn, att inte prioritera familjen och att alltid sträva framåt och uppåt i karriären, vilket förstås binder många män vid en roll de inte vill ha.

Det första vi behöver göra är att acceptera att det fortfarande finns diskriminering mot kvinnor i arbetslivet, för först då kan vi öppet diskutera hur vi ska få bukt med det. Sedan ska kvinnor sluta känna sig som förrädare mot något sorts imaginärt kvinnokollektiv, oavsett om de vill satsa på familj och deltidsjobb eller på karriär. Kvinnor ska heller inte behöva be om ursäkt för att de tjänar mer än sina män, så som många kvinnor gör i dag. Samtidigt ska män beredas utrymme att ta den pappaledighet de har rätt till och att få spela så stor roll i sina barns liv som pappor i egenskap av hälften av föräldratotalet förtjänar. För det är genom att pappor och mammor tar lika stort ansvar för nästa generation som pappor och mammor kan börja göra karriär på samma premisser. Just nu, är det sannerligen inte jämställt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor i bolagsstyrelser

Charlotte22 kommentarer

Det finns inte lika många kvinnor som män på styrelseposter. Det kanske vi kan vara överens om. Ibland diskuterar vi hur det kan komma sig. Det tycker jag är väldigt intressant, och jag betvivlar starkt att det skulle gå att hitta en enda avgörande faktor till hur det kommer sig. Många olika faktorer, exempelvis bristen på kvinnliga förebilder, fördomar om andra och sig själv och starka normer påverkar det statistiska utslaget. Det är inte männens fel, och det är inte kvinnornas fel, utan en synnerligen komplex väv av samspel, normer och jämkningar. Jag tycker själv att jag är ganska öppen inför förslag och idéer och att jag åtminstone brukar försöka att på allvar beakta faktorer som jag kanske inte såg som självklara.

Men att det skulle finnas biologiska faktorer bakom snedfördelningen faller inom kategorin Mycket-ska-man-höra-innan-öronen-faller-av och är väldigt långt ifrån de där sakerna som faktiskt påverkar. Varför? Jo, till exempel därför att…

… kvinnor i de flesta av världens länder öppet diskrimineras när det gäller tillsättandet av toppositioner.

… det fortfarande i ett land som är så jämställt som Finland finns nätverkande elitklubbar dit kvinnor inte är tillåtna.

… kvinnor bara de senaste hundra åren har haft förvaltningsrätt till sin egendom, rättighet att ha ett eget bankkonto och tillgång till högre utbildning.

… pappor fortfarande bara tar ut 25% av föräldraledigheten (år 2011 var det totalt 2443 pappor i hela Finland som tog ut delar av föräldraledigheten) vilket betydligt försämrar kvinnors karriärmöjligheter – både för att de halkar efter och för att de är presumtiva risker.

… dagvård för barnen och därmed frigörelse av tid för de kvinnor som förväntas sköta barn är ett nytt påfund, och bristen på dagvård globalt fortfarande binder miljontals kvinnor till hemmet.

… det finns yrken där kvinnor inte tillåts, eller där de officiellt tillåts men där kollegorna tar avstånd.

… de flesta bolag finns inom sektorer som är traditionellt manligt kodade och där även kvinnor förväntas klä sig och bete sig som män för att passa in – inte för att det ger biologiska fördelar utan för att det är norm.

… män ses som teknikgenier och kvinnor som för ologiska för att förstå sig på komplicerat tänkande, inte för att det är biologiska sanningar utan för att det är en del av vårt kulturella arv.

… kvinnor inte har varit myndiga, och därmed inte ens har tillåtits sköta sina egna privata affärer, innan början av 1900-talet.

Så alltså, jag kan se frestelsen i att säga att eftersom män biologiskt sett tar för sig mer och tar fler risker är det också män som sitter på toppositioner, det gör jag. Men eftersom män och kvinnor genom århundraden av samhällelig utveckling inte har haft ens i närheten av samma möjligheter finns det helt enkelt inte fog för att påstå att det är biologi i grunden. Den (för en historiker) snabba utvecklingen av affärslivets jämställdhet sedan dörrarna öppnades för kvinnor talar också sitt tydliga språk, liksom en lång, lång historia av stolpskott satta på betydelsefulla positioner. Det finns inte ens nödvändigtvis en korrelation mellan topposition och lämplighet för positionen trots att det är en man. Till detta bör också läggas den fullkomliga bristen på respekt för sysslor som kvinnor alltid utfört och som kräver enorma mängder viljestyrka (potträna treåring), organisationsförmåga (laga inspirerad och varierad vardagsmat 14 gånger i veckan), uppfinningsförmåga (bästa leksaken gick sönder), riskkalkylering (fyra barn har spysjuka samtidigt) och dessutom tålamod (babyn upptäcker vad som händer när hen kastar en leksak i golvet) och envishet (barnen har gått och lagt sig men ska bara upp och kissa/snyta sig/fråga en sak/äta/gråta över random oförrätt). Till listan kan också fogas expertis i ledarskapsförmåga och resultatinriktad verksamhet.

Så nej. Någon biologiskt betingad snedfördelning finns inte, men synen på kvinnor som sämre än män verkar leva och frodas.

IT-ingenjör?

even a woman can open it ad

Entreprenör?

Gott om tid att satsa på karriären?