Just nu talas det mycket om kvinnliga artister på sommarens festivaler. Eller snarare, avsaknaden av kvinnliga artister på festivaler. På Weekend är det till exempel bara 8% kvinnliga artister. På Flow, en av de bästa ur den synvinkeln, kommer man upp i 31% kvinns. Zara Larsson har skapat fullständig shitstorm i Sverige genom att påpeka att hon, trots att hon är en av de populäraste artisterna på Bråvalla, fått både dålig speltid och ingen promoting. En snubbe som går under artistnamnet Günther, som startat vad han själv kallar en ”Günther trend” att sexualisera världen genom ”megahits” så som Teeny Weeny, Tutti Frutti och Ding dong song, förklarade för Zara att hon är en gnällig fjortis.
Och internet fylls av suckande män som inte bara heter Günther men som också ba ”mäh anledningen till att det är typ 90 % män är att det inte finns så många brudar som drar tillräcklig publik va ska man göra va typ kvotera in biatchas eller?”.
Så jag ska försöka vara väldigt, väldigt tydlig med vad problemet här är. Problemet är alltså inte att det måste vara 50/50 och att allt annat är förkastligt, utan att artistutbudet visar på den generella trenden i samhället att promota män och därmed inte promota kvinnor. Det här är så som världen ser ut och, som Björk (<– kvinnlig världsartist) sa måste man uppmärksamma problemet så att unga kvinnor i branschen inte tror att det är fel på dem och att de inbillar sig. För grejen är alltså att de inte inbillar sig. Hela musikbranschen är manligt kodad och dryper av sexism gentemot kvinnor (se t.ex. Marion Leonards avhandling Gender in the Music Industry, 2007). Det är effekterna av den sexismen som sedan återspeglas i könsfördelningen på festivaler. Det finns en förväntan om att män kan bättre, drar mer publik och förtjänar mer utrymme som blir en självuppfyllande profetia.
Jag hade kanske kunnat köpa argumenten som försvarar den här fördelningen om det inte hade varit för att män är överrepresenterade även i dataspel, tecknade TV-program, dataanimerade filmer och serietidningar. Även när det är någon som sitter och hittar på innehållet – som kommer på figurerna – och som kan lägga till drakar och enhörningar och trehövdade marsianer så finns det flest manliga typer. Hur många kvinnliga smurfar kommer du på? Hur många kvinnliga minions? Till och med i fucking Disneys prinsessfilmer har män många gånger mest utrymme.
Bild: Johan Ny, From Snow White to Frozen: An evaluation of popular gender representation indicators applied to Disney’s princess films
Jag tycker inte att halvdana kvinnliga artister ska få plats på scen bara för att de är kvinnor, men det tror jag inte heller att det är någon som förespråkar. Vad som behövs är att folk uppmärksammas på att snedfördelningen redan i nuläget är en form av kvotering, där män – på grund av att de är män – promotas och att världen är full av skitbra kvinnliga artister som förtjänar samma chanser som manliga diton. Varken mer eller mindre. Tanken på att män får allt som män får bara för att män är bättre på allt i hela världen (utom barnpassning) kan jag inte tåla.
PS: HBL har sammanställt en Spotify-lista där man kan lyssna på finländska kvinnliga musiker. Inte min smak, men smaken är som röven (klöven).
Hit och dit och tillbaka igen 
Så glad att jag hittade din blogg, mycket intressant läsning!
Jag har hört festivaler använda argumentet ”Vi har låtit våra besökare önska artister och de flesta önskade manliga och de få kvinnliga artister som önskades var redan bokade på annat håll”. På detta sätt ”slipper” man ta ansvar och skyller på besökarna.
Kommer inte ihåg var jag läste det, men det handlade om kvinnliga artister på Summerburst där någon skickat in en hel lista med kvinnliga artister. De finns, men bokas inte. Synd.
Det där ”bokade på annat håll” verkar rätt klassiskt. Men i rimlighetens namn borde det ju då finnas 1) en satans massa uppträdanden med kvinnliga artister och 2) all anledning i världen för arrangörer att boka kvinnliga artister med bättre framförhållning eftersom det uppenbart finns väldigt stor efterfrågan.
”Vad som behövs är att folk uppmärksammas på att snedfördelningen redan i nuläget är en form av kvotering, där män – på grund av att de är män – promotas och att världen är full av skitbra kvinnliga artister som förtjänar samma chanser som manliga diton. Varken mer eller mindre.”
Frågan är väl dock om det är festivalerna, som redan ligger på konkursnivås, ansvar?
Tycker sådana artiklar bör gå hårdare åt skivbolagen i första hand. Problemet är att för journalisterna är det mycket enklare att kvantifiera festivaler, för artisterna är det mycket enklare att anklaga festivalerna än sitt eget skivbolag, för besökarna är det mycket enklare att anklaga festivalerna än att inse att deras musikval är styrt av skivbolagens mediakanaler.