Jag sitter här och filar på en artikel om kvinnor i historieböckerna och funderar över hur enorm inverkan det har vad vi vill berätta om det förflutna. Det brukar heta att historia är kungar och krig och utgående ifrån vad för sorts historia som lärs ut i skolan verkar det fortfarande vara den bistra sanningen. Frågan vi borde ställas oss är: hur kommer det sig att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor i kapitlen om 1900-talet? Vad säger det om vilken sorts historia som berättas?
För det som framkommer är förstås att det är krigets historia, men att kriget skildras endast ur det traditionella manliga perspektivet. Det är slag, det är härförare, det är gränsdragningar och freder. Precis som det var på 1600-talet. Men krig är så mycket mer, så mycket större än så.
Den här kvinnan jobbar i en amerikansk vapenfabrik under Andra världskriget.
Lottakåren marscherar, sannolikt 1940-tal.
En sjuksköterska ombord på ett evakueringsplan övervakar de skadade.
Och samtiden visste att kvinnorna behövdes.
Det finns så mycket historia här, så mycket ren krigshistoria, som inte blir berättad när man väljer att beskriva Andra världskriget som enkom männens. Det var få kvinnor i skyttegravarna vid fronten, ja (för kvinnor var inte tillåtna där), men beträffande krigets betydelse för historien så spelade kvinnor en lika stor roll som männen. Kvinnornas plats i och inverkan på kriget var lika stor som männens. Och kriget påverkade kvinnorna precis lika mycket som det påverkade männen.
Sånt tänker jag på i dag.
Hit och dit och tillbaka igen 
Visst spelade kvinnorna en stor roll när många män blev kallade ut i kriget, men ”Kvinnornas plats i och inverkan på kriget var lika stor som männens.” är ju inte i närheten av att vara sant. Det tror jag du vet också när du tänker ett varv till.
Nej. Anledningen till att jag skrev så var inte alls att jag inte tänkte tillräckligt, utan att jag anser det vara korrekt.
Det förutsätter förstås att man ser på kriget som någonting större än bara front. Precis som jag skrev i inlägget.
Min pappa var i kriget, och han konstaterade att utan hemmafronten – och kvinnorna där – skulle hela landet ha kollapsat. Kvinnorna hade en mycket viktig roll, bästa Jonas!
Otroligt spännande! Jag väntar ivrigt på artikeln! Det finns ju så otroligt mycket mer att berätta än det som man fick lära sig på historielektionerna. Både om vad kvinnor gjorde under kriget, men också om hur kvinnorollen förändrades, antagligen både pga av kriget och pga samhällsutveckling som inte var kopplat till kriget, gissar jag.
(En hel del kvinnor fanns ju också vid fronten. Var det inte närmare en miljon kvinnor i Röda armén?)
Svetlana Aleksijevitjs ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” är ju ett tips till de som missat den. Även om jag tycker att hon är lite väl bra på att förklara varför just kvinnor reagerar på ett visst sätt i en viss situation (istället för att till exempel fråga kvinnorna själva och/eller se dem som individer?) så har hon gjort ett fantastiskt jobb med att samla ihop kvinnornas berättelser inte bara om fronten utan också om hur deras instatser gjordes osynliga efter kriget.
Hittade just till bloggen, fantastisk! Vill passa på att tipsa om lajvscenariot ‘We were W.A.S.P.’ som skulle kunna fungera som skolmaterial om man vill ta upp genusperspektiv på historieskrivningen av andra världskriget. Nedladdningsbart här:
http://scenariofestival.se/archive/scenarios-2/we-were-w-a-s-p/
Tack för tipset!