Historikerns historier · Kulturkrockar

Sankta Lucia

I dag, på Luciadagen, bråkar vi traditionsenligt om traditioner. Och det är väl lite grejen med traditioner, att det enda de verkligen är är rutiner och saker man inbillar sig att man alltid har gjort men riktigt var det här ”alltid” tar sin början är svårt att avgöra. Hur många är det egentligen i dag som vet hur Luciatraditionerna började? Som vet vem Lucia var, varför vi firar, vad orden i sångerna betyder? Ändå har alla en åsikt. Allt för ofta är åsikten att Luciatraditionen måste bevaras svensk och blåögd. Då tycker jag att man har missat en hel del väsentliga saker.

För det första var Lucia en ung flicka i Sicilien som möjligen levde på andra hälften av 200-talet och, liksom en hel del andra unga flickor där och då (till exempel St. Agata, St. Cecilia, St. Agnes, St. Barbara och så vidare), led martyrdöden. Anledningen till att just det sena 200-talet och tidiga 300-talet såg så många jungfrur som led martyrdöden var mycket kortfattat att kyrkan lanserade celibatet och jungfrudomen som det ultimata tillståndet för kvinnor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet. Lucia, Agata, Cecilia och de andra visade på Guds storhet genom att offra sitt liv för sin jungfrudom och visade samtidigt på brytpunkten mellan det ”hedniska” Romarriket och det nya, flashiga, kristna dito. I dag skulle vi kanske kalla det lyckad propaganda. Sannolikheten att Lucia är en historisk person är väldigt liten. Sannolikheten att hon var blond och blåögd är nästintill obefintlig. Och idén att hon skulle ha svenska rötter är bara bisarr.

Luciatraditionen vi har i Sverige (och i de svensktalande kretsarna i Finland) stammar från 1920-talet. Dessförinnan hade man främst täppt till alla hål och dörrar för att skydda sig från allt oknytt som enligt betydligt äldre och mer inhemska traditioner kom loss på just den här natten – den längsta av nätter. I år, när det dessutom är fredag den 13 skulle man säkert kunna täppa till lite extra. Från att ha varit en tradition i högre samhällsklasser blev Lucia som ljusbärare sedan allmän, förmodligen någon gång på 1940-talet. Äldre än så är alltså inte traditionen med Lucia, bricka, tända ljus och luciatåg. Vill man vara riktigt traditionell bör man istället å det snaraste täta sitt hus mot oknytt och sedan äta tredubbla portioner mat. Havregröt och lite salt fläsk kanske. Men inga lussekatter och verkligen inga pepparkakor. Det är importvaror.

Sedan var det frågan om vem som egentligen hör hemma i Luciatåget. Lucia, förstås, med krona i håret och en bricka i händerna. Därefter ska det finnas tärnor och möjligen stjärngossar. Inga tomtar (som, ifall man inte varit snäll, snarast är att räkna som oknytt) och inga pepparkaksgubbar. Och inget jävla glitter. Så här.

Så när vi nu i dag bråkar om förstörandet av hederliga gamla svenska traditioner kan det vara värt att fråga sig vad som är svenskt, vad som är traditioner och vem som egentligen vill att Lucia (som var bruk på 1800-talet) kom klädd i halm. Och så ska man fråga sig om det egentligen finns något som förstör traditioner mer än att bråka om vad man får göra och inte. Som det här med att vara Lucia. Jag blev aldrig vald till Lucia. Jag var inte blond nog och inte varken tillräckligt populär eller snygg för det, trots att jag är bra på att sjunga och dessutom förvånande bra på att skrida med en bricka. För några dagar sedan konstaterade min femåriga dotter med en djup suck att hon aldrig får vara Lucia. Någonsin. Min flashback till min egen lucialösa barndom var inte trevlig. På dotterns dagis ska de nämligen bara ha en lucia och det blev inte min dotter. Så var det med det. Hon får stå bredvid och vara tärna istället. Och redan där börjar det, det där tävlandet flickor emellan, om vem som är snyggast, vänast, mildast, populärast. Färdigheter, så som att kunna balansera en bricka eller sjunga är inte lika viktigt. Utseendet avgör. Problemet är ju att Luciatåget måste se ut på ett visst sätt och att man inte kan ändra på det för att det är en gammal svensk finfin tradition. Och då kan man ju bara inte ha flera Lucior så att alla som vill kan få vara.

Förutom då, 1906, på den här Luciafästen. Följet sportar inte mindre än fyra Lucior. Men man kanske inte vårdade sina traditioner då för dryga 100 år sedan.

Nästa som var ledsen var min gudson. Han fick nämligen höra från några flickor att han inte heller fick vara lucia eftersom han är pojke och pojkar förstås inte kan vara lucior för det förstår ju alla. Men på hans förskola (i Sverige, var annars) var personalen tydlig med att man får vara vad man vill. I luciatåget finns det fyra karaktärer (lucior, tärnor, stjärngossar och tomtar) och man får välja själv vilken man vill vara. Här i Finland skulle det inte funka. Motståndet mot en pojke som Lucia är massivt. Och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför inte? Varför får inte pojkar vara med och klä ut sig som de vill? Och vad är mer traditionellt än män som spelar kvinnliga roller i skådespel á la civilisationens högborg antika Grekland?

Frågan man måste ställa sig är vad luciatåget ska vara. En lektion i historia? Ett hedrande av traditioner? Oavsett vilket är luciatåget utklädnad och festlighet. Att anta en roll för en liten stund. Att sprida lite glädje, ljus och pepparkakor med glögg i en tid som i ärlighetens namn verkligen behöver det. Så varför klänga sig fast vid att den allra viktigaste aspekten av denna festlighet ska vara utestängande? Nej. Den viktigaste delen är ljuset. Glädjen. Hoppet. Huld med din maning och julfröjders aning. Det är Lucia.

Vardagslivet

Varför jag tycker att genus är viktigt

I dag var det en journalist från Borgåbladet här för att intervjua mig (för att jag tydligen är en ”intressant person”, även om jag kanske inte känner mig helt övertygad om just den detaljen). Hon ställde massor med oerhört intressanta frågor som verkligen fick mig att tänka på varför jag gör vad jag gör. Och framförallt på varför jag tycker att genus är viktigt. Det är inte för att jag vill försöka sudda ut några biologiska skillnader och förvandla alla till henar som heter Kim och har röd-blå-randiga kläder och blåser i genustrumpeter, utan för att lite genustänk, lite större medvetenhet om hur vi behandlar varandra och varför, ger fler människor chansen att vara sig själva.

För varje liten pojke som får sina tårar tröstade av ett ”inte ska du väl gråta heller”.

För varje liten flicka som får all sin bekräftelse genom sitt utseende.

För varje litet barn som får höra att de där leksakerna ju bara är för andra.

För varje kvinna som får kämpa dubbelt så hårt för att få sin kompetens erkänd.

För varje man som måste svälja sin ensamhet.

För varje mamma som känner väggarna krympa men som inte vill vara en av de där dåliga mammorna som sätter barnet i dagis för tidigt.

För varje pappa som får all information om sitt eget barn i varianten ”kan du berätta för mamman att…”.

För varje människa som känner att könsidentiteten inte är avgörande för vem man är.

För alla dem önskar jag att stereotyperna skulle lätta. Därför tycker jag att genus är viktigt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Genustänket och mångfalden

Sverige har fått mycket kritik för sitt genustänk, som att det skulle vara det töntigaste och mest onödiga i världen. För att det liksom skulle göra alla till flickor och tvinga alla barn att följa en genusmall. Men nej. Så här ser genustänket ut i praktiken, illustrerat av docksessionen i en leksakskatalog.

20131123-120804.jpg

Dockorna från Rubens Barn kommer i olika färger, med snippa eller med snopp. Inte för att tvinga fram något onaturligt lekbeteende hos barn, utan för att mångfald kan finnas bland dockor precis som hos riktiga barn.

 

20131123-120836.jpg

Hos Yoghurtinis har man förvisso en Anton Melon, men mångfalden som kommer av att släppa på stereotyperna låter vänta på sig.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Därför gör jag mig fin

I dag döptes vår guddotter Estrid. Det är ju ett stort uppdrag att vara gudförälder (eller fadder eller vad man nu vill kalla det, vi kör gudförälder för min högt vördade make är barnsligt förtjust i att referera till sig själv som gudfadern, men sak samma) och vara en nära del av ett litet barns liv, att få hjälpa till att öppna dörrar för en ny liten människa. Utan att köra vaknätter, såriga bröstvårtor och hela den där grejen.

Så när jag står framför spegeln och sminkar mig funderar jag över vilken sorts förebild jag egentligen är för en liten flicka, om en av de första grejerna jag gör är att doll up inför hennes dop. Slussar jag henne rakt in i patriarkalt förtryck då? I ungefär 0,47 sekunder funderar jag på att inte alls försöka göra mig fin. Bara liksom skita i den biten. Men nej. Det känns inte rätt.

Jag är nästan alltid osminkad. Jag jobbar ju hemifrån, så mjukisbrallor, gårdagens tröja (en princip som håller i ungefär en vecka), håret i en lös tofs och ansiktet au naturel är liksom smidigast. Inte heller har jag några problem att åka till skolan och hämta barn så. Eller åka till affären så. Eller egentligen göra någonting så. Men jag går inte på en viktig fest så. Inte för att jag känner mig förtryckt och måste leva upp till en roll som välanpassad kvinna (det är väl rätt kört ändå) utan för att visa Estrid och alla i Estrids närhet att hon och hennes fest är viktiga för mig. Det är inte vilken dag som helst, inte vilken tillställning som helst och jag gör mig fin för att visa det. Och med risk för att låta självgod, men genom att jag gör mig fin bidrar jag till att skapa en vacker miljö, en festlig miljö, för detta betydelsefulla tillfälle. Genom att pynta mig själv pyntar jag också själva händelsen; lilla Estrids dop. Det tycker jag att hon förtjänar.

Samtidigt kan jag tycka att det måste vara upp till var och en vad som är att göra sig och vara fin. Min dotter, till exempel, ville inte alls ha en av de där (i mitt tycke) riktiga finklänningarna hon har hängande i sitt skåp, utan ville ha den färgstarkaste klänningen hon kunde hitta – en klänning som inte sitter speciellt bra och där tyget är rätt grovt. Till det hade hon ett par grälla randiga leggings och sina nya prickiga skor, för det tyckte hon var fint. En sån där outfit som gör för modemedvetna vad spel på en ostämd fjol gör för folk med absolut gehör. Men det har ingen betydelse. Hon gjorde sig fin för Estrids stora dag och vad någon annan tycker om resultatet är ganska irrelevant.

Och jag tycker att den starka misstro mot det pedagogiskt korrekta i att kvinnor (för det är aldrig någon som klagar på en man som gjort sig fin) pyntar sig inför fester är obehaglig. Att det på något vis förutsätts att man är omedveten om eller skiter i ett århundrade av kvinnokamp. Men målet måste ändå vara att man får göra som man vill, utan att dömas och bedömas efter hur man som kvinna klär sig. För jag vill kunna pynta mig så en Disneyjulgran verkar naken i jämförelse om jag vill, utan att det ska vara någon annans sak att ha åsikter om. Samtidigt är denna misstro mot finklädsel så helvetes jävla tråkig när man ska gå på fest. Det är inte att böja sig inför patriarkatet att göra sig fin inför en fest – det är att hylla den som har bjudit, att hedra tillfället. Det ska jag lära Estrid. Att hon får se ut som hon vill, och att hon får göra sig fin när hon tycker att det borde vara så. Men också att hon aldrig någonsin måste, och framförallt; att hon aldrig någonsin ska försöka ändra sig själv för att bli fin.

20131012-192034.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om humor och sanningar

Ofta så kommer det ganska kul saker på Facebook om skillnaderna på män och kvinnor och hur det blir konflikter och sånt. Jag är inte bättre än att jag brukar skratta åt många av dem. Som den här:

Men så står det ofta på dessa kul bilder att de är kul för att de är sanna och då drar jag genast öronen åt mig. De här bilderna är inte roliga för att de visar upp en sann bild av vårt samhälle utan för att de visar på problem i vårt samhälle rent generellt och i relationen mellan män och kvinnor mer specifikt. De är roliga för att vi känner igen oss i dem, för att de säger något om vår kultur och vår tid – inte för att de visar någon sanning om förhållandet mellan könen. Och det är kanske bara petitesser, men det är viktiga petitesser, för när man kan luta sig tillbaka, se på de här bilderna och tycka att de är så himla sanna så gör man ingenting annat än bekräftar stereotyper. Om man istället ser på dem, tänker till och lär sig något om sig själv och sin samtid tycker jag gott att man kan skratta hur mycket man vill. Problemet ligger inte i bilderna, inte i själva humorn, utan i hur alltför många accepterar humorn som en sanningsenlig bild av samhället snarare än en liten, kul väckarklocka.

Vardagslivet

Barnprogramsrant

En kort lista över saker jag tycker vansinnigt illa om med dagens barnprogram. Utan inbördes skitordning.

* Allting går så snabbt att ingen hinner andas eller tänka eller förstå.

* Det finns inga kvinnliga ondingar (utom sådana som har manliga hejdukar som gör grovjobbet).

* De utspelas på köpcentrum. PÅ KÖPCENTRUM!?!

* Våld är kul. Särskilt om en kvinnlig karaktär slår en manlig karaktär (för de manliga karaktärerna är ju ändå onda).

* Papporna är disträa och arbetar mycket.

* Mammorna bestämmer och får klaga på papporna och papporna får godmodigt borsta av sig mammornas kritik och göra kul saker med ungarna medan mammorna städar.

* Mammorna tröstar när det behövs och ingen unge med skrapat knä ropar på pappa.

Phew. Behövde få ur mig det där. Det finns mycket bra också, men det drunknar liksom ibland i bruset från allt massproducerat, stereotypt poop.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om skillnaden på pojkar och flickor

Det är skillnad på pojkar och flickor. Det finns ingen anledning att betvivla det. Men vad forskningen visar är att det är större skillnad mellan flickor och flickor samt mellan pojkar och pojkar än vad det är mellan pojkar och flickor. Det är alltså skillnad på olika barn, mer än vad det är skillnad på pojkar och flickor.

Jag är mamma till en pojke och en flicka. De är inte likadana och i ärlighetens namn skiter jag fullkomligt i varför – vad i de där skillnaderna som kommer av att det är en pojke och en flicka – för de är sig själva. Det är därför jag försöker vara genusmedveten; för att det inte har någon betydelse varför det är skillnad på mina barn. Jag bemöter dem förutsättningslöst, lär känna dem som de är, försöker ge dem vad just de behöver och älskar dem utan förbehåll. Det tycker jag nämligen att de förtjänar, oavsett kön.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Prinsessträdet

Min dotter är vad många skulle kalla flickig. Väldigt flickig. Hon älskar rosa, att dansa, klä sig i klänningar och pyssla om sina Barbies. När jag läser vad många feminister och genusmedvetna skriver om barn som mitt är jag rätt säker på att de, om de skulle se Tilda, skulle klassa mig som en synnerligen misslyckad genusförälder. Mamma till en flickig flicka. Misslyckande.

Förutom att det är ett oerhört nedvärderande av det klassisk feminina – samma nedvärderande som ligger till grund för mängder av jämställdhetsproblem – är det att vara blind inför barns fantastiska fantasi och barns bristande respekt för vuxnas definitioner. När man tittar på prinsessfilmer är det inte svårt att se vad som är lockande. Alla är glada, alla sjunger hela jävla tiden, alla dansar, alla får vara med och svassa runt i det vackraste de har, alla äter cupcakes och tårtor och glass och alla skrattar i slutet. Vem kan klandra ett litet barn för att tycka att det låter som en helt schysst grej? Vem skulle inte vilja ha det så? Nä, problemen som många feministiska skribenter och genusmedvetna föräldrar skapar av detta fluffiga, rosa paradis kommer av vuxnas nedvärdering av vad som är typiskt flickigt, kommer av när barnen lär sig att det är sämre att gilla Barbie än Spindelmannen om man är flicka, sämre i största allmänhet med allt det som flickor i populärkulturen gör. Här någonstans blir prinsessorna begränsande och kvävande, dåliga förebilder och oförstående våp. Men det måste inte vara så. Små flickor som till synes är fast i prinsessträsket kanske i själva verkat simmar runt i den kristallklara prinsessjön av fantasifulla möjligheter.

I går var jag ute i trädgården och beskar äppelträd med min egen lilla prinsessa. Lycklig dansade hon runt ett av träden och förkunnade att det var det vackraste trädet i hela världen och att det var ett prinsessträd. Varför? För att de lägsta grenarna var tillräckligt låga för att hon skulle kunna klättra upp i trädet, snabbt och högt. Sedan kunde hon sitta i sitt prinsessträd och sjunga sina egna sånger och lyssna på naturens resonans av hennes förvånansvärt starka, klara röst. Det hade säkert Spindelmannen också velat göra om han inte tvingats in i det manliga rädda-världen-idealet. Stackars Spindelmannen. Hoppas att han en dag får leva som en prinsessa.

IMG_7071Prinsessor älskar midsommar för då får de blommor i håret. Och då kan de kolla hur högt de kan hoppa utan att blommorna faller av. Ganska högt, visade det sig.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det räcker nu.

Nu har media snart lyckats hetsa upp en prydlig mobb mot BHar för barn. Men hörrni, nu räcker det. Det är våra döttrar som hamnar i skottelden. Våra döttrar är i mitten av en konflikt som vi som föräldrar ska skydda dem ifrån. De flesta av de där flickorna kommer någon gång i framtiden att bära BH, för att de behöver. Skuldbelägg dem inte redan som barn. Visa dem inte att det där med att växa upp och bli kvinna är något ont, en automatisk andraplats där spelreglerna redan är satta och kvinnan inte kan göra annat än att finna sig i sin underordnade roll. För det här rör inte alls bara att låta barn vara barn, det handlar om en missriktad vilja att skydda småflickor från hur det är att vara vuxen kvinna – till synes helt utan en tanke på att barn alltid har velat klä ut sig till vuxna. Barn ska ju bli vuxna! Det gäller för oss vuxna att visa vad det innebär att vara vuxen. Det är där vi måste lägga krutet.

Och som ett litet perspektiv: Har ni sett att de säljer wife beaters till småpojkar? Dessa ärmlösa tröjor som för många symboliserar hustrumisshandel, men som absolut är ett sätt för män att visa sina muskler. Varför ska småpojkar ha sånna? De har ju inga muskler att visa upp! De här små pojkar slungas in i vuxenvärldens aggressioner, våldsamhet och drogberoende. Eller nej. Ganska bisarrt låter det ju. Varför skulle småpojkar påverkas av att de kläs som små vuxna män? Vad finns det som småpojkar gör och har som måste rannsakas och begränsas och hetsas kring?

För det största problemet med hela den här BHhärvan är att det genusperspektiv många tror att det ger i själva verket är helt förlorat när man vill rannsaka flickors kläder. Vad är det här om inte utseendehets? Vad är det här om inte det sämsta ur vuxenvärlden och de mörkaste sidorna av att vara kvinna? Många vuxna kvinnor behöver BH, klarar sig inte en dag utan. Jag är en sådan. Med mina jättebazongas får jag helt sjukt ont i ryggen utan bra BH. Och jag hade önskat att det inte hade varit så tabu med BHar när jag letade. Att det hade setts som ett naturligt plagg. Då hade jag sluppit åratal av ryggvärk, huvudvärk och obehag. Då hade jag kunnat hitta rätt sorts betydligt snabbare, fått hjälp av rätt sorts butiksbiträden direkt. För oss som behöver är en bra BH det viktigaste plagget i världen. Det är inte en sexaccessoar.

Köp inte BH till ditt barn om du inte vill. Men låt andra kvinnor och framförallt andra barn få vara ifred med sina beslut.

En av de allra bästa texterna om ämnet är Michaelas! Läs den!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om starka flickkaraktärer och deras pojkvänner

Jo, det finns mycket bra program för barn. Det gör det. Men det som är trendigt just nu, typ Winx, Monster High, Barbie och Disneys prinsessor är inte bra. Låt mig säga det igen för att vara riktigt tydlig: De. Är. Inte. Bra. Faktum är att dessa är bland de enda program som barnen tittar på där jag känner att min IQ liksom sjunker av att jag ens lyssnar på skiten. Flickkaraktärerna framställs som starka. Det talas om ”gör det själv”, ”stå på dig” och ”du klarar det”. Men så kommer de jävla pojkvännerna och förstör allting. För flickkaraktärernas pojkvänner ger dem styrka, mod, hopp, pepp. Starka flickor har bra pojkvänner. Starka flickor ska följa sitt hjärta som de gett till en bra pojkvän och kan dessvärre inte fungera om pojkvännen inte är i deras absoluta närhet. Och jag har nu tittat tillräckligt mycket på barnprogram för att säga att det inte finns en enda pojkkaraktär som behöver sin flickvän för att fungera normalt. Nej. Pojkar som har flickvänner är istället ofta svaga töntar, för starka pojkar behöver bara de andra grabbarna (inklusive flickkompisarna) i gänget.

Som i slutet av Barbie Prinsesskolan, där det huvudsakliga budet till de unga tittarna är att alla kan vara en prinsessa och att familj och vänner är viktigt, där fosterfamiljen får komma på besök när den förlorade prinsessan återtar tronen (oh, yes). Den första fosterfamiljen presenteras för är inte någon av alla de tjejkompisar som hjälpt till under äventyret, utan pojkvännen – den populäraste killen i skolan som hookade med den förlorade prinsessan. Alltså, wtf.

Eller som i Winx Club, där de alla har sina helvetes pojkvänner till att köra svåra maskiner och slåss mot monster. Hela story går ju ut på att Winxarna är de starkaste älvorna nånsin! Varför kan de inte använda sina krafter istället för sina pojkvänner till att ta sig an världen?

Åh, jag är en så stark älva med superkrafter och en bra pojkvän.

Och lika illa är det med Monster High, där det står noga inskrivet i storyn vilken av de tilltänkt starka, självständiga monsterbrudarna som gillar vilken av de coola killarna. Man kan till och med köpa dem som couple packs… Jag vill inte vara bråkig (HAHAHAHA!), men inte fan finns det några actionfigurer för killar där man kan köpa dubbelpaket för att få med flickvännen också. Förmodligen för att de inte har flickvänner. Pojkkaraktärer behöver inte det.

Det finns problem med det här. Massor med problem faktiskt. För det första skolas unga flickor in i en heterosexuell normativitet som knappast gör det lättare för dem att själva få upptäcka vad och vem de attraheras av. För det andra tvingas flickorna in i roller som definieras av den matchande pojken – och ofta finns det bara en ”rätt” match. För det tredje är pojkvännerna viktigare än vännerna – en kärlek som ska vara för evigt så länge flickan bara anpassar sig är viktigare än utvecklande vänskapsband med andra flickor. För det fjärde får flickorna lära sig att det är fullkomligt skit samma hur mycket super duper mega ninja krafter de har för de ska följa sitt hjärta och kan inte fungera fullt ut om de inte har pojkvännen vid sin sida. För det femte skjuter dessa p0jkvänner ner i princip alla Girl Power-filmers chanser att klara av Bechdeltestet. För det sjätte framställer dessa filmer flickorna som biroller i sina egna filmer.

Och seriöst, det är på tok för många flickor som växer upp med de här sakerna. Flickor som sedan blir kvinnor som lärt sig att spela birollen, och som en dag inser att de inte ens i sitt eget liv egentligen spelar mer än biroll. Winx, Monster High, Barbie och Disneys helvetes prinsessor kommer skapa ytterligare en generation kvinnliga birollsinnehavare. Det tänker inte jag gå med på. Min dotter ska få vara stjärnan på sin egen parad, medelpunkten i sin värld och huvudrollen i sitt liv. Det måste till mer genustänk här!