Om skillnaden på pojkar och flickor

Det är skillnad på pojkar och flickor. Det finns ingen anledning att betvivla det. Men vad forskningen visar är att det är större skillnad mellan flickor och flickor samt mellan pojkar och pojkar än vad det är mellan pojkar och flickor. Det är alltså skillnad på olika barn, mer än vad det är skillnad på pojkar och flickor.

Jag är mamma till en pojke och en flicka. De är inte likadana och i ärlighetens namn skiter jag fullkomligt i varför – vad i de där skillnaderna som kommer av att det är en pojke och en flicka – för de är sig själva. Det är därför jag försöker vara genusmedveten; för att det inte har någon betydelse varför det är skillnad på mina barn. Jag bemöter dem förutsättningslöst, lär känna dem som de är, försöker ge dem vad just de behöver och älskar dem utan förbehåll. Det tycker jag nämligen att de förtjänar, oavsett kön.

12 thoughts on “Om skillnaden på pojkar och flickor

  1. Det där håller jag väldigt mycket med om.

    En av mina gamla käpphästar är att om mina barn ”är” och beter sig utifrån normen kommer de att bli bekräftade tusenfalt i alla möjliga sammanhang. Och de kommer aldrig ens att reflektera över ifall jag erbjuder dem oortordoxa aktiviteter/färger/kläder/ord/leksaker så länge jag också erbjuder det normativa. Möjligen blir de lite extra toleranta och öppensinnade.

    Men om mina barn inte tillhör normen – eller om en av deras kompisar inte gör det – kommer det att betyda oändligt mycket att jag erbjuder även ”fel” färg/leksak/smak/aktivitet. Att jag säger ”När du blir stor och blir kär i en tjej eller kille” till alla barn oavsett kön. Att jag inte förutsätter att snoppbarn vill ha superhjältar och snippbarn prinsessor i godispåsarna utan faktiskt frågar – även om det är så i 99 fall av hundra.

    För det är ju den där hundrade ungen – hen som faller lite utanför det vedertagna – som behöver bli synliggjord och bekräftas. Det kostar så lite och kan betyda så mycket. För mina egna barn eller för några andra barn.

    • Så rätt! För det där barnet med två pappor är det livsviktigt att så många barn som möjligt bara rycker på axlarna åt det och tycker att det är precis lika ok som en mamma och en pappa bara de ger glass efter maten.

      • Min son – som går i skolan nu – är fortfarande djupt avundsjuk på en dagiskompis som hade två pappor och två mammor. Fyra ansvariga vuxna som alla var riktiga föräldrar (och inte bonussådana) att prata hål i huvudet på – min unges dröm. Och så hade han en storebror som han ärvde starwarsgrejer av också. Ett mycket avundsvärt barn helt enkelt.

        • Ha ha, skulle kunna vara min dröm också ibland. Tänk att ibland kunna peka på farsa nummer två och säga till sin unge, ”Snälla skulle du kunna hålla resten av ditt redan timslånga föredrag om Angry birds för honom i stället?”. Fast bara ibland som sagt, ibland kan man ju bara luta sig tillbaka och njuta av att känna hur barnens röster får det där hålet att växa och växa också.

  2. Mina barn är också totalt olika varandra. I intressen, personlighet, relationer till kompisar, sätt att umgås..för att inte tala om utseendet! De är av samma kön i alla fall, men ungefär där slutar likheterna.

  3. Skillnaden mellan individer är större än skillnaden mellan könen, så är det i vardagen.
    Däremot så kommer extremfallen så gott som alltid följa könen. Världens längste osv.
    Jag tror faktiskt att de allra flesta föräldrar låter barnen vara sig själva. Problemen uppstår istället i skola etc.. Det räcker med att ett barn fått med sig inskränkta värderingar hemifrån, och börjar raljera om det, sedan kan ingen pojke längre ta på sig en rosa T-shirt.

    • Därför tror jag att litet mer genustänk i kategorin sunt förnuft och öppenhet är på sin plats. Så när den där killen som vill ha sin rosa tröja på sig blir retad finns det barn och vuxna på plats som stöttar.

  4. Ja, jag tänkte just att hui vad mina barn är sig lika, de tycker om samma saker, svarar lika, vill ta lika saker (okej, den ena vill äta allt som är sött, den andra helst oliver och smör). Ohc de är ett av varje sort som finns till att ha. Egna personer nog ju, i olika åldern, men…

  5. Några påpekanden om forskningen på ämnet.

    ”Men vad forskningen visar är att det är större skillnad mellan flickor och flickor samt mellan pojkar och pojkar än vad det är mellan pojkar och flickor.”

    Nja, det är egentligen mer Janet Shibley Hyde som påstod det för flera år sedan än forskningen som visar det idag. Nyare forskning av Del Giudice et al (2012) visar att skillnaderna mellan könen är mycket större än Hyde påstod 2005 och riktar kritik mot metodiken Hyde använde.

    Vidare så tycks skillnaden mellan pojkar och pojkar vara mycket större än skillnaden mellan flickor och flickor. I sig en tydlig skillnad. Roy Baumeister kallar fenomenet ”Male extremism pattern” och påpekar den även gäller en mängd sjukdomar som drabbar män i högre grad än kvinnor. Ett faktum även Simon Baron-Cohen tar upp i sin recension av Cordelia Fines Delusion of Gender

    ”Although we would all like to believe in Fine’s extreme social determinism, efforts to explain (purely in terms of social variables) why neurodevelopmental conditions like autism, learning difficulties, and language delay affect boys more often than girls lead to the ludicrous position of blaming these conditions on sexist factors in society (or in parents).” (Psychology Today, Delusions of gender – ‘neurosexism’, biology and politics, Simon Baron-Cohen)

    Det är alltså vad forskningen idag visar. Janet Hydes uttalanden från 2005 kan inte anses representativa för forskning längre. Särskilt inte då den centrala poängen Del Giudice et al gjorde i sin studie var att stora könsskillnader tar ut varandra inom ”The big five” så man måste använda multivariat faktorsanalys för att få en korrekt bild av könsskillnader. Den senaste studien på ämnet av Carothers & Reis använde dock inte multivariat faktorsanalys vilket påpekas här:

    ”the most informative approach for evaluating the overall sex difference is to examine all the sex differences across multiple dimensions at the same time (whilst also controlling for all overlap among dimensions). It can be a bit tricky, but when they did this in the statistically appropriate manner, Del Giudice et al. found the sexes differed enormously, with only a 10% overlap in their overall personality distributions. Not Mars versus Venus exactly, but certainly not extreme gender similarity.” (Psychology Today, When is a sex difference real?, David P Schmidt)

    Forskning:
    The Gender similarities hypothesis – Janet Hyde (2005)
    The distance between Mars and Venus – Del Giudice et al. (2012)
    Men and Women Are From Earth: – Carothers & Reis (2012)

    Avslutningvis är Hydes ursprungliga uttalande rätt märkligt. Det faktum att människor är mer lika på vissa sätt gör inte att de olikheter som finns på andra sätt upphör att ha effekt på omvärlden. Men det är överkurs då även forksningen i sig var så slarvigt utförd.

    • Det Del Giudice et al visar är att det finns stora psykologiska skillnader i mäns och kvinnors (inte barns) personligheter, inte att dessa skulle determineras av biologi. De strikt biologiska skillnaderna som kan iakttas har större variationer inom gruppen än mellan grupperna. Det gäller till och med längd, som tvivelsutan är den största biologiska skillnaden mellan könen (se exempelvis Hines Brain Gender. Det finns större variation inom gruppen män och inom gruppen kvinnor än vad det finns mellan grupperna. Och att Del Guidice skulle representera den nyare forskningen jämfört med Hyde är inte så lite överdrift eftersom Hyde (och andra som använder Gender Similiarities Hypothesis) fortfarande publicerar. Del Guidices artikel är rätt kontroversiell, de nya mätverktygen som påtalas har inte tagits i bruk utöver vad del Guidices et al själva utfört och Hyde har flera viktiga poänger beträffande hur man mäter i sin svidande kritik mot artikeln.

      Hyde tar upp samma problem, och det är min största invändning: Om du låter vuxna män och kvinnor själva berätta om sin personlighet (vilket är den metod som psykologin använder och vilket är helt fine för ett visst syfte) kan du inte säkra för inflytande från exempelvis uppfostran och kulturell kontext. Att italienska män rapporterar positivare inställning till otrohet än vad svenska kvinnor gör kan förklaras på fruktansvärt många olika vis. Att det skulle ha att göra med evolutionen går inte att bevisa. Och att det skulle vara relevant för hur vi borde uppfostra våra barn är fullkomligt bisarrt.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s