Etikett: Finland

Kulturkrockar

Ett långt och grinigt inlägg om sjukvården

CharlotteLämna en kommentar

Nu tänker jag klaga. Jättemycket. Så ni som vill ha en trevlig blogg med myspys kan skrolla ner till bilden på kaninungarna. Ok? Ok.

Som ni vet har jag ju äntligen börjat gå hos en fyiosterapeut för att få hjälp med mitt värdelösa bäcken. Det har varit en gudagåva att få gå dit och det har hjälpt med inte bara ryggont utan huvudvärk och allt möjligt.

Men ja. Det tog ju ganska många år innan jag gick dit. Min krokiga svanskota hade jag gått med i ett par år. Avklippta bäckenbottenmuskler i närmare 14 år. Och sånt lagar sig liksom inte bara så där. Det tar tid. Och det gör ont.

Hur som helst.

För två veckor sedan var jag där igen. Hon gjorde i princip samma behandlingar som tidigare och lättade bland annat på den där muskeln vad den nu heter inne i höften, som gör att man kan rotera benet. Det är första gången behandligen har gjort så ont att jag inte klarade smärtan och vi var tvungna att pausa och låtsas vara på en lycklig, harmonisk plats. Och när jag efter behandlingen reste mig upp var inte vänsterbenet med mig längre. Det positiva var att vänsterbenet för första gången på jag vet inte hur många år inte gjorde ont. Det negativa var att jag heller inte kunde röra det. Det liksom bara var där. Avslappnat och nöjt. Men inte i kontakt med mig när jag försökte lyfta det.

Nu är inte jag den sortens doktor men jag fattar ju också att det inte är helt optimalt.

Så jag fick bli kvar på fysioterapeutens mottagning ett tag. Dels för att vi båda blev rätt skraja. Dels för att man inte kör någonstans i en manuellt växlad bil när ens vänsterfot inte går att lyfta. Efter ett tag hade jag tillräckligt med kontakt med foten i vissa vinklar för att kunna köra. Om jag lutade mig lite framåt. Och rörde höger fot samtidigt.

På kvällen kom känseln tillbaka lite och jag kunde röra benet så pass mycket att jag kunde gå. Nästan hela tiden.

På måndagen ringde jag till lokala hälsostationen för att be en läkare titta på det. Det kändes som att det kunde vara dags. Eftersom vi har en superbra hälsostation trollade de fram en tid till mig på torsdagen. Läkaren påpekade redan när jag kom dit att det säkert inte fanns mycket hon kunde göra för mig nu på en jourtid, utan att det säkert var ett problem som skulle kräva en längre behandlingsplan. Det höll jag helt med om. Men så gjorde hon en massa test som mitt ben inte klarade av och blev orolig. Efter att hon hade konsulterat kirurgen på Borgå sjukhus fick jag order att åka direkt dit. Symptomen är alltför lika cauda equina och då är det lite bråttom. Trots att jag inte kände mig särskilt orolig för just det åkte jag in. Något rejält fel i nedre delen av ryggen måste det oavsett vara och jag behövde ju fortfarande få saken utredd.

På Borgå sjukhus var det i vanlig ordning kö och väntan. Efter kanske en timme kom en läkarkandidat för att undersöka mig. Hon pratade bara finska. Jag förklarade så gott jag kunde men det var kanske inte med alla nyanser man hade kunnat önska. En sköterska kom in och gjorde ett ultraljud av min urinblåsa för att se till att jag kunde tömma den ordentligt. Läkarkandidaten gjorde sedan exakt samma undersökningar som läkaren på hälsostationen hade gjort två timmar tidigare, fast med betydligt sämre precision. Sedan konsulterade hon kirurgen. Och när hon kom tillbaka menade hon att det knappast är cauda equina och att jag kan åka hem.

Jag frågade om de inte skulle göra några fler undersökningar. En MRI för att kontrollera kotorna i ländryggen? Hitta problemet som gör att jag inte kan röra mitt ben normalt och ibland inte alls? Utreda varför jag har tappat känseln i delar av benet och nedre delen av ryggen?

Nej. Det är en jourmottagning. De skulle bara undersöka om det var cauda. Det är det inte. Förmodligen. Enligt läkarkandidaten. Om några väldigt allvarliga symptom uppstår måste jag åka akut in till sjukhuset. ”Som till exempel vad då?” undrade jag försynt. ”Som att du tappar känseln i benet eller att det slutar fungera” svarade hon. ”Precis som i fredags?” frågade jag. Ja. Just så.

Tack för fucking ingenting.

Så jag skickades hem med exakt samma problem för vilket jag sökt läkare fem timmar tidigare, utan att veta något mer om vad det kan vara, vad man ska göra åt det, hur jag ska vara för att det inte ska bli värre, vad det kan bero på. Jag vet bara att det sannolikt inte är ett mycket allvarligt tillstånd som jag inte heller trodde att det var. När jag verkade lite missnöjd bokade de en tid till en fysiater åt mig. Den är i slutet av augusti. Tills dess kan jag få opioider för smärtan.

I dag kom räkningarna. För besöket på hälsostationen ska jag betala 20 euro och 90 cent. För det remitterade besöket till sjukhuset samma dag ska jag betala 39 euro och 80 cent. Totalt ska jag alltså betala 60 euro och 70 cent och då blir jag lite grinig.

Varför ska jag betala för vård när saken inte blivit utredd? Varför ska jag betala för att följa en remiss till sjukhuset när det ju bara är fortsatt vård av samma sak? Och varför i hela helvete ska jag betala för specialistsjukvård som sjukhuset erbjuder om det är en läkarkandidat som gör undersökningarna och ingen specialist tittar på mig?

Vad betalar jag egentligen för?

Det är fint med skattesubventionerad sjukvård. Jag betalar gärna skatter. Men jag vill också ha sjukvård när jag behöver det. Jag ska nu betala över 60 e för att ha kastat bort en jävla massa tid. Inte bara min tid, dessutom, utan sjukvårdspersonalens tid också. Dubbla undersökningar för samma sak som inte är den sak jag sökt för. På något vis hade jag kanske kunnat förstå att man skulle upprepa undersökningen om det vore någon med högre utbildning, större expertis, som gjorde om den. Så var det inte. Det är inte konstigt att det blir långa köer när man sköter det så här.

Och mina problem är fortfarande kvar. Det är däremot inte mina pengar. 60 euro är mycket.

Kaninungar. Phew.
Nyhetsplock

Människors lika värde vann

Charlotte4 kommentarer

Nej, det är ju inte med odelad förtjusning man möts av dagens valresultat. Män dömda för hets mot folkgrupp, misshandel och sexuellt ofredande väljs med tusentals rösters marginal in i landets styrande organ. Att det ens är möjligt är skrämmande.

Och när man först ser på fördelningen av röster och Sannfinländarna står som näst största parti med en väldigt liten marginal till Socialdemokraterna (som är störst) sjunker hjärtat. Men nu är det verkligen inte så illa som det verkar. Under förra valet fick Sannfinländarna 17,7 % av rösterna och det gav dem 38 mandat. Under mandatperioden splittrades så partiet, i typ Blå Framtid (eller whatever, ingen framtid alls tydligen) och Sannfinländarna. Den delen som fortsatte att vara partiet Sannfinländarna ser alltså ut att ha gått framåt i det här valet, men det här valet fick de 17,5 % och har alltså BACKAT 0,2 %. Det gav dem ändå 39 mandat.

De verkliga vinnarna det här valet är rödgröna, unga kvinnor. Miljö, nytänkande och människors lika värde har vunnit det här valet. Vänsterförbundet går från 7,1 % till 8,2 %. Socialdemokraterna från 16,5 % till 17,8 %. De Gröna från 8,5 % till 11,5 %.

De högljudda, rasistiska, sexistiska, brottsdömda männen ska inte regera.

Vardagslivet

Hundraåring

Charlotte2 kommentarer

Jag önskar att jag hade kraft att skriva något smart om Finlands självständighet och 100 år och allt det där, men jag är så sjuhilsikes trött att det inte blir till något alls. Staplar runt med kryckor för foglossningen. Vill under inga omständigheter behöva tåga in i salen för min disputation (OM TVÅ DAGAR) i rullstol. Har inte ens börjat skriva den föreläsning jag borde hålla vid samma disputation.

Så nej. Jag förlåter mig själv för att jag inte orkar säga något om hundraåringen.

Nyhetsplock

Visst gör det ont när dammar brister

CharlotteLämna en kommentar

Här i Finland har över 6000 kvinnor skrivet under #dammenbrister – ett upprop för finlandssvenska kvinnor i kölvattnet av #metoo. Och det finns så mycket saker jag skulle vilja säga om det här att det har tagit mig två dagar att ens få ihop något. Det allra viktigaste är kanske att administratörerna bakom #dammenbrister tog på sig att samla in vittnesmål från utsatta kvinnor. De har publicerats i en strid ström via Astras sidor och alla ska läsa dem. Det är utmattande, hjärtskärande, förtvivlade vittnesmål om allt från det slentrianmässigt sexistiska till incest och våldsamma övergrepp, från kvinnor i alla åldrar.

Läs, ok? Ok.

Reaktionerna från finlandssvenska män har väl varit… lite så där. En del har förstås reagerat med den förfäran, bestörtning och förändringens kämpaglöd man hade kunnat hoppas på och det är bra. Andra började hojta om att vi måste utvisa förövarna, vilket är en intressant reaktion eftersom förövarna är finländare – någonting som verkar väldigt svårt att ta till sig.

Men de allra flesta verkar bara liksom vilja duck and cover, och jag tror att det är för att kretsarna här är så otroligt små. Alla män känner garanterat minst en som gått rejält över gränsen, eller har själva gjort det i något skede. Kanske det var väldigt många år sedan och kanske man är en annan människa idag? Kanske man gärna skulle vilja att ingen kom ihåg det där som man gjorde?

Många män verkar helt handfallna inför #metoo, och tycks tänka att eftersom de inte har rakt ut förgripit sig på någon som finns det ingenting de behöver eller kan förändra. Men är det någonting som blir tydligt av att läsa vittnesmålen i #dammenbrister så är det att män måste göra något. Det räcker inte att låta bli att våldta – män måste hjälpa till att skydda kvinnor från andra män. Män måste hjälpa till att bryta ner de strukturer som gör att kvinnor är utsatta. Inget mer locker room talk, inga sexistiska skämt, inget ”känna lite grann”, inget ”men kom igen då bara en kyss”. Inget sånt nånsin mer.

Vardagslivet

Mitt.

Charlotte4 kommentarer

Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur mycket jag behövde få komma bort. Bort från Finland, bort från skilsmässotramset, bort från allt. Sverige har under många år mest varit ett trevligt ställe att besöka, men den här gången var det en fristad. Och när vi körde tillbaka till Finland kändes det för första gången inte som om vi var på väg hem, utan in i något sorts limbo. Exet har varit en så stor del av Finland för mig och nu är det verkligen någonting som jag vill göra mig fri från.

Där jag tidigare brukade uppskatta att komma tillbaka till det tystare Finland blev jag redan på färjan över irriterad över hur finnarna pratar. Alltså, inte själva ugriskan, utan tonen, uppsynen, kroppspråket. Allt det där som signalerar att vi har vaknat upp till ännu en ganska jävlig dag av motgångar. Som när föräldrar kommer ner med sina barn till lekrummet.

Svenska föräldrar: ”Titta här! Wow! Spring och lek, hjärtat!”
Finska föräldrar (med armarna i sidorna): ”Noniih”.

Plötsligt kände jag att jag inte pallar denna dysterhet. Ok, svenskarnas glättighet är kanske ytlig men just nu behöver jag den. Få möta leenden, höra ett par trevliga ord i mataffären, se folk skratta och prata om helt oviktig saker bara för att det är trevligt att prata med varandra. Det där.

Men när vi börjar köra från hamnen ut mot vårt nya hem så längtar jag trots allt dit och jag känner mig beslutsam och fullifan. Ingen man ska få bestämma vart jag hör hemma. Jag tänker inte ge Finland till exet. Det är mitt. Mitt.

Och hemma finns underbara, fantastiska A, som har städat hela huset och lagat mat och slitit på jobbet varje dag medan jag varit borta. De här dagarna är det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi träffades och vi skrattar och gråter och kramas omvartannat. Vårt lilla hus badar i solljus, pelargonerna blommar som besatta och tomatplantorna är manshöga. Mitt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att fira midsommar

Charlotte3 kommentarer

Jag känner mig väldigt hemma i Finland. Alltså, Sverige kommer väl alltid att vara mitt hemland, men Finland är mitt hem. Om ni förstår vad jag menar.

Och så blev det midsommar.

Sedan Vilho var något år gammal har vi firat midsommar ute på en ö i skärgården, men det är förstås exets familjs ö. Deras sommarställe. Att fira midsommar där var alltså helt uteslutet. När jag började titta runt så visade det sig snart att det faktiskt inte heller finns några alternativ. I Finland firar man midsommar i släktens stuga och eftersom vi i vår lilla familj inte har någon släkt förutom varandra här var det som om alla dörrar stängdes om finländarnas privata firanden av en av de största högtiderna.

Ingenting ordnades av kommunen eller av grannkommunerna. Firandet på andra sidan Helsingfors, på Fölisön, skulle kosta 20 e per skalle i inträde. Allt annat förutsatte att man bokade bord på någon restaurang. Till min växande sorg insåg jag att midsommar i Finland är en privat tillställning där vi inte riktigt hör hemma.

Sedan var det förstås andra saker som också påverkade. Vädret var förvisso osedvanligt varmt med plusgrader och bara regn (inte hagel!) hälften av tiden men ramadan pågick fortfarande, så det gick inte att ta en picknick någonstans heller. Och i ärlighetens namn tappade jag orken helt och blev i något skede rätt mycket fuck that shit och var nära att beställa pizza och sätta mig ett hörn. Grejen är förstås inte att man inte skulle kunna hitta på kul grejer att fylla dagen med. Problemet är att midsommar ska firas på ett visst sätt och att vi helt enkelt inte hade vägar in i det firandet i år.

Hur som helst.

Istället åkte vi in till den fantastiska Rhodedendronparken i Haga, som jag velat se i flera år men aldrig lyckats ta mig till, och det var alldeles, alldeles fantastiskt. Hela skogen var full med enorma rhodedendron och i fallna blommor sprang världens tamaste ekorrar. På väg hem stannade vi i en lekpark och lekte tills vi höll på att falla ihop och sedan åkte vi hem och käkade chips och tittade på film. Vid midnatt gick vi ut för att samla sju blommor att lägga under Tildas kudde för någon ordning måste det ju vara, och så åt vi jordgubbstårta som skulle ha varit för 12 personer men som Tilda föga imponerad av storleken benämnde muffin.

Kulturkrockar

Självständiga tankar

CharlotteLämna en kommentar

I dag firar Finland självständighetsdag och jag är väldigt kluven.

Det ska erkännas att jag har aversioner mot alls sorts nationell glädjeyra mer nationalistiskt präglad än Eurovision Song Contest. ”Nation” är ett konstruerat begrepp. Nationen är inte ett naturligt tillstånd av fred när ett folk får leva i enlighet med sin kulturella särart. Nationen är en ekonomisk, politisk och geografisk hitte-på-grej.

Samtidigt har finländarna all anledning i världen att vara stolta över det Finland de har byggt. Finland är – mörkret, slasket och det pågående politiska tumultet till trots – ett fantastiskt land. Fantastiskt.

Luften är ren och naturen fantastisk och fri för alla att njuta av, infrastrukturen fungerar, sjukvårdssystemet håller i de flesta lägen och det sociala skyddsnätet är hittills intakt. Demokratin fungerar så där i princip och tanken om att värna de svaga lever och frodas.

Finland är ett jävligt bra land.

Vad som oroar mig är mest att det verkar vara fler och fler som på fullaste allvar tror att vad som är fantastiskt med Finland upprätthålls enkom av den finska folksjälens överlägsenhet snarare än genom hårt arbete av alla landets invånare. Det oroar mig eftersom det underhåller den nationalistiska tanken om att man kan bevara Finland finskt genom att stänga landets gränser. Det göder det sena 1800-talets rasbiologiska, Volksgeist trams enligt vilket ett högstående folk såsom finländarna liksom av naturen kommer att skapa ett högstående samhälle om ingenting stör dem.

För det fantastiska Finland vi har nu är inte skapat i något vakuum och det upprätthålls inte genom sisu utan genom tanken på alla människors lika värde. På rättvisa. På jämlikhet. Släpper man det finns det typ bara den rena luften kvar att vara stolta över. Och den skulle inte alla längre ha rätt att andas.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Snabbgående finländare

Charlotte3 kommentarer

Jag har ju bott i Finland ganska länge nu, i 11 år. Under den tiden har jag hunnit förlika mig med tanken på att jag går långsamt. Och inte bara långsamt, utan liksom mycket, mycket långsammare än alla andra. Det är mardrömmen att promenera mellan platser med ett gäng finländare för om jag inte är alldeles flåsig när jag kommer fram för att jag har småsprungit hela vägen så kommer jag sannolikt inte fram alls.

Men så pratade jag med en kompis från USA om det här med att gå långsamt, och han hävdade att det inte är jag som går långsamt utan finländarna som konstant håller någon slags överljudshastighet på sitt marscherande. Och jag måste säga att det känns rätt bra att efter i åratal ha tänkt att det är något fel på mig som fysiskt bara inte klarar av att hålla takten.

Det är det inte.

Det är andra det är fel på.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Regeringen ger praktiska exempel på hur det ser ut när man inte bryr sig om löneglappet

CharlotteLämna en kommentar

Hittills har jag inte hört en enda som är nöjd med regeringsprogrammet här i Finland. Det kan förstås bero på kretsarna jag rör mig i, men jag är benägen att tro att mycket av kritiken faktiskt också beror på att det är ett skitprogram.

Så slog 86 smarta professorer, rektorer och forskningsledare sina huvuden samman och konstaterade, baserat på forskning, att de som betalar för de föreslagna nedskärningarna är *trumvirvel* kvinnorna. Grundtanken i programmet, som jag har förstått det, är att man vill öka produktiviteten och skära ner på statens kostnader. Det är ett ganska klassiskt grepp. Problemet är förstås att om man inte slänger in en ordentlig dos genustänk till den grundtanken så får man ett regeringsprogram som skär ner på de sektorer där kvinnor lever och verkar samtidigt som det satsas på männens domäner. Där är vi nu.

Regeringen vill skära i dagvården och i ersättningen man får för att vara med sina barn. Man vill spara genom att lägga över ansvaret för barnvården på familjerna, vilket i praktiken betyder mamman. ”Nej, nej, så måste det ju inte vara” skriker någon, ”det är ju kvinnornas eget val”. Men just nu är det endast 1-2 % av fäderna som tar ut vårdledighet. (Här måste jag slänga in en liten parentes om att många alltså anser denna fördelning vara jämställd. I don’t even.) Att skära i möjligheterna för mammor att ha barn i dagvård, den subjektiva rätten, kommer inte att öka antalet hemmapappor utan minska antalet mammor som får arbeta åtminstone lite. Förslag om förlängda arbetsdagar lägger en ännu större börda av hushållsarbete på kvinnor. Och detta utan att ens betrakta ensamstående föräldrar, av vilka kvinnor utgör 83 %.

Effekten av att regeringen också tänker spara miljarder på kommunerna torde vara uppsägningar, i en sektor där jämställda 79 % är kvinnor. Dessutom skärs det ner på vårdpersonal och i dagvården vilket även det är kvinnodominerade branscher. Inget av detta lär uppmuntra kvinnor att komma ut ur hemmen. Samtidigt ger regeringen ekonomiska lättnader till dem som arbetar. Utanför hemmet alltså. De kvinnor som rent av startar upp småskaliga arbetsplatser för sig själva genom att ta dagisbarn till sig, när de ändå är hemma med egna barn, räknas inte med bland företagarna.

Regeringen vill också spara på äldrevården vilket sannolikt slår hårdast mot kvinnor eftersom, och här kommer vi till de långtgående effekterna av löneglappet, kvinnor utgör största delen av de fattiga pensionärerna. Kvinnors medelpension ligger på 15 823 euro per år medan män får 20 473 euro. Jag kan inte räkna procent men det är en ordentlig skillnad. Och jag säger inte nu att män inte skulle ha förvärvsarbetat mer och därför förtjäna den pensionen, men jag vidhåller att kvinnor inte har samma chans att förvärvsarbeta som män. Med det nya regeringsprogrammet blir det ännu svårare. Med det nya regeringsprogrammet har kvinnor ännu mindre möjlighet till ekonomisk självständighet.