Etikett: Finland

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Slentrianrasismen

CharlotteLämna en kommentar

Jag får ofta frågan om ifall jag tycker att det finns några skillnader mellan Finland och Sverige. Det finns förstås mängder, de flesta rätt obetydliga men så finns det sådana som verkligen sticker ut. Som när jag bläddrar igenom fredagens Hufvudstadsbladet och läser en filmrecension av en egentligen mycket bra recensent som den här gången har valt att formulera sig så här:

20150215-161700.jpg

Det här skulle aldrig flyga i Sverige. Aldrig. Och inte för att Sverige är så himla PK att man inte får skriva ut vad man tycker, utan för att folk i Sverige har funderat över begrepp som intersektionalitet och rasism så länge att man helt enkelt inte släpper igenom slentrianrasism av den här kalibern. Begreppen ”negroida rötter” och ”rasbarriärer” betyder nämligen ingenting om man inte anser att det finns en negroid ras som bär på något essentiellt avvikande. Begreppen får innebörd endast genom rasbiologiskt tänkande. Det här är viktigt. Det är alltså inte bara en fråga om att uttrycken är kränkande, de är också fullkomligt intetsägande.

Och jag känner inte recensenten personligen, men jag misstänker att hen inte menade något illa (vilket är anledningen till varför jag inte skriver ut namnet). Det borde dock, på Finlands största svenskspråkiga tidning, finnas tillräckligt många granskande ögon för att sådant här inte ska slinka igenom. Journalism borde också, kan man tycka, bedrivas i en sådan sorts miljö att den som är på väg att skriva negroida vadsomhelst stannar upp och ifrågasätter sitt ordval.

 

 

Vardagslivet

Kvällspromenad

Charlotte2 kommentarer

När Tilda var på balett tog jag en promenad på Nickby sjukhusområde. Förteckningen över tidigare invånare är underbar. Är rätt säker på att jag dejtat flera. Området har numer otroligt snygga bostadshus för folk som inte nödvändigtvis är sinnesjuka. Runt de monumentala husen sträcker fälten ut sig ner mot tätorten.

Och så tänkte jag på hur lik den vyn är den älskade östgötaslätten jag växt upp på. Fält och kyrktorn har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta.

20140916-232242.jpg

20140916-232248.jpg

20140916-232256.jpg

20140916-232304.jpg

20140916-232312.jpg

Nyhetsplock

Nej till jämställdhet. Grattis bara.

Charlotte5 kommentarer

Kommunen Larsmo norra Finland röstade nej till jämställdhet. I kommunstyrelsen tyckte man nämligen att hela jämställdhetsgrejen gått för långt och valde därför att inte underteckna EU:s deklaration för jämställdhet. En av dem som röstade nej menar att man inte kan ”jobba för jämställdhet till vilket pris som helst”. Jämställdhet ska inte få gå före lämplighet och kunnande till exempel vid val av tjänstemän. ”[G]enusdiskussionen har gått till överdrift”. Man har nämligen aldrig haft några problem med sånt i Larsmo. Att 17 av 27 platser i kommunfullmäktige besitts av män behöver ju inte betyda något. Inte heller att det är män som är ordförande i 5 av 6 nämnder. Det kan ju vara så att män i Larsmo kommun helt enkelt är så mycket mer kompetenta än kvinnor och att Larsmo utgör en liten bubbla dit det vedertagna faktum att män på grund av sitt kön klassas som mer kompetenta än kvinnor även när deras meriter säger något annat inte har nått. Jag bara betvivlar det. Att man uppenbarligen inte har fattat att jämställdhet och genustänk handlar just om lika möjligheter oavsett kön snarare än att släppa fram inkompetent kvinnfolk talar ju heller inte direkt för en djupare förståelse.

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Stackars barn som måste gå i dagvård

Charlotte7 kommentarer

Den där idén om att barn mår bäst hemma med sin mamma är väldigt stark här i Finland. Intressant är också att det inte bara är de stora grupperna, ljudnivån och sånt som man vänder sig emot, utan själva vårdaren – det är mamman som ska vårda sitt barn och det med tre års vårdledighet för varje nytt barn (i praktiken talar vi alltså 9 år för tre barn). Inte ens i länder som Frankrike och Spanien som har synnerligen begränsat med vårdledighet för att sköta barn och därmed uppsägning för den som vill sköta barn hemma verkar man ha ett lika stort fokus på just modern som vårdaren. Visst. Det ansvaret faller inte direkt på pappan heller, men det finns ett betydligt bredare kontaktnät av släktingar och anställda vårdare som hjälper till att sköta barnen. Mamman är inte den enda som förväntas sköta barnen.

Att göra jämförelser mellan systemen är kanske helt meningslöst. I grund och botten tror jag ändå att varje familj själv måste få avgöra vilka sorts vårdformer som passar dem. Vad jag menar är bara att den där tänkta kopplingen mellan mor och barn som i Finland alltså sträcks ut i många, många år inte i dagens västliga samhällen har någon verklig motsvarighet annorstädes (inte ens bland housewives där det ofta finns extrahjälp i form av hushållerskor eller barnsköterskor – den som har råd att inte jobba har också råd med en nanny, ironiskt nog). Att ha mamman som ensam vårdare för barnen i många år är rätt unikt, både i tid och i rum.

Och ju mer jag talar med mammor som väljer att vara hemma med sina barn i tio år, desto mer står det klart att dessa mammor är helt övertygade om att barnen har det bäst hemma med dem. Dumt vore det ju annars liksom. Och jag säger inte att de skulle ha fel, men ibland funderar jag över hur mycket den där känslan av att man förråder sitt barn när man lämnar det i någon annans vård – oavsett om det är för barnets bästa eller inte – får påverka beslutet att vara hemma. Hur många mammor som helt enkelt tycker att det är så känslomässigt tungt att lämna ifrån sig barnet att det är bäst om barnet är hemma. Och hur många mammor som är så övertygade om sitt eget goda inflytande att de samtidigt övertalar sig själv om att andras inflytande fördärvar det egna snarare än kompletterar det.

För att hålla sina barn hemma när andra barn går på regelbunden dagvård är också att stänga sitt eget barn ute från vad som kan vara en viktig gemenskap. Och andra barn ser det. Vilho kom hem från förskolan en dag och sa att det var synd om hans kompis. När jag frågade varför svarade han att det var synd om kompisen för hans mamma kom så tidigt och hämtade varje dag. Så tidigt att kompisen inte ens hann vara med på timmen då man får leka med sina egna medhavda leksaker, den roligaste timmen i typ hela världen. Sånna barn är det synd om, tycker Vilho. Inte sånna som måste gå i dagvård, utan sånna som blir hämtade tidigt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Av svenska översättningsfel i Finland tar det här nog priset

Charlotte7 kommentarer

I Plantagens katalog har man valt det inte alldeles svenska ordet ”dininggrupp” för finskans ”ruokailuryhmä”. Kanske lite okonventionellt, men ok.

Men hur tänkte man när man översatte Helsinki med Helsingborg? Inte särskilt långt, vore en kvalificerad gissning.

20130417-205525.jpg

Godsaker · Vardagslivet

Runeberg (och det bästa receptet)

Charlotte7 kommentarer

Jag ska börja med några tillkännagivanden som är av sådan art att jag för all framtid kommer att ha dödat mina möjligheter till finskt medborgarskap. Jag gillar inte direkt Runeberg. Inte ens i tårtformat. Och då gillar jag i princip alla tårtor och har en förkärlek för poetiskt lagda män med polisonger. Jag kan inte den finska nationalsången och jag fixar bara inte Fänrik Stål. I går, på Runebergsdagen, satt jag så med ungarna vid middagsbordet och fick den förhatliga frågan ”mamma, vem är Runeberg?” och kände att det vore fel att svara ”tja du, han levde efter medeltiden”. Tack och lov ville Vilho gärna berätta eftersom han hade sett en pjäs om Runeberg på skolan under dagen. Tilda var mest intresserad av vem som hade spelat tårtan. För att kompensera mina bristande Runebergs-kunskaper ägnade vi oss åt saker jag är bättre på; att baka. Eftersom jag inte riktigt gillar vanliga Runebergare för att de är torra och tråkiga och måste doppas i sprit för att kunna ätas (och ursäkta mig nu, men det finns någonting mycket ironiskt i just dessa aspekter av den finska nationalbakelsen) vanställde vi receptet till en mjuk, saftig och ljuvligt god bakelse med samma smaktoner och liknande utseende. Till och med maken (som ironiskt nog inte gillar sötsaker speciellt) tyckte att de var de godaste han någonsin smakat. Lätta var de också, en klar fördel när barnen ”hjälper till”.

Här är recept (grundreceptet jag våldförde mig på kom från Bakpappa)!

Runebergstårtor (blir 4 st, men är enkelt att omvandla)

Vispa
100 gram rumsvarmt bra smör och
1 dl socker
så vitt och fluffigt som det låter sig göras. Vispa därefter i
1 ägg

Blanda i en annan bunke
0,5 dl ströbröd (skorpmjöl kallas det här)
1 dl mald, oskalad mandel (kallas mandelpulver här, shit you not)
1 dl vetemjöl
0,5 tsk bakpulver
0,5 tsk kardemumma
3 st krossade pepparkakor

Blanda ner de torra ingredienserna i smörblandningen och tillsätt
1,5 msk god apelsinjuice

Det blir inte någon fluffig smet utan snarare någon sorts deghybrid. Klicka/dunsa ut degen i fyra formar. Jag körde dem i Jamie Olivers muffinsformar av silikon, för de har ungefär rätt form. Med ett mjölat finger, jämna till degen och tryck ett litet (inte för djupt) hål i mitten. Klicka i
totalt ca 2 msk sylt (hallon är väl tradition, vi körde drottningsylt – lite bara för att vi kan och lite för att det var det enda vi hade)

Grädda i nedre delen av ugnen i ca 20-25 min på 175 grader. För att se om de är färdiga kan man skaka lite lätt på formen. De ska då inte reagera som en aladåb. Låt bakelserna svalna helt innan de tas ur formen. Sedan är det dags att dekorera. Vill man kan man använda färdig glasyr förstås. Jag lät Vilho, som älskar köksexperiment, prova sig fram med blodapelsinjuice och florsocker tills han hade en lagom fast, snyggt ljusrosa glasyr. Därefter klickade vi en extra klott sylt på bakelserna, mest för syns skull (den andra sjunker nämligen in en hel del) och sedan fick barnen ringla på glasyren. Riktigt, riktigt gott!

20130206-105420.jpg

20130206-105436.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Vart tog Finland vägen?

Charlotte6 kommentarer

Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!

Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).

Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.

Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemen med invandringen

Charlotte3 kommentarer

Den evigt kloka Ugglan skriver om rasism i ett inlägg som alla borde läsa. Hon skriver bland annat att det någonstans har blivit liksom okej att driva med antirasismen, att det är vanligt med skämt om vad man säkert inte får säga för att man skulle framstå som rasist, och så skriver hon om den rasistiska ordningen. Men ni får läsa det själva, hennes ord är betydligt bättre än mina!

Vad jag tänkte skriva om här är istället mina tankar efter att jag läst hennes inlägg, för då funderade jag på hur man ska kunna få diskutera problemet med invandringen utan att kallas rasist. För det finns ju problem med invandringen, och det ska man inte försöka dölja för då stöder man rasismen. Tänkte jag. Men vet ni vad? Jag är ju också invandrare, fast att de flesta inte tänker på det eftersom jag kommer från en kultur och ett land så nära. Dessutom har jag under flera års tid fått statligt stöd, eftersom jag blev gravid och sedan var hemma med barnen. I princip är jag alltså just en av alla de där invandrarna som folk säger kommer till det här landet och suger ut de statliga resurserna. Och visst finns det alkisar på stan som har sagt till mig att åka hem igen, men den där diskussionen om problemen med invandringen – den politiska, intellektuella, numer rumsrena diskussionen – den handlar inte om mig. Den handlar om sådana som ser annorlunda ut.

Och helt plötsligt slår det mig att när man säger att det finns problem med invandringen och att man måste få diskutera sådana problem så menar man egentligen inte att det finns problem med invandring utan att det finns problem med vissa sorters invandrare för att de ser annorlunda ut och då är vi tillbaka i själva rasismens kärna – att sålla ut vissa människor för att de ser annorlunda ut (fast att man numer väljer att säga att de är från en annan kultur). Så ger man sig själv rätten att klumpa ihop en otroligt stor och diversifierad grupp människor – en grupp där jag själv egentligen ingår – och säga att det finns problem med att de kommit hit. Problemet blir att de kommer hit och tar jobb medan landets befolkning går arbetslös – inte att det finns en skriande brist på hjärtspecialister på sjukhusen samtidigt som flera välutbildade specialistläkare städar metron. Problemet blir att de kommer hit och tär på resurserna – inte att vår trångsynthet hindrar oss från att se att de är resurser. Problemet blir att de kommer hit och inte kan läsa och skriva – inte att stora delar av världens befolkning fortfarande inte har rätt till skolgång. Problemet blir att de kommer hit och har en massa psykiska problem och trauman – inte att det finns människor som måste fly från sina hemländer, barn som sett hela sin familj mördas, föräldrar som inte har andra utvägar än att lämna allt de känner till för att rädda det enda barnet de har kvar, unga pojkar och flickor som tvingats till handlingar värre än någon av oss kan föreställa sig men som överlevt.

Nej. Det riktiga problemet är att man vill diskutera problemen med invandringen hellre än problemen med rasismen, för rasismen lever och frodas så nära oss själva och den där invandringen kan man föra statistik över, beräkna, begränsa, kontrollera.  Det finns inte problem med invandringen. Det finns problem med alltför grova generaliseringar, med utanförskap, med utslagning, med missförstånd och oförstånd, med uppfattningen att det är för många flyktingar när man i Finland tar emot 750 kvotflyktingar och ger knappt 1300  av världens 16 miljoner flyktingar asyl. Och det finns ett jävligt stort problem med den haltande medmänskligheten.