Jag har ju bott i Finland ganska länge nu, i 11 år. Under den tiden har jag hunnit förlika mig med tanken på att jag går långsamt. Och inte bara långsamt, utan liksom mycket, mycket långsammare än alla andra. Det är mardrömmen att promenera mellan platser med ett gäng finländare för om jag inte är alldeles flåsig när jag kommer fram för att jag har småsprungit hela vägen så kommer jag sannolikt inte fram alls.
Men så pratade jag med en kompis från USA om det här med att gå långsamt, och han hävdade att det inte är jag som går långsamt utan finländarna som konstant håller någon slags överljudshastighet på sitt marscherande. Och jag måste säga att det känns rätt bra att efter i åratal ha tänkt att det är något fel på mig som fysiskt bara inte klarar av att hålla takten.
Det är det inte.
Det är andra det är fel på.
Hit och dit och tillbaka igen 
Är det verkligen så överallt? Även i Stockholm är det ju plågsamt på sina ställen, t ex mellan tunnelbanan och centralen. Får stressutslag där och när jag bodde i Stockholm såg jag mig tvungen att bli ensamåkande bilist för att få lite lugn och ro.
Spännande! Kanske det är en landsbygdsgrej…?
Min man, ursprungligen bohuslänning, frågade mig i början av vår bekantskap: Är du en sån där som går till vänster i rulltrappan? Och det var jag ju 🙂 (stockholmare).
Å andra sidan min enda träning…