Jag har lärt barnen att skida. I dag har vi tränat backteknik, både i betydelsen ”hur man åker bakåt nedför en backe” och ”hur man slutligen tar sig uppför en backe”. Det var på det hela taget mycket lyckat och barnen har nu insupit alla mina visdomar. En grundläggande sak som vi fick träna ganska länge på är att inte kasta stavarna alltför långt åt helvete när man blir förbannad, eftersom man ändå i något skede måste hitta dem igen. Vi har också tränat på att krypa, samt rulla ur vägen när andra åkare kommer. Möjligen skulle det finnas ett par saker att lägga till i deras träning, men det får någon som faktiskt klarar av att stå på skidor ansvara för. Jag har nu dragit mitt betydelsefulla strå till lärdomsstacken. 
Overkligheter
Följande två saker känns, var på sitt sätt, synnerligen overkliga.
Ett.
Efter en ganska ansenlig tid kom nu pressmeddelandet för min avhandling, och det har så smått börjat uppmärksammas. På söndag blir det radiointervju, och Nättidningen Svensk Historia har skrivit om avhandlingen också. Det har hänt så mycket på de senaste månaderna att det liksom knappt har hunnit sjunka in, att jag faktiskt gjorde det och är doktor nu. De flesta dagarna är ju trots allt ganska lika de dagarna som var innan, och jag kämpade så länge och så hårt att jag knappt kommer ihåg ett annat liv. Det är liksom först när folk börjar ringa och vill ha intervjuer som det känns annorlunda. Men overkligt är det fortfarande.
Två.
Jag har en trekilos baby i magen. Att sitta i lugn och ro med en kopp te och skriva forskningsplaner när någon på insidan bestämmer sig för att möblera om ens organ är helt sjukt overkligt. Om jag hade blivit tillfrågad för tre år sedan vad jag trodde att jag skulle göra nu, så hade det varit jävligt höga odds på att bli sparkad i blåsan av små babytår. Och hen är så stark! Visst rumsterade de andra ungarna om också, men den här spelar liksom i en klass för sig. Hen har huvudet nedåt, tar sats med fötterna åt ena hållet och skjuter rumpan ut åt andra och barnen skrattar så de kiknar för magen blir alldeles fyrkantig. Jag skrattar kanske inte lika mycket, för min mage är vid det här laget fullkomligt blårandig. Mycket overkligt.
Reviewer 2
När man skriver akademisk text så skickas den i princip alltid ut på blind peer review, där två skilda experter ska ta ställning till kvaliteten på manuskriptet. Jag har nu haft mitt avhandlingsmanuskript ute på en sådan vända, med förhoppningen att ett förlag skulle vilja publicera den. I dag fick jag utlåtandena tillbaka och det är så sanslöst fascinerande hur grymt olika två personer kan läsa och förstå ett manuskript. I vanlig ordning är det en som är positiv, tycker att jag är en lovande ung forskare och som förvisso kommer med berättigad kritik men likväl rekommenderar att manuskriptet ges en chans.
Så är det Reviewer 2.
Låt vara att Reviewer 2 anser manuskriptet vara dåligt strukturerat och att det inte finns några egentliga starka punkter alls (vilket är raka motsatsen till vad den första reviewern anser), men sedan kommer det till detaljer som jag har väldigt svårt att hålla med om. Till exempel menar hen att det skulle ha varit bättre om jag läst originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna till urkunderna, eftersom dessa har brister. Hela poängen med min avhandling är förstås att jag läst just originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna. ”Författarinnan har använt sig av hundratals medeltida urkunder”. Nej. Författarinnan har använt sig av tusentals original.
Ah, Reviewer 2! Nu fick jag åtminstone lite spunk tillbaka här i min graviddimma! Ja, och förlaget är fortfarande i princip positivt inställda och det är ju det viktigaste. Så länge Reviewer 2 inte fullkomligt fuckar ens chanser att få manuskriptet publicerat så finns det ju alltid någonting att lära sig, göra om och göra bättre.
Bedrift och blessyrer
När man är gravid har man en helt annan ribba för vad som rimligen kan sägas vara en bedrift. Jag ser förvisso mina fötter endast sporadiskt, men att det är dags att klippa tånaglarna har det inte varit större tvekan om. Så igår kväll gjorde jag det äntligen, pustande och flåsande. Och mycket bra gick det, om jag får säga det själv. Endast en tå blödde, och det var inte ens särskilt mycket. Barnen såg inte alls tillbörligt imponerade ut. Himla perfektionister. Skulle gärna måla tånaglarna också men vet inte om jag i så fall borde måla med tårna också för det blir nog ungefär lika bra som om jag ska sträcka mig med handen. 
Vem ska vabba knyttet?
Barnen kom hem med flunsa i början av veckan, och det gick förstås som det alltid går: så fort de började friskna till så däckade jag. Och jag var ju så groteskt trött från början att det inte behövdes mycket flunsa alls för att göra mig helt utslagen.
Vabruari, you asshole.
Tur i oturen så har A den här veckan varit i Tyskland för att hälsa på en gammal vän och mina protester till trots så arrangerades min älskade pappa som barnvakt till mig för hela veckan. Mina självsäkra försäkringar om att jag visst klarar mig (för det är herregud inte första gången) och inte behöver barnvakt sköts rätt effektivt i sank med flunsans segertåg.
Nu ligger jag i sängen och väntar på att min pappa och min son ska komma hem med sushi. Trettio plus nånting, och pappa vabbar mig. Rätt lyxigt.
Några tips för den som vill vara en bra bilskollärare. Och människa.
I samband med att vittnesmålen under #metoo samlades in visade det sig att många kvinnor här i närheten av Helsingfors har haft problem med en specifik bilskola. Lärarna där ska ha tagit kvinnorna på låren, frågat detaljerade frågor om deras sexliv samt försökt bjuda ut på öl och sex. Detta under flera års tid och enligt vittnesmål från nio tidigare elever. På bilskolan har man nu förvisso talat igenom situationen, men ägaren står likväl tämligen oförstående inför vad det här egentligen kan röra sig om.
Så jag tänkte hjälpa till lite.
Han: ”I artikeln blandades äpplen och päron. Det finns situationer då man måste röra människan som sitter bredvid. Till exempel ta i ratten och då finns elevens hand där under.”
Ingen av de nio kvinnor som kommit fram med anklagelser om sexuella trakasserier menar att det i något skede har rört sig om att en bilskolelärare råkat röra vid deras hand när han snabbt greppat tag i ratten för att förhindra till exempel att eleven kör på trottoarkanter. Kanske har läraren försökt hjälpa eleven att gasa eller bromsa genom att lägga handen på låret och att detta då misstolkats som ofredanden när eleven missuppfattat situationen och möjligen trott att det faktum att lärare har broms på sin egen sida skulle kunna göra det onödigt att försöka guida elevens fötter. En av kvinnorna vittnar ju dessutom om att läraren lagt handen på hennes lår under kjolen ute på motorvägen för att hon skulle köra fortare.
Han: ”Jag tror inte att det händer hemskt ofta. Det kan hända någon gång, men det är inget planerat. Vi pratade om det med lärarna och kom fram till att det inte ska ske alls.”
Ingen har påstått att det händer hemskt ofta att läraren rör vid låret. Till exempel verkar det inte ha hänt alls när det har varit en manlig elev. Problemet är att det överhuvudtaget har hänt, oavsett om det varit planerat eller inte. Fint att ni pratade om det, och fint att ni kom fram till att inte ens några oplanerade gånger lite då och då är ok. Och när ni ändå pratar om det kan ni ju överväga hur det där med att sätta handen under någons kjol ute på motorvägen relaterar till trafiksäkerhet. Tycker man inte att det är sexuella trakasserier så finns det ju ändå anledning att reflektera över den pedagogiska aspekten.
Han: ”Det har inte varit någonting sexuellt. Det har varit vanligt umgänge. Nog rör man ju sina vänner annars också i olika situationer.”
För det första; de elever som kommer till bilskolan är inte lärarens vänner. För det andra; ingen vill ha vänner som har svårt med skillnaden på vanligt umgänge och sexuella trakasserier. Och för det tredje; under de jättemånga år jag har haft körkort har ingen av mina vänner varken dragit i ratten eller rört vid mina ben när jag har kört. Tvärtom verkar det vara sådana där grejer som folk i allmänhet försöker undvika när någon annan kör. Och till de av mina vänner som möjligen läser det här: den dagen ni pillar under min kjol när jag kör – oavsett anledning – är sista dagen ni åker med i bilen. Eller är mina vänner.
Han (angående den främst utpekade läraren): ”Han anser själv att människor tolkar honom på fel sätt.”
Det här kan kategoriseras som ett allmänt tips till män som tycker att sådana här gränsdragningar är knepiga: Om en (1) person tolkar dig på fel sätt kan det vara en tolkningsfråga. Om flera (n>1) personer tolkar dig på fel sätt är det inte en tolkningsfråga utan ett fel som du gör. Andra människor kan inte lastas för hur de uppfattar dig när du vid upprepade tillfällen beter dig på ett sätt som av andra uppfattas som illa. De tolkar inte fel. Du gör fel. Och till det finns det ju en väldigt enkel lösning: gör om och gör rätt.
Om det ändå känns svårt kan man helt enkelt bara följa Bilskoleförbundets riktlinjer enligt vilka det aldrig finns orsak för läraren att röra eleven. Hemskt komplicerat behöver det inte vara alltså.
I mitt stilla sinne undrar jag också hur folk gå fullkomligt man ur huse för att påpeka för kvinnor att de överreagerar och gör en höna av en fjäder, när försvaret sedan kan få se ut så här. Det blir ju inte ens en halvfärdig skata av det här försvaret. Inte tillstymmelse till pudel.
.
Selektivt vilda babyn
De senaste dagarna har babyn inte rört sig som den brukar och nu på kvällen var det riktigt svårt att få igång den. Drack bisarra mängder kall saft och buffade på den i över en timme utan att egentligen få mycket gensvar. Så eftersom minskade fosterrörelser är en sån där grej som ska tas på största allvar ringde jag jouren som tyckte att det vore en bra idé att komma in och kolla hjärtljuden. Och det visade sig att en CTG-mätare hade den effekt kall saft borde ha för i en timme har babyn farit runt som en speedad hamster i ett hjul. Man känner sig liksom både korkad och lättad. Men mest lättad.
Jävla betalmurar
Jag betalar gärna för journalistik. Verkligen. Det gör jag. Men nu när både SvD och DN har lagt i princip allting bakom betalmur håller jag på att få fullkomligt fel i huvudet. Jätteviktiga nyheter och välskrivna kommentarer som inte kommer folk till godo, som inte kan spridas till dem som behöver läsa. Det här kommer bara att bredda klyftan mellan dem som läser så kallad etablerad media och de som läser alternativ och det är inte bra.
Jag vill inte ha tillgång till allt digital material och hela SvDs arkiv. Jag vill läsa vissa, utvalda artiklar som jag är intresserad av. Sporten skulle jag till exempel inte läsa ens om det var SvD som betalade mig för det. Och detsamma gäller DN. Det är några artiklar i veckan som jag skulle vilja komma åt. Dessutom läser jag gärna andra digitala nyheter också och jag skulle gärna betala för det även om jag inte är tvingad till det.
Så nej. Jag tänker inte gräva fram mitt betalkort för att registrera mig på förtitolv olika ställen för att kunna läsa ströartiklar. Det måste gå att ordna finansiella bidrag till journalistik på något annat vis, utan bli en Lamotte. Och jag vill kunna sprida välskrivna artiklar så att de kan komma andra till godo – särskilt dem som inte skulle betala en spänn för att få läsa. Vi får inte ha privilegierad, högkvalitativ journalistik som bara finns tillgänglig för några få.
Sexuellt ofredande är inte ett litet misstag
Alltmedan #metoo rullar vidare kommer det upp de där rösterna som menar att vi måste ha ett könsneutralt grepp på problematiken kring sexuellt ofredande och sexualbrott. Men så här: 97 % av de misstänkta för sexualbrott i Sverige är män. 99 % av de dömda för sexualbrott i Sverige är män. Man behöver ju inte vara särskilt statistiskt eller matematiskt bevandrad för att se att kön är ett förkrossande tydligt mönster. Det här inkluderar dessutom bara brott – inte tafsningar på puben, dickpics eller annat förtjusande som kvinnor utsätts för.
Och sedan alla varianter av det otroligt märkliga argumentet att det så klart kan ”bli lite fel ibland” när män söker kontakt med kvinnor, och att det strikt taget inte är männens fel eftersom män av samhällets normer förväntas vara de som tar kontakt.
Hur kommer det sig i så fall att vi inte har liknande problem när män söker jobb? Tänk en arbetsplats som får ta emot 200 ansökningar, hur många av dem är dickpics? Tänk när det kallas till intervju, hur många av de arbetssökande männen kommer att trycka sig mot den potentiella chefens höfter och fråga om hon kommer med hem? Hur många av dem kommer att stöna ”men kom igen, bara lite…” i hennes öra när hon går igenom företagets ekonomiplan? Eller skulle det möjligen kunna vara så att det handlar om… oh, I don’t know, BRISTANDE JÄVLA RESPEKT KANSKE? Att män kan ta kontakt på ett sätt som inte är sexuellt ofredande om de bara försöker? Om det gynnar dem.
Jo. Visst kan man brutalt misslyckas på en intervju, men jag skulle vilja påstå att det hör till ovanligheterna att det är den potentiella chefen som sitter med en klump i halsen, och känslan av att man just blivit utnyttjad.
Makt, peeps. Makt.
Sömn
Jag tror inte att jag har sovit en hel natt sedan november. Först hade jag så ont att jag vaknade varje timme med kramp i ryggen och benen. Sedan blev det värre och jag kunde inte röra mig alls. Nu är den biten trots allt betydligt bättre, för babyn har nästan fixerat sig och hjälper därmed till att hålla ihop mig. Dessutom har jag kastat alla skrupler vad gäller överkonsumtion av kuddar överbord. Med många kuddar runt om så sover jag betydligt bättre. Kudde mellan knäna brukar folk säga hjälper. Jag skulle vilja säga kudde mellan knäna, under magen, under rumpan, bakom axlarna, en extra under huvudet och en som stöttning vid låren är ungefär en lagom mängd. Med en extra pall vid sängen kan jag dessutom helt själv ta mig i och ur sängen utan att gråta av smärta.
Men veckor av sömnlöshet och år av för mycket stress har gjort att jag inte längre kan somna om när jag väl har vaknat. Egentligen har jag ett väldigt stort sömnbehov, men jag får inte mer än fyra, fem timmars sömn. Därefter tänker jag på tvätten, på mitt forskningsprojekt, på allt jag inte hunnit med.
Och det är inte hälsosamt. Inte alls.
Så den senaste veckan har nästäppan slagit till. Alla slemhinnor i alla håligheter (och det finns många) i mitt huvud har svullnat igen. Jag vaknar kippande efter andan. Dessutom är babyn så stor att utrymmet för mina lungor är minst sagt begränsat.
I går var jag återigen hos en läkare för att kontrollera att de tecken babyn visar på att vilja komma för tidigt bara är för att jävlas (vilket de är, den här babyn kommer säkert att gå över tiden två veckor). Läkaren tittade på mig och sa att ”nu har du jobbat färdigt” och så sjukskrev hon mig fram tills mammaledigheten börjar.
I natt sov jag, uppallad av husets alla kuddar och med huvudets håligheter fyllda av kortisonspray och kortisoninhalator, tolv timmar. Det är åtminstone en bra start.
Hit och dit och tillbaka igen 