När man skriver akademisk text så skickas den i princip alltid ut på blind peer review, där två skilda experter ska ta ställning till kvaliteten på manuskriptet. Jag har nu haft mitt avhandlingsmanuskript ute på en sådan vända, med förhoppningen att ett förlag skulle vilja publicera den. I dag fick jag utlåtandena tillbaka och det är så sanslöst fascinerande hur grymt olika två personer kan läsa och förstå ett manuskript. I vanlig ordning är det en som är positiv, tycker att jag är en lovande ung forskare och som förvisso kommer med berättigad kritik men likväl rekommenderar att manuskriptet ges en chans.
Så är det Reviewer 2.
Låt vara att Reviewer 2 anser manuskriptet vara dåligt strukturerat och att det inte finns några egentliga starka punkter alls (vilket är raka motsatsen till vad den första reviewern anser), men sedan kommer det till detaljer som jag har väldigt svårt att hålla med om. Till exempel menar hen att det skulle ha varit bättre om jag läst originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna till urkunderna, eftersom dessa har brister. Hela poängen med min avhandling är förstås att jag läst just originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna. ”Författarinnan har använt sig av hundratals medeltida urkunder”. Nej. Författarinnan har använt sig av tusentals original.
Ah, Reviewer 2! Nu fick jag åtminstone lite spunk tillbaka här i min graviddimma! Ja, och förlaget är fortfarande i princip positivt inställda och det är ju det viktigaste. Så länge Reviewer 2 inte fullkomligt fuckar ens chanser att få manuskriptet publicerat så finns det ju alltid någonting att lära sig, göra om och göra bättre.
Hit och dit och tillbaka igen 
Så mycket igenkänning här! Hade en gång en reviewer som skrev en så lång sågning att den var längre än hela mitt manuskript. Sannolikt mest pga att jag inte hade refererat till någon av hans publikationer. Men de flesta editors brukar kunna bortse från griniga granskares kommentarer rätt bra tycker jag.
Var kommer den där bilden ifrån? Det kan ju knappast vara från en riktig review.
Men alltså … så är det! Jag hade en kollega med en i efterhand vet vi succeartikel. Men under resans gång valsade runt i två år, med konstiga reviewer. Mitt ämne som var rätt ovanligt- jag fick vara glad att ens komma på review. Sedan fattar de i regel ingenting, obetalda bittra forskare som de är. Äsch, skratta åt det och svara artigt. Editorn behöver inte hålla med reviewers. Argumentera sakligt och artigt för din sak.
”Too much focus on cats” 😀 ❤
Jag är mycket kluven till hela referentgranskningssystemet. Det är förhållandevis nytt inom humaniora , men i jakten på mätbart och jämförbart så blir Jufo-klasser och referentgranskning allt viktigare. Men det har så många brister! Respons är bra, kritik är bra, men när en person som ska vara sakkunnig inom området inte ens har *läst* ordentligt så är det bara irriterande. Och alltför många slarvläser, för det ger inga pengar och vem har tid med sånt…
Jag läste nyligen en diskussion om ett öppet system, där granskaren själv kunde välja att inte vara anonym och öppna upp för en diskussion med författaren. Intressant – men mycket mera krävande! Jag tänker mig att granskaren i så fall verkligen måste vara säker på sin sak och inte bara avfärda texten.