Jag har lovat att jag skulle ta upp kvinnors sexuella makt igen, för det är en hel del saker som bör ifrågasättas och sättas i perspektiv.
För det första: själva premissen för hur sexuell makt som begrepp används av somliga i dag. Grundtesen är nämligen att män vill ha mer sex än kvinnor och att kvinnor därför genom att kontrollera männens tillgång till sex i förlängningen kan kontrollera mannen. Det här förutsätter att män vill ha mer sex än vad kvinnor vill, vilket är långt ifrån bevisat (vi ska återkomma till detta strax). Det förutsätter också att en man är trogen en viss kvinna och att just hon är den enda vägen till sex för honom. I ärlighetens namn är det en premiss som inte kan uppfyllas i särdeles många fall och som dessutom inte ens kan ha varit en faktor förrän de senaste decennierna. Den tvåsamhet som hyllas i dag är nämligen ett helt nytt kulturspecifikt fenomen. Tidigare ansågs det ganska naturligt att mannen roade sig med pigan eller någon lössläppt kvinna i de mer skumma kvarteren. Ville han istället ha sin fru var det bara för henne att ställa upp. Han hade laglig rätt till hennes kropp. Lägg sedan till det stigma ”flickor som ställer upp” beläggs med ännu i dagens relativt fria samhälle. Går vi dessutom utanför den snäva västerländska kulturkretsen har vi ett otal kulturer som har polygami – där mannen har fler än en fru och kulturer där bandet mellan den gifta mannen och kvinnan endast är till för att producera lagliga arvingar. Bra sex får båda utanför äktenskapet. Det var standard också för rikare män i Romarriket samt i antika Kina och Grekland (men INTE för kvinnor). Sexuell makt, så som begreppet används av en del i dag, går inte att föra i bevis som en universell biologiskt betingad maktfaktor tillgänglig endast för kvinnor, utan bara som en del av ett specifikt förhållande.
Det är så som begreppet använts inom den genushistoriska forskningen de senaste 30 åren. I sin Women and Gender in Early Modern Europe skriver Merry Wiesner-Hanks om hur hovdamer (även om de uppmuntrades till kyskhet) snabbt lärde sig att sexuella tjänster var ett viktigt maktmedel. Historien är också fylld av kungliga älskarinnor som arbetat sig uppåt den vägen. Det har alltid funnits kvinnor som kunnat arbeta sig upp genom att spela på sin sexualitet, och det finns det förstås än i dag, men deras makt är och förblir situationell. Det vill säga: den dagen mannen säger nej är makten inte värd något längre. Den kvinnliga sexuella makten är beroende av männens godkännande och kan inte användas av alla kvinnor alltid och mot alla män.
Ibland talas det om hur kvinnor lockar till sig pengar från hårt arbetande män med sin sexuella makt. För det första står kvinnan även då i ett beroendeförhållande till mannen. Dessutom förutsätter det en viss sorts kvinna. 60-åriga Gunhilds sexuella makt torde vara tämligen begränsad.
För det andra: tesen om kvinnors sexuella makt är grundad på idén att män alltid vill ha mer sex än kvinnor. Detta finns det inga bevis för. Frågar man runt är det mycket möjligt att man får resultatet att män vill ha mer, men vad man måste ta i beaktande är att ett sådant resultat inte säkrar för att många kvinnor blivit uppfostrade att inte vilja ha sex. Många kvinnor, även i dagens fria samhällen, växer upp med en syn på sex som något som ger horstämpel om hon skulle visa att hon gillar det. Det mesta i vår populärkultur säger oss att kvinnor inte ska gilla sex för sexets eget skull och att sex är något som män ska kämpa för. Man kan alltså inte avgöra om män eller kvinnor vill mer genom att fråga folk eftersom vi blir socialiserade in i en viss syn på sexualitet. Det Baumeister, Catanese och Vohs har visat i sin Is There a Gender Difference in Strength of Sex Drive? (att män kategoriskt vill ha mer sex än kvinnor) är baserat på just sådana undersökningar som inte säkrar för socialisering. Baumeisters fynd från 2001 – att kvinnor visar större variation gällande sexuellt beteende än män och att män går mer på biologiska drifter – skulle lika gärna kunna sägas ha grund i att kvinnors sexualitet alltid kontrolleras medan män har varit betydligt friare att leva ut sin sexualitet. Det är socialt accepterat för män att följa sina drifter. Att flera av de studier som gjorts på skillnaderna mellan män och kvinnor och som visar på mäns större drifter dessutom gjorts på college students (ex. Lippa 2006, Ostavich och Sabini 2004) är kanske inte alldeles lyckat då det är en ålder då män är på sin sexuella topp. Det är väl belagt att sexlusten varierar över livscykeln.
Rent historiskt sett blir det ännu mer fascinerande för vi lever alltså nu i den första tidseran som betraktar den kvinnliga sexlusten som mindre än den manliga. Genom århundradena har kvinnor framställts som så översexuella och drivna av sina omättliga begär att de måste tryckas ner och kontrolleras. Tidig medicinsk forskning satte det i samband med kvinnors livmoder och menade (på fullaste allvar) att om kvinnan använde sin hjärna för mycket riskerade hon att svimma eller så kunde livmodern skrumpna då den inte fick tillräckligt med blod. För att kvinnan tänkte istället för att, ni vet, vårda sin livmoder. Ordet nymfoman, som är en person som inte kan få nog av sex, är ägnat för kvinnor – inte för män. Sirener, nymfer, älvor och häxor är sexuella kvinnofigurer som driver män i fördärvet. Gudomar för fertilitet och sexuell lust är nästan uteslutande kvinnliga. Och den kvinnliga lusten är så stark att den måste kuvas om den inte ska förstöra hela världen, vilket den var jävligt nära att göra när Eva först upptäckte sexualiteten. Hela det tusenåriga maskineriet för att kontrollera kvinnors sexualitet är baserat på tanken om att kvinnor är så sexuella och så svaga att de inte själva kan kontrollera sig. Jämför också med den logiska mannen versus den sinnliga kvinnan som sågs som den naturliga ordningen på 1800-talet. Ännu i vår tid (så sent som i går faktiskt) får kvinnor höra att de inte tänker tillräckligt logiskt utan att de är så känslomässiga. Det här var exakt de tankarna som för ett par hundra år sedan låg till grund för synen på kvinnan som översexuell, samtidigt som den ideala kvinnan inte visade intresse för sex alls (och riktigt ideala kvinnor födde barn fast de var oskulder).
Synen på kvinnors sexualitet har medfört minst två saker: 1) det går inte att avgöra vad i det sexuella beteendet som är socialiserat och vad som är biologiskt och 2) många kvinnor vet inte själva hur deras kroppar fungerar och att dra biologiska slutsatser från deras utsagor är minst sagt vanskligt. Ja, och det där med sexuell makt är inte något universellt och ska heller inte användas på det viset. Dels för att det inte går att bevisa och dels för att det förstärker synen på att kvinnor i största allmänhet skulle vara skyldiga män något. Att den man som försörjer en kvinna har rätt till sex. Det, om något, är en väldigt problematiskt tanke.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag kanske återkommer och kommenterar något om det övriga under helgen. Måste läsa på lite i så fall och tror det är flera läsare som kan frågan klart bättre än jag. Undrar dock en sak om din slutkläm:
”…för att det förstärker synen på att kvinnor i största allmänhet skulle vara skyldiga män något. Att den man som försörjer en kvinna har rätt till sex. Det, om något, är en väldigt problematiskt tanke.”
Jag förstår inte riktigt hur du kommer till den slutsatsen. Oavsett hur mycket eller hur lite vetenskapligt belagt kvinnans sexuella makt är så innebär ju begreppet att det är kvinnan som mångt och mycket är den som i ett heterosexuellt monogamt förhållande väljer när man ska ha sex. Hur medför detta att den teorin innebär att en man som försörjer en kvinna har rätt till sex?
Jag ser heller inte hur det förstärker en syn att kvinnor är skyldiga mannen något.
Om kvinnors huvudsakliga makt gentemot män är sexuell och nyttjas i förhandlingssituationer (den sexuella makten utmålas ibland som köpekraft (fast inte inom genushistoria)) kan den ju bara användas om män har förtjänat sex på något sätt. Om makten ska användas måste kvinnan ha velat något som mannen utförde och betalningen är sex.
Och det är här du borde försöka komma fram till att i en normal relation så finns förhållandet ”jag gör y input och du ger x sex” samt såklart att detta är väldigt problematiskt.
Flera studier visar att män vid ha mer sex än kvinnor. Men om jag förstår dig rätt så är det betingat och har inte biologiska orsaker?
Jag har lite svårt att instämma i din tolkning av antagandet om kvinnors sexuella makt. Antagandet utgår nämligen, så som jag uppfattat det, från att kvinnor av främst biologiska skäl är mindre promiskuösa än män, dvs. de tenderar i genomsnitt att vara mer nogräknade vilka män de har sex med. De här beror i sin tur på att det teoretiskt största antal barn en man kan vara pappa till är skyhögt större än antalet barn en kvinna kan vara mamma till. För en kvinna är ett barn en stor investering, biologiskt sett. Däremot inte för en man.
Följaktligen kommer kvinnor att sträva efter ”kvalitet i stället för kvantitet”. För män kan man lite karikerat säga att motsatsen gäller.
Ju attraktivare en kvinna är, desto högre krav kan hon ställa på en potentiell manlig partner. Dessa krav kan yttra sig i termer av t.ex. förmögenhet eller – som oftast – en kombination av ett större antal faktorer. En attraktiv kvinna kan spela på det här och uppnå något mål hon satt upp för sig själv. Märk väl att jag med ”attraktiv kvinna” avser de allra flesta kvinnor i fertil ålder.
Här behövs det egentligen ingen diskussion om hur sexuell lust kan skilja mellan hos könen, även om det inte vore särskilt överraskande om män i genomsnitt hade större sexuell lust. Men detta må vara osagt. Ur detta följer förstås inte att kvinnor skulle vara skyldiga män något. I stället handlar det hela om rätt krassa konstateranden i stil med ”sådana här är vi”.
Du har alldeles rätt i att 60-åriga Gunhild inte längre besitter någon nämnvärd sexuell makt – eftersom hon inte är fertil. Ibland undrar jag om inte en hel del reaktioner hos äldre kvinnor härstammar, medvetet eller omedvetet, från insikten att den sexuella makten glider ifrån dem. För män råder det däremot inte ett lika rätlinjigt förhållande mellan ålder och attraktivitet. En välvårdad och välbeställd man på drygt 50 år kan fortfarande bilda familj och få ny avkomma. Däremot kan långt ifrån alla män alls ens räkna med att någonsin ha sex, i motsats till den absoluta majoriteten kvinnor. För den fertila kvinna som upplever att hon inte kan få en ”alfahanne” i sin egen ålder kan det alltid vara en utväg att satsa på en som är betydligt äldre. Ifall denna man redan har en familj sedan tidigare, kan man säga att indirekt har då två kvinnor delat på samma man. När fler kvinnor ”delar” på ett mindre antal män kommer det i förlängningen att innebära att andra män inte får möjlighet att reproducera sig.
För att förenkla det hela: En ung kvinna har alltid det som krävs – en man måste förtjäna det i kvinnors ögon. Detta är den sexuella makten hos fertila kvinnor.
Jag ser det logiska i resonemanget men har två invändningar. Den första är att tesen om betydelsen av fertilitet för sexuell makt möjligen är sann men inte går att belägga, för den sexuella makten handlar ju om drifter – att män vill ha något mer än vad kvinnor vill det så att det uppstår ett för kvinnor gynnsamt förhandlingsläge.
Och för det andra så är det det där med att kvinnor skulle vilja ha en alfahanne och kombinationen med att kvinnor är selektiva (vilket alltså inte heller har kunnat beläggas). De som ofta brukar kallas för alfahannar, de män som har chans på flera kvinnor, är just exakt de män som inte brukar ha sex med bara en kvinna och således har kvinnan ingen sexuell makt över honom. Att kvinnor av rent biologiska skäl skulle välja en sådan man verkar också synnerligen osannolikt eftersom hon då skulle tvingas dela på uppmärksamheten och det finns en överhängande risk att genpoolen till slut blir väldigt grund. Biologiskt sett vore det mer logiskt om kvinnor attraherades av olika saker. Vilket det ju också verkar som.
(Och om det är så att kvinnor bara kan ha sexuell makt i fertil ålder är det ju en jävla kass makt – fertila åldern är knappt hälften av livet.)
Javisst, genpoolen i sin helhet tunnas ut. Men kvinnor har hellre ”alfagener” hos sitt barn, om de så är tvungna att dela detta genbestånd med andra kvninnor framom att ha vad de skulle betrakta som sekunda gener hos sin avkomma. Sedan är förstås den individuella variationen vad preferenser gäller stor även hos kvinnor – alla vill inte ha exakt samma man, men antalet män – totalt sett- som kvinnor vill para sig med är klart mindre än antalet tillbudsstående män. Eftersom flera kvinnor på ett eller annat sätt (ofta men inte alltid) kan tänka sig para sig med samma man uppstår en situation där en man som inte uppfyller de omedelbara kraven får kämpa rejält för att komma in på en andrahandsplats – och då eventuellt få para sig.
Märk väl – män avvisar sällan kvinnor, medan motsatsen är mer än vanlig. Jag säger nu ingenting om moralen i det hela, eftersom jag är tillräckligt luttrad för att se vår biologiska bakgrund i det hela, men konstaterar bara att det är som det är.
Den som tvivlar kan förstås ta sig en titt runtomkring och fråga sig varför det existerar ett stort antal ensamma, mer eller mindre frustrerade män.
Ja, så kanske det är – men har du några belägg för det annat än att det låter logiskt/naturvetenskapligt?
(Som jag sagt tidigare – folk är inte lika skeptiska mot evopsych som annan psykologi eftersom det LÅTER som naturvetenskap. Dvs de är mer benägna att köpa det, bristen på belägg till trots.)
”Den som tvivlar kan förstås ta sig en titt runtomkring och fråga sig varför det existerar ett stort antal ensamma, mer eller mindre frustrerade män.”
Är de så många? Och är de verkligen färre än kvinnliga diton eller är de bara mer högljudda?
Våra gener pekar på att vi (dvs. människor i olika samhällen) härstammar från ett mycket litet antal män, men av mycket att döma fler kvinnor.
Det är möjligt att antalet ensamstående kvinnor i fertil ålder är lika stort som antalet män, men kvinnorna vill inte para sig med de tillbudsstående männen. Kvinnor gifter sig upåt, heter det, men jag skulle säga att kvinnor snarare parar sig uppåt. För män är detta inte lika centralt, för där handlar det mes om att över huvud taget para sig.
”Våra gener pekar på att vi (dvs. människor i olika samhällen) härstammar från ett mycket litet antal män, men av mycket att döma fler kvinnor.”
Det kanske var farligare för män än för kvinnor för 100 000 år sedan. Det fanns kanske en massa män med underlägsen sperma för 100 000 år sedan (vilket gjorde att vissa män avlade fler barn än andra trots att alla hade lika mycket sex – sedan dess har givetvis dessa tendenser avlats bort). Den kvinnliga sidan kanske sprids mer eftersom tre-fjärdedelar av de möjliga halvorna är kvinnliga (kvinnor får två kvinnohalvor, män en kvinnohalva och en manshalva – orkar inte ta reda på exakt vad dessa halvor kallas).
Det finns säkert fler möjliga förklaringar till att det ser ut så som inte har att göra med att kvinnor föredrar alfahannar.
Spännande hypotes. Frågan är bara varför det plötsligt skulle upstå ”en massa män med underlägsen sperma”. Kanske kan man hitta belägg för någo sådant i framtiden, även om hypotesen i mina ögon verkar rätt krystad. Däremot vet vi genom studier av genuppsättningar t.ex. att en betydande andel av människorna i Centralasien är ättlingar till en och samma man. Denne man var troligen Djingis Khan, en typisk ”alfahanne”.
Jag skulle rekommendera dig att läsa t.ex. Birgitta Forsmans ödmjuka och klara framställning om detta och mycket annat ”Arvet från Darwin”. Hon diskuterar också ingående varför man inte behöver vara rädd för att närma sig djuret människans biologiska arv.
För det första så var det två hypoteser.
Angående Djingis Khan så för det första så levde Djingis för 1000 år sedan, inte 100 000 år sedan. För det andra så kan jag tänka mig att folk låg med Djingis av andra anledningar än att de tyckte han var sexuellt attraktiv (t ex att de inte ville dö) – att Djingis Khan kunde hamna överst i ett sådant samhälle för 1000 år sedan betyder inte att kvinnor för 100 000 år sedan föredrog alfahannar. För det tredje så är det inte särskilt vanligt att folk avlar barn med tusentals kvinnor, men de få exempel som finns på det är alla män för de är de enda som kan göra det. En kvinna skulle kunna bete sig likadant (dvs ligga i stort sett varje kväll med nya män) men hon skulle ändå bara kunna avla en 50 barn eftersom hon blir infertil nio månader per barn. Att det bara är män som kan göra det kommer vikta hur våra genuppsättningar oavsett om kvinnor föredrar alfahannar eller inte, så det visar egentligen bara att det finns män som i större utsträckning än andra gillar att ligga runt (vilket inte säger någonting om hurvida detsamma gäller för kvinnor).
Men hur är det ens kopplat till kvinnors sexuella makt. Om det kvinnor vill göra är para sig med en alfahanne (vilket det inte finns några bevis för, alltså att det skulle vara kvinnornas val), hur ger det dem sexuell makt? För att det finns män som inte får sex, eller? För i så fall är det värt att ifrågasätta hurdan makt kvinnor skulle kunna få genom de männen. Igen; den sexuella makten är inte universell utan situationell.
Visst är det situationellt, men poängen här är att kvinnor kan ställa krav på män, som ifall de inte uppfylls innebär att mannen blir utan möjlighet att para sig. Detta är sexuell makt. De s.k. ”alfahannarna” är egentligen de enda som slipper dessa krav, fast å andra sidan har de flesta av dem också fått tillkämpa sig sin position.
Intressant text, men jag undrar hur du tänker när du säger att män hade tillgång till inte bara sin fru utan även pigan eller någon lössläppt kvinna. Det låter som det går 3 kvinnor på 1 man. Samma sak vad gäller de kulturer där månggifte var/är tillåtet.
Om det är som du hävdar så skulle det finnas mångdubbelt fler kvinnor än män. Men så vitt jag vet föds det ungefär lika många pojkar som flickor. Det är t.o.m. en liten övervikt av pojkar!
Någonstans finns det då en ganska stor andel män som aldrig får tillgång till den mängd sex de skulle önska, men som du valt att utesluta från ditt resonemang.
Jag förstår inte varför det skulle finnas mångdubbelt fler kvinnor än män. Det finns ju en gigantiskt mängd andra ekvationer.
Och jag har inte valt att utesluta någon ur mitt resonemang. Det finns säkert män som inte får så mycket sex de önskar, men 1) det finns även kvinnor som inte får så mycket sex de vill ha och 2) det är inte en manlig rättighet att få sex.
”Det finns säkert män som inte får så mycket sex de önskar, men 1) det finns även kvinnor som inte får så mycket sex de vill ha och 2) det är inte en manlig rättighet att få sex.”
Det fins menn som ikke får så mye sex de ønsker og det finnes menn som ikke får sex i det hele tatt, det siste er ingen direkte stor gruppe men det finnes ingen kvinnelig motsats blant de single. Man må skille mellom single og folk i parforhold her.
Angjeldende kvinner som ikke får så mye sex de vil ha, så kan det helt klart gjelde i faste relasjoner og hvor hun velger å ikke være utro. Men blant single kvinner dreier det seg alltid om kresenhet i de fall hvor kvinner klager over for lite sex, alle kvinner kan få men de vil ofte ikke ha sex med de menn som byr seg frem. Men da er vel sølibatet ett valg man gjør og ikke ufrivillig?
For menn er det ofte diametralt motsatt, det er ikke kresenheten som setter seksulle begrensinger men at de ikke blir valgt av noen kvinne, av forskjellige årsaker. Da er det reellt ufrivillig. Ser du ikke den enorme forskjellen på de to tilstander?
Du drar frem, slik mange kvinner i denne type debatt gjør, at det ikke er en mannlig ”rättighet” å få sex. har du noengang hørt en oppegående mann påstå det? Jeg har ikke. Er det en kvinnlig rettighet å få sex? Nei, like lite som for menn, men for kvinner er spørsmålet uinteressant og kun teoretisk all den tid sex ikke er en mangelvare.
Hvorfor blande inn ”rettigheter” og ikke bare heller erkjenne at seksualitet/kjærlighetsliv er ett basalt element og behov i de flestes liv, og at det å leve uten kan i de fleste fall føre til en del psykiske problemer på sikt, og at det er vesentlig fler menn enn kvinner i den kategori?
@Jonas
Antalet kvinnor i fertil ålder är i stort sett det samma som antalet män – i vårt samhälle. Tidigare har krig reducerat antalet unga män kraftigt. Således har det alltid funnits ett underskot på unga män. De män som överlevt ”dödsskuggans dal” har sedan kunnat para sig.
Å andra sidan var det extremt vanligt att fertila kvinnor dog i barnsäng.
Javisst, kvinnor dog i barnsäng, men inte i den utsträckning med första barnet att de inte skulle ha hunnit föröka sig. För män handlade det uttryckligen om att inte hinna föröka sig. Detta är poängen. Sedan vore det förstås intressant att veta hur många kvinnor som dött i barnsäng vid olika tider i olika samhällen.
Din poäng var att det fanns fler män per kvinna för att män dog i krig.
Nix, något sådant har jag inte påstått. Det vore förresten helt ologiskt.
”Antalet kvinnor i fertil ålder är i stort sett det samma som antalet män – i vårt samhälle. Tidigare har krig reducerat antalet unga män kraftigt. Således har det alltid funnits ett underskot på unga män.”
Rick, ännu i dag dör 1/3 av kvinnorna i graviditet eller barnsäng i länder som Aghanistan. Krigsdrabbade länder med långa inbördeskrig är sådana ställen där kvinnor har lägre medellivslängd än män. Det stöder inte direkt att det skulle vara farliga att vara man i fertil ålder.
Jag letade upp FN:s statistik över mödradödligheten och de konstaterar det här:
Globally, an estimated 287 000 maternal deaths occurred in 2010, a decline of 47% from
levels in 1990. Sub-Saharan Africa (56%) and Southern Asia (29%) accounted for 85% of the
global burden (245 000 maternal deaths) in 2010. At the country level, two countries account
for a third of global maternal deaths: India at 19% (56 000) and Nigeria at 14% (40 000).
The global MMR in 2010 was 210 maternal deaths per 100 000 live births, down from 400
maternal deaths per 100 000 live births in 1990.
Antalsmässigt störst mödradödlighet är alltså i icke-krigförande Indien och Nigeria, där den relativa mödradödligheten ligger någonstans runt 0,5 %. I relativa termer är dock Chad och Somalia de mest drabbade, där förhållandet mellan mödradödlighet och levande födda ligger på ca. 1%. Skulle dödligheten uppgå till 1/3 så måste antalet barn per kvinna vara skyhögt, åtminstone långt över 20.
Enligt WHO är den förväntade livslängden för kvinnor i Afganistan 61 och för män 59.
Helt korrekt observation. Att det fanns enskilda män som hade tillgång till både fru, piga och lösaktika damer eller som var gifta med flera fruar betyder inte att det gällde för alla män. Den stora merparten män i ett sådant samhälle kommer då helt sakna fru(ar) och/eller piga.
Den typen av argumentation där en mindre grupp privilegierade män görs till norm brukar gå under beteckningen apex fallacy och är en mycket vanligt teknik som feminister och genusvetare använder för att framställa kvinnor som underordnade och män som förtryckare.
Det finns alltså inga som helst spår av förekomsten av ett stort antal män som inte skulle ha fått så mycket sex de velat, någonstans i världen under någon tidsperiod. Inga alls. Och de män som får sex är ju inte en ”mindre grupp privilegierade män” heller.
Inga spår? Historia skrivs av och om de män (och kvinnor) som var mest framgångsrika. Dvs samma män (och kvinnor) som också var de som kunde hålla sig med flera fruar och ägde mark/gårdar där de hade pigor (och drängar eller t.o.m. statare och slavar).
Det är enkel matematik att räkna ut att det blir mängder av män över om vissa enskilda privilegierade män hade flera fruar eller en fru och flera pigor att ha sex med.
Bara för att du inte ser några spår av dessa män så betyder inte det att de inte fanns. Men det visar tydligt att de som bedriver genusforskning ägnar sig åt apex fallacy.
Historia har inte skrivits av och om de män som varit mest framgångsrika på över 50 år. Tvärtom har forskningen om bönder och obesuttna fullkomligt exploderat på sistone. Och oavsett vilken klass mannen kommer ifrån är han överordnad kvinnorna i samma klass. Det finns inte en historiker som skulle tvivla på det (och om du vill hävda att det finns tvivel får du gärna hänvisa till vilken forskare som skrivit om det, för jag har inte sett några sådana antydningar).
Nu kan jag inte instämma. Du skriver ” inga som helst spår av förekomsten av ett stort antal män som inte skulle ha fått så mycket sex de velat”. Jag vågar påstå att det enbart i dagens samhälle finns ett stort antal män som inte får så mycket sex de vill, eftersom de i kvinnors ögon är oattraktiva.
De flesta män som stupat i krig har varit mycket unga och sannolikt har en stor andel av dem inte haft några sexuella erfarenheter, eftersom sex i flera (de flesta?) samhällen varit hänvisat till äktenskapet. Gifta män – och därigenom ofta familjeförsörjare – har däremot inte blivit uttagna till krigstjänst i samma omfattning.
Har du några källor på att man inte tog ut familjefädrar i samma omfattning? Klart den som hade möjlighet skickade någon annan, men att vara familjefar var ju ingen fribiljett. Och dessutom: om män tas ut i krig, hur ska då kvinnor kunna utöva sin sexuella makt.
För det första: Dina motargument är mycket viktiga om det ska bli möjligt att finslipa hypotesen om kvinnors sexuella makt, alternativt avfärda den. På basen av vad jag läst om din uppsats så ställer du höga krav på dig själv, så dina kritiska bidrag är av stort värde (dvs. du har en anmärkningsvärd kompetens). Märk väl att jag inte driver den här tesen utöver vad som rimligen kan bevisas. Jag lägger alltså ingen personlig prestige i det hela. I stället ser jag det hela som ett slags intellektuellt experiment.
För det andra, huruvida det finns en koppling mellan familjefäder och uttagning i militärtjänst rent allmänt i historien så måste vi ta reda på mer fakta. Jag ska försöka se efter vad som är görligt.
Den senare frågan är intressant, dvs.om män togs ut i krigstjänst, så hur kunde kvinnor utöva sin sexuella makt. Svaret är att de kunde det inte, eftersom antalet män då blev för litet. Kvinnors sexuella makt gäller bara då det finns någotslags numerär jämvikt mellan könen. Se t.ex. undersökningar om läget i Sovjetunionen/Ryssland efter andra världskriget, då männen i princip kunde bilda harem p.g.a. de enorma förlusterna av unga män under kriget. Poängen är att krig blir nära nog en nödvändighet för ”alfahannarna” för att decimera antalet unga män, som ju utgör ett dirket hot.
Jag vill inte avfärda teorin om kvinnors sexuella makt, men jag menar att det inte var en makt som fungerade som motbalans mot männens auktoritet, vilket hävdades inne på Genusdebatten. Kvinnor, även om de hade sexuell makt, stod i beroendeförhållande till männen. Männen kunde ta ifrån kvinnorna sådan makt, medan kvinnorna inte kunde ta ifrån männen deras makt (som grundades i lag, tradition och patriarkat struktur).
Dessutom vill jag å det bestämdaste hävda att man inte kan applicera evolutionsteoretiska hypoteser om alfahannar på människor. Vi väljer partner enligt på tok för många kriterier, som dessutom är både kulturellt och historiskt betingade, för att man ska kunna säga att en viss typ av man är alfahanne och att kvinnor därför väljer honom. Inom djurvärlden kan man ju se att vissa drag har premierats och förfinats och har är extra utmärkande hos alfahannar. Det finns inte hos människor. Vidare finns det inte många djurarter där hanarna väljer vilken hane som ska få para sig (om man nu vill använda sådan terminologi och tala västerländsk historia) så som människor gjort. Dessutom, och det här är helt unikt för människor, syftar inte all parbildning till avkomma.
Spåren finns bl.a. i våra gener. Ca 40% av världshistoriens män och 80% av kvinnorna har fått föra sina gener vidare till våra dagar.
Det kan man även se på de sociala förhållandena i dagens Sverige. En LO-ansluten man har betydligt lägre sannolikhet att leva i ett hushåll där det finns barn, jämfört med en hög tjänsteman. En mans framgång i arbetslivet är avgörande för hans chans att kunna bilda familj. Bo Rothstein har skrivit en klassisk artikel om det där.
De spåren i våra gener säger ju ingenting om hur många män som fått sex utan hur många män som lyckats föröka sig. Ha sex och föröka sig är två vitt skilda saker. Det samma gäller vad du säger om Rothsteins artikel (som jag inte hittar, så jag kan inte kommentera den) – att bilda familj är inte samma sak som att ha sex. Förresten har kvinnornas status också betydelse för familjelivet – kvinnor i högstatusyrken har sällan familj. Tror du att kvinnor i hög position har mindre sex än arbetarklasskvinnor bara för att de inte har lika många barn?
Sexuell makt handlar väl om så enormt mycket mer än samlag? Det börjar redan med att en man gör som en kvinna vill, på grund av den mikroskopiska chansen att hon någon gång i framtiden skulle visa intresse för honom. Ett vänligt leende är hennes sexuella motprestation i de fallen. Sen har vi hela skalan av sexuella motprestationer upp till livslångt äktenskap och lojal trohet.
Sen torde det finnas god korrelation mellan sexfrekvens och fortplantning fram till för ca 50 år sen när preventivmedlen slog genom.
Det där om kvinnors status har vi diskuterat många gånger. Kvinnor gifter sig gärna uppåt, eller åtminstone parallellt, just på grund av sin sexuella makt. Kvinnor som gifter sig neråt är ganska ovanligt. Därför har högstatuskvinnor svårare att hitta män som de anser vara goda nog. Friare saknas väl knappast?
Jag säger inte att kvinnor inte kan få män att göra som de vill i dagens samhälle, och att man skulle kunna hänvisa till det som sexuell makt. Det jag ifrågasätter är att den sexuella makten i en historisk kontext skulle kunna jämföras med den makt en man hade i egenskap av att vara man i ett patriarkalt samhälle. Och jag vidhåller dessutom att sexuell makt INTE är universell – det vill säga är något som alla kvinnor besitter i alla situationer.
Det du framhåller som varande sexuell makt vet jag inte varifrån du får. Ska även leenden räknas som sexuell makt alltså? Om om toppen av ”sexuella motprestationer” är ”lojal trohet”, kan då en man som ler åt en annan man och därefter formar ett livslångt vänskapsband ha utnyttjat sin sexuella makt?
Det är klart att det finns ett samband mellan sexfrekvens och fortplantning (vilket förstås är fullkomligt beroende av vad man menar med sex) men det finns INTE ett självklart samband mellan icke fortplantning och total avsaknad av sex.
Vi kan alla observera i vår egen vardag, hur kvinnor får hjälp av främmande män på ett helt annat sätt än vad män får. Detta beror rimligen på en instinkt hos männen att skaffa ‘poäng’ hos kvinnan, även om chansen att det någonsin skulle leda längre än till ett leende och ett tack, är minimal.
Leenden mellan heterosexuella män är inte en sexuell signal på samma sätt. Vänskap mellan män fyller en annan funktion.
Det går inte att bevisa att det är en instinkt hos män att skaffa sig poäng hos kvinnor (därmed inte sagt att inte vissa män hjälper vissa kvinnor i hop om att det ska leda någonstans). Det är min första och största invändning. Jag skulle dessutom å det bestämdaste hävda att det där att män ska hjälpa kvinnor är ett inlärt beteende. Skillnaderna mellan olika kulturer styrker en sådan tolkning, liksom utvecklingen över tid och den mycket starka uppfattningen om att kvinnan är det svagare könet. Och hade det varit en instinkt hos män att hjälpa kvinnor för att samla poäng är den svenska mannen biologiskt annorlunda än exempelvis män från den amerikanska södern. Sydstatsmän är i allmänhet uppfostrade med att hålla upp dörrar, dra ut stolar, serva och passa upp på kvinnor på ett sätt som varken svenska män eller svenska kvinnor skulle se som attraktivt.
Neivel. Har du undersøkt hur det står til idag? Foreslår at du leser menns egne beretninger, evnt snakker med ett stort antal av dem selv, men tenk over at for mange menn sitter det dypt inne å innrømme at de er tapere i det seksuelle spillet.
Det er en ganske stor gruppe menn som ufrivillig faller delvis eller i verste fall, helt utenfor seksuell utfoldelse, tilsvarende (ufrivillig) fenomen finnes ikke for kvinner. Men selvsagt er ikke de menn som får sex ””en mindre grupp privilegierade män”, noen får mye(nok) og det er en mindre grupp ja, mens andre får mindre og det er nødvendigvis en ganske stor gruppe. Spørsmålet er hvor stort antallet menn som faller utenfor må være før du mener den fortjener oppmerksomhet?
Var hittar du siffrorna på hur många män som inte har sex alls? Och vad är motsvarande siffror för kvinnor?
Och jag har aldrig sagt att dessa män inte förtjänar uppmärksamhet. Vad mitt inlägg handlar om är kvinnors sexuella makt, inte män som inte får sex.
Det er helt åpenbart at om du kun forholder deg til ren forskning og statistiske undersøkelser hvor alle fenomen tallfestes så blir det tungt å tilfredsstille deg på dine spørsmål. det finnes dog en god del kunnskap som enn så lenge står utenfor konkret tallfesting, det er ting vi selv kan erfare ved å gå ut i verden og prate med folk, mange over tid, lese beretninger i bøker og blogger eksempelvis eller debattfelt på dating-nett-steder. Det er i sum overveldende fler menn som klager over at det er vanskelig å få sex enn det er kvinner som gjør det.
Du vil slite med å finne tall på hvor mange menn som ikke har sex i det hele tatt, all den tid disse menn ikke går rundt og reklamerer for sitt eget nederlag, men heller bagatelliserer sin ensomhet og savn. Kvinner som aldri har hatt sex har valgt dette selv, det kan enkelt bevises ved å lage en eller fler fake dating-profiler på en kvinne og søke etter sexpartnere. Jeg har forsøkt fler ganger, responsen er stor uansett alder. Tilsvarenden profil for en mann gir omtrent null respons. Så hvem har den seksuelle makten?
En sak vi vet er hvor mange menn som ikke etterlater seg avkom kontra hvor mange kvinner, de tallene finnes, og igjen er det en god del fler menn som havner utenfor og tallet er økende.
Ang den seksuelle makten tror jeg vi definerer den forskjellig, jeg ser på den makten som hvem som kan bestemme hvem som skal få ha sex eller ikke, og det er stort sett alltid kvinnen(snakker om single nå) fordi det (nesten)alltid er menn som etterspør. Så om innlegget ditt handler om kvinners seksuelle makt, bør det også handle om menn som ikke får sex.
Underskott på unga män p.g.a. krig, skrev jag. Om det däremot fanns fler män per kvinna skulle det råda ett överskott på män..
Som framgår av pingback har jag skrivit ett svarsinlägg på Genusdebatten om kvinnans Sexuella Makt. Vissa av de saker jag påpekar där har även påpekats av Rick här i kommentarsfältet, andra är outforskade områden.
Värt att nämna är att den finska sociologen Henry Laasanen (som skrev boken Kvinnans sexuella makt) svarar på frågor på GD och har erbjudit sig att skriva gästinlägg. Med andra ord finns alla möjligheter att diskutera ämnet sakligt.
Beträffande moderering så är det för få människor i dagsläget på ”mansfrågesidan” för att vi skall kunna vara särskilt hårda där. Den bästa metoden har heller inte visat sig vara censur/moderering. Den bästa metoden har visat sig vara att lägga fokus och utrymme på de svar man gillar och prata så lite som möjligt om dem man inte gillar. Jag tvivlar på att riktig moderering kan fungera. Våra stora dagstidningar med milontals kronor i omsättning klarade inte av att få det att fungera.
Mycket bra diskussion. Tack Charlotte och andra. Jag skulle väldigt gärna veta mer om de biologiska och kemiska orsakerna till vår sexualitet. Studier ,mm