Overkligheter

Följande två saker känns, var på sitt sätt, synnerligen overkliga.

Ett.

Efter en ganska ansenlig tid kom nu pressmeddelandet för min avhandling, och det har så smått börjat uppmärksammas. På söndag blir det radiointervju, och Nättidningen Svensk Historia har skrivit om avhandlingen också. Det har hänt så mycket på de senaste månaderna att det liksom knappt har hunnit sjunka in, att jag faktiskt gjorde det och är doktor nu. De flesta dagarna är ju trots allt ganska lika de dagarna som var innan, och jag kämpade så länge och så hårt att jag knappt kommer ihåg ett annat liv. Det är liksom först när folk börjar ringa och vill ha intervjuer som det känns annorlunda. Men overkligt är det fortfarande.

Två.

Jag har en trekilos baby i magen. Att sitta i lugn och ro med en kopp te och skriva forskningsplaner när någon på insidan bestämmer sig för att möblera om ens organ är helt sjukt overkligt. Om jag hade blivit tillfrågad för tre år sedan vad jag trodde att jag skulle göra nu, så hade det varit jävligt höga odds på att bli sparkad i blåsan av små babytår. Och hen är så stark! Visst rumsterade de andra ungarna om också, men den här spelar liksom i en klass för sig. Hen har huvudet nedåt, tar sats med fötterna åt ena hållet och skjuter rumpan ut åt andra och barnen skrattar så de kiknar för magen blir alldeles fyrkantig. Jag skrattar kanske inte lika mycket, för min mage är vid det här laget fullkomligt blårandig. Mycket overkligt.