Vardagslivet

Grannarna

När vi skulle sälja vårt hus i tisdag gick ungefär allt fel. Min högt vördade älskade make tappade sin plånbok på Helsingfors största gata några timmar tidigare. Inget id-kort – ingen husförsäljning. Tack och lov kunde jag få en fullmakt (moahahaha) och agera i hans ställe. Sedan var mitt efternamn fel eftersom vi gift oss sedan vi köpte förra huset. Sedan var mina förnamn i fel ordning. Sedan var köparens namn fel, men det kunde hon inte kommentera för hon hade varit tvungen att gå redan tidigare. Kvinnan på banken och mäklaren hade det rätt svettigt, men det ordnade sig till slut.

Det drog dock ut på tiden tillräckligt för att vi skulle vara typ 1,5 timme sen för att hämta barnen från skolan. Men det gjorde ingenting för eftisläraren tog med dem, åkte till vårdagen på lokala butiken, gav dem mat och tog med dem till stallet där vi sedan hämtade dem. På förra dagiset stod barnen vid grinden och väntade (eftersom alla leksaker städats undan redan) om man var 5 minuter sen. Skillnaden är kolossal.

Och när vi kom hem i går kväll hängde det en påse på dörren. En påse med en underbar påskbukett och ett litet gratulationskort  med anledning av husförsäljningen från våra nya grannar.

Jag är så sjukt nöjd med att ha flyttat hit. (Ni får gärna påminna mig om det när vi väl har rivit upp köksgolvet för att lägga nya rör, ok?)

IMG_0348-20140417 IMG_0351-20140417

Vardagslivet

För vem

Internet verkar täckt av annonser som ska få mig att tvivla på mig själv. ”Lider du av celluliter?” frågar en kvinna som klämmer ihop sitt lår så hårt att hon kommer att få blåmärken. ”Är du också i behov av plastikkirurgi?” frågar en annan som genom plastikkirurgi tydligen också lärt sig att tvätta håret, sminka sig och bli fotograferad i ett fördelaktigt ljus. ”Hur många kilo måste du gå ner för att få din drömkropp?” ler en grupp kvinnor som aldrig fött barn. ”Dags att bli av med bilringarna!” menar en kvinna som suckande säckar ihop sin annars platta mage.

Lider du? Mår du dåligt? Vad måste du göra för att se bättre ut när du avgjort måste må dåligt för att du har celluliter, bilringar och flera kilo kvar till drömkroppen. I alla annonser är det kvinnor. Annonserna är inte riktade mot män, de är riktade mot kvinnor. Mot kvinnors självförtroende. Jag brukar inte bry mig, eller åtminstone är det vad jag säger till mig själv. Men någonstans så undrar jag ändå vad det gör med mig och andra kvinnor som mig att konstant, överallt och hela tiden, överbelamras av instruktioner om alla de saker vi måste lida av att vi har och dyrköpta lösningar på problem vi inte förstått var problem. Och allt handlar om vårt utseende. Hur vi ska bli mer attraktiva. För vem då, kan man ju fråga sig? För vem är det vi ska vara så attraktiva att vi inte kan få vara som vi är.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Du kan aldrig vinna mot det enda rätta heller

I dag skriver Susanna på Vikten av kaniner om vänstern. Det är inte direkt en trevlig bild hon målar upp, men jag måste erkänna att jag håller med om en del av sakerna hon diskuterar. Jag har inte varit partipolitiskt aktiv i Sverige och aldrig bekänt mig till den ena eller den andra sidan (jag är regnbågsfärgad snarast), men jag känner likväl igen vad hon beskriver. Vänstern präglas ju av en kollektivism (förstås) och då är det säkert svårare att kritisera inom de egna leden. Man måste hålla ihop och stötta varandra (vilket för övrigt är en tanke som jag på många sätt uppskattar).

Bland många av dem som rör sig på vänsterkanten finns en tanke om högre moral än dem som inte rör sig på vänsterkanten. Precis som Susanna skriver verkar det ibland som om många tror att man är antingen idiot eller ondskefull om man skulle göra andra val. För mig personligen handlar det till exempel om att jag genom att kritisera vissa aspekter av mainstream-genus-grejerna emellanåt blir idiotförklarad. Till exempel låter jag min dotter ha bikini för att hon vill det. Inte av ondska, lättja eller idioti utan som ett medvetet val. Alla behöver förstås inte tycka att det valet är rätt, men man borde ändå kunna se hur man kan komma till ett sådant val. Bland dem som diskuterar genus heter det dock att mina argument snarast låter ”som dem på motståndarsidan”. Jag har alltså full förståelse för att det ibland kan kännas frustrerande att diskutera med folk som tycker att deras val är de enda rätta och moraliskt bättre, för det förutsätter att de egna valen är gjorda mot bättre vetande.

Men om vänsterfolket håller fast vid sin höga moral så håller de mer liberala (och antigenusarna, antifeministerna och liknande som ofta rör sig på den kanten – ursäkta generaliseringen) stenhårt fast vid forskning. Och jag är ju forskare, så visst ser jag vitsen med det, men det stora problemet är att många av dem konsekvent underkänner humanistisk forskning, genusforskning och all annan forskning som motbevisar vad de säger. De förnekar att det skulle finnas strukturer, ojämn resursfördelning, sned maktbalans, diskriminering och så vidare trots att det finns mängder med forskning som påvisar just de här sakerna.

Susanna menar att vänstermänniskor diskuterar utifrån person eftersom det privata är politiskt, vilket det väl förvisso ibland kan ligga en hel del i, men eftersom jag ofta hamnar i diskussioner med dem som är mer liberala (och anti) skulle jag vilja hävda att motsatsen inte alltid är att föredra. Medan vänstermänniskorna myser med sin moral står nämligen liberalerna (med brist på ett bättre ord, jag hoppas ni förstår vad jag menar) högt över sådant; de diskuterar nämligen bara utgående från fakta och sanningar och går aldrig till personangrepp. I praktiken betyder det alltså att de kan undergräva allt man säger genom motargument som ”näe du lilla vän, där har du fel för en empirisk undersökning jag gjort på lokala puben motbevisar vad du säger” och ”men den vetenskap du sysslar med och hänvisar till är ju inte riktig vetenskap”. Tar jag det personligt, som en förolämpning (vilket jag i ärlighetens namn tenderar att göra när jag hört argumentet tillräckligt många gånger), är jag emotionell och irrationell och bevisar genom min reaktion att de har rätt. Forskningen jag hänvisar till kan man inte ta på allvar för den är ”postmodernistisk”, ”strukturalistisk”, ”humflum” och/eller ”genusovetenskaplig”. Blir jag frustrerad och hävdar att de inte lyssnar så går jag till personangrepp vilket de själva verkligen aaaaldrig skulle göra.

Att diskutera med någon som underkänner ens kunskaper för att de underkänner hela det fält man är verksam i är inte varken lättare eller trevligare, eller för den delen mer konstruktivt, än att diskutera med någon som anser sig ha det moraliska övertaget. Problemet är väl snarast att man rent generellt i dagens debattklimat vill ha färdiga, snyggt förpackade åsiktspaket att svälja utan ändringar. Man kan inte se poängen i vad någon annan säger om det finns något att hacka ner på – för då ska det bara hackas. Åsiktsutbyte i dag betyder inte längre att man lyssnar på varandras åsikter utan att man ska försöka få den andra att byta åsikt. Om det sker genom fakta eller genom högre moral gör ingen större skillnad. Resultatet blir ändå samma personligt drivna pajkastning.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att bryta mot normerna lagom

Ibland verkar det som att många av dem som diskuterar barn och genusmedvetenhet har väldigt unga barn. Det handlar mycket om hur man hittar kläder som inte skriker pojke/flicka, om vilka filmer och böcker man introducerar för barnet och liknande. Och missuppfatta mig inte nu, det där är viktiga grejer att tänka på för att ge sitt barn en så bred start som möjligt – att erbjuda barnet av hela spektrat istället för det som kodat med ”rätt” kön.

Ibland blir diskussionerna rätt enformiga bara, särskilt när det handlar om saker som man absolut aldrig skulle låta sitt barn göra eller ha. När barnet är litet är det förstås betydligt lättare att vara föräldern som klär sin pojke i rosa och som ger flickan en tröja med en bil på, men någonstans på vägen plockar barnen upp normerna och börjar förstå när de rör sig på ”fel” sida.

När Vilho var kanske 5 år målade vi hans naglar. Tilda ville ha sina målade, och jag frågade honom om han ville ha sina målade samtidigt. Dagen efter, när jag kom och hämtade från dagis, stod han djupt olycklig och försökte dölja sina händer bakom ryggen. Några vänner hade retat honom. Han hade desperat försökt skrapa bort lacket under dagen men inte lyckats. Skammen hängde tung över honom.

Som förälder är det förstås mitt uppdrag att ge honom så många öppna dörrar som möjligt – det är därför som jag tycker att genusmedvetenhet är så viktigt och därför jag frågade honom om han ville ha lackade naglar – men det är också mitt uppdrag att skydda honom från världens oförstånd. När han var baby klädde jag honom som jag ville men nu när han är stor och går i skolan måste han få klä sig så att han känner sig bekväm. Att bryta normer är oerhört tunga grejer och inte en börda man kan lägga på barn. Man kan erbjuda vägar, man kan förklara och diskutera, visa bilder på berömda män med långt hår, smink och nagellack och säga att det verkligen inte är bara för flickor, uppmuntra och stötta. Men man måste också respektera barnet och skydda det från blickar och gliringar när det behövs.

Därför skulle jag inte längre köpa rosa kläder till min son eller en tröja med bilar till min dotter. Inte för att jag inte skulle tycka att det passar, utan för att de helt enkelt inte känner sig bekväma med det. Och nu, när barnen är 8 och 6 år gamla, provköper jag inte heller längre, för att liksom se om de skulle använda det när de väl hade chansen. Barnen vet nämligen att kläder är dyrt, att de ska se tacksamma ut för presenter och att jag kanske blir ledsen om jag köpt dem någonting som de inte riktigt vill använda. De ska inte behöva känna den pressen, känna att de måste vara obekväma med sig själva för att vara mig till lags. För hela vitsen med genusmedvetenheten är ju att de inte ska behöva känna sig obekväma utan kunna vara sig själva.

Det är tungt när barnen börjar känna av normernas begränsningar, men det är också en del av att växa upp och att lära sig att känna av omgivningen. Som förälder tror jag att det är jätteviktigt att komma ihåg att det där är saker som ens barn förr eller senare kommer att stöta på och att vara beredd på att uppmuntra normbrytning lagom. För Vilhos del skulle jag till exempel aldrig ens i närheten av pressa honom att lacka naglarna igen. Ibland frågar jag honom om han vill, när jag eller hans syster lackar, men han stirrar alltid på mig som om jag var en drake med tre huvuden och fnyser till svar och jag frågar honom inte mer än så. Ber honom inte förklara sig. Ler inte ”men kom igen”. Pressar inte. Jag finns bara där och håller dörren öppen om han någonsin skulle ångra sig, men den skammen och den olyckan han kände dagen då han kom till dagis med lackade naglar kan jag inte ta bort. Jag kan bara skydda honom från att behöva stå där igen.

Så när diskussionerna om genusmedvetet föräldraskap liksom trampar runt i det där med vad man som förälder aldrig skulle vilja att ens barn hade på sig eller gjorde tänker jag bara att jag hoppas att mina barn inte är de som retar pojken med nagellack. Det skulle jag aldrig vilja att de gjorde. Men att de väljer att följa normen och inte själva vara den på andra sidan, det ser jag inte som ett problem alls.

Vardagslivet

Det här med att städa

Jag har stora problem med den slit-och slängkultur vi lever i. Jag handlar mycket på loppis, försöker köpa så lite onödigt som det bara går och satsar på kvalité istället för kvantitet. När vi nu har flyttstädat vårt gamla hus så är det kanske inte helt uppenbart att vi försöker att inte konsumera för mycket för härrimingud så fruktansvärt mycket prylar vi har.

Och jag ska erkänna att jag fäster mig lite väl mycket vid saker jag har ibland, men jag är också helt på det klara med att det måste städas och slängas betydligt mer än sparas prylar just nu. Problemet är bara att jag inte vet vart jag ska göra av alla grejerna, och särskilt då inte barnens leksaker. Ett fint träpussel som saknar en bit. Barbieklänningar med ett par trasiga sömmar. Skor med slitet foder. Miljoner små plastfigurer. Allt det här är saker som fortfarande skulle kunna ha ett liv, som någon skulle kunna använda. Ska jag då verkligen hiva dem i sopen? De går ju inte ens källsortera utan kommer att ligga i 100 år på något av våra sopberg och förstöra miljön och så kommer barnen aldrig att förlåta mig för att jag inte bara kastade deras saker utan också gjorde det på ett sådant sätt att miljön är körd när de blivit vuxna.

Jag försöker förstås skänka bort så mycket som möjligt, men alla dessa gränsfall håller på att slita mig i bitar. Främst gränsfallen mellan sopor och kan-bortskänkas-utan-livslång-skam, men också gränsfallen mellan bortskänkes och kan-inbringa-pengar-på-loppis.

Mina barn är dessutom förstklassiga små horders.

IMG_9849-20140304Antalet stenar jag hittar när jag går igenom deras saker är förbluffande. Och smärtsamt, de gånger jag hittar dem med foten.

IMG_9854-20140304Någon hade en prima samling klubbpinnar i sitt skrin.

IMG_9851-20140304 95% av leksakerna är under 1 cm i storlek. Särskilt de som skulle betecknas som ”flickleksaker”. What’s up med det?IMG_9826-20140304IMG_9829-20140304Zhu-zhu petsarna går på så fort man försökt lägga dem i en låda eller barnen har somnat. Eller man försöker göra något man inte borde (i stil med att provsmaka godis) inne på barnens rum. Sällan har jag väl njutit riktigt så mycket av att se katter ge sig på en hamster. IMG_9843-20140304 IMG_9845-20140304 Alla påsar och lådor måste undersökas. Det är bråda tider för katterna!

Så vad gör man liksom med alla dessa säckar med saker som man vill bli av med? Hur tänker ni? Vad kan man kasta, vad borde man skänka (någon som behöver gardiner förresten…?) och hur kan man på bästa sätt bli kvitt grejer?

PS: Jo, jag vet att man inte borde ha skaffat dem från början. Tack. Nästa!

Vardagslivet

Slutet på en era

Vi har äntligen, efter månader av ångestfyllt väntande, fått vårt förra hus sålt. Det betyder att vi ska ägna helgen åt att tömma det hus som var vårt hem i fem år på de sista sakerna. Och ni vet, man säger ”de sista sakerna” men egentligen menar man två dagars kånkande på grejer man glömt bort att man hade.

Det är väl först nu som jag på riktigt känner att jag kommer att sakna förra huset. Det var ett prima hus och vi hade det väldigt bra där. Barnen undrar också en del nu när vi snart inte kan åka dit ens ibland. Även om vi inte har bott där på över ett halvår har vi ju ändå svängt förbi emellanåt för att kolla att allt är ok (och för att bada i badkaret). Att lämna ifrån sig nycklarna är liksom en helt annan grej än att bara inte  bo där, om ni förstår hur jag menar.

Men det är förstås så det ska vara. Så det borde ha varit för flera månader sedan. Nu kan vi äntligen börja renovera här ute på riktigt. Först ut är köket och badrummet. Och med ut så menar jag ut. Att bli av med de här babybajsorangea köksdörrarna ska bli ett sant nöje.

Nyhetsplock

Med sunt förnuft

Sedan personaldirektören på Tallink Silja påpekat att kvinnor måste tänka på hur mycket alkohol de dricker eftersom de vet vad som kan hända (alltså våldtäkt) har det blivit en hel del diskussion. Många (alla jag har sett har varit män) menar att det ligger en hel del i vad han säger. Det är ”sunt förnuft” att inte dricka för mycket och att vara försiktig och även kvinnor borde uppvisa sunt förnuft.

Och jag kan förstås se hur de kommer fram till det och det är på sitt sätt helt fine, men grejen är att flickor och kvinnor fucking konstant blir uppmanade att rätta sina liv efter en verklighet de inte kan påverka. Kvinnor ska rätta sin klädstil, sina dryckesvanor, sitt umgänge, vart de rör sig om kvällarna, hur de rör sig om kvällarna. Kvinnor ska se sig över axeln, ha pepparsprej i handväskan, lära sig självförsvar, känna hjärtat bulta i halsgropen. Kvinnor ska lära sig att vara rädda och kvinnor som inte förstår att de har anledning att rätta sig efter rädslan har inte sunt förnuft och får skylla sig själva.

Samtidigt som kvinnor lär sig att vara rädda och anpassa sig så frodas våldtäktskulturen – den kultur som inte bara säger att alla män är potentiella förövare utan också att alla kvinnor är potentiella offer. Vi är offer och vi måste lära oss att leva med det. Och vi gör det. Vi undviker vissa rutter på kvällen, vissa barer, grupper med män, att ta emot drinkar man inte sett hällas upp, gå in i okända bilar, andras hytter. Vi internaliserar rädslan. Vi låter den redan beskära vårt utrymme. Låter den krympa oss.

Och om något händer kontrolleras det att vi har förstått vårt ansvar. Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit? Hur mycket kämpade du emot? Varför skrek du inte högre? Kände du dig rädd när han höll en pistol mot ditt huvud?

Därför blir många av oss heligt förbannade när det kommer gubbar som Tallink Siljas personaldirektör och säger att den rädsla vi bär med oss, som vi blivit uppfostrade med och som vägleder oss, inte är nog. Vi får inte slappna av. Inte dricka alkohol. Vi vet vad som kan hända. Den bistra verkligheten är inte vår att förändra, utan att anpassa oss efter.

Det är just där problemet ligger. Män löper faktiskt större risk att bli utsatta för våld en sen kväll än vad kvinnor löper risk att bli våldtagna. Men män uppmanas inte konstant att anpassa sig inför detta faktum. De får inte frågan om de kommer att undvika fotbollsmatcher nu när någon blev ihjälslagen. De får inte tillsägelser om att tänka på hur mycket de dricker, vad de har för kläder, dem de pratar med, hur de sitter, rör sig, är. De ska inte behöva anpassa sina liv efter vad några få våldsverkare gör. Varför ska då vi kvinnor det?

Vardagslivet

Måndag hela veckan

Ni vet när man hamnar efter sin tidsplan på morgonen och sedan är allt resten av dagen typ fem minuter senare än vad det borde vara hur mycket man än kämpar för att vända det rätt? Det hände mig i måndags och jag har fortfarande inte lyckats hinna ikapp. I dag föreslog jag för studenterna att de skulle fråga den andra föreläsaren på torsdag. Som var jag. I dag.

I måndags missade jag ett viktigt möte. Inte på grund av tidsbrist utan på grund av att det raderats från mitt medvetande. I tisdags glömde jag en fest jag var bjuden på (i kategorin ”Så får man vänner”). I onsdags lyckades jag göra en av sakerna på min ”att-göra-lista” (jag duschade). Barnen åt chips till kvällsmat. Mammapoängen bara trillade in.

Och nu ligger det en katt på mitt ansikte.

20140410-224132.jpg