Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Du kan aldrig vinna mot det enda rätta heller

Charlotte27 kommentarer

I dag skriver Susanna på Vikten av kaniner om vänstern. Det är inte direkt en trevlig bild hon målar upp, men jag måste erkänna att jag håller med om en del av sakerna hon diskuterar. Jag har inte varit partipolitiskt aktiv i Sverige och aldrig bekänt mig till den ena eller den andra sidan (jag är regnbågsfärgad snarast), men jag känner likväl igen vad hon beskriver. Vänstern präglas ju av en kollektivism (förstås) och då är det säkert svårare att kritisera inom de egna leden. Man måste hålla ihop och stötta varandra (vilket för övrigt är en tanke som jag på många sätt uppskattar).

Bland många av dem som rör sig på vänsterkanten finns en tanke om högre moral än dem som inte rör sig på vänsterkanten. Precis som Susanna skriver verkar det ibland som om många tror att man är antingen idiot eller ondskefull om man skulle göra andra val. För mig personligen handlar det till exempel om att jag genom att kritisera vissa aspekter av mainstream-genus-grejerna emellanåt blir idiotförklarad. Till exempel låter jag min dotter ha bikini för att hon vill det. Inte av ondska, lättja eller idioti utan som ett medvetet val. Alla behöver förstås inte tycka att det valet är rätt, men man borde ändå kunna se hur man kan komma till ett sådant val. Bland dem som diskuterar genus heter det dock att mina argument snarast låter ”som dem på motståndarsidan”. Jag har alltså full förståelse för att det ibland kan kännas frustrerande att diskutera med folk som tycker att deras val är de enda rätta och moraliskt bättre, för det förutsätter att de egna valen är gjorda mot bättre vetande.

Men om vänsterfolket håller fast vid sin höga moral så håller de mer liberala (och antigenusarna, antifeministerna och liknande som ofta rör sig på den kanten – ursäkta generaliseringen) stenhårt fast vid forskning. Och jag är ju forskare, så visst ser jag vitsen med det, men det stora problemet är att många av dem konsekvent underkänner humanistisk forskning, genusforskning och all annan forskning som motbevisar vad de säger. De förnekar att det skulle finnas strukturer, ojämn resursfördelning, sned maktbalans, diskriminering och så vidare trots att det finns mängder med forskning som påvisar just de här sakerna.

Susanna menar att vänstermänniskor diskuterar utifrån person eftersom det privata är politiskt, vilket det väl förvisso ibland kan ligga en hel del i, men eftersom jag ofta hamnar i diskussioner med dem som är mer liberala (och anti) skulle jag vilja hävda att motsatsen inte alltid är att föredra. Medan vänstermänniskorna myser med sin moral står nämligen liberalerna (med brist på ett bättre ord, jag hoppas ni förstår vad jag menar) högt över sådant; de diskuterar nämligen bara utgående från fakta och sanningar och går aldrig till personangrepp. I praktiken betyder det alltså att de kan undergräva allt man säger genom motargument som ”näe du lilla vän, där har du fel för en empirisk undersökning jag gjort på lokala puben motbevisar vad du säger” och ”men den vetenskap du sysslar med och hänvisar till är ju inte riktig vetenskap”. Tar jag det personligt, som en förolämpning (vilket jag i ärlighetens namn tenderar att göra när jag hört argumentet tillräckligt många gånger), är jag emotionell och irrationell och bevisar genom min reaktion att de har rätt. Forskningen jag hänvisar till kan man inte ta på allvar för den är ”postmodernistisk”, ”strukturalistisk”, ”humflum” och/eller ”genusovetenskaplig”. Blir jag frustrerad och hävdar att de inte lyssnar så går jag till personangrepp vilket de själva verkligen aaaaldrig skulle göra.

Att diskutera med någon som underkänner ens kunskaper för att de underkänner hela det fält man är verksam i är inte varken lättare eller trevligare, eller för den delen mer konstruktivt, än att diskutera med någon som anser sig ha det moraliska övertaget. Problemet är väl snarast att man rent generellt i dagens debattklimat vill ha färdiga, snyggt förpackade åsiktspaket att svälja utan ändringar. Man kan inte se poängen i vad någon annan säger om det finns något att hacka ner på – för då ska det bara hackas. Åsiktsutbyte i dag betyder inte längre att man lyssnar på varandras åsikter utan att man ska försöka få den andra att byta åsikt. Om det sker genom fakta eller genom högre moral gör ingen större skillnad. Resultatet blir ändå samma personligt drivna pajkastning.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att bryta mot normerna lagom

Charlotte7 kommentarer

Ibland verkar det som att många av dem som diskuterar barn och genusmedvetenhet har väldigt unga barn. Det handlar mycket om hur man hittar kläder som inte skriker pojke/flicka, om vilka filmer och böcker man introducerar för barnet och liknande. Och missuppfatta mig inte nu, det där är viktiga grejer att tänka på för att ge sitt barn en så bred start som möjligt – att erbjuda barnet av hela spektrat istället för det som kodat med ”rätt” kön.

Ibland blir diskussionerna rätt enformiga bara, särskilt när det handlar om saker som man absolut aldrig skulle låta sitt barn göra eller ha. När barnet är litet är det förstås betydligt lättare att vara föräldern som klär sin pojke i rosa och som ger flickan en tröja med en bil på, men någonstans på vägen plockar barnen upp normerna och börjar förstå när de rör sig på ”fel” sida.

När Vilho var kanske 5 år målade vi hans naglar. Tilda ville ha sina målade, och jag frågade honom om han ville ha sina målade samtidigt. Dagen efter, när jag kom och hämtade från dagis, stod han djupt olycklig och försökte dölja sina händer bakom ryggen. Några vänner hade retat honom. Han hade desperat försökt skrapa bort lacket under dagen men inte lyckats. Skammen hängde tung över honom.

Som förälder är det förstås mitt uppdrag att ge honom så många öppna dörrar som möjligt – det är därför som jag tycker att genusmedvetenhet är så viktigt och därför jag frågade honom om han ville ha lackade naglar – men det är också mitt uppdrag att skydda honom från världens oförstånd. När han var baby klädde jag honom som jag ville men nu när han är stor och går i skolan måste han få klä sig så att han känner sig bekväm. Att bryta normer är oerhört tunga grejer och inte en börda man kan lägga på barn. Man kan erbjuda vägar, man kan förklara och diskutera, visa bilder på berömda män med långt hår, smink och nagellack och säga att det verkligen inte är bara för flickor, uppmuntra och stötta. Men man måste också respektera barnet och skydda det från blickar och gliringar när det behövs.

Därför skulle jag inte längre köpa rosa kläder till min son eller en tröja med bilar till min dotter. Inte för att jag inte skulle tycka att det passar, utan för att de helt enkelt inte känner sig bekväma med det. Och nu, när barnen är 8 och 6 år gamla, provköper jag inte heller längre, för att liksom se om de skulle använda det när de väl hade chansen. Barnen vet nämligen att kläder är dyrt, att de ska se tacksamma ut för presenter och att jag kanske blir ledsen om jag köpt dem någonting som de inte riktigt vill använda. De ska inte behöva känna den pressen, känna att de måste vara obekväma med sig själva för att vara mig till lags. För hela vitsen med genusmedvetenheten är ju att de inte ska behöva känna sig obekväma utan kunna vara sig själva.

Det är tungt när barnen börjar känna av normernas begränsningar, men det är också en del av att växa upp och att lära sig att känna av omgivningen. Som förälder tror jag att det är jätteviktigt att komma ihåg att det där är saker som ens barn förr eller senare kommer att stöta på och att vara beredd på att uppmuntra normbrytning lagom. För Vilhos del skulle jag till exempel aldrig ens i närheten av pressa honom att lacka naglarna igen. Ibland frågar jag honom om han vill, när jag eller hans syster lackar, men han stirrar alltid på mig som om jag var en drake med tre huvuden och fnyser till svar och jag frågar honom inte mer än så. Ber honom inte förklara sig. Ler inte ”men kom igen”. Pressar inte. Jag finns bara där och håller dörren öppen om han någonsin skulle ångra sig, men den skammen och den olyckan han kände dagen då han kom till dagis med lackade naglar kan jag inte ta bort. Jag kan bara skydda honom från att behöva stå där igen.

Så när diskussionerna om genusmedvetet föräldraskap liksom trampar runt i det där med vad man som förälder aldrig skulle vilja att ens barn hade på sig eller gjorde tänker jag bara att jag hoppas att mina barn inte är de som retar pojken med nagellack. Det skulle jag aldrig vilja att de gjorde. Men att de väljer att följa normen och inte själva vara den på andra sidan, det ser jag inte som ett problem alls.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Here we go again

Charlotte9 kommentarer

Med vårens ankomst blåses också liv i diskussionerna kring bikini för barn och jag fascineras. Fascineras över hur folk (mest mammor) blir så fruktansvärt upprörda över att barn (främst döttrar) vill se ut som dem som om det vore det värsta som kan hända en flicka att växa upp till kvinna. Fascineras över hur alla dessa högljudda protester om att barn måste skyddas från sexualisering och objektifiering ställer nya tunga krav på hur små flickor måste se ut.

Och jag noterar lite trött att det så ofta är samma personer som tycker att alla ska få klä sig som de vill och att det är en dödssynd att lägga fokus på utseende genom att säga att ett barn är ”fint” som nu rasar över, kräks på och hatar allt vad rosa, glitter och bikini heter. Problemet är ju att det redan finns små flickor som har bikini, som trivs med det, som är lyckliga över det och som knappast kommer att hjälpas av fördömande blickar.

Tycker man att bikini för småbarn är onödigt så låt bli att köpa, men sluta racka ner på dem som gör andra val. Det är liksom inte svårare än så.

Jag har tidigare skrivit om BH för barn, bland annat här och här (fast en del bildlänkar verkar ha brustit)!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Genusfotografen, sexualiseringen och det stora debattdebaclet

Charlotte10 kommentarer

Med förtjusning läste jag Susannas (på Om vikten av kaniner) inlägg om Genusfotografen, innan det visade sig att det skulle bli ett helvetisk holabaloo. I inlägget skriver hon om hur Tomas Gunnarsson aka Genusfotografen har någonting ”djupt obehagligt” i sina bildanalyser och hänvisar särskilt till de bildtexter han har på bilderna från American Apparel. Först vill jag bara påpeka att jag tycker att Genusfotografen förtjänar en otrolig eloge för att han väckt det kritiska ögat hos så många, för att han reagerar på bilder som vi andra slentrianmässigt bläddrar förbi och för att han lyfter fram bilder som är väldigt problematiska i porträtteringen av kvinnan.

Därefter måste jag erkänna att jag i mångt och mycket håller med Susanna i det som jag uppfattade var hennes huvudpunkter nämligen

1) Genusfotografens ibland tämligen fria tolkningar kan i vissa fall späda på bilden av kvinnan som offret.

2) Det känns ibland som att bilder med kvinnor i sexuella kontexter alltid måste tolkas som kvinnlig underordning och sexualisering för att det ska vara en kosher tolkning.

Även om man inte håller med om de här punkterna borde det inte vara så svårt att se hur någon skulle kunna komma fram till dem (fast hon kanske inte hade gjort det, jag kanske har tolkat henne fel). De tolkningar Genusfotografen gör är baserade på könsmaktsordningen, det vill säga att det finns ett strukturellt och allestädes närvarande maktförhållande mellan män och kvinnor där de förstnämnda har ett starkt övertag. Om man, liksom jag själv till exempel, inte tycker att det är en rimlig tolkning av dagens Sverige att det finns en sådan könsmaktsordning så faller hela tolkningsramen, och jag misstänker att det är just det som jag, kanske Susanna och många andra tycker skaver med bildtolkningarna. Jo, det finns ett gigantiskt problem i sexualiserade bilder av kvinnor, av objektifiering och passivisering men alla bilder kan inte alltid tolkas i just den kontexten. Bildens skapelseprocess, tänkta publik och förväntade syfte är allt delar som måste tas i beaktande.

Med det sagt finns det inga ursäkter för American Apparel. Eftersom de har kläder för både män och kvinnor blir det pinsamt uppenbart att kvinnorna inte alls framställs som starka och sexiga utan som beroende och sexualiserade. Som i det här, med samma skjorta men olika modell.

 

Kanske är det för att jag inte har en skjorta från American Apparel, men jag går faktiskt aldrig runt endast iförd en öppen skjorta och stringtrosor och rufsar mig i håret eller drar rumpan mot väggarna. Att kvinnan är ett sexobjekt är tydligt – hon är sexig för betraktaren och inte för sig själv. Bildspråket är hämtat direkt från porrindustrin. (Och hur vet hon det? undrar ni. Jo, för att jag genom en kompis just hamnade på en Facebooksida tillhörande porrstjärnan Noelle Easton – en sida jag rapporterade som pornografisk till Facebook men som tydligen inte är tillräckligt pornografisk för att bryta mot reglerna (för vi är så jävla vana vid bilder av sexualiserade kvinnor).) Problemet är inte en bild, eller två, eller en porrstjärna som frivilligt tar av sig kläderna och låter sig betraktas, utan att sexualiseringen normaliseras genom omfattningen. Det hade varit en helt annan sak om kvinnor och män sexualiserats i liknande utsträckning eller om det varit en hyggligt jämn fördelning mellan bilder av sexualiserade kvinnor och helt vanliga diton. Det heter att sex säljer, men sanningen är att det är sexualiserade kvinnor som säljer. Med en man i samma pose som American Apparels kvinnor skulle deras tilltänkta publik förmodligen uppfattats som en helt annan. Sexualiserade män ses nämligen också ofta som feminiserade män – vilket bara det talar för att sexualisering är något främst kvinnor utsätts för.

I det här fallet är det helt tydligt att det handlar om makt – om rätten att vara ett subjekt istället för ett objekt. Kvinnorna i American Apparels fotografier ska sälja kläder men är likväl halvnakna. Som den här bilden av deras mini skirt som inte visar en miniskirt utan en anonym rumpa.

Kvinnorna är också (vilket Genusfotografen påpekar) i allmänhet framställda i barnsliga positioner. Även på bilderna under vill man sälja en kjol (som tydligen är så bra att man inte vill ha en tröja till). Det här är inte ett starkt subjekt, det är ett infantiliserat, sexualiserat objekt. Kan det vara ok ibland? Visst. Reproducerar det bilden av den sexualiserade kvinnan? Jepps. Är det ett trevligt sätt att kränga kläder? Inte i mitt tycke.

 

Som sagt, jag håller i princip med Susanna. När jag först läste hennes inlägg hade jag också tänkt kommentera på det eftersom jag tyckte att hon hade satt fingret på något viktigt. Men i kommentarsfältet under Susannas inlägg händer det obehagliga saker. Drösvis med antigenusmänniskor hade redan hittat dit och hackat ner på allt från könsmaktsordning till strukturer. Nu, några timmar senare har de mångdubblats och blivit värre. Nu talas det om den ”fascistiska genusextremismen”, problemen med kvinnosynen i islam, om radikalfeminister som ”bjäbbande hundar”, om att Genusfotografen är en idiot, om sexuell selektion (det eviga svaret) och så vidare. Ett typiskt kommentarsfält som jag  av självbevarelsedrift kommer att undvika. Det som händer i kommentarsfältet, på länkande antigenusbloggar och Twitterkonton är allt det där som gör att jag tycker genus är så viktigt: mannens sexuella lust får bestämma, islamofobin frodas (wtf?), anklagelser, missförstånd, oförstånd och allt groteskt mansdominerat.

Å andra sidan vet jag inte om en del av dem som gått till Genusfotografens (förvisso vid det här laget väl behövliga) försvar egentligen är så mycket bättre. Jag har stött på sådana som menar att Genusfotografen utmålats som sexist och pedofil och att det är ett drev drivet av skitmänniskor, vilket förstås är möjligt men inte har någon grund i Susannas inlägg. Det borde gå att läsa välformulerade men kritiska inlägg utan att få spel. Hålla med behöver man ju inte, men vad som en gång var sakligt blir blåst fullkomligt bortom proportioner.

För grejen är den att sexualiseringen av kvinnokroppen är ett verkligt problem och inte ens kvinnor i länder utan allenarådande könsmaktsordning kommer undan effekterna (i form av utseendehysteri, våldtäktskultur och så vidare). Det, å andra sidan, betyder inte nödvändigtvis att alla kvinnor konsekvent är förtryckta av patriarkatets Photoshop eller att alla bilder med sexiga kvinnor på måste rannsakas och förkastas. Det behövs nyanser, både i bilderna, i tolkningen av dem och i debatten kring dessa saker.

 

 

Kulturkrockar

Jämställdhet kräver att man lämnar sin comfort zone

Charlotte9 kommentarer

I dag var jag och besiktigade bilen. Bilbesiktningen är en av de där nästan uteslutande manliga miljöerna (receptionisten var kvinna, men that’s it) som jag av förståeliga skäl inte ger mig in i särskilt ofta. Inte för att jag har något emot män alltså, utan för att bilen inte behöver besiktigas så ofta. Tröskeln för att röra sig i manliga miljöer är rätt hög (på besiktningen även rent bokstavligt, höll på att snubbla in). Kvinnligheten är förstås en del av vem jag är, men den är långt i från allt och jag vill inte definieras huvudsakligen utifrån den. När jag stiger in på besiktningen händer det likväl något med hela mig (förutom då snubblandet på den bokstavliga tröskeln) – det som utmärker mig är att jag är kvinna. Saker som tidigare hade varit en del av mig blir en del av kvinnligheten, av det avvikande.

Jag går inte längre som mig själv, utan som en kvinna. Jag skrattar inte som mig själv utan som ett hysteriskt fruntimmer. Anledningen till att jag inte hade registreringsbeviset med mig är inte att jag är notoriskt dålig på att komma ihåg papper utan att kvinnor inte vet något om bilar. Det känns som att allt jag gör förstärker kvinnliga stereotyper och det gör mig väldigt obekväm.

Och nej, det är inte alls säkert att jag verkligen uppfattades så även om det garanterat var rätt oproffsigt att snubbla in med världens skitigaste bil och utan registreringsbevis och även om jag är mycket medveten om hur en kvinna oftast blir bemött av män i grupp. Poängen är snarare min egen känsla av att vara obekväm. Av hur mycket lättare det kan vara att lämna över ansvaret för somliga saker på den av ”rätt” kön bara för att slippa känna den där känslan. För mig personligen handlar det till exempel om att jag tenderar till att puffa det mesta som rör bilen på min make. Inte för att han kan bilar, utan för att han är man. För att ingen tittar misstänksamt på honom när han går in på verkstaden (fast de att döma av hans biltekniska kunskaper förmodligen borde).

Att besiktiga bilen är kanske inte en så stor grej för jämställdheten, men samma tänk – samma känsla av obehag – hämmar oss även i större och viktigare sammanhang. Till exempel har jag hört alltför många fäder påpeka att de inte är hemma med barnen för att det liksom är bättre om mamman är det. Och det kommer mer naturligt för många mammor, inte för att de är biologiskt bättre lämpade att passa barn, utan för att det finns ett nätverk av aktiviteter och omedelbar, grundläggande acceptans för kvinnor. Att vara den enda pappan på öppna förskolan kan säkert vara minst lika obekvämt som att vara den enda kvinnan i en besiktningsverkstad, men besiktningen ska bara göras en gång per år och barn behöver komma ut varje dag.

Ibland tänker jag att jämställdhet är att jag kan göra som jag vill fullkomligt oberoende av att jag är kvinna. Kön ska inte få definiera och begränsa. Men i att få göra vad man vill ligger också en viss bekvämlighet – en underton av att undvika det obekväma. Det här hör garanterat samman med jämställdhetsparadoxen: ju mer jämställt desto fler kvinnor hemma med barn (ungefär). När man upplever att man lever jämställt känns det ok att välja mer traditionellt för att det är bekvämare. Har det ingen ideologisk betydelse vem som är hemma med barnen kan hon lika gärna göra det för så gör de flesta andra – nätverken och de könade miljöerna finns där. Men jämställdheten är inte alltid bekväm, inte lättaste vägen. Jämställdhet kräver att man lämnar sin comfort zone, att man vågar både vara obekväm och ibland göra sig obekväm. För varje kvinna eller man som ger sig in i enkönade miljöer blir tröskeln nämligen lite lägre för nästa person och för varje enkönad miljö som får lite otydligare gränser finns det större utrymme.

Och det där utrymmet behövs, inte för att det nu är så viktigt att kvinnfolk ska kunna besiktiga bilen och känna gemenskap och samhörighet i verkstaden, utan för att pappan som är vårdledig med barnet ska känna att det är rätt, att besiktningsmannen som hellre ville dansa balett ska få göra det och för att alla de där som inte har lyxen att obekväma situationer är undantag så få vara mer bekväma i sig själva.

Kuriosa: Bilen gick igenom besiktningen med den syrliga kommentaren ”ja, du kunde ju tvätta bilen kanske, nu när solen skiner och allt”.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sänka sin lön och skjuta sig i foten

Charlotte3 kommentarer

Kent Kullander tänker i en månad leva på kvinnolön, genom att sänka sin lön med de 14% som statistiskt skiljer gruppen mäns löner från gruppen kvinnors löner. I de sociala medier som jag följer är kommentarerna hånfulla och jag blir illa till mods. Här har vi en man som faktiskt försöker uppmärksamma något som är ett verkligen jämställdhetsproblem och så möts han av förakt. Därför tänkte jag att jag skulle skriva något positivt istället. Peppa, liksom.

Men jag kör fast.

För det första är hans lön som ”kvinna” fortfarande dubbelt av vad jag tjänar och ett par tusen över vad en sjuksköterska (ett synnerligen kvinnodominerat yrke) i snitt har i lön. Att klara sig på 14% mindre en månad från ett så pass bra utgångsläge och framhålla det som att leva på kvinnolön känns ungefär lika verklighetsförankrat som när Blondinbella föreslog att man skulle begränsa sitt latte-intag till några om dagen för att spara pengar.

För det andra gör han det förvisso delvis för att uppmärksamma löneklyftan (och poäng för det), men i huvudsak för att han startat en genusblogg som inte riktigt drog tillräckligt med folk. Det är alltså i princip inte ett slag för rättvisan utan ett PR-trick.

För det tredje är det en månad. En. Futtig. Liten. Månad. Därefter tar han återigen fram det kuvert med 4.500 kronor (vilket förresten är typ 25% av vad en barnskötare i snitt tjänar) och återgår till sitt liv som man. Problemet för dem som lever på liten lön är att det inte finns några kuvert med undanstoppade pengar att ta fram när räkningarna hopar sig. Problemet för många av de kvinnor som har de lägsta lönerna är också att de har försörjningsansvar – små barn som behöver kläder och mat – och att ett kuvert med 4.500 faktiskt på allvar skulle kunna göra skillnad.

Jag är ledsen alltså. Jag vill vara förlåtande, stå på hans sida, försvara för det är inte lätt att vara man och försöka driva kampanj för jämställdhet. Men det här är bara knäppt. Han kunde åtminstone donera pengarna till välgörande ändamål (alltså inte sig själv) eller ta ett helt år med lägre lön. Nånting liksom.

Tills dess säger jag bara Heja Blekk!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Genusmedvetenheten och föräldraskapet

Charlotte13 kommentarer

Jag tycker att genus är intressant och viktigt. Dels för att det är mitt jobb (doh!), och dels för att jag har en son och en dotter som jag försöker hålla alla dörrar öppna för. Och det är just det där med öppna dörrar som gör att jag tycker att genus är så viktigt – för att det fortfarande i länder som Sverige och Finland i dag har en grundläggande betydelse om man är flicka eller pojke. Inte för att det måste ha det för att flickor och pojkar är så biologiskt olika, utan för att genus alltjämt är ett sätt att sortera människor, att pådyvla dem preferenser och karaktäristika som de kanske inte nödvändigtvis är bekväma med.

Jag vill vara en genusmedveten förälder. Jag är en genusmedveten förälder. Att vara genusmedveten betyder, åtminstone för mig, att vara just medveten om hur stereotypa föreställningar om pojkar och flickor, män och kvinnor, påverkar oss. Hur förväntningar på hur en flicka ska bete sig kan fösa in min dotter på en väg som mycket väl kan leda till utseendefixering, dåligt självförtroende och undervärdering av sig själv. Hur förväntningar på hur en pojke ska bete sig kan fösa in min son på en lika bekymmersam väg av initiationsriter, egoism och bristande respekt. Genom att vara medveten om de här sakerna hoppas jag kunna ge båda barnen verktyg för att på sitt eget sätt hitta en lagom balans i sitt varande; att våga göra saker de drömmer om och att våga låta bli saker de inte trivs med.

Men ibland så känns det som om det som brukar kallas för genusmedvetenhet egentligen inte alls är medvetenhet utan något annat. På diskussionsforum och bloggar läser jag om andra genusmedvetna föräldrar där det nästan blir en tävling i normbrytande. Den vars barn bryter mest mot normerna har liksom lyckats bäst. En pojke i klänning. En flicka som vill ha Spidermantårta på kalaset. Hundra tummar upp på det! Men att presentera sin dotter i en prinsessklänning, det är ett faux pas. En stolt liten pojke vid Spidermantårtan får inga tummar upp. Medvetenheten är inte en medvetenhet om begränsningar och möjligheter utan har utvecklats till ett intrikat nät av nya könsrelaterade begränsningar och kringskurna möjligheter. Det är plötsligt okej att racka ner på Hello Kitty som en symbol för den passiva, söta flickan om det inte är en kille det gäller. Det är okej att inte bara rynka på näsan åt utan att faktiskt öppet ifrågasätta andra föräldrars val då dessa inte bryter mot normerna. Man får inte säga till barn att de är fina och särskilt inte om det är någon annans barn för det är närmast att betrakta som en dödssynd. Man ska vara så normbrytande att man skapat någon sorts subkultur med egna strikta normer.

Som den trogna läsaren vet älskar min dotter allt som har med rosa fluff att göra. Hon struttar runt i högklackat, byter prinsessklänning förtitolv gånger per dag, vill prova smink och vill höra att hon är fin när hon klätt upp sig. Och jag ger henne det. Jag låter henne ha högklackat, prinsessklänning och smink och jag säger till henne att hon är fin – precis som jag hade gjort med hennes bror om han hade sökt det. Jag säger också till henne att hon är fin när hon kommer in rosig om kinderna, med rufsigt hår och trasiga kläder efter att ha klättrat i träd eller sprungit på åkern. Jag säger till henne att hon är fin när hon är sjuk och ligger med feberglansiga ögon slak i min famn. Jag säger till henne att hon är fin för att hon är den hon är; för allt det som gör henne till henne. Hennes styrka, hennes fantastiska fantasi, hennes stora hjärta. Och jag behandlar hennes bror precis likadant. För mig är det att vara en genusmedveten förälder – att inte låta det faktum att min dotter gillar stereotypt flickiga saker ligga henne till last. Att hålla alla dörrar öppna, men också acceptera att barnet sedan faktiskt väljer. Att finnas där och styra in på öppnare vägar, att inte låta en sak ta över, att hitta nya funktioner för traditionella leksaker.

För mig innebär det genusmedvetna föräldraskapet bland annat att jag försvarar min dotters rätt att klä sig i prinsessklänningar, sjunga sånger om söta djur och njuta av vackra saker (inklusive sin spegelbild) för att det just nu gör henne lycklig. Skitsamma om det inte bryter mot några förtryckande normer. Det är inte hennes uppgift att göra det. Hon är ett barn. Och den dagen hon behöver det så är jag där och bryter normerna med henne för jag är medveten om att de finns.

Tilda sjungerTilda för drygt 4 år sedan. Söt som socker och med ett hiskeligt temperament.

IMG_9090Tilda nu. Söt som en leråker och fortfarande med temperament.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Pojkar som tycker om My Little Pony och samhället som sviker dem

Charlotte8 kommentarer

Mina barn tittar rätt mycket på My Little Pony; Friendship Is Magic. Den är kul och fartfylld och har en ovanlig bredd på karaktärerna – även om den lämnar en hel del att önska för en bitter vuxen som yours truly.

För en dryg månad sedan var det en pojke i USA som försökte ta sitt liv genom att hänga sig själv från sin våningssäng för att han var så mobbad i skolan, eftersom han gillade My Little Pony. Han klarade sig, men det är ännu oklart vilka skador hans hjärna och nervsystem tog av syrebristen innan han hittades. Och nu rapporteras om en annan ung pojke med en förkärlek för My Little Pony, som även han får utstå dagliga trakasserier i skolan, som även han blir kallad gay, knuffad och slagen. Skolan reagerar därför med att förbjuda pojken att ta med sig sin lunchväska med Ponies på eftersom den uppenbarligen fungerar som en ”trigger” för mobbare.

Här finns så många genusrelaterade problem att jag knappt vet var jag ska börja. Det är liksom ett hopkok av alla de där sakerna vi brukar prata om. För det första så finns det en underton av att pojkar ska klara av hårdare situationer – kunna ta lite grabbatag – istället för att pojkar ska få vara barn som ska skyddas av samhället runt omkring dem. För det andra finns det en obehaglig acceptans av tanken att den pojke som tittar på My Little Pony förmodligen borde sluta med det och att det kan vara ok att hans ”kamrater” hjälper honom in i ledet. Det är samma föreställning som gör att somliga föräldrar tycker synd om pojkar som får gå i klänning om de vill. Skyddet, enligt de här föräldrarna, ligger i att pojkarna måste skyddas från feminism, genustrams och flicksaker som förstör pojkens naturliga pojkighet (och gör honom gay) snarare än i att det mest skyddsvärda är pojkens rätt att uttrycka sig själv.

För det tredje är det aldrig den mobbades fel att den blir mobbad, oavsett vad det handlar om. Den som är mobbad kan därför inte ombedjas ändra på sig för att inte ”trigga” mobbare. Att skolan väljer att förbjuda pojkens väska tyder på att skolan egentligen tycker att mobbarna har rätt i sak; en pojke borde inte ha en Ponyväska. Problemet är ju inte Ponyväskan i sig – hade en flicka haft den hade den ju inte varit provokativ – utan pojken. För det fjärde är det just det här som jag har tjatat om i ett par år nu; barn måste få vara barn snarare än pojkar och flickor. Det är också just sådana här fall som visar hur viktigt genustänket är. Man kan ju sitta och hävda biologiska skillnader precis hur mycket man vill, men vad ska man säga till en liten pojke som tycker om Ponies för att det handlar om ”empati och respekt”? Att det är fel på honom? Att han inte är värd att skydda?

För det femte kan jag inte ens beskriva sorgen över att just de egenskaper som världen behöver, empati och respekt, ses som så kvinnliga att den pojke som uppvisar dem – som försvarar dem – anses vara gay. Och nej, det är inte en liten sak att bli kallad gay. Visst är det straffbart att vara gay i många av världens länder, men även för den unge pojke som blir retad för att vara gay (fullkomligt oberoende sexuell läggning) är det en allvarlig etikett med självmordstankar som vanlig följd. Jo, och bland dem som verkligen är homosexuella är självmordsstatistiken skrämmande.

Båda de här unga pojkarna, och mängder av unga pojkar med dem, sviks av ett samhälle som skyr det flickiga. Ett samhälle som tror att det står och faller med den bibliska idén att män och kvinnor är skapade för diametralt olika syften. Ett samhälle där forskningsresultat som visar på försvinnande små skillnader mellan könen ges högre prioritet för hur vi ska bemöta barn än det faktum att identitet skapas av många fler faktorer än bara kön. Att barn försöker ta sitt liv. Det är så inte ok.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Där har ni skillnaden mellan Sverige och Finland i ett nötskal.

Charlotte8 kommentarer

I köket, med anledning av att min make just ätit två semlor i något av rekordtakt.

Han: These are like the best semlas you’ve ever made!
Jag: I know, right!? I’m quite good at this now.
Han: Well, I usually don’t really like the buns you make.
Jag (med armarna i kors): Really…?
Han (lite nervöst): Well. Honestly, I think they’re not quite sweet enough.
Jag (uppriktigt förvånad): Not sweet enough? Semla buns shouldn’t be sweet because they’re supposed to be stuffed with mandelmassa.
Han: No, no. Not the semla buns. Like the normal buns you make.
Jag (ännu mer förvånad): Like you mean the kanelbullar?
Han (med just så mycket huvudskakningar som en liknande fråga kräver): No, no. The normal buns you make.
Jag (tystnad)
Han (nervös väntan)
Jag: Normal buns?
Han: Yes, the normal buns you make.
Jag: The ones that are actually bread and not buns?
Han: Oh. That’s why.

I nio år har vi varit tillsammans. I nio år har han ätit havrefrallor med fullkorn och misstagit dem för vanliga bullar med lite för lite socker.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnodagen är att fortfarande bli rättad av män

Charlotte8 kommentarer

Gårdagens intervju finns nu till allmän beskådan på Yles hemsidor, här. Den första som kommenterade på texten är Ove Stenmark. Ove Stenmark tycker att det är tråkigt att jag ”kvinnodagen till ära inte skiljer på den yttre och den inre verkligheten” och att varken jag eller någon annan kan avgöra hur de flesta kvinnor betraktas. Detta med anledning av att jag hävdade att de flesta kvinnor globalt sett fortfarande inte ses som fullständiga människor. ”Åsikten som hon framför som ett faktum är hennes, inte nödvändigtvis omvärldens”, påpekar Ove Stenmark. Därefter läxar han upp mig i vad jämställdhet är ”enligt tänkaren Friedrich von Hayek”, vad feministerna gör för fel och ger oss alla en länk till en annan artikel med en smart kvinna, för ”positiv kvinnlighet och styrka”.

Och jag vill inte dissa Friedrich von Hayek. Han var säkert en jättetrevlig kille. Men han föddes i slutet av 1800-talet och var huvudsakligen nationalekonom så vill man diskutera vad tänkare har tänkt om jämställdhet så finns det betydligt mer inflytelserika och betydelsefulla att referera till. Jag skulle kunna ge en lista på några av dem som jag använder i mitt dagliga arbete. Under tiden kan ju Ove Stenmark läsa på om mansplaining.

För den gode Ove Stenmark tror att det är min personliga lilla åsikt, som jag inte ens kvinnodagen till ära klarar av att skilja från verkligheten, att kvinnor världen över inte ses som fullständiga människor. Men det handlar om att kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar, till att bestämma vem de ska gifta sig med eller om de ska gifta sig alls. Att kvinnor inte har tillgång till utbildning och till förvärvsarbete. Att 70% av de 125 miljoner barn som inte går i skolan är flickor. Att 2/3 av jordens icke läs-och skrivkunniga befolkning är kvinnor. Att kvinnor saknar grundläggande mänskliga rättigheter. Att kvinnor kan bli bestraffade för att ett brott begåtts mot dem (till exempel om de blir våldtagna). Att kvinnor inte få gå ut utan manlig bevakning, att de inte får köra bil, klä sig som de vill, umgås med vem de vill.

Det handlar om att större delen av världens kvinnor fortfarande är beroende av männen runt omkring dem för sin överlevnad eftersom lagar och strukturer förhindrar att kvinnorna skapar sin egen framtid.

När Ove Stenmark menar att jag inte kan skilja på yttre och inre verklighet och att jag framför mina åsikter snarare än fakta underskattar han å det grövsta min förmåga att läsa forskningsrapporter. Och han klappar mig på huvudet. Lilla kvinna. Inte ens i dag lyckades du förstå. Sitt här ska jag förklara för dig hur det är. Jag tycker att det är tråkigt att Ove Stenmark kvinnodagen till ära inte klarar av att släppa den överlägsna, nedlåtande ton som kvinnor som mig alltför ofta bemöts med och som gör att kvinnor även i de förhållandevis jämställda länderna i Norden hålls nere. Men det, det är ju bara min åsikt.