Genusmedvetenheten och föräldraskapet

Jag tycker att genus är intressant och viktigt. Dels för att det är mitt jobb (doh!), och dels för att jag har en son och en dotter som jag försöker hålla alla dörrar öppna för. Och det är just det där med öppna dörrar som gör att jag tycker att genus är så viktigt – för att det fortfarande i länder som Sverige och Finland i dag har en grundläggande betydelse om man är flicka eller pojke. Inte för att det måste ha det för att flickor och pojkar är så biologiskt olika, utan för att genus alltjämt är ett sätt att sortera människor, att pådyvla dem preferenser och karaktäristika som de kanske inte nödvändigtvis är bekväma med.

Jag vill vara en genusmedveten förälder. Jag är en genusmedveten förälder. Att vara genusmedveten betyder, åtminstone för mig, att vara just medveten om hur stereotypa föreställningar om pojkar och flickor, män och kvinnor, påverkar oss. Hur förväntningar på hur en flicka ska bete sig kan fösa in min dotter på en väg som mycket väl kan leda till utseendefixering, dåligt självförtroende och undervärdering av sig själv. Hur förväntningar på hur en pojke ska bete sig kan fösa in min son på en lika bekymmersam väg av initiationsriter, egoism och bristande respekt. Genom att vara medveten om de här sakerna hoppas jag kunna ge båda barnen verktyg för att på sitt eget sätt hitta en lagom balans i sitt varande; att våga göra saker de drömmer om och att våga låta bli saker de inte trivs med.

Men ibland så känns det som om det som brukar kallas för genusmedvetenhet egentligen inte alls är medvetenhet utan något annat. På diskussionsforum och bloggar läser jag om andra genusmedvetna föräldrar där det nästan blir en tävling i normbrytande. Den vars barn bryter mest mot normerna har liksom lyckats bäst. En pojke i klänning. En flicka som vill ha Spidermantårta på kalaset. Hundra tummar upp på det! Men att presentera sin dotter i en prinsessklänning, det är ett faux pas. En stolt liten pojke vid Spidermantårtan får inga tummar upp. Medvetenheten är inte en medvetenhet om begränsningar och möjligheter utan har utvecklats till ett intrikat nät av nya könsrelaterade begränsningar och kringskurna möjligheter. Det är plötsligt okej att racka ner på Hello Kitty som en symbol för den passiva, söta flickan om det inte är en kille det gäller. Det är okej att inte bara rynka på näsan åt utan att faktiskt öppet ifrågasätta andra föräldrars val då dessa inte bryter mot normerna. Man får inte säga till barn att de är fina och särskilt inte om det är någon annans barn för det är närmast att betrakta som en dödssynd. Man ska vara så normbrytande att man skapat någon sorts subkultur med egna strikta normer.

Som den trogna läsaren vet älskar min dotter allt som har med rosa fluff att göra. Hon struttar runt i högklackat, byter prinsessklänning förtitolv gånger per dag, vill prova smink och vill höra att hon är fin när hon klätt upp sig. Och jag ger henne det. Jag låter henne ha högklackat, prinsessklänning och smink och jag säger till henne att hon är fin – precis som jag hade gjort med hennes bror om han hade sökt det. Jag säger också till henne att hon är fin när hon kommer in rosig om kinderna, med rufsigt hår och trasiga kläder efter att ha klättrat i träd eller sprungit på åkern. Jag säger till henne att hon är fin när hon är sjuk och ligger med feberglansiga ögon slak i min famn. Jag säger till henne att hon är fin för att hon är den hon är; för allt det som gör henne till henne. Hennes styrka, hennes fantastiska fantasi, hennes stora hjärta. Och jag behandlar hennes bror precis likadant. För mig är det att vara en genusmedveten förälder – att inte låta det faktum att min dotter gillar stereotypt flickiga saker ligga henne till last. Att hålla alla dörrar öppna, men också acceptera att barnet sedan faktiskt väljer. Att finnas där och styra in på öppnare vägar, att inte låta en sak ta över, att hitta nya funktioner för traditionella leksaker.

För mig innebär det genusmedvetna föräldraskapet bland annat att jag försvarar min dotters rätt att klä sig i prinsessklänningar, sjunga sånger om söta djur och njuta av vackra saker (inklusive sin spegelbild) för att det just nu gör henne lycklig. Skitsamma om det inte bryter mot några förtryckande normer. Det är inte hennes uppgift att göra det. Hon är ett barn. Och den dagen hon behöver det så är jag där och bryter normerna med henne för jag är medveten om att de finns.

Tilda sjungerTilda för drygt 4 år sedan. Söt som socker och med ett hiskeligt temperament.

IMG_9090Tilda nu. Söt som en leråker och fortfarande med temperament.

13 thoughts on “Genusmedvetenheten och föräldraskapet

  1. Barn skall växa fritt och inte beskäras av den ena eller andra anledningen. Den viktigaste formaren av det som kallas värdegrund är föräldrar. Du verkar till att vara en av de bästa i det avseendet. Bra skrivet!

  2. Genusmedvetenhet handlar verkligen inte om att göra tvärtom ”bara för att” och bör absolut inte vara en tävling i att bryta normer! Det viktigaste är ju att barnet mår bra och inte begränsas till någon hen inte är. Det är ju det det handlar om! Samt förstås att på sikt nå ett jämställt och jämlikt samhälle där det ena eller det andra inte värderas högre och där ”kvinnliga” respektive ”manliga” attribut och egenskaper inte automatiskt kopplas till en viss kropp. Det är tråkigt när det hela missförstås.

    • Jag håller helt med dig! Och jag tror att det är väldigt få som på allvar driver att flickor inte ska få leka flickigt om de vill, men de som gör det är väldigt högljudda. Ja, och så är jag säkert extra känslig mot just sådana saker, eftersom jag har en dotter som älskar allt stereotypt flickigt.

  3. Jättebra skrivet! Vi har en pojkflicka som valde Cars-skor och inte Hello Kitty eller Mimmi Pigg som var de första försäljaren plockade fram åt henne. Idag berättade hon att de större barnen (hon själv är tre, snart fyra) hade retat henne för att hon hade pojkskor. Varifrån kommer det riktigt? Visst, barnen inser att pojkar vanligtvis har ditt och flickor vanligtvis datt, men att det är fel att välja annorlunda – varifrån kommer den tanken?

    • Oj nej, stackars liten som blev retad! Barn är snabba som sjutton på att hacka på den som det minsta lilla sticker ut. Hoppas verkligen att hon hittar styrka att ha sina skor med stolthet! Det är inte lätt!

  4. Jag har en uppfattning om att barn med snoppkroppar som inte bryter normer ses som mer problematiskt än barn med snippkroppar som inte bryter normer – antagligen för att mansrollen ses som mer problematisk inom feminismen och att feminister överlag är trötta på att problematisera det kvinnliga. Nu går det ju inte på något sätt att sätta likhetstecken mellan genusmedvetenhet och feminism men flertalet feminister är trots allt väldigt intresserade av att uppfostra sina barn genusmedvetet… ja, du förstår nog vad jag menar.

    Min äldsta son som är 8 år har kämpat rätt hårt för att hitta en plats och brottats rätt mycket med hur han ska ”passa in” här i världen allteftersom han kommit underfund med alla de osynliga regler som finns för att särskilja pojkar och flickor. Ju äldre han blivit desto mer har han orienterat sig åt stereotypt manliga värden och han har länge nu varit medveten om att det som anses vara ”kvinnligt” också anses sämre och han skulle antagligen tycka det var jobbigt om det kom ut på skolan att han tycker om enhörningar lika mycket som dataspel. Det skulle användas emot honom, det HAR använts emot honom förr, och detta är han såklart medveten om. Jag skulle aldrig kräva av honom att bryta mer normer än vad han orkar/vill eftersom jag själv vet hur otroligt tungt det kan vara att vara normbrytande och hur sjukt bestraffad man kan bli. Jag skulle aldrig döma honom för de manligt orienterade intressena han faktiskt har eller försöker skaffa sig. (Han vill så väldigt gärna spela fotboll och vara intressererad av det och har börjat spela, jag vet inte hur många gånger, och avskyr det varje gång och slutar direkt. Men alla coola killar spelar ju fotboll, pratar om fotboll och kan massor om fotboll så han vill så gärna, trots att han tycker det är dötrist. På samma sätt som jag låtsades vara intresserad av hästar hela min uppväxt och långt upp i tonåren bara för att alla coola tjejer gillade hästar). Vi pratar och problematiserar massor kring de olika förväntningarna kring pojkar och flickor hemma men jag är extremt noga med att han inte ska få uppfattningen om att han gillar ”fel saker” eftersom han gillar mycket typiskt manliga saker – det skulle bli sådan extrem dubbelbestraffning för honom och det är verkligen det sista han behöver om han ska våga gå sin egen väg.

    Jag tycker att det är så synd att det är så tyst från genusmedvetna föräldrar som har äldre barn – hallå vart är ni alla? Jag gissar att problemet är att det är avsevärt mycket känsligare att blogga om äldre barn som kan läsa själva och som har vänner som kan trilla över morsans blogg. Jag drar mig själv för att skriva om min äldsta av just den anledningen men det vore ju roligt om någon lyckades skriva om genusmedvetenhet bland äldre barn utan att för den sakens skull hänga ut barnen i fråga.

    Tack för ett grymt inlägg!

    • Det du skriver här så oerhört viktigt! Jag ska ta itu med det bättre imorgon, för det förtjänar mer tankekraft än jag just nu kan uppbåda.

  5. Pingback: Genusmedvetenhet eller tvärtomtänk? | Ett tigerliv

  6. Barn som följer normerna får ju redan hurrarop från hela samhället. Det finns ju ingen risk att dom ska känna sig fel.

  7. Bra skrivet! Du beskriver något jag känner igen, men inte lyckats formulera själv. Jag har fått en känsla av att ramarna nästan är snävare inom dessa ”grupper”. Det finns en åsikt och ett förhållningssätt som är det rätta och den som inte håller sig till det… är det helt rätt och riktigt att trycka ner. Och Peter, även föräldrar behöver hurrarop ibland.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s