Ofarligt gränsöverskridande my ass

Ebba Witt-Brattström skriver i dag ett mycket läsvärt, och inte så lite dräpande, svar till Mats O Svensson, vilken några dagar tidigare kritiserat henne. Jag vet inte hur bråket startade och utifrån Mats O Svenssons artikel har jag mycket svårt att förstå vad exakt det är som han vill kritisera. Det som stack ut, enligt mig, är när Svensson försvarar att litteraturen ska få beskriva även det som inte är socialt accepterat (eller för den delen lagligt):

”Svaret är ju att självklart är det tillåtet, men kittlingen finns där – att överträda gränser kan ge en hissnande frihetskänsla. Ett helt ofarligt gränsöverskridande, inga verkliga kroppar kommer till skada.”

Hans poäng, om jag har förstått den rätt, är att man måste skilja på författares litterära gärning och deras övriga handlingar (det som Witt-Brattström träffande kallar ”mediala utspel i sexistbranschen”) och på ett sätt håller jag kanske med. Litteratur, kultur, ska få vara gränsöverskridande. Men grejen är att det som är gränsöverskridande i litteraturen, till exempel sexfantasier om minderåriga flickor, våldtäkter och sexuella utnyttjanden, likväl frodas även i det verkliga livet. När en författare som Knausgård utnyttjar flickors sexualitet i sitt författarskap är det inte ofarligt gränsöverskridande om han sedan sitter i en TV-soffa och påstår att kvinnor är sexobjekt.

Skillnaden blir enorm om man gör en gender swap. Svensson nämner flera kvinnliga författare som också skrivit perversa böcker och det är förstås helt sant att kvinnor också skriver sådant. Men kvinnor sitter inte i TV-soffor och talar om hur de tänder på 18-åringar. Kvinnor åker inte på sexresor till Thailand och köper sig en tioåring. Kvinnor får inte mediatid för att berätta om hur män bara duger till sex och inte förtjänar respekt om de inte ställer upp. De där gränserna som Svensson menar är ofarliga i litteraturen suddas ut och högst verkliga kroppar kommer visst till skada. Men det är kvinnliga kroppar. Flickors kroppar. Gränserna förskjuts även utanför litteraturen och det som borde vara förbjudet normaliseras – inte på grund av att någon har skrivit om det i en bok utan på grund av att samma någon sedan visar samma tendenser utanför boken.

Och det är synd att säga att typ Knausgårds och Larssons utspel har fått stå oemotsagda, för det har de ju verkligen inte, men de möts inte med samma djupa avsky som om uttalandena hade gällt unga pojkar. Tänk om Knausgård hade sagt att många män undrar hur det vore att ligga med en yngre kille. Tänk om han hade talat om fasta muskler på en 15-årig grabb istället för fasta bröst på unga kvinnor. Men det är inte bara Knausgård som undviker att tala om sånt i offentligheten. Alla undviker att tala om sånt. Att göra unga killar till sexobjekt när man är en gubbe i Knausgårds ålder eller rent av en tant i min ålder låter sig inte riktigt göras. Medan den unga kvinnans sexualitet – precis som Witt-Brattström påpekar – likt en accessoar garanterar en viss status hos mannen kan varken kvinnor eller män använda den unga mannens sexualitet på samma sätt. Därför är det gränsöverskridande i litteraturen könat. Det är inte samma sak att överskrida gränser gentemot unga pojkar som gentemot unga flickor för det sistnämnda sipprar ut ur boken.

Så skriver Svensson så här:

”Få vill nog försvara Stig Larssons uttalanden i intervjuer och tv-soffor, eller ens ge sig in i en debatt om hans eventuella rätt att säga vad han säger. Men man kan ändå vända sig mot och ifrågasätta hur Witt-Brattström underkänner ett helt författarskap genom att hänvisa till dessa uttalanden om ph-värden och attraktion. Att prata runt, i stället för om litteraturen.”

(Jag försöker nu att inte fastna i hans synnerligen märkliga första två meningar där han menar att få vill försvara mannens sexism men att man ändå kan vända sig mot kvinnans reaktioner. Alltså. I don’t even.)

För det första har Witt-Brattström ingalunda underkänt författarskap och som professor i litteratur är hon givetvis fullt kapabel att tala även om litteraturen. För det andra är det så satans beklämmande hur dessa manliga kulturgenier kan få säga vad fan som helst bara för att de har genistatus, som om de är så bra på att skriva att de måste förlåtas alla snedtramp. Grundförutsättningen för att det ska vara ett ofarligt gränsöverskridande där inga verkliga kroppar kommer till skada är det stannar innanför bokens pärmar. När det gäller sexismen mot kvinnor är det inte så.