Etikettarkiv | Alla femininster är sånna

Inte alla män. Den här gången heller.

Läser och stöter återigen på det eviga tramset om att det är så orättvist att tala om mäns våld mot kvinnor eftersom man då skuldbelägger ett helt kön och blir så jävla trött.

Jämför det med ”affärernas glass med jordgubbssmak”. Ingen tror ju att det skulle handla om alla affärer. Ingen går in på HM och blir skitförbannad över att deras brist på glass med jordgubbssmak. Det handlar, implicit, om de affärer som har glass med jordgubbssmak.

Och mäns våld mot kvinnor handlar om det våld som män som utövar våld mot kvinnor utövar mot kvinnor. Vi måste kunna tala om gärningsmännen. Vi måste tala om de män som faktiskt är våldsamma. Vanliga typer. Schyssta snubbar. Me too har ju lärt oss massor om hur många kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld och det är viktigt, men det är hög tid att fokus flyttas. Att deraila varje konversation som handlar om mäns våld mot kvinnor är ett sätt att skydda de män som det faktiskt gäller.

Bildresultat för jackson katz

 

Arvsynden och tacksamheten och I don’t even

Det är tunga, tunga dagar i efterdyningarna av ungefär tjugo livsavgörande saker som staplats på varandra de senaste åren, och nu ska hanteras i ett smärtorus av foglossning och sammandragningar. Jag orkar inte göra någonting. Hade det inte varit för hunden hade jag knappast tagit mig upp ur sängen och än mindre ut ur huset. Igår tvättade jag (av den enkla orsaken att jag inte hade några rena underkläder kvar), men redan det kändes som lite väl ansträngande för mitt bräckliga jag.

Så. Jävla. Blasé.

På så vis är det förstås riktigt trevligt att Hufvudstadsbladet glatt fortsätter att publicera professor Lillkranks kolumner om #metoo för orkeslösa tanter av min sort drivs av nej-nu-jävlar, när kattungar och cupcakes inte räcker till.

Om vi säger så här; jag letar efter ett citat ur Lillkränkts Lillkranks text att börja diskutera. Att liksom utgå ifrån. Det går inte. Texten måste läsas i sin helhet. Så fantastiskt fucked up är hela grejen.

”Arvsynden är världshistoriens bästa affärsmodell. Först skapar man en historia om Adam och Eva, syndafallet och oundvikliga straff i helvetets eld. Sedan erbjuder man sig själv som en lösning, för ett pris.

Likväl, tänk om jag kunde övertyga er alla att jag äger atmosfären. Ni måste betala mig för att få andas. Sedan låter jag i min outgrundliga godhet och nåd er leva, men i gengäld måste ni underkasta er och göra som jag säger. Ingen skulle gå på det tricket. Jag skulle bli inlåst på dårhus. Men tänk i stället om jag var en organisation. Steg för steg skulle vi ta makten över världsbilden genom barnuppfostring, utbildning, historieskrivning och medier.

Sekulariseringen har tärt på kyrkans makt över själarna, men affärsmodellen är alltför bra för att kasseras. Kulturvänstern och radikalfeministerna kör sin egen version. Arvsynden är inbakad i den västerländska civilisationen och roten till allt ont är den vita, heterosexuella, köttätande mannen. Alla som tror sig ha drabbats samlar offerpoäng. Den vita mannen tvingas lösa in dem med riktiga pengar och underkastelse. Metoden har varit framgångsrik till den grad att det gått inflation på offerpoäng. #metoo-rörelsen skrapar bottnen i skattekistan genom att likställa ett tafatt raggningsförsök med våldtäkt.

Men storyn är falsk. Visst, den vita mannen har ägnat sig åt korståg, kolonialism, förtryck, exploatering och mord. Men detsamma har alla gjort, från mongolerna till araberna till aztekerna. Alla civilisationer som har haft styrkan att plundra sina grannar har gjort det. Detta är det historiska normala. Den vita mannen har ingen särskild skuld, inte heller den vita kvinnan som gärna varit med att dela på bytet.

På minussidan är alla civilisationer lika goda kålsupare, variationerna finns endast i volym och metod. På plussidan uppstår däremot historiskt onormala skillnader. Den vita mannen avskaffade slaveriet, tillät sina kvinnor emanciperas, formulerade de mänskliga rättigheterna och skapade välfärdsstaten. Allt detta åstadkoms under upplysningens kultur av självrannsakan och kritik mot teologiska auktoriteter. Som den mycket missförstådda historikern Francis Fukuyama påpekat är den liberala demokratin med marknadsekonomi det enda kända system som lyckats med tricket att samtidigt skapa både välstånd och frihet.

Av den rika och självkritiska vita mannen kan förfördelade minoriteter faktiskt hoppas på att få upprättelse och kompensation. I andra civilisationer ger offerstatus inga poäng, endast piskrapp. Försök i Ulan Bator eller Kabul den som törs.

Den vita mannens arvsynd är ett historiskt falsarium. Den bygger på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria. Det finns mycket att kritiskt betrakta, men ingen allmän och obotbar skuld. Däremot finns det en grupp hänsynslösa profitörer i färd med att exploatera affärsmodellen som ger riklig vinning till den som kan gripa makten över själarna.”

Kuvahaun tulos haulle black books gif

Lillkrank är professor i produktionsekonomi. Han är säkert skitbra på produktionsekonomi. Hans tanke om att profitera på atmosfären skulle säkert gå att genomdriva om han bara försökte. Men med risk för att hamna i ett ”nej-det-är-DU-som-är-dum”-träsk så är det faktiskt han som visar på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria.

För det första verkar gränserna för vad som är Europa en smula suddiga. Lillkrank tar själv upp exempel där den vite mannen har varit ett klassisk praktarsle i form av korståg och kolonialism. Hela vitsen med korstågen och kolonialismen är ju att det inte skedde på europeisk mark. Det är saker som tillhör världshistorien – inte den europeiska historien. Lillkrank verkar snarare definiera allt som den vite mannen har drivit som en del av den europeiska historien, vilket bara det är ett eurocentriskt von-oben-perspektiv som heter duga.

För det andra påpekar Lillkrank att andra folkgrupper faktiskt också haft sin beskärda del av dåligheter. Han tar upp aztekerna och mongolerna, vilka båda är folk välkända för sina våldsamheter, men det är också folk som i det formatet de en gång var kända har varit utdöda i många hundra år. Aztekerna är i dagsläget inte ett jättehot mot klimatet. Mongolernas brott mot mänskligheten får ses som lika preskriberade som korsfararnas. Araberna däremot, skulle vi ju kunna fortsätta med om vi ville.

Och det vill vi.

För araberna har gjort och gör fortfarande massor med dumheter, om vi ska generalisera. Men för den som faktiskt har läst utomeuropeisk historia kommer det inte som en nyhet att araberna också har bildat och upprätthållit fantastiska, blomstrande kulturer som givit oss siffror, algebra, sjukvård, byggnadskonst, bevarandet av antika tänkare, filosofi, poesi och så vidare in absurdum. Vill man framhålla den västerländska upplysningen som något på plussidan för den vite mannen så kan man hitta precis lika många saker på plussidan för den arabiske mannen.

Observera att nyckelordet är ”man”.

Genushistoriker har i årtionden redan uppmärksammat att de traditionella historiska epokindelningarna endast gäller männens historia. Upplysningen, som Lillkrank gillar så mycket, var inte en upplysning för kvinnor. Å ena sidan drevs upplysningen i betydligt högre grad än vad tidigare forskning har uppmärksammat även av kvinnor. Den indelningen mellan privat och offentligt som skulle komma under 1800-talet hade ännu inte fått fäste. Genom kvinnors texter och framförallt genom deras engagemang i det fria samtalet i deras organiserade salonger kunde upplysningstankarna frodas.

Å andra sidan gäller det, för att låna ett uttryck, inte alla kvinnor. Det handlar inte om kvinnor i allmänhet utan om en viss sorts väldigt rik kvinna, med rätt kontakter, på precis samma sätt som de kända upplysningsmännen var en viss sorts man, ur en viss samhällsklass. Men eftersom det var mannen som var normen fick även män i de lägre stånden del av upplysningens förändringar på sätt som de vanliga kvinnorna inte fick.

Det heter ”Frihet, jämlikhet och broderskap” av en anledning. (Att kvinnor inte räknades in i den ekvationen, utifall att det krävde förtydligande.) Nej men har du inte sett den där tavlan med Marianne då va, frågar sig säkert någon. Jo. Många gånger. Titta noga på den en gång till.

Kuvahaun tulos haulle frihet jämlikhet broderskap

Den barbröstade kvinnan är inte Marianne utan Friheten. I likhet med de antika idealen avbildas Friheten som en kvinna. Det betyder inte att fransmännen såg kvinnor som fria mer än vad antikens män gjorde. Den gudomliga Friheten leder männen, inte kvinnorna i kampen för männens frihet.

Det samma kan man förövrigt säga om amerikanernas ”All men are created equal”. Alla män är skapade lika. Kvinnor, not so much.

Men åter till Lillkranks text och den vite mannens oskuld. Jag fastnar särskilt på hans förtjusande hjärnprutt om hur alla andra borde vara tacksamma mot den vite mannen, snarare än arga över dennes påstådda privilegier. Den vite mannen avskaffade slaveriet. Dude, vem fan tror du det var som plockade sisådär en 10 miljoner afrikaner och skeppade dem till slaveriet i den nya världen, huh?

Jo, araberna hade slavar och jo, araberna (och till viss del afrikaner själva –  Nordafrika låg ju under araberna) deltog i slavhandeln men det saknar liksom motstycke till slavhandeln som den vite mannen drev. Och som den vite mannen tjänade på. SOM DEN VITE MANNEN FUCKING FORTFARANDE TJÄNAR PÅ.

Slaveriet rör ju inte mig personligen, men jag har full förståelse för om Lillkrank inte kommer att bli överöst med tackbrev för slaveriets upphävande. Medan han väntar kan han dock med fördel läsa lite av den utomeuropeiska historia han vurmar för, och bekanta sig med kolonialismens och slaveriets effekter på dagens Afrika och dagens USA. Till exempel Norrie MacQueens Colonialism. På sida 156-157 skriver han

”On the dark side, colonialism lies somewhere beneath the surface of most of the violent conflicts that afflict the contemporary world […]. The so-called ‘war on terror’ – in the Middle East, Asia and Africa – is perhaps not the Manichean struggle between good and evil, darkness and light that its more enthusiastic supporters claim. Its roots lie in the complex of unsolved problems over land, culture and perceive inequalities in the distribution of world power that is a heritage of colonialism.”

Kuvahaun tulos haulle scramble for africa

Tack, killar, för att ni gjorde ett så bra jobb med de raka, prydliga gränserna! Det har verkligen underlättat för alla!

Jag borde väl istället visa lite jävla tacksamhet för att den vite mannen var god nog att tillåta ”sina kvinnor emanciperas”. Hur i hela helvete kan man ens skriva den meningen på fullt allvar. ”Tillåta”? ”Sina kvinnor”?

Kuvahaun tulos haulle suffragettes

Män tillåter sina kvinnor rättigheter. True story.

Kuvahaun tulos haulle suffragettes rally

Tack, män, för era betydande insatser för kvinnors rättigheter! Jag vill också passa på att tacka Hitler för Autobahn. Det gjorde du jävligt bra!

Gladast blir jag när Lillkrank gör kopplingen till #metoo och säger att den vite mannen får betala för kvinnornas offerpoäng med riktiga pengar och underkastelse. Fun fact; det år 1874 kom en ny lag enligt vilken en gift kvinna skulle ha rätt att själv råda över sin arbetsinkomst. Innan dess var det maken som hade hand om även de slantarna. Det behövs riktiga pengar från män till kvinnor. Inte som straff, utan som en utjämning av resurserna i samhället.

Och underkastelse? Alltså, I don’t even. Vi begär ju inte mer än rätten att bestämma över vår egen kropp. Fun fact; först år 1994 blev våldtäkt inom äktenskapet ett brott i finsk lagstiftning. Det krävs ingen underkastelse. Det krävs bara lite jävla respekt för att ett nej är ett nej är ett nej och NEJ.

Kuvahaun tulos haulle hell no wonder woman gif

Nämen lite mer tacksamhet, tjejer! Nästa gång en hygglig kille har svårt med skillnaden på raggningsförsök och våldtäkt kan ni tänka på allt gott den vite mannen gjort för världen, på hur han gav er rösträtt och frigjorde slavarna. Sedan är det ju bara ställa upp och bjuda till. Världen hade ju trots allt inte varit ett sådant fantastiskt ställe för kvinnor och rasifierade, om inte den vite mannen visat oss Den Rätta Vägen och låtit oss följa honom på den.

EDIT: Jag skyller på gravidhjärnan, men herr professorn heter alltså Lillrank – inte ens Lillkrank som jag konsekvent har kallat honom i många år redan.

Jag ska skriva min avhandling i form av en sonat.

I dag kände mig för första gången som en av de riktiga stofilerna vid universitet. Ett CFP (Call For Papers) om feministiskt skrivande och skapande kom ut och eftersom jag gillar feministiskt skrivande och skapande tittade jag igenom det för att jag a) kanske skulle vilja skicka in ett paper eller åtminstone b) komma och lyssna.

Och så vill man uppmuntra nya vägar och nya former och det är ju bra men när ett alternativ var att presentera i form av en raplåt så sätter hela mitt konservativa tant-self i hälarna och tvärvägrar. Här spenderar man hela dagarna med att försöka övertyga folk om hur mainstream genusforskning är – hur seriöst vi sysslar med vetenskap – och så uppmuntras man att rappa sitt konferensbidrag.

win_20170220_17_45_10_pro

Jo. Jag kan se massor med positiva saker också. Tanken med konferensen är att man ska utmana vårt sätt att tänka på vetenskapliga presentationer och fundera över när feministisk vetenskap blir en feministisk handling. Men ibland blir jag bara så trött på att allt det som är normbrytande måste vara så in i helvete normbrytande. Man kan inte nöja sig med att liksom luckra upp förlegade föreställningar – man måste ta till högtryckstvätten och blåsa hela skiten åt fanders.

Varsågoda, anitgenusmuppar. Feministerna rappar sina forskningsresultat.

Hysteriskt på genusakademin

Nu var det ju länge sedan jag var tillräckligt aktiv inom genusdiskussionerna för att antigenusarna skulle finna det mödan värt att försöka rätt mig, men i går natt damp det här ner:

mansplain klipp

Jag blir nästan lite rörd över att någon har orkat ta sig tiden att kommentera ett inlägg de inte förstått på en blogg de uppenbarligen inte läst och bemödat sig om både citattecken och styckeindelning. På sitt sätt är det ganska fint.

Men min favorit är ändå att denna mansplainare försöker förklara för mig vad som är seriös ”akademia” eftersom att han tror att jag menar enbart genusakademin. Men njae, med akademia menar jag hela universitetsvärlden, med naturvetenskap och allt. Kvinnor blir mansplainade överallt.

WIN_20160513_100115

Ännu en hysterisk kvinna får lära sig sin plats av en kunnig och vältalig man.

PS: Jag kunde inte pricka ut Södertörn på en karta om så mitt liv hängde på det.

Natural selektion

Varje gång jag hör en man skylla sin oförmåga att sköta sin del av städningen där hemma på att han ”helt enkelt inte ser smulorna” eller ”bara inte tänker på det sättet” tänker jag gå och sätta mig i hans bil, käka en påse chips och slänga upp mina skobeklädda fötter på instrumentbrädan. Sedan kan vi prata om selektiv städmani.

Bra män och jämställdhet

Det var längesedan jag läste något och blev så där arg, mest säkert för att medeltida juridiska dokument inte triggar mig på samma sätt och jag verkligen inte har haft tid till något annat. Men så tog jag mig äntligen tiden att läsa Britta Svenssons krönika om hur Ebba Witt-Brattström minsann inte har något att lära henne som feminist.

Jo, det är en provocerande krönika och så där i princip har jag väl kanske inte jättemycket emot sådana. Men det är också en förvånansvärt platt text, som helt saknar förståelse för inte bara Witt-Brattströms situation (som givetvis ingen annan än Witt-Brattström själv kan eller bör uttala sig om) utan för dagens kvinnor i allmänhet. Svensson liksom förutsätter att alla kvinnor alltid ska känna igen tecknen på en icke-jämställd man och sky dessa som pesten.

Och jag ska nu försöka skriva det följande med varsamhet för det är, på förekommen anledning, ett jävligt känsligt ämne men jag känner ändå att jag måste skriva det.

För de flesta av oss har nog gift oss av kärlek. Vi har inlett, byggt, upprätthållit och levt i förhållanden av kärlek och det är bra. Säkert talade vi också i början med våra män om hur viktigt det var för oss att förhållandet är jämställt – att förhållandets huvudsakliga parter båda är lika mycket värda. Att allt man gör är i samarbete och samförstånd för varandras bästa. Kanske vi också svor en helig ed, där i början, att tillsammans skita i samhällets förtryckande normer och styra vår egen framtid.

Eftersom båda var lika mycket värda hade det ingen betydelse vem som gjorde vad. Det måste vara lika accepterat att som kvinna sköta barnen och inga extra medaljer åt en barnaskötande man – det vore inte jämställt. Så när barnet föds var det ok att kvinnan blev mammaledig ett tag och när det visade sig hur mycket månadsinkomsterna skulle sjunka när de turades om var det självklart att hon skulle fortsätta vara hemma. Det har ju ingen betydelse vem som gör vad och det är fullkomligt ologiskt att dra ner på familjens sammanlagda inkomster med flera hundra euro i månaden.

Och eftersom hon ändå gick hemma så passade hon på att ordna en massa grejer. Städning. Matlagning. Veckohandling. Och eftersom han ändå var på jobbet hela dagen gjorde det ju ingenting om han kom hem en timme senare ett par dagar i veckan så att han kunde gå på gymmet. Det viktiga var ju ändå att de jobbade tillsammans, mot samma mål – för varandras och familjens bästa. Och så där kan man sedan fortsätta hur många år som helst tills något skiter sig och hon vaknar upp i en kvinnofälla.

Vi försöker bygga förhållanden på kärlek och respekt istället för på principer om likafördelning och vaknar upp 10 år senare till den bistra verkligheten att samhället premierar bara dem som upprätthåller manliga ideal. Bara den som gör karriär får bostadslån, kredit, ekonomisk trygghet och trovärdighet, större valmöjlighet på ännu fler jobb, semester och så vidare. Den som snuttarbetar och sköter barn får det inte. Och medan man var i förhållandet och tänkte sig att man båda två arbetade lika hårt för det gemensamma bästa så funkade det utmärkt. Alla tjänade på det. Men det försätter också sakta men säkert kvinnan ett beroendeförhållande oavsett om man vill eller inte.

Svensson skriver så här, i anslutning till att hon hävdar att vi uppnått politisk jämställdhet:

”Det betyder inte att alla kvinnor i det här landet inte varje dag måste stå upp för sig själva och använda sig av den frihet och de valmöjligheter de har fått. En av de viktigaste punkterna i det är att inte belöna, beundra och stödja män hela tiden, utan ta plats själv eller stötta andra kvinnor.”

Jag håller med henne, det gör jag, men samtidigt är ju hela vitsen med att vara i ett förhållande med någon att man stöttar varandra. I ett jämställt förhållande måste kvinnan stötta sin man – på precis samma premisser som han måste stötta henne. Och det är här som det blir svårt när man som kvinna försöker utnyttja den där friheten och alla de där valmöjligheterna för även om vi kanske har uppnått politisk jämställdhet så är hela vårt samhälle fortfarande uppbyggt kring en patriarkal struktur som håller kvinnor beroende av män.

Svensson raljerar kring att Witt-Brattströms man måste ha varit bra mycket bättre privat än vad han framstod i offentligheten ”eftersom denna kända feminist tycks så kär i honom” och jag har ingen aning om huruvida just han är en bra typ eller inte. Däremot så vet jag att det inte behöver ha betydelse alls. Man kan vara gift med en helt sjutusans bra typ och ändå åka dit för allt man gjorde tillsammans med denna bra typ var för varandras bästa. Man bara liksom vallades in i fällan – inte av honom – utan av hur samhället är uppbyggt.

Det är skitjobbigt att vara jämställd och det kräver konstanta uppoffringar. Det är, i dagens samhälle, inte på något vis den lätta vägen att gå. När man försöker leva som två likvärdiga personer kräver det ju anpassning till varandra. Och att försöka hålla balans i den anpassningen samtidigt som samhället snurrar kring patriarkal, heteronormativ tvåsamhet, man inte har sovit en hel natt på flera år och räkningarna måste betalas är ingen fucking dans på rosor. Därför blir jag bat shit crazy av Svensson text. För att hon lutar sig tillbaks och bah ”jorå flickor, världen är ett smörgåsbord och det är bara välja”. Kanske Witt-Brattström inte har något att lära Svensson om att vara feminist (som hon ju ändå inte vill vara) men hon skulle kunna lära henne en jäkla massa om hur det är att vara mänsklig.

Sannfinländarnas kön och faktafelen

Sannfinländsk ungdom här i Finland har lanserat en kampanj om kön. På sitt sätt är det ju lite kul, inte minst för att jag först inte alls förstod vad det handlade om. Jag såg den här bilden utan att veta sammanhanget.

Me olemme erilaisia

Texten är ”Vi är olika. Bra så.” och min tanke var förstås att det var prima att hon som tydligt är lesbisk butch kan få vara sig själv. Och den alltid briljanta Kasper Strömman konstaterade glatt att det är härligt att vi numer snabbt och smidigt kan kolla på folks kepsar vad de har för kön så vi slipper vara förvirrade.

Det var dock inte alls tanken med kampanjen. Nä, tanken är att upprätthålla dikotomin mellan könen. Att det bara ska finnas två kön.

Och egentligen kan det ju räcka med att kampanjen är ett hån mot alla dem som har ett känsloliv som inte passar in i traditionella könskategorier. Det är illa nog. Men grejen är att den sannfinländska tanken är baserad på ett rent faktafel. Det finns inte alls, så som sannfinländsk ungdom och många andra hävdar, bara två renodlade kön. Förbundets vice ordförande hävdar:

”Vi får endera en Y- eller en X-kromosom av fadern och en X-kromosom av modern. De här XY- eller XX-byggklossarna kan ingen människa förneka eller ändra på, även om man opererar sitt yttre med hjälp av plastikkirurgi.”

Här är en tabell från Nordamerikanska intersexförbundet:

Not XX and not XY one in 1,666 births
Klinefelter (XXY) one in 1,000 births
Androgen insensitivity syndrome one in 13,000 births
Partial androgen insensitivity syndrome one in 130,000 births
Classical congenital adrenal hyperplasia one in 13,000 births
Late onset adrenal hyperplasia one in 66 individuals
Vaginal agenesis one in 6,000 births
Ovotestes one in 83,000 births
Idiopathic (no discernable medical cause) one in 110,000 births
Iatrogenic (caused by medical treatment, for instance progestin administered to pregnant mother) no estimate
5 alpha reductase deficiency no estimate
Mixed gonadal dysgenesis no estimate
Complete gonadal dysgenesis one in 150,000 births
Hypospadias (urethral opening in perineum or along penile shaft) one in 2,000 births
Hypospadias (urethral opening between corona and tip of glans penis) one in 770 births
Total number of people whose bodies differ from standard male or female one in 100 births
Total number of people receiving surgery to “normalize” genital appearance one or two in 1,000 births

Av alla hundra barn som föds finns det ett barn vars kropp avviker från den traditionella indelningen. En unge av hundra. Det är ganska många. Och det ska väl för sakens skull inflikas att dessa barn alltså inte är miljöskadade av femininazis utan faktiskt föds så.

Sannfinländarna har fel när de säger att det ligger i våra gener att födas till pojke eller flicka. Det ligger i de flestas gener. Men inte i allas.

Det är lite som att göra en kampanj om att alla människor kan se bara för att barn föds med ögon. Det är jävla exkluderande trams.

Istället kan man se på kön som på hårfärg. Vi kan säga att alla är antingen mörkhåriga eller ljushåriga. Om vi bara har de två kategorierna att välja på kan vi säkert lyckas trycka in varenda käft i någon av dem. I jämförelse med andra så blir det ofta möjligt att säga om någon är mörkhårig eller ljushårig. Men om vi tittar på en stor befolkning så kommer vi att hitta en massa människor som rör sig mellan ljus och mörk, eller som färgar håret. Ja, och så det eviga problemet med var man ska få plats med rödhåriga.

Hur som helst. Det jag ville ha sagt var att jag är helt ok med att diskutera det moraliskt förkastliga i den här kampanjen, medan vi väntar på ”Våga säga nej till blinda barn”-kampanjen. Men kampanjen saknar faktagrund. Moral är en diskussionsfråga. Fakta är det inte. Och det är fakta att det inte bara finns pojkar och flickor.