Jag hörde någonstans en snubbe som förklarade för andra snubbar vad kvinnor vill ha. Det är ju inte på något vis ovanligt eller ens tillnärmelsevis intressant, men just den här snubben hade inte bara fått feedback av en riktigt riktig kvinna utan också…. * trumvirvel * lyssnat på det.
Han menade att snubbar tror att vad de har att försöka mäta sig mot för ”get the girl” är typ topp 10 procent av alla andra män. Kvinnan hade upplyst honom att det som män faktiskt mäts mot är hur jävla skönt det är att vara ensam.
Och det resonerar så oerhört starkt med mig. Män verkar tro att de tävlar mot andra män, att de måste visa sig starkare, snyggare, bättre, mer whatever än andra män.
Nej. En man jag släpper in i mitt liv kommer inte att mätas mot andra män, utan mot friheten att få vara bara min egen. Spela den musik jag vill höra på en volym jag själv tycker är rimlig och sjunga tills jag blir hes. Stå i total tystnad under stjärnhimlen. Krypa upp under en filt i soffan och läsa en bok ifred. Hänga upp fräscha, färgkoordinerade handdukar om jag vill. Pyssla med huset i min takt och enligt min prioriteringslista så att plantera tusen fröer betraktas som viktigare än att täta draget vid fönstren. Äta chips och sträcktitta på girl power-serier. Gå och lägga mig när jag tycker att det är dags.
Att få tjäna egna pengar som jag spenderar på vad jag vill utan att behöva fråga någon om lov eller ens samordna. Strunta i att städa eller laga mat de dagar det känns som att jag hellre låter bli och sedan knappt göra annat än städa och stå i köket när andan faller på.
Jag har spenderat större delen av mitt vuxna liv med att anpassa mig efter andras behov. Barn. Man. Allt sådant som krävs för att ett hushåll och en familj ska fungera. Och jag kan lova att jag inte är den enda kvinnan som gjort det.
Jag skiter högaktningsfullt i någon sorts statuskamp män emellan. Kunde inte bry mig mindre om någon topp 10 procenten. Friheten att få rå om mig själv. Det är måttstocken.
Det händer ibland att det dyker upp riktiga jobb inom akademia som jag faktiskt vore kvalificerad för och då söker jag förstås. De är nämligen inte särskilt många till antalet.
Men det finns heller förmodligen inte någonting som framkallar riktigt lika stark impostor syndrome som att söka sådana jobb. De kräver i allmänhet ganska många sidor skriven text. Cover letter. Redogörelser över undervisningsmeriter. Akademiska meriter. Publikationer. Pedagogiska ideologier. Och dessutom förstås CV, som ska följa en egen specifik mall beroende på vilken tjänst man söker och vid vilket universitet. Det går liksom inte använda sådant man hade färdigt. Varje ansökan är minst fem sidor nyskriven, förhoppningsvis högkvalitativ, text.
Det var en kompis som först konstaterade att hon led av impostor syndrome – en känsla av att man är en bluff och att det bara är en tidsfråga innan folk kommer att inse att man egentligen inte kan något. För mig kändes det som om massor av bitar ramlade på plats med den termen, eftersom jag förstod att jag var långtifrån ensam att känna mig ovärdig de meriter jag på pappret har. Och eftersom jag inte är ensam om den känslan så är det inte något fel på mig, tänker jag, och så är det bara bita ihop och fake it ‘til you make it. Så att säga. För när man söker jobb handlar det ju om att framhäva de meriter man har. Och jag har meriter. Faktiskt.
Sedan är det förstås ett problem att impostor syndrome på en del platser faktiskt används för att patalogisera upplevelser, och ett ännu större problem att det nästan uteslutande handlar om kvinnors upplevelser. Då blir det ju nämligen ett upplevelsebaserat problem som det åläggs kvinnor att lösa, när det i själva verket handlar om hur arbetsplatser och samhället i allmänhet behandlar kompetenta, högt utbildade kvinnor.
De psykologer, Pauline Rose Clance och Suzanne Imes, som först myntade begreppet ”impostor phenomenon” i en studie från 1978 menade att
”Despite outstanding academic and professional accomplishments, women who experience the imposter phenomenon persists in believing that they are really not bright and have fooled anyone who thinks otherwise. Numerous achievements, which one might expect to provide ample object evidence of superior intellectual functioning, do not appear to affect the impostor belief.”
Med tanke på hur mycket bättre än en medelmåttig man som kvinnor måste vara för att uppfattas som lika kompetenta skulle man ju kunna tänka sig att det inte nödvändigtvis var en svaghet i kvinnorna som skapade känslan av att vara fejk. Författarna föreslår terapeutiska metoder för att hjälpa kvinnor att förändra sig.
En vän länkade en artikel om en mamma som inte har råd att semestra med sitt barn och skrev att det är sådan bitterfälla att inte ha råd. Och det går rakt in i hjärteroten, för jag vet så innerligt väl hur det är att vrida och vända på slantarna och skrapa bort allt man inte nödvändigtvis måste ha. Alltid billig fryspizza istället för pizzeriapizza när man ska lyxa till det en fredagkväll. Själv dricka bara vatten så att barnen kan få ta läsken. Säga att man inte vill ha glass just nu vid glasskiosken för att man knappt har råd med dem till barnen.
En miljon små, konstanta anpassningar man gör för att försöka unna barnen. För att barnen ska få känna att det finns. Att man klarar det. Att ingenting ska fattas dem.
(och visst vet jag att det alltid fattas när man är barn, även om man har allt så vill man ha mera, men ni förstår säkert vad jag menar)
Och den där bitterfällan, den är så fruktansvärt farlig. Bitterhet äter upp en, förgiftar en och gör en till en sämre människa. Så många gånger har jag tänkt att jag måste akta mig för bitterfällan, dra upp mig från självömkande och att de saker jag måste välja bort trots allt är lyx. Jag har det bra. Fred, frihet, ett hus till och med. Mat varje dag. Många gånger har jag tänkt att jag inte har någon rätt att känna vad jag känner, det där när man liksom fysiskt faller på insidan – som om man normalt bar hjärtat i halsgropen och det sjönk hela vägen ner i skakiga knän – för att det finns så många som har det värre.
Men jag tror också att det finns ett utrymme mellan bitterfällans självömkande och vad som faktiskt är en objektiv snedfördelning. En faktiskt orättvisa. Och jag tänker mig att det finns två lika typiska kvinnofällor här. Den ena är att skilja sig och slungas in i en ekonomisk situation som reflekterar den tid man lagt ner på obetalt hushållsarbete, barn och hem, och i praktiken få hantera hur det står i tämligen bjärt kontrast till den tid någon annan lagt ner på karriär. Den andra är att kalla det för bitterhet att uppmärksamma en orättvisa som man själv utsätts för.
Min egen erfarenhet är att det viktigaste då är att vara snäll mot sig själv. Inte att liksom unna sig en massa saker för (det har man ju herregud inte råd med hello bitterheten igen), utan att sluta klandra sig själv för de egna tunga känslorna. Acceptera dem med samma självklarhet som man accepterar sina medsystrars (använt här i sin könsneutrala form) känslor. Stirra bitterfällan i vitögat och med tillförsikt välja bort.
För man klarar sig. På något märkligt vis. Och det blir bättre.
Så jag har igen, mot bättre vetande, låtit Jordan Peterson reta upp mig. Någon delade nämligen ett klipp från Skavlan, där Peterson får sitta och berätta varför kvinnor blir sjuksköterskor och män blir ingenjörer. Peterson menar nämligen att det är vetenskapligt bevisat att den största psykologiska skillnaden mellan män och kvinnor är att män är intresserade av saker och kvinnor av människor. Därför är det helt naturligt att män blir ingenjörer, som ju måste ha ett visst intresse för att pyssla med saker, och kvinnor blir sjuksköterskor där de kan få ta hand om människor.
Bara det kan ju få mig att bli rabiat.
Men sedan låter man Annie Lööf svara, som om hon skulle ha någonting vettigt att komma med, och argumenterar för att hon vill uppfostra sin dotter så att dottern kan bli ledare och självständig, och dottern får en god plattform som ingenjör eller CEO – eller sjuksköterska om hon hellre vill det (och här skulle man ju kunna inflika något om borgerligt styre och sjukskötersesituationen men vi tar det en annan gång). Och Peterson bah ja det är vad folk som tror att skillnaderna är en social konstruktion tror, men det är inte vad ”the evidence suggests”.
Varför kan denna man aldrig någonsin få lite värdigt motstånd? Varför måste det alltid bli så att han får sitta och mysa? Varför kan man inte sätta honom mot någon som faktiskt kan ifrågasätta vad ”the evidence suggests”?
Jordan Peterson är en gudabenådad retoriker. Sättet han klär sig på, hans röst, hans pose – allting bara skriker ”jag vet vad jag talar om”. Han är nästan obehagligt bra på att argumentera, för att han hela tiden tillåts hållas på sin arena. Han vill tala om skillnaderna mellan män och kvinnor med grundsatsen att det finns biologiska och psykologiska skillnader och folk sväljer glatt det betet och försöker motbevisa honom genom att tala om sociala skillnader.
Problemet är bara att han har rätt i den grundsatsen. När han säger att det finns vetenskapligt stöd för att män (redan som små pojkar) är mer intresserade av saker och kvinnor (redan som små flickor) är mer intresserade av människor så har han rätt. Att argumentera emot honom vad gäller de sakerna är således inte ens att slåss mot väderkvarnar utan typ mot ett kärnkraftverk.
Nej, felaktigheterna i hans resonemang kommer först senare, eftersom han drar så generella och svepande slutsatser att den vetenskapliga uppbackningen saknas strax efter hans grundsats. Detta främst av två anledningar:
ETT
Det går inte på något vis att säkra för kulturella och sociala aspekter för yrkesval. Det är dessutom betydligt lättare att påvisa de kulturella och sociala aspekterna för yrkesval, än vad det är att påvisa biologiska.
TVÅ
Det är, som med alla andra skillnader mellan män som grupp och kvinnor som grupp, större skillnader INOM en enskild grupp än MELLAN grupperna. Om vi för enkelhetens skull säger att intresset för saker vs intresset för människor kunde tilldelas poäng, där 100 är enormt intresse och 1 helt ointresserad kan män ha 60 intresse för saker medan kvinnor bara har 50. Då är skillnaden mellan grupperna betydande, men det finns ändå kvinnor som har 80 eller 90 eller kanske rent av 100, och män som ligger under 10.
Att det finns sociala skillnader är inte ett motargument.
Istället för att tala om hur jag uppfostrar mina barn, skulle jag vilja fråga honom hur hans teorier om att kvinnor väljer att jobba med människor och män väljer att jobba med saker korrelerar med det här:
Att vara politiker är ju verkligen att arbeta med människor – inte med saker. Varför är det så många män som är politiker då? Och läkare kan man ju verkligen inte bli om man inte vill arbeta med människor, så varför är det så många manliga läkare?
Prästmöte
Präster. Det är väl kanske det mest människoinriktade yrket i världen. Manligt.
Och hur korrelerar hans teori med det här:
Vi kan backa lite i tiden.
Peterson cherry pickar ingenjörer mot sjuksköterskor för att de råkar vara extremer och framförallt för att de till synes bevisar hans tes, men det finns en uppsjö av andra yrken som motbevisar den. Kvinnor hanterar maskiner istället för människor i så himla många olika yrken att jag skulle få sitta hela dagen om jag skulle räkna upp dem, precis som att några av yrkena med allra mest människokontakt är manliga. Många maskiner har till och med utvecklats för att kvinnor ska använda dem, till exempel ungefär en miljon olika köksmaskiner. Det duger inte att hävda en vetenskaplig grund när man ändå bygger luftslott.
Peterson menar också att män kommer att fortsätta välja till ingenjör och kvinnor välja sjuksköterska även i våra fria jämställda länder just för att det är biologiskt betingat. I ett fritt val följer vi likväl våra biologiska inklinationer och resultatet blir det samma. Därför ska man inte hindra det, ty vi är ämnade att förevigt ha könsuppdelade arbetsuppgifter, amen. Om vi nu bortser från att det globalt inte är fritt för varken kvinnor eller män att välja och att det därför rent procentuellt blir ett futtigt sample av ”fria” väljare, skulle man ju kunna lyfta blicken och fundera på vad som egentligen är problemet.
Är det ett problem att män är ingenjörer och kvinnor sjuksköterskor?
Så, forskning visar på positiva effekter av heterogena arbetsplatser så det finns en viss finess i att för sakens skull ha en större variation, men det största problemet är likväl det värde som vi fäster vid mäns respektive kvinnors arbete. Borde vi diskutera något alls på samhällsnivå så är det här krutet ska läggas – inte hur vi ska få fler kvinnor intresserade av en karriär som ingenjör. Hade sjuksköterskor haft en lön ens i närheten av vad ingenjörer hade så skulle säkert protesterna dö ut rätt snabbt.
Söker man på ”sjuksköterska” i SCBs lönestatistisksök får man fram elva olika. De tjänar mellan 27 700 (djursjuksköterska) och 41 300 (intensivvårdsjuksköterska). Av dessa elva olika tjänar män i genomsnitt mer i sju kategorier. För ”ingenjör” får man 21 yrkesgrupper. De tjänar mellan 31 400 (tandtekniker och ortopedingenjörer) och 64 900 (chefer inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet, nivå 1). Fast den lägsta lönen här är bara för kvinnor. Mäns lön i samma yrkesgrupp är 34 700. Kvinnors lön på chefsnivå är 61 600. Av de 21 kategorierna tjänar män mer i 20. Den enda gruppen där kvinnor tjänar mer är som arbetsmiljö och hygieningenjörer där kvinnors månadsinkomst i genomsnitt är en hundralapp mer. Svenska pengar alltså. Drygt 9 euro. Medianlönen för en ingenjör är nästan 42 000. Räknar man bara kvinnliga ingenjörer är den dock 38 500. Medianlönen för en sjuksköterska är drygt 37 700. Räknar man bara manliga sjuksköterskor är den dock 39 300.
Alltså det finns så helvetes många problem här att det skulle kunna bli många fler inlägg. Det största problemet är inte hur folk väljer utan hur vi som samhälle belönar de valen. Att vi konsekvent värderar kvinnor och kvinnors arbete lägre. Till det finns det bara kulturella förklaringar.
Den verklighet som Peterson bygger upp är så förenklad att den blir förljugen och jag blir så vansinnigt lack på att han får presentera snyggt förpackade ”sanningar” utan att behöva stå till svars. Han hävdar vetenskaplig grund, och den finns där, men det är inte på den vetenskapliga grunden han sedan driver sin argumentation. Kan det finnas en biologisk komponent i att fler män än kvinnor är ingenjörer? Javisst. Men den kan inte vara så stor att den på något vis kan förklara snedfördelningen. Som historiker tänker jag på alla de synnerligen tekniska yrken man tidigare har ansett kvinnor biologiskt mer lämpade att utföra. Telefonister, receptionister, väverskor och så vidare. Små yrken för små kvinnor, innan de blivit gifta och mannen tar över försörjningen. Och här sitter mr Man och säger att allt är i sin ordning.
Ska vi vara noga, vilket vi nog ska, pysslar Peterson inte ens med biologi utan med psykologi. Hans främsta källmaterial är enkäter. Det är därifrån, samt från observationer av världens nuvarande beskaffenhet, de evidence som suggestar något är tagna.
Jag hade helt ärligt tänkt att vi skulle gå vidare till bilder på krispiga höstmorgnar och växande gravidmagar, men så dök Inte Alla Män upp så vi är tydligen inte färdiga med #metoo riktigt än.
Inte Alla Män vill, förutom att poängtera att inte alla män är skyldiga till sexuella trakasserier och övergrepp, påminna om att män också kan bli utsatta. Män kan också bli utsatta. Ingen har någonsin förnekat det. Men det är litegrann som när jag pratar med barnen och säger till den ena att den har gjort något bra, och den andra får ett totalt sammanbrott eftersom en komplimang till det ena barnet givetvis betyder att det andra barnet är värdelöst och aldrig gjort någonting bra i hela sitt liv. Av vuxna män tycker jag, spontant, att man kan förvänta sig en något mer begrundad reaktion än MEN JAG DÅ!?!
#metoo handlar om kvinnors utsatthet och mäns övergrepp och är inte rätt forum för att diskutera att män också kan vara utsatta. Ok?
Sedan kommer det fler och fler män som gärna vill diskutera hur svårt det är för män i den här situationen, eftersom de aldrig vet när de ska bli anklagade för något eftersom kvinnor är så jävla kluriga och kan hålla på och ändra sig eller hitta på saker och sånt. Ska man inte få ta kontakt med kvinnor alls eller?!?
Här kommer därför ett pro-tip: Om du, som man, befinner dig i en situation där du har svårt att läsa av om dina närmanden känns ok för kvinnan – gå därifrån.
Sedan kan man ju också, men det här är lite mer överkurs, faktiskt lyssna på vad kvinnan säger. Om hon till exempel säger att hon inte vill prata, eller vänder sig bort, eller försöker lämna platsen, så är det ganska tydliga tecken på att hon inte vill umgås. Jag har aldrig någonsin misstyckt när en man kommit fram till mig och sagt hej eller försökt bjuda på en drink. Övertrampen kommer om han samtidigt står lite för nära och/eller rör vid mig, och obehagligt blir det sedan när jag tackar nej och han anser mig vara skyldig honom en förklaring till varför jag inte vill så att han kan få argumentera emot.
Men det kanske allra viktigaste som Inte Alla Män fullkomligt missar är att det här inte handlar om dejting, om barer, om svårigheter med att tolka signaler mellan vuxna män och kvinnor. En kompis berättade för några dagar sedan att hennes sexåring också hade blivit utsatt för oönskade händer. En sexåring. Ett litet barn. Många, många av berättelserna i #metoo börjar när vi var barn. Jag var nio år. Vi fick höra att pojkar bara är sådana eller att pojkarna kanske är kära i oss. Jag lärde mig tidigt att stå så att jag kunde skydda brösten med armarna. Att alltid när det var möjligt hålla ryggen mot en vägg så ingen kunde komma bakifrån. Att se mig om över axeln, vara på min vakt och skydda mig själv för pojkar är pojkar och det kan vi inte göra något åt.
Jag har 24 års förstahandserfarenhet av pojkar och senare män som nyper, smeker, vidrör, flåsar, hetsar och tycker att det är deras rättighet.
Så när Inte Alla Män nu kommer och vill relativisera mina och miljontals andra kvinnors berättelser, diskutera vad som egentligen är sexuella trakasserier och vad kvinnor bara borde tåla, då blir jag jävligt förbannad. Min dotter är nu nio år och jag lovar att den som svarar henne med att det ”bara är ett litet nyp” eller ”inte så farligt” den dagen hon kommer och berättar, den kommer jag ge en highfive i ansiktet med min armbåge.
Det händer ju ibland att man kommer över sånna där grejer som liksom får en att behöva ta en liten paus och gå ut i skogen och sitta på en sten och filosofera över livet och världens nära förestående undergång.
Som till exempel när man läser om den nya produkten Mensez (uttalas enligt tillverkaren ”mensiis”). Det är ett läppstiftsformat lim med vilket mentruerande kvinnor kan limma ihop sina blygdläppar så att blodet inte kan läcka ut. När man sedan går och kissar så släpper limmet omedelbart, kvinnan kan enkelt tömma ur blodet och sedan limma ihop sig igen.
Produkten är, föga förvånande, uppfunnen av en man – en kiropraktor vid namn Dr. Dan Dopps. Han har, mycket förvånande, just fått patent för sin revolutionerande produkt. Man skulle ju kunna tänka sig att anledningen till att ingen kvinna hittills har kommit på en limläppstift för den sortens läppar skulle kunna vara för att ingen kvinna någonsin skulle vilja limma ihop dem. Det skulle också kunna vara för att även om en kvinna kan tänka sig att limma ihop blygdläpparna så är hon mer medveten än Dr. Dopps om hur och framförallt var mensblod kommer ut ur kroppen (spoiler: det är inte från samma ställe som kiss). Enda chansen att den här produkten skulle fungera är om man på något vis kunde limma blygdläpparna vikta bakåt, men då har jag svårt att tro att produkten kan leva upp till sin ambition att låta mig vara ”den kvinnan jag kunde vara” (om det inte är ”hon med limmad vagina”, men det har aldrig känts frestande) eller vara lika enkel att applicera som vanligt läppstift.
Och jag gillar ju inte termen vita, kränkta män men ibland så känns den ganska träffande. Det är nämligen eftersom kvinnor inte förstår att uppskatta schyssta snubbar som vi inte förstår att uppskatta de produkter schyssta snubbar har utvecklat för vårt eget bästa.
Det kommer nog ta mig väldigt lång tid att ”work through the idea”. Att limma ihop sig lär nämligen komma med en helt ny uppsättning ”psychological issues”.
Jag kan villigt erkänna att jag trodde att den biten av debatten som handlade om kvinnor, män och historieböcker var över. För oss som jobbar med historia känns det ju rätt mycket som en icke-sak. SVT lyfte upp att det är en ”förkrossande majoritet av män i historieböckerna” och att ”kvinnor väljs bort”. Dick Harrison säger redan det mesta som behöver sägas och sätter fingret på problemet: ”skolboksförfattarna har varit dåliga på att ta in ny forskning”.
Jag skrev en artikel om just det här i Personhistorisk tidskrift, där jag också ger konkreta exempel på hur det kan se ut och hur enkelt (och historiskt korrekt!) det är att åtgärda (den är en utvecklad version av den här!). En äldre herre svarade mig i ett senare nummer av samma tidning, kallade min granskning ”okunnig” och menade att det helt enkelt inte finns tid att tala om kvinnor.
Han menar också att om man bara kan skolans kursplaner så är det inte alls förvånande att antalet namngivna kvinnor sjunker under 1900-talets historia eftersom kursplanerna fordrar att man tänker i större teman. De teman han själv nämner är migration, fredssträvanden, mänskliga rättigheter och jämställdhet.
För en liten kvinnlig genushistoriker som mig så låter ju just exakt de där temana som sådana där man näppeligen kan undvika att tala om kvinnor.
Ja, och sedan blev jag bjuden till Karlskrona för att tala för 400 lärare och historieintresserade typer baserat på min artikel och det tog mig fram tills dess att den professor som höll sessionens andra föredrag talat färdigt och moderatorn öppnade för frågor att inse att jag var ditbjuden som ena polen i en debatt.
En debatt om huruvida kvinnor behövs i historia.
Nu vill jag inte framhäva mig själv, men vi kan väl säga som så, att jag var rätt väl förberedd eftersom jag visste att den herre som svarat på min artikel satt i publiken, och fanns det några hål i min argumentation på scenen så var det ingenting som någon drog nytta av under frågestunden. Det var nog ingen som lämnade salen med några funderingar kring kvinnors rättmätiga plats i historien, eller kring det faktum att kvinnor tidigare har sorterats bort. Och min motpol var egentligen inte alls en motpol. Vi var rörande överens om att inga politiska ideologier ska driva historieforskningen utan att man måste vara öppen för vad källorna visar. Just därför måste det till en jämnare fördelning.
Beträffande de läroböcker SVT nu tittat på menar en av författarna att personerna man skriver om ”måste ha en viss betydelse för det historiska förloppet”. Jo. Förstås. Men vad är ett historiskt förlopp? Hur definierar vi det? Vem bestämmer vad som driver samhället framåt? Det handlar nämligen inte alls om absoluta sanningar utan om historiesyn. Och inte minst om att människor i andra kulturer eller andra tider har sett olika på vad som driver och vad som räknas. Se bara på en sådan sak som släktskap. I Sverige har man räknat med att faderns släkt är den viktiga – genom fäder ärver söner titlar och gårdar. Men det här gällde inte i Sverige under till exempel medeltiden. Och bland tuaregerna samt flera native american kulturer räknar man genom moderns istället.
”Att fler män än kvinnor fått sina namn inskrivna i historieböckerna är den naturliga följden av att män dominerat historien. Så vad är det SVT vill uppnå med denna granskning? Att belysa den könsmaktsordning som faktiskt präglat historien? Eller att insinuera att böckerna (och historien) behöver skrivas om?”
Så jag säger det igen: att ta med fler kvinnor i historieskrivning är INTE att skriva om historien eller förfalska eller försköna eller förändra utan att beskriva förfluten tid lite mer så som den tedde sig. Att lyfta den här frågan är därför att uppmärksamma att våra nutida (eller egentligen 1800-tala) uppfattningar om kvinnor, män och historia fortfarande får dominera, trots att forskningen har debunkat dem för typ 30 år sedan. Minst.
Hade jag haft Boscanin framför mig hade jag haft en fråga. Hon skriver ”[m]en majoriteten av den offentliga historiens viktigaste personer har, om man ska vara krass, inte varit kvinnor.”
Hur vet du det?
För inte kan det vara så att du fått den uppfattningen via… oh, I don’t know… historieböcker?
Ursäkta om jag tjatar, men det här är bara ett sånt lysande exempel på hur kvinnors handlingar och kvinnors livsöden suddas ut ur historien och skapar den felaktiga bilden att män har varit (och är) samhällsbärande och -skapande.
Så här står det angående post 23728 i Riksarkivets databas över de svenska medeltidsdokumenten.
Men läser man originalet får man en helt annan bild. I själva verket är det här nämligen ett gåvobrev utfärdat av Andres Knutsson som i samråd med sin ”älskelika hustru” Birgitta Gustavsdotter har givit en gård till Gudhems kloster eftersom parets dotter tas upp i klostergemenskapen. Det är alltså en betydelsefull ekonomisk transaktion för att ge paret viktiga kontakter och ökad social status, samtidigt som det ger deras dotter en trygg och bra karriär.
Men så suddas kvinnorna ut. Kvar finns mannen och tron på mäns förträffliga oumbärlighet. Och så kommer dagens män och bah ”mäh om kvinnor hade gjort något viktigt så hade de funnits med i historieskrivningen det handlar ju inte alls om diskriminering ju”.
Jag måste erkänna att jag är rätt fascinerad över vad som hände under mitt inlägg om Köln. Massuppslutningen av ”vanliga” män som förklarar för mig hur fel jag har, hur dum jag är som inte förstår att svenska män respekterar kvinnor på ett sätt som män från Mellanöstern inte gör och att jag som kvinna inte förstår kvinnors problem.
Alltså. I don’t even.
För vi är tillbaka på ruta ett. Igen. Där män helt enkelt bara inte lyssnar på varken forskning eller kvinnors erfarenheter utan är mer intresserade av att förklara för kvinnor att kvinnor har fel och vita män rätt. Hur vore det att ta ett steg tillbaka och betrakta sin egen plats i världen i förhållande till andra?
Det verkar ju väldigt svårt, så jag tar ett praktiskt exempel: Män som blir slagna av kvinnor stigmatiseras. Sådant våld tas alltför sällan på allvar och de som är utsatta får därmed inte den hjälp de behöver. Jag har personligen aldrig slagit en man (utanför en dojo) sedan jag var tonåring (och slogs en del). Däremot ser jag min roll i hur sådant våld kan fungera nu och jag ser hur min tonårstid och hur jag var då kan ha bidragit till att upprätthålla en kultur där kvinnors våld mot män normaliseras och bagatelliseras. Därför har jag beslutat mig för att i vad jag gör och säger motverka det. Inte för att jag slår, utan för att det är mycket möjligt att ett skämt som jag skrattar åt där en man får stryk av en kvinna (för en del ser det ju som humor) gör att den kvinna som faktiskt slår upplever sig berättigad att fortsätta.
Det är egentligen väldigt enkelt. Man ser sina egna handlingar och ord som del av större system.
Första steget är att låta bli att gå igång på att man kan ha en del av ett fenomen man inte skulle vilja vara en del av.
Och när det gäller sexuella övergrepp på kvinnor så är västerländska män verkligen inga kyska förebilder. På Twitter har finländska feminister skapat hashtagen #lääppijä för att dela med sig av sina erfarenheter av när helt vanliga så kallade schyssta finländska snubbar har antastat dem. Vi kvinnor säger att sexuella övergrepp mot oss inte har kommit med flyktingarna. Det är bara lyssna. Lyssna, lära och förändra.
Hit och dit och tillbaka igen 