Om triggerwarnings i akademia

För ett par veckor sedan skrev fyra studenter vid Columbia University en artikel om hur de vill att lärare vid universiteten tillhandahåller triggerwarnings. En av studenterna, som tidigare varit utsatt för sexuellt våld, hade nämligen tagit illa vid sig av våldtäktsscenerna i Ovidius Metamorfoser – ett standardverk inom klassisk litteratur. Studenterna skriver:

”These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”

De har startat ett forum för att ge

”students, professors, and faculty a space to hold a safe and open dialogue about experiences in the classroom that all too often traumatize and silence students.”

I vissa fall kan jag tycka att triggerwarning (TW) är helt på sin plats och i andra har jag inga problem med att tolerera dem om de gör något gott för andra. Till exempel är jag med i flera olika Facebook-grupper som har TWs och det tycker jag är helt ok. Det är frivilligt att vara med och grupperna är till för att alla dess medlemmar ska känna sig nöjda och tillfreds med vad som förekommer i gruppen. Det är forum där man ska få välja vad man vill se.

Ett universitet är dock inte ett sådant ställe. Ett universitets funktion är inte att ha studenter som är nöjda och tillfreds med allt innehåll. Ok, det låter hårt, men låt mig förklara.

Studenterna vid Columbia University som kräver TWs på undervisningsmaterialet talar bland annat om att det ska finnas mekanismer som stöttar studenter som har identitetsbaserade meningsskiljaktigheter med lärarna för att studenternas identiteter är viktiga i klassrummet. På ett filosofiskt plan låter det kanske helt rimligt, men vad betyder det i praktiken? Vad betyder det i praktiken att den förstaårsstudent som har meningsskiljaktigheter med sin professor angående till exempel tolkningen av Metamorfoser, eller Förintelsen eller vad som helst ska ha rätt till stöd för sin identitet i sin tolkning? Om vi hårdrar det; skulle en student som identifierar sig som nazist ha rätt till stöd för en identitetsbaserad tolkning som förnekar Förintelsen? Och om hen inte skulle ha det, var drar vi gränsen för vems identitet som är viktig och vems som inte är det?

Jag har undervisat i flera kurser på universitetet, bland annat i Genushistoria. Genushistoria som ämne innehåller en mängd olika aspekter som kan vara triggande för somliga men som man helt enkelt inte kommer ifrån. Vi kan till exempel inte förstå dagens våldtäktskultur om vi inte förstår hur våldtäkt som fenomen har utvecklats. Från att vara bortförande (raptus) till att ha sexuella inslag, från att vara ett brott mot flickans familj till att vara ett brott mot henne, från att vara något som begicks enkom mot unga, ogifta kvinnor till att inkludera kvinnor och män oavsett civilstatus. Det finns mängder med saker som är tunga att läsa om eller att prata om men som verkligen förtjänar att vi likväl gör det – att vi fortsätter att forska i mekanismerna bakom. På Internetforum kan man få en TW och välja att läsa något annat i stället, men på universitetet ska studenterna bearbeta även tungt material. På universitetet är det vår skyldighet att bearbeta även tungt material.

Studenterna säger sig inte vilja inkräkta på lärarnas akademiska frihet beträffande undervisningsmaterial men, i ärlighetens namn, är det inte vad som framkommer av deras protest. De talar bland annat om att studenter som tagit kurser i västerländsk civilisation upplever att undervisningen inte ger utrymme ”for their experiences in the Western world”. Här någonstans ringer det en varningsklocka för mig. Undervisningen ska nämligen inte handla om studenternas upplevelser utan om vad forskningen har kommit fram till – även om det är två helt skilda saker. Det är lite som när man talar om mäns våld mot kvinnor och någon random dude kommer och säger att han aldrig skulle slå en kvinna så statistiken kan inte stämma. Om jag föreläser om gifta kvinnors juridiska ställning i början av 1800-talet utgår jag ifrån sådant som gjorde att kvinnor inte klassades som fullvärdiga medborgare. Jag kanske nämner att det säkert var jobbigt för män att ha försörjningsansvar också, men det kommer inte att vara i fokus. Sitter det då någon typ av den sorten som brukar diskutera här på bloggen och som hävdar att kvinnor glider runt på en räkmacka och bara vill ha feta plånböcker bland studenterna förbehåller jag mig rätten att inte ta upp hens synpunkter som valida invändningar.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att framstå som en förmäten besserwisser, men vi som undervisar är ju ändå på plats för att vi är experter i ett visst ämne och studenterna är på plats för att de ännu inte är experter på det ämnet. Jag älskar förvisso studenter som utmanar och ifrågasätter, men det ska vara på basis av bildning – inte identitet. Det ska vara ”jag har läst” och inte ”jag tycker”.

Samtidigt är det förstås viktigt att studenterna känner att lärarna lyssnar på dem. Jag skulle personligen känna mig som ett misslyckande om en student kände sig tystad eller rent av otrygg under mina timmar och jag skulle självklart ta den student som bad mig om TWs på allvar. Men det är en himmelsvid skillnad att gå ifrån att lyssna på de studenter jag har framför mig och att respektera dem, till att hela tiden behöva vara på min vakt inför om något av det material jag presenterar skulle kunna trigga någon. Genom att, som studenterna vid Columbia vill göra, lägga över ansvaret för TWs på läraren öppnar man Pandoras ask för det finns så otroligt många saker som folk ser som triggande. Studenterna vid Columbia räknar upp historia som utesluter någon eller handlar om förtryck vilket kan vara svårt för någon som överlevt, någon med annan hudfärg eller någon från en arbetarfamilj. Det finns inte en enda av mina föreläsningar som inte skulle behöva en TW i så fall. Inte en enda. Om man triggas av berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism ska man kanske överväga att inte läsa historia alls för det är, sorgligt men sant, historiska konstanter. Och på universitetet förväntar jag mig att mina studenter klarar av att intellektuellt hantera berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism för det är bara genom att studera de här sakerna som vi kan förstå mekanismerna bakom dem. Det är dit vi ska. Det är förståelse för mekanismer vi söker. Och vi kan bara komma dit genom att ta itu med svåra och tunga frågor.

Ett exempel: En kollega, den briljanta Mona Rautelin, skrev sin doktorsavhandling om barnamord i 1700-talets Finland. Hon gick igenom ett sanslöst tungt material som bestod av beskrivningar av hur unga mödrar gjort sig av med sina barn. Hon skriver om desperation, om social kontroll, om ett samhälle som inte ger utrymme för andra val men som likväl straffar och hon visar hur det, då som nu, är fullt möjligt att en kvinna är gravid utan att veta om det. Det är forskning som Rautelins som sedan ger oss perspektiv på de systematiska barnamord som fortfarande förekommer i t.ex. Indien och som ger oss kontext till de barnamord som än i dag sker varje år här i Norden. Det är otroligt viktig men också svår forskning som triggar varje normalt funtad människa. Är man nöjd och tillfreds? Sannolikt inte. Hade man på ett internetforum hellre sett en video med kattungar? Troligtvis. Men efter att man gråtit sig till sömns i några veckor når man en ny dimension av förståelse och på universitetet är det målet.

Om jag ska försöka sammanfatta lite så är jag av åsikten att det vore ett nederlag för den akademiska friheten och det intellektuella samtalet om de som undervisade skulle tvingas triggervarna. Undervisningens innehåll måste utgå ifrån forskningen – inte från studenternas identitet. Samtidigt ska den som undervisar givetvis respektera studenterna och i mån av möjlighet ta i beaktande den som ber om det, men det handlar snarare om att visa medmänsklighet och förståelse än om att triggervarna.