Etikettarkiv | Vad sa du sa du?

Några tankar om journalisters frågor

Det var ett par saker till jag ville säga med anledning av förra veckans mediacirkus, och det handlar ganska långt om vad jag tycker är det stora problemet med journalistik numer. Jag förstår att journalister arbetar under stor tidspress och att det ibland säkert är svårt att vara riktigt påläst innan en intervju, men jag tänker mig också att det får finnas gränser. Det minsta man kan begära, tycker jag, är att journalisten har en uppfattning om vad det är för svar hen söker med en fråga och dessutom att det finns någon sorts anledning att ställa just den frågan till just den personen man intervjuar.

Exempelvis:

En journalist frågade mig om jag med egna ord kunde beskriva vad jag ansåg var anledningen att Marin fick kritik. Det är en helt rimlig fråga, eftersom det lägger en grund för den kontext jag tolkar bilden i. En annan journalist frågade mig om jag lite snabbt kunde berätta vad hela den här grejen egentligen handlade om. Det kan man ju tycka att journalisten själv kunde ha satt sig in i innan hen ringde mig, för det är inte upp till mig att svara på.

Jag fick också frågan om jag tror att det hade någon betydelse att bilden togs för ett modemagasin och om det hade varit någon skillnad om Marin till exempel hade gått utan något under kavajen till ett toppmöte i Bryssel. Och jag kan liksom inte avgöra om det är journalistens intresse för sin egen yrkeskårs integritet eller förtroende för min intelligens som saknas, men det är en så osedvanligt korkad fråga att jag knappt ens visste vad jag skulle svara. Jag är doktor i historia. Vad får hen ut av att ställa en så banal fråga med ett så självklart svar till mig, förutom ett illa dolt förakt? Intressanta frågor på det ämnet kunde vara till exempel huruvida toppmötens klädkoder är könskodade på ett sätt som automatiskt alienerar kvinnor, eller vilken betydelse det har att statsministern valde att tala ut i ett så specifikt kvinnligt forum som ett modemagasin. Sedan kan man ju fundera på om det inte hade funnits bättre lämpade personer att besvara just de frågorna, men ändå.

Jag har inget emot att tala med media. Tvärtom, så ser jag det som en väldigt viktig uppgift för forskare, och jag är tacksam både över att så många var intresserade av ett historiskt perspektiv och över att jag gavs möjlighet att berätta. Men jag vill bara ställa upp som en del av en större diskussion och jag vill inte förminskas till en tyckare med akademisk titel.

Journalisten: Så, du sa här till Yle att det känns som om det här är något som händer kvinnor på maktpositioner hela tiden.
Jag: Ja, det var ju väldigt klumpigt uttryckt av mig, för det är inte alls min känsla utan ett statistiskt faktum.

Det var väl ungefär det. Och med det sagt så hoppas jag innerligt att journalister fortsätter att ringa forskare, gärna ännu oftare, och fråga så väl formulerade frågor som de flesta faktiskt ställde. Jag är ärad att jag fick det utrymme jag fick.

Tryck

Så jag försöker fundera ut hur jag ska lyckas trycka så många avhandlingar så bra och billigt som möjligt och gav mig därför på att be om offert även från något ställe utanför universitetets eget tryckeri. Det rör sig ju trots allt om flera hundra jävla euro för att trycka, så det kändes rimligt att undersöka alternativen.

Nu ramlade det in en första offert på drygt 14 000 svenska spänn + 25% moms för att trycka 50 avhandlingar. Och då är pappret inte ens guldkantat.

Grejen är att jag förstås inte alls hade räknat med att jag själv skulle behöva bekosta tryckandet av en avhandling som trots allt inte kommer att ge mig några pengar alls någonsin, utan bara ge universitetet pengar. Jag hade, i min oskuldsfulla dumhet, trott att det skulle ligga i universitetets intresse att avhandlingen skulle spridas. Att det skulle finnas liksom möjligheter även för den som inte var stadd vid kassa. Universitetet ger ett bidrag på 250 e. Det förutsätter att man låter dem publicera avhandlingen som en e-thesis också, vilket innebär att det knappast finns något förlag som sedan är villigt att ta emot avhandlingen och trycka fler fysiska exemplar och sätta sin distributionsapparat bakom spridningen.

Så om du är doktorand är väl mitt bästa tips att börja spara en tusans massa pengar. Gärna redan i går.

Tre dagar

Nästan färdig. Skriver avslutningskapitel och återvänder därför till mitt allra första kapitel och mina undersökningsfrågor. Undrar vem i helvete som kommit på sån skit. Tar bort en av dem omedelbart because fuck that.

Kuvahaun tulos haulle the process of writing meme

Stackars lille Sean

Det händer inte ofta att jag tycker synd om Sean Spicer. Det här är första och sannolikt sista gången. Vid en presskonferens tog han till med Hitler för att beskriva Assads ondska och därmed berättiga USAs anfall i Syrien. Jag kan se hur tankegången gick. Han behöver något riktigt jädra ondskefullt att ta till. Han har pejl på att Voldemort inte finns på riktigt och alltså måste det bli Hitler. Inte ens Hitler har använt kemiska vapen mot sin befolkning. Så ondskefull är Assad. Så legitim är USAs reaktion.

Och jag har också förståelse för att han inte gör den omedelbara kopplingen mellan kemiska vapen (som han tänker sig som någonting som faller från himlen) och gaskamrarna (som han inte verkar ha koll på vad de egentligen var alls). Det är, om vi ska vara ärliga, ett misstag som även den mest historieintresserade skulle kunna göra i ett stressat ögonblick.

Nej, fullkomligt åt helvete går det inte förrän han ges möjligheten att förklara vad han menar och istället för att säga att han hade fått hjärnsläpp och gjort den sämsta tänkbara jämförelse han kunde ha gjort fortfarande försöker rädda sig själv.

“I think when you come to sarin gas, there was no — he was not using the gas on his own people the same way that Assad is doing,” Spicer said, mispronouncing Assad’s name. “I mean, there was clearly, I understand your point, thank you. Thank you, I appreciate that. There was not in the, he brought them into the Holocaust center, I understand that. What I am saying in the way that Assad used them, where he went into towns, dropped them down to innocent, into the middle of towns, it was brought — so the use of it. And I appreciate the clarification there. That was not the intent.”

Kuvahaun tulos haulle slow clap gif

Holocaust center? Assad använde gas på oskyldiga och Hitler på… vaddå?

Och så kommer man till det där ögonblicket då det inte längre finns några ursäkter, några förklaringar, några tydliggöranden som kan rädda situationen. En person som sitter på en så hög position som Spicer får helt enkelt inte göra sådana misstag. Det är oförlåtligt. Att han dessutom lyckas med timingen, precis vid judarnas viktigaste högtid pesach, är liksom bara… alltså… nej.

Stackars lille Sean. Nu är det dags att han får hitta ett nytt jobb där han spenderar lite mindre tid med att uttala sig.

Vikten av ord. Rasism och trams.

Professor Lillrank har under den senaste veckan eller så skapat rejäla svallvågor. Han skrev en kolumn i vilken han menade att folk (mest feminister) använde ordet rasism som ett tillmäle utan att det fanns grund för det. Enligt Lillrank måste någon nämligen anse att

a) mänskligheten kan indelas i vad som kallas raser på grund av medfödda och synliga tecken, typ hudfärg eller skallform

b) dessa raser kan rangordnas enligt olika kriterier, som genomsnittlig intelligens, duktighet, eller moral och

c) de högre raserna har rätt att härska över de lägre, och den högste över dem alla.

Lillrank hävdade också att om inte alla tre kriterierna uppfylldes så var det inte riktig rasism. Fredrik Sonck har redan förklarat varför ett sådant synsätt är åt helvete fel, så jag tänkte inte ge mig in i det närmare. I dagens HBL har dock Lillrank svarat Sonck, och där finns det i ärlighetens namn ett par saker som… skaver.

Efter att ha läst svaret är jag inte helt säker på att Lillrank de facto läst Soncks kolumn. Det verkar inte riktigt som det. Och jämförde han just Pisastudien med rasbiologi..?

Hur som helst.

”Ras” har aldrig haft en ”ursprunglig biologisk” mening. Visst, det fanns en uppfattning om att det fanns biologiska förklaringar bakom ras men det är ungefär som att säga att det finns en ursprunglig vetenskaplig mening med astrologi. Nej, rasismen har funnits betydligt längre än vad kunskap om biologiska skillnader har gjort det. Rasismen som fenomen är äldre än studiet av biologi. Och nutida biologisk forskning visar entydigt att mänskliga raser inte existerar (vilket jag tror är vad Lillrank menar).

Allt det här stör mig. Det stör mig, för att det finns så lite vilja att försöka förstå vad den andre menar. Lillranks första kolumn var grovt generaliserande, nedlåtande och dåligt argumenterande. Sånt händer i bland (kröhöm).

Men jag sätter morgon kaffet i vrångstrupen när jag kommer till följande passage i hans svar:

kvinnor normer

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att svära alltför mycket, men alltså; kvinnornas rättigheter är inte en kulturell norm. Vill man argumentera för att kvinnors rättigheter är en kulturell norm utgår man ifrån att de är föränderliga till sin natur men också att det finns en uppsättning manliga rättigheter som är bortom den kulturella normen. Det finns en manlig värld där män är män och tillvarons måttstock och sedan är det liksom lite upp till kulturella skillnader hur man har valt att passa in kvinnor i den världen.

Jag är inte dum. Jag ser hur många av dagens samhällen tycks fungera ungefär på det sättet. Men fan ta den som kommer och påstår att det är så det ska vara. Gör Lillrank det? Njae. Men genom att klä i ord att kvinnors rättigheter är en kulturell norm istället för att säga att till exempel uppnådd jämställdhet är en kulturell norm lutar han obehagligt mycket åt det hållet. Kvinnors rättigheter är och bör diskuteras så som inneboende i kvinnor själva. Det kulturella ligger snarast i i vilken utsträckning ett visst samhälle tillerkänner kvinnor de rättigheter de bör ha. Om människovärde.

Det handlar om formuleringar. Om hur man använder ord. Och ord är livsviktiga grejer. Lite som Lillrank själv är inne på när han menar att vi måste identifiera ”de tankemönster som används för att legitimera diskriminering” oavsett vilka de är. Hade han inte känt sig nödd att krysta fram ett ”[d]et kan inte göras om allt kallas rasism” och därmed tutta eld på sin egen präktiga halmgubbe (det finns på allvar ingen som kallar könsdiskriminering för rasism, duh) hade jag kunnat hålla med honom.

Lillrank avslutar sitt svar med att fråga om Martin Luther King är rasist eftersom han ansåg att människor kan rangordnas på grund av sin karaktär. Nu är det ju bara februari, men jag vågar gissa att det kommer att förbli årets mest barnsliga och bisarra fråga.


Men vi kan säga så här; att om King hade trott att man föds med en viss karaktär som är kopplad till var någonstans man fötts så hade han varit rasist. Att tycka att den som viger sitt liv åt att främja mänskliga rättigheter är en lite bättre typ än den som sitter i ett Elfenbenstorn och klankar ner på imaginära feminister är däremot inte rasism. Det är snarast rätt självklart.

Den åldrande penisen

Just nu verkar det vara någon slags folkrörelse att klanka ner på all sorts genusvetenskaplig forskning som man på något vis skulle kunna hitta någonting negativt med. Mitt feed fylls av trash och upprörda röster som vill bränna allt genusvetenskapligt för HAR NI SETT VA MYCKE SKIT GENUSVETARNA SKRIVER VAVAVA.

Jag måste tyvärr fortsätta på avhandlingen, men jag tänkte bara lämna er med det här klippet från en professor i urologi. En kort påminnelse om saker man kan hitta ur medicinarnas guldgruva av… märklig forskning.

penis

Och man är bah ”ursäkta men vad läste jag precis?”.


Vem bär egentligen ansvaret när någon som stått på din trappa dör?

Efter att Suomen Kuvalehti publicerade Julias superba text om situationen utanför polishuset i Böle, där alla traktens asylsökande samlas för att vänta på att registreras, svarade polisen i samma tidning att vad Julia påstod var ”absurt”. Särskilt har berättelsens om den äldre damen som väntade utanför polishuset och som senare dog på sjukhuset väckt känslor. Polisens talesman menade att polisen minsann självklart inte skulle ignorera hjälpbehövande och att Julia helt enkelt hittar på. Och igår publicerades en artikel om ansvar, där inrikesministeriets granskare påpekar hur det är på allmänhetens, på medmänniskornas, ansvar att ge hjälp till den som behöver.

Här någonstans tappar jag fullkomligt nerverna.

För visst kan man ifrågasätta om det egentligen låg på polisens ansvar att kvinnan dog. Vad jag vet finns det ingenting som tyder på att hennes liv hade gått att rädda om polisen till exempel hade låtit henne vänta inne i värmen. Men om vi säger så här; det ligger fanimej inte på de frivilliga som försöker hjälpa människorna utanför polishuset att hjälpa ännu… eh… snabbare? Effektivare?

Jag var själv inte på plats när den gamla damen var det, men jag har varit på plats flera andra gånger. Jag har varit på plats där utanför, på polisens trappa, tillsammans med fantastiska typer som bara av godheten i sina hjärtan har stått där och tro mig när jag säger att polisen hade inte en jävla susning om vad som hände där ute. De visste inte ett skit. Flera av de asylsökande (som förresten allihop är i behov av någon form av hjälp, även om den inte är lika akut som allvarligt insjuknande) fick vänta i över 10 timmar innan de fick träffa polisen.

Granskaren säger så här (min översättning):

”[…] situationen hade varit densamma om det till exempel hade varit en stor mängd finländare som ville ansöka om pass utanför polishuset i Böle. Om någon av dessa varit i ett hälsomässigt dåligt tillstånd hade ansvaret legat på dem som uppmärksammade tillståndet.”

Genom att inte veta vad som händer på sin egen trappa kan alltså polisen helt och hållet frikänna sig från ansvar för hur det går för människorna på sagda trappa, eftersom det ligger på de asylsökande själva eller oss frivilliga att skaffa hjälp åt den som behöver. Genom att inte lyssna, inte bemöta, inte se kan man heller inte hållas ansvarig. Nej, det är vi som lyssnar, vi som bemöter, vi som ser och som står där mitt ibland hjälpsökande människor som är skyldiga att hjälpa. Blunda och du är fri? Så kan vi inte ha det.

Och jag vill också tillägga att jag tycker att polisen i allmänhet gjorde ett fantastiskt jobb de där sanslöst stressiga dagarna, men de uttalanden som nu görs är under all kritik. Jag blir typ 14 år, är tillbaka på skolgården och står och spänner ögonen i någon typ som just kallat min bästis för fetto samtidigt som jag väser ett ”ta tillbaka det där. Nu.”.

Så ta tillbaka det.

Där är alla flyktingkvinnor.

Egentligen hade jag tänkt skriva om kaninungarna, men så ramlade jag på Joakim Lamottes senaste ridderliga tilltag för världens alla kvinnor i nöd. Krönikan handlar, mycket kortfattat, om att det huvudsakligen är män som kommer som asylsökande nu. Och det tycker jag förvisso är ett bra ämne, men Lamotte behandlar det utifrån perspektivet att Sverige med sin feministiska regering i jämställdhetens namn borde ta ställning för alla de kvinnor som blir kvar.

För det första är det jätteviktigt att påpeka att det är helt sant att det är flest män som kommer till Europa. Men eftersom Europa inte är världens mittpunkt betyder det inte att det inte finns lika stor andel kvinnor på flykt. Lamotte hade inte behövt göra mer än gå till FNs sidor för att se statistiken och få svar på sin fråga var alla flyktingkvinnorna är.

refugees50,5% av flyktingarna är kvinnor. De är inte kvar i Syrien utan har flytt till närområdena. Libanon, Egypten, Jordanien och Irak är svaret på Lamottes fråga. Resan till Europa är lång och farlig och slutar numer ofta i taggtråd. Att man skickar yngre män som 1) sannolikt är de med störst chans att överleva resan och 2) sannolikt de med störst chans att kunna etablera sig i ett nytt land om det skulle bli aktuellt och 3) garanterat är de som löper störst risk att bli uttagna i väpnade konflikter är inte konstigt. Det handlar inte på något sätt om att syriska män skulle ha gett upp det fantastiska västerländska hederskodexet om ”kvinnor och barn först” (som förövrigt är en myt, vid till exempel alla katastrofer utom Titanic har största andelen dödsoffer varit just kvinnor och barn) utan om vem som kan fortsätta flykten längre bort. Kvinnor och barn är redan i (den förvisso relativa) säkerhet som finns i grannländerna.

Jag håller med Lamotte om att vi borde göra mer för att hjälpa i närområdena. Att donera till Rädda barnen eller till Läkare utan gränser vore en fantastisk bra start för alla som skulle vilja göra en insats för kvinnor och barn.

Men den stora och viktiga genusaspekten här ligger inte i hur syrierna har valt att fly utan i hur väst har valt att bemöta det. Underförstått i Lamottes text och i mängder av liknande texter som florerar på Internet just nu finns nämligen tanken om att kvinnor och barn skulle vara mer skyddsvärda än män och att männen som flyr är ynkryggar. Att de män som lyckas med den lång och farliga resan till Europa likväl inte skulle vara förtjänta av skydd för att de är just män. Man undrar ju lite var alla de där mansrättsaktivisterna är någonstans när det faktiskt på riktigt skulle finnas män som skulle behöva få sitt människovärde försvarat här. För det är ju trots allt så att män inte är det minsta bättre utrustade att stå emot kulor eller knivar, bombsplitter eller granater. Män dör av sådant, precis lika lätt som kvinnor gör. Män är inte mer än människor de heller.

Lamotte påpekar att kvinnor inte startar krig, vilket förvisso är (nästan) sant. Men de män som nu flyr Syrien var inte heller med och startade kriget. De män som nu flyr är precis lika oskyldiga till kriget som kvinnorna är.

Videon med färgglada bollar.

För tillfället cirkulerar det en video med en amerikansk typ som med hjälp av små gummibollar försöker förklara varför USA borde stänga sin gränser för invandrare. De som gillar vad han säger jämför honom med Hans Rosling ”men med de rätta siffrorna”.

Killen i videon heter Roy Beck, som startat och driver ett forskningsinstitut som han själv bestämmer över. Videon är från 1996 (det finns en uppdaterad version, men det är inte den som sprids). Inte ens om hans statistik stämde då skulle den motsäga vad Rosling genom 20 år färskare statistik visar om världens beskaffenhet: nämligen att det inte finns en avgrund mellan ”rika” och ”fattiga” länder utan att de flesta länder befinner sig någonstans där mittemellan.

Dessutom driver Beck förstås hela sin grej med halmgubbeargument. Han menar att det är etiskt försvarbart att stänga gränserna för invandrare eftersom invandring inte är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Klart det inte är. Invandring är betydligt mer komplext än så, och fattigdom ett alltför utbrett problem. Men för de invandrare som etablerar sig i sitt nya land gör det förstås skillnad, precis som för dem som åker till ett annat land och arbetar eller tigger för att kunna skicka hem pengar. Det gör inte skillnad för världens fattigdom, nej, men det gör en sjujävla skillnad för dem det gäller.

Roy Beck har också skrivit en bok. Jag har inte läst den, men jag antar att den handlar om ironi eftersom den är skriven av en vit snubbe som vill att USA ska sänka invandringen till ”traditionella nivåer”.

Ofarligt gränsöverskridande my ass

Ebba Witt-Brattström skriver i dag ett mycket läsvärt, och inte så lite dräpande, svar till Mats O Svensson, vilken några dagar tidigare kritiserat henne. Jag vet inte hur bråket startade och utifrån Mats O Svenssons artikel har jag mycket svårt att förstå vad exakt det är som han vill kritisera. Det som stack ut, enligt mig, är när Svensson försvarar att litteraturen ska få beskriva även det som inte är socialt accepterat (eller för den delen lagligt):

”Svaret är ju att självklart är det tillåtet, men kittlingen finns där – att överträda gränser kan ge en hissnande frihetskänsla. Ett helt ofarligt gränsöverskridande, inga verkliga kroppar kommer till skada.”

Hans poäng, om jag har förstått den rätt, är att man måste skilja på författares litterära gärning och deras övriga handlingar (det som Witt-Brattström träffande kallar ”mediala utspel i sexistbranschen”) och på ett sätt håller jag kanske med. Litteratur, kultur, ska få vara gränsöverskridande. Men grejen är att det som är gränsöverskridande i litteraturen, till exempel sexfantasier om minderåriga flickor, våldtäkter och sexuella utnyttjanden, likväl frodas även i det verkliga livet. När en författare som Knausgård utnyttjar flickors sexualitet i sitt författarskap är det inte ofarligt gränsöverskridande om han sedan sitter i en TV-soffa och påstår att kvinnor är sexobjekt.

Skillnaden blir enorm om man gör en gender swap. Svensson nämner flera kvinnliga författare som också skrivit perversa böcker och det är förstås helt sant att kvinnor också skriver sådant. Men kvinnor sitter inte i TV-soffor och talar om hur de tänder på 18-åringar. Kvinnor åker inte på sexresor till Thailand och köper sig en tioåring. Kvinnor får inte mediatid för att berätta om hur män bara duger till sex och inte förtjänar respekt om de inte ställer upp. De där gränserna som Svensson menar är ofarliga i litteraturen suddas ut och högst verkliga kroppar kommer visst till skada. Men det är kvinnliga kroppar. Flickors kroppar. Gränserna förskjuts även utanför litteraturen och det som borde vara förbjudet normaliseras – inte på grund av att någon har skrivit om det i en bok utan på grund av att samma någon sedan visar samma tendenser utanför boken.

Och det är synd att säga att typ Knausgårds och Larssons utspel har fått stå oemotsagda, för det har de ju verkligen inte, men de möts inte med samma djupa avsky som om uttalandena hade gällt unga pojkar. Tänk om Knausgård hade sagt att många män undrar hur det vore att ligga med en yngre kille. Tänk om han hade talat om fasta muskler på en 15-årig grabb istället för fasta bröst på unga kvinnor. Men det är inte bara Knausgård som undviker att tala om sånt i offentligheten. Alla undviker att tala om sånt. Att göra unga killar till sexobjekt när man är en gubbe i Knausgårds ålder eller rent av en tant i min ålder låter sig inte riktigt göras. Medan den unga kvinnans sexualitet – precis som Witt-Brattström påpekar – likt en accessoar garanterar en viss status hos mannen kan varken kvinnor eller män använda den unga mannens sexualitet på samma sätt. Därför är det gränsöverskridande i litteraturen könat. Det är inte samma sak att överskrida gränser gentemot unga pojkar som gentemot unga flickor för det sistnämnda sipprar ut ur boken.

Så skriver Svensson så här:

”Få vill nog försvara Stig Larssons uttalanden i intervjuer och tv-soffor, eller ens ge sig in i en debatt om hans eventuella rätt att säga vad han säger. Men man kan ändå vända sig mot och ifrågasätta hur Witt-Brattström underkänner ett helt författarskap genom att hänvisa till dessa uttalanden om ph-värden och attraktion. Att prata runt, i stället för om litteraturen.”

(Jag försöker nu att inte fastna i hans synnerligen märkliga första två meningar där han menar att få vill försvara mannens sexism men att man ändå kan vända sig mot kvinnans reaktioner. Alltså. I don’t even.)

För det första har Witt-Brattström ingalunda underkänt författarskap och som professor i litteratur är hon givetvis fullt kapabel att tala även om litteraturen. För det andra är det så satans beklämmande hur dessa manliga kulturgenier kan få säga vad fan som helst bara för att de har genistatus, som om de är så bra på att skriva att de måste förlåtas alla snedtramp. Grundförutsättningen för att det ska vara ett ofarligt gränsöverskridande där inga verkliga kroppar kommer till skada är det stannar innanför bokens pärmar. När det gäller sexismen mot kvinnor är det inte så.