Några väldigt galna dagar

Det började med en helt vanlig dag då en hög av min älskade makes vänner – vilka alla liknar honom så mycket att jag pinsamt många gånger råkat komma med obscena förslag till fel dude – kom på besök, grillade, och hade det allmänt toppen. Även en av mina före detta arbetskamrater (numer bara kamrat) kom på besök med sina barn. Barnen satt sedan i flera timmar inne i tuppgården med tupparna sovande i famnen.

20140715-000156.jpg

20140715-000207.jpg

På kvällen gick jag ut och åt tillsammans med några vackra vänner som jag träffar alldeles för sällan (bortsett från att en av dem varit på besök tidigare under dagen då). Hem kom jag inte förrän en god bit in på nästa dag, trött men lycklig.

20140715-000216.jpg

Dagen efter var väldigt dagen efter. Det blir liksom så fastän man inte super. Efter att med stor möda ha lyckats hålla mig vaken hela dagen läste jag godnattsaga för Tilda och hennes vän som skulle spendera natten hos oss. Rasputin låg i sängen tillsammans med barnen och lyssnade på saga, precis som han brukar. Sedan han kom han med mig ut på soffan för att ligga och jäsa en stund, precis som han brukar. Men så var det något i sättet han låg på, något som liksom inte alls var som det brukar. Jag var så trött att jag just då inte noterade mer än att han låg konstigt, och inte hade ögonen stängda. Och att jag förmodligen borde ta mig till sängen innan jag somnade på soffan.

Kanske 15 minuter senare hoppade Rasputin ner från soffan och så hörde jag honom springa konstigt. Alltså, spenderar man väldigt mycket tid med någon – vare sig det är en katt eller en människa eller något annat – så lär man sig väldigt fort när det inte låter som det brukar när någon rör sig. Rapsu gjorde riktiga tjurrusningar. Kutade som en galning några meter och stannade sedan. Jag gick förstås för att titta till honom och när jag hittade honom satt han med huvudet i en riktigt konstig vinkel och tuggade fradga så det droppade ur munnen på honom. Jag skrek till maken som satt i köket att leta upp närmaste jourhavande veterinär för Rapsu är förgiftad och nu är det bråttom. Medan maken ringde och sa att vi var på väg (och tog reda på vart vi skulle) gav jag Rapsu massor med gräddmjölk från grannarnas härliga kossor. Han får egentligen inte mjölk för det blir han dålig i magen av, men jag tänkte att om han inte får i sig något nu omedelbart så dör han. Han slängde med huvudet och bubblade ur munnen, men visst slickade han ändå i sig en hel stor skål med mjölk. Den girige lille saten.

Så trötade jag in honom i buren och åkte iväg till djursjukhuset. Där kunde de inte göra mycket mer än ge smärtstillande och dropp (det sistnämnda gick inte särskilt bra). De hade inget labb under natten och kunde inte ta några blodprover – därför vågade de heller inte ge honom lugnande eftersom en eventuell akut förgiftning då skulle förvärras. Efter hand blev han bättre. Andningen jämnare och lugnare. Medan vi satt ute i väntrummet, han och jag, andades han så häftigt att jag var rädd att han inte skulle klara sig och han orkade knappt hålla sig uppe ordentligt. Jag tänkte på allt ifrån tomheten när kära vänner försvinner till hur man förklarar för barnen att den katt som på kvällen legat med dem och lyssnat på saga inte längre finns. Efter någon timme var han åtminstone lite piggare. Väl hemma igen var han ytterligare lite bättre och i dag på morgonen så pass frisk att vi vågade låta honom gå ut tillsammans med de andra. Helt sig själv är han inte, men han äter, drick och jagar. Och pruttar otroligt vidriga laktosintoleranspruttar. Jag är dock helt övertygad om att kossor de facto är heliga och att mjölken räddade honom. Men shit vad det var nära ögat alltså.

20140715-000235.jpg

Och i dag flyttade Nietzsche och Bismarck till en av granngårdarna för att få sina egna hönor. De släpptes till att börja med in i en inhägnad tillsammans med några andra ungtuppar, av lantras, som i jämförelse med våra små fjäderfotade sötnosar såg ut som riktiga bjässar. Döm av vår förvåning när Nietzsche och Bismarck, som ett par dagar tidigare legat och sovit i barnafamnar, gaddade ihop sig och gav de fem (shit you not) andra tupparna all anledning att läsa på om imperialismens historia. Här hemma fick våra småttingar flytta ut i hönsgården tillsammans med Enna, Berit och Valio. Enna gjorde sitt bästa för att visa nykomlingarna sin plats (gömda under kaninburen eller uppflugna så högt det går) och det var riktigt obehagligt att se honom bita dem. Men, men. Det är så det måste vara. Vi satte ihop dem på kvällen och när Berit kallade in sin flock för att gå och sova lyfte jag in alla småttingarna till redena för att sova. När jag tittade till dem någon timme senare hade de allihopa somnat, just där jag satte dem. Har vi tur går det bättre imorgon.

Ja, och Maggie, som ju bor i tuppgården, tyckte förresten att det var det roligaste som hänt ungefär nånsin att det var sådan fart och fläkt. Hon for runt som hade hon sitt eget raveparty, skakade lyckligt på sina långa öron och gjorde fantasifulla krumsprång, bland rykande fjädrar och förnärmade tuppar. När småttingarna (på bilderna Pipis och Dotty) tappert försökte gömma sig för Enna låg Maggie utmattad i sin nygrävda grop och bah ”man, vilket sjukt bra party!”.

 

20140715-000036.jpg

20140715-000133.jpg

Vare nån som sa LSD?

 

 

2 thoughts on “Några väldigt galna dagar

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s