Etikettarkiv | Kaninerna

Snö

Jag ska inte säga att jag egentligen är någon anhängare av vintern, men det är bra vackert när det snöar! Hönsen är fortfarande bara kränkta och vägrar blankt att komma ut, men katterna och framförallt kaninerna älskar snön.

IMG_2148-20141224  Här är Twilight och Lilla Grå, två av de nya hönorna.IMG_2152-20141224Och här är Bläck och delar av Dotty. Märkligt att tänka sig att de här fluffiga hönorna en gång varit pyttesmå pyttisar.IMG_1978-20141125 IMG_1979-20141125 IMG_1983-20141125 IMG_1984-20141125 IMG_2019-20141125 IMG_2052-20141125 IMG_2056-20141125 IMG_2077-20141125IMG_2128-20141224IMG_2132-20141230IMG_2134-20141230IMG_2140-20141230Trots att vi bor längst in på en sketen liten väg är det plogat betydligt snabbare än stadsvägarna. Bra bönder är guld värda!

Veterinärtrauman

Jag hann inte mycket mer än in på veterinärkliniken förrän ångesten började rinna över i form av tårar. Det beslutades att Maggie skulle sövas så att veterinären kunde undersöka hennes mun ordentligt. Det visade sig att hon hade en liten inflammation i munnen där de dragit ut tanden för tre veckor sedan. I övrigt hittade de inget fel förutom att hon är supermager och har dålig mage.

Så satt jag där i korridoren med lilla Maggie inlindad i en mjuk filt och väntade på att hon skulle vakna. Jag har suttit med filtinsvept kanin i ett hörn på en veterinärklinik förr. Första gången var jag kanske 13. I min famn låg min allra bästa vän Mio. Jag hade hela tiden naivt trott att han skulle bli bättre, men när veterinären lade Mio i min famn var det inte för att vänta på att han skulle vakna. Det var för att sitta med honom medan livet sakta lämnade honom. Jag minns så tydligt när veterinären kom och lyssnade på hans hjärta och sa att det var över medan jag var säker på att jag fortfarande kände pulsen i hans öron.

Det var vad jag tänkte på i dag när jag fick Maggie i famnen och sakta smekte hennes långa öron. Att när man får sådana här kaninpaket i famnen så är det slut.

Djurskötaren som gick förbi tittade medlidsamt på mig och undrade tyst om det blev sista resan ändå och jag hulkade något om ”barndomstrauman” och ”vaknar nog snart” och försökte undvika att blåsa snorbubblor. Nu ska Maggie intensivvårdas hemma. Specialmat, antibiotika, smärtstillande, tvätt, tarmvårdande droppar och så vidare. Vi ska klara det. Vi måste klara det.

IMG_0455-20140420Baby-Maggie ute på äventyr i våras.

Faran var inte över

Jag hade redan blåst faran över för Maggie. Hon åt bättre, verkade nöjd och glad och var på god väg tillbaka till sig själv. Men så kom hon liksom aldrig riktigt dit. För en vecka sedan märkte jag att hon blivit väldigt smal. Förutom en liten dubbelhaka var hon smal redan innan, men liksom på något vis ännu smalare. På läkares ordination har hon inte fått annat att äta än hö, kvistar och löv och kanske en matsked pellets om dagen.

På helgen blev hon klart sämre och magrade massor. Nu är hon bara skinn och ben och jag har blandat mer av den där grötsörjan och matat henne med, gett henne färska maskrosblad som hon äter, jag har klappat henne försiktigt och talat milt till henne. Om några timmar ska vi till veterinären. Ångesten just nu är enorm.

Maggie-uppdatering

När Maggie bara blev sämre ringde jag veterinären. Det visade sig att Maggie hade en infekterad tand, som veterinären nu dragit ut, och en stor hårboll i magen. Maggie är alltså för tillfället högre än Paris Hilton en fredagskväll, en tand lättare och dessutom matad med paraffin. Det är, milt uttryckt, en väldigt spännande kombination. Det viktigaste är dock att hon lever och att det finns chans att hon blir bra. Nu ska hårbollen ut för den riskerar annars att stoppa systemet. Om den inte kommer ut som en paraffinoljad pälsklädd bajs måste kaninkraken nämligen opereras och… tja… det är varken alldeles problemfritt eller alldeles gratis.

Vi fortsätter att hålla tummarna helt enkelt. Tack till er alla som hört av er och som hjälper till med tumhållning!

Liten sjuk

Jag hann ju inte mycket mer än skriva om hur fint djuren har det förrän Maggie blev sjuk. Maggie är normalt den vildaste kanin jag någonsin träffat på och i lördags kväll var hon ännu ute och sprang som en galning. Vild och fri.

Men så i går var hon inte alls sitt vanliga skuttiga jag. Hon verkade trött och håglös, men åt, drack och gjorde sina behov som hon skulle. På kvällen ville hon ligga inne i hönshuset (där hon annars aldrig brukar vara) för att få extra värme och vi lämnade dörren på glänt för henne. I dag är hon bara sämre. Ligger i ett hörn och vill ingenting. Jag har lyckats peta i henne maskrosblad och ska strax ut och försöka få i henne mer, men inte ens brödkant ville hon ha i dag. Samtidigt vet jag inte vad det är för fel på henne. Magen känns normal, ögon, öron och rumpa ser ut som det ska. Jag hittar inget fel förutom att det känns som om alla hennes krafter har lämnat henne.

Och jag vet ju att det är fara å färde när kaniner inte äter. Att kaniner aldrig visar att de är sjuka förrän det är riktigt illa. Nu håller vi alla tummar och tår för att det går vägen!

Att ha olika djur tillsammans

Många förundrar sig över att vi har djuren tillsammans, alltså att vi inte ser till att ha de olika arterna på olika ställen. Till exempel har Maggie-kaninen bott inne i hönsgården hela sommaren. Ibland njuter hon lite väl mycket av hur härligt hönorna flaxar när hon rusar rakt emot dem, men för det mesta går det riktigt bra. Inne i hönsgården har hönorna ett eget hus och Maggie ett eget. Det betyder att det inte MÅSTE vara tillsammans när de inte vill. Sedan antar jag att det också underlättar att hönsgården är relativt stor så att det faktiskt finns utrymme att röra sig på. På vintern kommer Maggie och Momo (den andra kaninen) bo i varsin vinterbonad, isolerad bur och turas om att rastas i hönsgården.

Men nu, medan vädret ännu är drägligt, turas de om att rastas lösa i trädgården tillsammans med hönsflocken. På kvällen när det börjar skymma går hela hönshögen självmant in i hönshuset och lägger sig (och de går beroende av ljus/mörker för deras läggdags är typ två timmar tidigare nu än på sommaren). Kaninerna kommer farande när man ropar på dem, och vill ha mat och trygghet i sina egna hus. Åtminstone är det så det brukar funka. I förrgår kunde hönorna inte komma in i hönsgården när jag försökte få dem tillbaka för de hade kollektivt glömt hur man hoppar över tröskeln. Dummare djur får man leta efter. Ja, och även om kaninerna hittills varje gång har kommit tillbaka på kvällen vet jag inte om det vore alldeles sanningsenligt att säga att jag litar på dem.

Katterna är andra jag inte heller litar på. Eller alltså. Jag tror inte att de med flit skulle ta någon av hönorna, det tror jag inte. Men ibland händer det att katterna bara liksom går förbi hönsflocken lite försiktigt och hönsen sedan får för sig att flaxa i väg i ett kacklande moln av fjäderfluff och då är det något i katternas små hjärnor som liksom pingar till. Då kan det hända att en katt far efter en liten stund. Däremot verkar katterna (peppar! peppar!) inte särskilt intresserade av att faktiskt fånga höns. Det är mer jakten som intresserar. Jakten och ljudeffekterna. Det samma gäller förresten katterna och kaninerna också. Ibland kan katterna jaga kaninerna så det viner om det, men sedan rätt som det är stannar kaninen tvärt och sätter sig och äter ett maskrosblad och då brukar katten gå och syssla med något annat istället. Som att titta på hönorna. Den enda jag har sett faktiskt fånga någon och bita är Maggie som är riktigt duktig på att jaga katter. Särskilt Rasputin sedan han provade vad som hände om man dängde till henne med tassen när hon satt och åt. Tur för Rapsu att Maggie är rätt dålig på att klättra i träd.

IMG_1383-20140919

Puss!IMG_1394-20140919

Berit ger mig onda ögat.IMG_1395-20140919 IMG_1120-20140729 IMG_1134-20140729 IMG_1137-20140729 IMG_1147-20140729

Att ta tuffa tuppar med fluffiga rumpor på allvar är lika svårt som att ta en svärande norrman på allvar.IMG_1180-20140729

Enna har vuxit till sig. Tilda blir arg när jag kallar Enna för ”han” trots att det är en tupp. Jag måste säga ”hen”. Och som den goda moder jag är gör jag förstås gärna det. IMG_1200-20140729 IMG_1202-20140729Helt och hållet litar jag inte på katterna, nej.

Några väldigt galna dagar

Det började med en helt vanlig dag då en hög av min älskade makes vänner – vilka alla liknar honom så mycket att jag pinsamt många gånger råkat komma med obscena förslag till fel dude – kom på besök, grillade, och hade det allmänt toppen. Även en av mina före detta arbetskamrater (numer bara kamrat) kom på besök med sina barn. Barnen satt sedan i flera timmar inne i tuppgården med tupparna sovande i famnen.

20140715-000156.jpg

20140715-000207.jpg

På kvällen gick jag ut och åt tillsammans med några vackra vänner som jag träffar alldeles för sällan (bortsett från att en av dem varit på besök tidigare under dagen då). Hem kom jag inte förrän en god bit in på nästa dag, trött men lycklig.

20140715-000216.jpg

Dagen efter var väldigt dagen efter. Det blir liksom så fastän man inte super. Efter att med stor möda ha lyckats hålla mig vaken hela dagen läste jag godnattsaga för Tilda och hennes vän som skulle spendera natten hos oss. Rasputin låg i sängen tillsammans med barnen och lyssnade på saga, precis som han brukar. Sedan han kom han med mig ut på soffan för att ligga och jäsa en stund, precis som han brukar. Men så var det något i sättet han låg på, något som liksom inte alls var som det brukar. Jag var så trött att jag just då inte noterade mer än att han låg konstigt, och inte hade ögonen stängda. Och att jag förmodligen borde ta mig till sängen innan jag somnade på soffan.

Kanske 15 minuter senare hoppade Rasputin ner från soffan och så hörde jag honom springa konstigt. Alltså, spenderar man väldigt mycket tid med någon – vare sig det är en katt eller en människa eller något annat – så lär man sig väldigt fort när det inte låter som det brukar när någon rör sig. Rapsu gjorde riktiga tjurrusningar. Kutade som en galning några meter och stannade sedan. Jag gick förstås för att titta till honom och när jag hittade honom satt han med huvudet i en riktigt konstig vinkel och tuggade fradga så det droppade ur munnen på honom. Jag skrek till maken som satt i köket att leta upp närmaste jourhavande veterinär för Rapsu är förgiftad och nu är det bråttom. Medan maken ringde och sa att vi var på väg (och tog reda på vart vi skulle) gav jag Rapsu massor med gräddmjölk från grannarnas härliga kossor. Han får egentligen inte mjölk för det blir han dålig i magen av, men jag tänkte att om han inte får i sig något nu omedelbart så dör han. Han slängde med huvudet och bubblade ur munnen, men visst slickade han ändå i sig en hel stor skål med mjölk. Den girige lille saten.

Så trötade jag in honom i buren och åkte iväg till djursjukhuset. Där kunde de inte göra mycket mer än ge smärtstillande och dropp (det sistnämnda gick inte särskilt bra). De hade inget labb under natten och kunde inte ta några blodprover – därför vågade de heller inte ge honom lugnande eftersom en eventuell akut förgiftning då skulle förvärras. Efter hand blev han bättre. Andningen jämnare och lugnare. Medan vi satt ute i väntrummet, han och jag, andades han så häftigt att jag var rädd att han inte skulle klara sig och han orkade knappt hålla sig uppe ordentligt. Jag tänkte på allt ifrån tomheten när kära vänner försvinner till hur man förklarar för barnen att den katt som på kvällen legat med dem och lyssnat på saga inte längre finns. Efter någon timme var han åtminstone lite piggare. Väl hemma igen var han ytterligare lite bättre och i dag på morgonen så pass frisk att vi vågade låta honom gå ut tillsammans med de andra. Helt sig själv är han inte, men han äter, drick och jagar. Och pruttar otroligt vidriga laktosintoleranspruttar. Jag är dock helt övertygad om att kossor de facto är heliga och att mjölken räddade honom. Men shit vad det var nära ögat alltså.

20140715-000235.jpg

Och i dag flyttade Nietzsche och Bismarck till en av granngårdarna för att få sina egna hönor. De släpptes till att börja med in i en inhägnad tillsammans med några andra ungtuppar, av lantras, som i jämförelse med våra små fjäderfotade sötnosar såg ut som riktiga bjässar. Döm av vår förvåning när Nietzsche och Bismarck, som ett par dagar tidigare legat och sovit i barnafamnar, gaddade ihop sig och gav de fem (shit you not) andra tupparna all anledning att läsa på om imperialismens historia. Här hemma fick våra småttingar flytta ut i hönsgården tillsammans med Enna, Berit och Valio. Enna gjorde sitt bästa för att visa nykomlingarna sin plats (gömda under kaninburen eller uppflugna så högt det går) och det var riktigt obehagligt att se honom bita dem. Men, men. Det är så det måste vara. Vi satte ihop dem på kvällen och när Berit kallade in sin flock för att gå och sova lyfte jag in alla småttingarna till redena för att sova. När jag tittade till dem någon timme senare hade de allihopa somnat, just där jag satte dem. Har vi tur går det bättre imorgon.

Ja, och Maggie, som ju bor i tuppgården, tyckte förresten att det var det roligaste som hänt ungefär nånsin att det var sådan fart och fläkt. Hon for runt som hade hon sitt eget raveparty, skakade lyckligt på sina långa öron och gjorde fantasifulla krumsprång, bland rykande fjädrar och förnärmade tuppar. När småttingarna (på bilderna Pipis och Dotty) tappert försökte gömma sig för Enna låg Maggie utmattad i sin nygrävda grop och bah ”man, vilket sjukt bra party!”.

 

20140715-000036.jpg

20140715-000133.jpg

Vare nån som sa LSD?