Etikettarkiv | Förgiftning

Några väldigt galna dagar

Det började med en helt vanlig dag då en hög av min älskade makes vänner – vilka alla liknar honom så mycket att jag pinsamt många gånger råkat komma med obscena förslag till fel dude – kom på besök, grillade, och hade det allmänt toppen. Även en av mina före detta arbetskamrater (numer bara kamrat) kom på besök med sina barn. Barnen satt sedan i flera timmar inne i tuppgården med tupparna sovande i famnen.

20140715-000156.jpg

20140715-000207.jpg

På kvällen gick jag ut och åt tillsammans med några vackra vänner som jag träffar alldeles för sällan (bortsett från att en av dem varit på besök tidigare under dagen då). Hem kom jag inte förrän en god bit in på nästa dag, trött men lycklig.

20140715-000216.jpg

Dagen efter var väldigt dagen efter. Det blir liksom så fastän man inte super. Efter att med stor möda ha lyckats hålla mig vaken hela dagen läste jag godnattsaga för Tilda och hennes vän som skulle spendera natten hos oss. Rasputin låg i sängen tillsammans med barnen och lyssnade på saga, precis som han brukar. Sedan han kom han med mig ut på soffan för att ligga och jäsa en stund, precis som han brukar. Men så var det något i sättet han låg på, något som liksom inte alls var som det brukar. Jag var så trött att jag just då inte noterade mer än att han låg konstigt, och inte hade ögonen stängda. Och att jag förmodligen borde ta mig till sängen innan jag somnade på soffan.

Kanske 15 minuter senare hoppade Rasputin ner från soffan och så hörde jag honom springa konstigt. Alltså, spenderar man väldigt mycket tid med någon – vare sig det är en katt eller en människa eller något annat – så lär man sig väldigt fort när det inte låter som det brukar när någon rör sig. Rapsu gjorde riktiga tjurrusningar. Kutade som en galning några meter och stannade sedan. Jag gick förstås för att titta till honom och när jag hittade honom satt han med huvudet i en riktigt konstig vinkel och tuggade fradga så det droppade ur munnen på honom. Jag skrek till maken som satt i köket att leta upp närmaste jourhavande veterinär för Rapsu är förgiftad och nu är det bråttom. Medan maken ringde och sa att vi var på väg (och tog reda på vart vi skulle) gav jag Rapsu massor med gräddmjölk från grannarnas härliga kossor. Han får egentligen inte mjölk för det blir han dålig i magen av, men jag tänkte att om han inte får i sig något nu omedelbart så dör han. Han slängde med huvudet och bubblade ur munnen, men visst slickade han ändå i sig en hel stor skål med mjölk. Den girige lille saten.

Så trötade jag in honom i buren och åkte iväg till djursjukhuset. Där kunde de inte göra mycket mer än ge smärtstillande och dropp (det sistnämnda gick inte särskilt bra). De hade inget labb under natten och kunde inte ta några blodprover – därför vågade de heller inte ge honom lugnande eftersom en eventuell akut förgiftning då skulle förvärras. Efter hand blev han bättre. Andningen jämnare och lugnare. Medan vi satt ute i väntrummet, han och jag, andades han så häftigt att jag var rädd att han inte skulle klara sig och han orkade knappt hålla sig uppe ordentligt. Jag tänkte på allt ifrån tomheten när kära vänner försvinner till hur man förklarar för barnen att den katt som på kvällen legat med dem och lyssnat på saga inte längre finns. Efter någon timme var han åtminstone lite piggare. Väl hemma igen var han ytterligare lite bättre och i dag på morgonen så pass frisk att vi vågade låta honom gå ut tillsammans med de andra. Helt sig själv är han inte, men han äter, drick och jagar. Och pruttar otroligt vidriga laktosintoleranspruttar. Jag är dock helt övertygad om att kossor de facto är heliga och att mjölken räddade honom. Men shit vad det var nära ögat alltså.

20140715-000235.jpg

Och i dag flyttade Nietzsche och Bismarck till en av granngårdarna för att få sina egna hönor. De släpptes till att börja med in i en inhägnad tillsammans med några andra ungtuppar, av lantras, som i jämförelse med våra små fjäderfotade sötnosar såg ut som riktiga bjässar. Döm av vår förvåning när Nietzsche och Bismarck, som ett par dagar tidigare legat och sovit i barnafamnar, gaddade ihop sig och gav de fem (shit you not) andra tupparna all anledning att läsa på om imperialismens historia. Här hemma fick våra småttingar flytta ut i hönsgården tillsammans med Enna, Berit och Valio. Enna gjorde sitt bästa för att visa nykomlingarna sin plats (gömda under kaninburen eller uppflugna så högt det går) och det var riktigt obehagligt att se honom bita dem. Men, men. Det är så det måste vara. Vi satte ihop dem på kvällen och när Berit kallade in sin flock för att gå och sova lyfte jag in alla småttingarna till redena för att sova. När jag tittade till dem någon timme senare hade de allihopa somnat, just där jag satte dem. Har vi tur går det bättre imorgon.

Ja, och Maggie, som ju bor i tuppgården, tyckte förresten att det var det roligaste som hänt ungefär nånsin att det var sådan fart och fläkt. Hon for runt som hade hon sitt eget raveparty, skakade lyckligt på sina långa öron och gjorde fantasifulla krumsprång, bland rykande fjädrar och förnärmade tuppar. När småttingarna (på bilderna Pipis och Dotty) tappert försökte gömma sig för Enna låg Maggie utmattad i sin nygrävda grop och bah ”man, vilket sjukt bra party!”.

 

20140715-000036.jpg

20140715-000133.jpg

Vare nån som sa LSD?

 

 

Poppy är sjuk, eller: ett inlägg om världens dyraste katt

Ni som har följt med vet att jag i söndags oroade mig över att Poppy verkade se dåligt och att redan då grubblade över förgiftning. Eftersom Poppy inte uppvisade ett enda av tecknen på förgiftning (aptitlöshet, kräkningar, diarré, död) väntade jag till måndagen innan jag ringde veterinären. Som ni vet visade det sig att Poppy inte bara var förgiftad utan att hon fortfarande på måndagen befann sig i ett akut förgiftningstillstånd och hade njursvikt. Ingen trodde att hon skulle klara sig.

Men så här en dryg månadslön i veterinäravgifter senare kan jag glatt meddela att vi har fått hem henne igen! Skadan på ögonen hittar de ingen förklaring till och av allt att döma kommer hon inte att få synen tillbaka, men den lilla besinningslöst starka hårbollen lever! Det har varit en jobbig tid för hela familjen och särskilt för Tilda (som var den som förra sommaren valde just Poppy till sin katt ur en kull fantastiskt söta kattungar) har det varit tungt. Vi har redan tidigare haft ett dödsfall bland husdjuren i familjen, då vår Gammel-Katt dog förra sommaren, men han var så gammal att döden-samtalet med barnen gick ganska lätt. Sedan var det kanske en smula kontraproduktivt att katten kom tillbaka tre veckor senare och möjligen när allt kom omkring inte var så död som vi trodde från början. Nu är Tilda rädd att Poppy ska dö på ett sånt sätt att hon inte kommer tillbaka tre veckor senare, tjock och välkammad. Ni vet den där dörren vi har pratat om? Den där som man inte får glänta på för att på andra sidan finns alla hemskheter som kan hända ens nära och kära och som man går under av rädsla av att konfronteras med, den är svår för ett barn att stänga igen. Men vi ger det tid och plats att bearbetas och snart blir livet som vanligt igen.


Det enda tecknet på att Poppy var mycket allvarligt förgiftad (förmodligen av en liljeväxt vilka tydligen är livsfarliga för katter) var stora pupiller och nedsatt syn. Ju snabbare katten får hjälp desto större chans att synen återvänder!

Poppy verkar inte ens bekymrad över att inte se, även om hon tills vidare sitter rätt oförstående när hennes bror Percival, som till Gammel-Katts stora förtjusning nu har fått tillbaka sin syster att ta ut sin energi på, skjuter som en blixt från sitt gömställe under soffan, studsar på sin blinda syster och försvinner uppför trappan.

I välkommen-hem-present fick Poppy en papperskasse. Man behöver inte kunna se för att uppskatta papperskassar.

Poppy är sjuk – fortsättningen

Igår tyckte jag att Poppy verkade lite bättre. Jag fick henne att leka lite och pupillerna var inte så där sjukt stora hela tiden. Jag tänkte ändå att det var bäst att en veterinär fick titta på henne och fick en eftermiddagstid. Veterinären gjorde alla möjliga sorters neurologiska tester men kunde inte hitta något fel. Inte ens syntesterna visade något. Tack och lov öppnades dörren och en av djurskötarna kom in, varpå veterinären kunde konstatera att Poppy alldeles uppenbart inte såg djurskötaren. Det gjordes fler syntest och blev klarare och klarare att Poppy ser mycket dåligt.

Därför togs det ett blodprov och jag satt och klappade Poppy medan vi väntade på svaret. Veterinären kom tillbaka och meddelade att Poppy är i ett akut förgiftningstillstånd och har njursvikt och att det nu var bråttom. Med de blodvärden Poppy hade borde hon spy och kollapsa och inte alls vara i det fina allmäntillstånd hon var. Jag berättade att någon ätit en halv lilja ute i trädgården (men att det kunde ha varit en hare eller fasan eller vad som helst) och veterinären liksom studsade av sin stol och for ut ur rummet samtidigt som hon meddelade att värdena överensstämde med förgiftning från lilja. De satte dropp på Poppy för att hjälpa njurarna och ringde akuten på Universitetets djursjukhus. Så fort de fick en plats öppen körde jag dit med Poppy och hon lades in omedelbart.

Veterinären som tog emot på sjukhuset informerade om att det här besöket kommer att kosta i storleksordningen månadslön. Jag hulkade fram att om de bara fixar min katt ska jag se till att fixa pengar. Det här är ju katten som jag trodde skulle ta över när Gammel-Katten dog, som knappt väger någonting när hon rullar ihop sig till en boll och sover i mitt knä medan jag skriver avhandling, som inte kan motstå en papperskasse och som släpar badrumsmattan till sidan av kattlådan och bajsar på den om hon är missnöjd med städningen.

Jag kan inte riktigt beskriva det, men det är något så ofattbart vidrigt med att ta med sig en liten varelse som man har tagit på sig ansvaret för till sjukhuset och så åka hem tomhänt. Jag grät hela vägen dit och hela vägen hem. Väl hemma satt det två små barn och undrade var Poppy var. Vi satte oss tillsammans på soffan och jag berättade som det var. Att hon var förgiftad och väldigt, väldigt sjuk, att ingen vet vad som kommer att hända eller om vi får hem henne igen och att hon nu är på det allra bästa stället sjuka katter kan vara. Tilda frågade minst hundra gånger om hennes katt nu kommer att dö, och jag svarade minst lika många gånger att det inte finns någon i hela världen som vet.

Ni håller väl alla tummar och tår för vår Poppy? För vi behöver den här katten. Hon är liten, men just nu är det ett gigantiskt tomrum här hemma.

Poppy är sjuk

Det verkar som om hon inte ser ordentligt. Hon liksom krockar lite med saker och går lite vingligt. Alla tips på vad det skulle kunna vara mottages tacksamt. Jag googlade ”förgiftning” om hon kanske tuggat i sig något olämpligt ute i trädgården.

Det står att ett av symptomen på förgiftning är död. Men då är det ju så dags att bara liksom ”jahaja, det kanske är förgiftning, jag har hört att ett av symptomen är just död”.