När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.

Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.

20130430-123033.jpg

Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.

Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.

Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?

Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.

Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!

12 tankar om “När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

  1. Exakt vad jag menade när jag skrev att det är mätskalan det är fel på! Det är också här min Trojanska häst ligger gömd (i Underbara Claras blogg som inspirerar tusentals unga kvinnor att drömma om en helt annorlunda framtid än den som det dominanta jämställdhetsfokuset vill erbjuda dem). Och jag tycker att den här ”trenden” är det bästa som har hänt den västerländska civilisationen, någonsin! Läs Stefans bok, jag skrattade mig igenom den förra sommaren. Han har bra koll (trots att han är man!… bevisar bara att det egentligen inte handlar om män och kvinnor utan om identiteter och intressen). En annan man som predikar något liknande är Joel Salatin, känd från filmen Food Inc. Jag har satt min man att läsa hans bok ”this ain’t normal” för att han ska förstå att det här inte är någon hipster trend utan en nödvändighet för att denna planet ska ha ens den minsta chans att överleva. BRA SKRIVET!

  2. Det där var ett så otroligt intressant blogginlägg så jag måste läsa om det när jag dels är återhämtad från magsjukan och dels har funderat ut hur jag hamnade så här långt från den där downshiftingen jag ville syssla med och vad jag kan göra åt saken. Men en sak vi har gjort här (för det är ju alltså jag, kvinnan i familjen, som vill downshifta och få mer TID för livet och veta varifrån potatisen kommer) är att maken har tagit ut en del av sina semesterpengar i ledighet i stället. För jag vill hellre att vi har mer gemensam tid än mer pengar.

  3. Tack för den här texten – faktiskt inte så mycket för de större perspektiven utan för att den fick pusselbitarna att falla på plats för min egen del. Jag MÅSTE flytta till ett hus. Snart. Annars går jag i bitar.

  4. Att bosätta sig på landet eller i staden är väl inget manligt eller kvinnligt val, det är något ett par gör tillsammans. Det är ert liv, ni gör vad ni vill med det. Men det är inte en könsfråga. Allt ni gör är en del i ert gemensamma livspussel, så det är fel att påstå saker som att ‘den manliga livsstilen är ett hot mot miljön’. Att bo långt från stan brukar t.ex. innebära mer bilkörning för att ta sig till jobbet, skjutsa barnen till idrottsträning eller köpa mat. Vilket kön ska göras ‘skyldigt’ till de aktiviteterna?

    Hoppas för övrigt du hjälper din man med vedhuggningen, om du vill bekämpa könsstereotyperna.

  5. Åh, visst vore det fint både med hus på landet och att leva närmare naturen i lite lugnare takt. Höns skulle jag gärna vilja ha, och så laga all mat från grunden (ännu mer än vi redan gör). Men samtidigt vill jag inte alls. Jag vill bo i stan och äta frukost på fik och hänga i parken och handla i saluhallen på vägen hem. Däremot känner jag lite att jag borde vilja downshifta. Inte så mycket för trenden (eh, nej, för jag är ju jättebra på att stå emot trender…?) som för att jag generellt är ganska kritisk till ‘arbetssamhället’ såsom det är utformat. En av mina kolleger forskar om det och han säger ofta saker som får mig att verkligen tänka efter.

  6. super, nu måste jag börja läsa din blogg mer regelbundet (här sitter jag och läser bloggar på vappen, jiisus, men frun är i bastun så det är tillåtet), alltså det här hur downshifting har hanterats rent allmänt med diminutiv, just i damtidningar eller sen av manliga ekonomer som nåt oansvarsfullt tjafs som kvinnorna måste lägga av med, döljer att det faktiskt handlar om ett ganska radikalt – men ibland säkert ideologiskt omedvetet – brott med vår rådande tillväxtideologi. och med kapitalismen. läs gärna min gamla text om du vill om samma ämne: http://elaka.ratata.fi/blogg/article-49040-136928-hur-man-skapar-en-meme-nar-och-varfor?offset_49040=225

    jag drömmer om att flytta till landet och odla min egen mat och höra på fåglarna istället för trafiken. och ha olika djur och allt. det är nog många män som gör det, åtminstone känslosamma män (män som hör på sina känslor).

    • den elaka bloggaren:

      ”alltså det här hur downshifting har hanterats rent allmänt med diminutiv, just i damtidningar eller sen av manliga ekonomer som nåt oansvarsfullt tjafs som kvinnorna måste lägga av med, döljer att det faktiskt handlar om ett ganska radikalt – men ibland säkert ideologiskt omedvetet – brott med vår rådande tillväxtideologi. och med kapitalismen.”

      Strunt, bläddrar i Anttila´s katalog där tio första sidorna består av reklam för produkter till kvinnor följd av två sidor för pojkar och män följd av mera reklam för kvinnor.

      Från shop til you drop till radikal downshifting? Yeah right, ingenting annat än en livstilstrend bland kvinnor som delvist beror på att kvinnor inte klarar av jämställdhet och flyr tillbaka till köket.

      • det heter ”delvis” inte delvist. för övrigt ett fascinerande sätt att argumentera i samhällsfrågor, genom att bläddra i anttilas katalog (ingen accent behövs mellan ‘a’ och ‘s’). skulle det behövas nånting skulle det vara en apostrof ‘ , men det behövs inte heller.

        • Jag har inte argumenterat för någonting, endast uppmärksammat en sak som inte går ihop med din aningslösa bild om kvinnlig radikalitet. Jag kunde ju nu fortsätta med att argumentera för att det inte handar om någontning radikalt utan är ett uttryck för kvinnlig konventionalitet men jag tänker inte göra det eftersom du inte verkar vara någon som förstår det angelägna i frågan. Att du tog fasta på jag är värdelös på att skriva är ett uttryck för detta. Kvinnor brukar vara grammatikaliskt sett bra på att skriva men de intressantaste och angelägnaste tankarna brukar komma från män. Se nu bara på hur mycket klarare jämställdhetsdiskussionen har blivit då män som W Farrell och Pelle Billing aktiverade sig.

  7. Intressant – är det nu två män som slår varandra i huvudet?
    Tillbaka till sakfrågan, om jag får be, i denna intressanta diskussion om downshifting.
    Att bo på landet är ingen trend för min del, jag hamnade här fast att jag inte ville. Men det är 20 år sedan i år, och nu trivs jag med det lägre livstempot, friska luften, potatisåkern och vinbärsbuskarna. Men någon romantiker blir jag aldrig, det är jättetråkigt att rensa ogräs. Dessutom går pensionssparandet åt skogen fullständigt. Det krävs ett visst mått av dödsförakt för att våga detta och priset för frihet är högt. Jag bara hoppas på att jag åtminstone så småningom kan dö med gott samvete över att inte ha förstört för mycket av framtiden för barna. Några frågor på det?

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s