Etikett: Saker jag predikar

Skilsmässor

Att rationalisera smärta

Charlotte2 kommentarer

Vi måste prata om det här med vad man säger till sig själv för jag tror inte att jag är ensam om att ha en minst sagt kritisk inre röst. Jag rationaliserar och berättigar allt som händer runt omkring med mina egna tillkortakommanden. Jag är för långsam, för tjock, för dum, för självkritisk(!). Det är mitt fel. Kanske inte helt, alltid. Men nästan helt och nästan alltid. Om jag bara ändrar mig så vore det iallafall bättre.

Ett uppvaknande var när jag fick hjälp med svanskotan. Jag hade ju gått med vad som trots allt var ganska betydande smärtor i flera år, men tänkt att det är mitt eget fel. Jag borde träna mer. Jag är för tjock och svag. Dessutom är jag vek som tycker att det gör ont. Att den sannolikt varit bruten i flera år kom lite som en chock. Det fanns en helt legitim anledning att jag hade ont.

Jag var idag år gammal när jag insåg att jag gör precis samma sak med relationer till män.

Att jag inte är särskilt attraherad av snubbar jag går på dejt med har jag rationaliserat med att jag har blivit gammal och cynisk. Att män (nejdå inte alla män bla bla) som jag chattar med tråkar ut mig har jag förklarat med att jag inte har tålamod och inte själv gör tillräckligt för att föra konversationen framåt.

Nu är ni flera som sitter och hoppas att jag ska komma fram till att jag egentligen är attraherad av kvinnor. Så är det inte. Eller. Så är det i princip inte. Jag är attraherad av intressanta personer. De flesta av dem tenderar till att vara kvinnor eftersom en då inte behöver tramsa runt med heteronormativt bullshit, vilket nästan alltid hör till ett möte (oavsett ramar) med män. Män hinner inte bli intressanta för de sitter fast i en patriarkalt influerad konversationsstruktur som är dödstråkig för den som, liksom jag, har gått igenom den några gånger.

Så nej. Jag är inte cynisk och jag har inte bristfälligt tålamod. Jag är bara genuint ointresserad av heteronormativ performans. Dessutom är det min bistra erfarenhet att det där med att ha en (kärleks)relation till män gör ont. Jag har helt legitima anledningar att känna den smärtan. Och det är inte fel på mig för att jag inte vill utsätta mig för den igen.

Tvärtom känns det riktigt hälsosamt.

Jag behöver inte ge snubbar jag inte är intresserad av en chans att bli intressanta. Jag måste inte låta det ta tid eller ge något möjlighet att växa fram. Det är inte mig det är fel på och jag måste inte försöka fixa det.

Det här ska min kritiska inre röst få upprepa som ett jävla dagligt mantra.

Vardagslivet

Bullfika och vardagskaoset

Charlotte3 kommentarer

Jag fick en förfrågan från en dagstidning om de kunde få komma och göra en intervju och fota mitt hus inför deras bostadsspecial. Efter att ha försäkrat mig om att de förstod att det här inte är rätt plats för den som söker inspiration á la inredningstidning hälsade jag dem hjärtligt välkomna.

Och lite på grund av att jag inte hade tid men mest på grund av principer hade jag inte ens dammsugit golven innan de kom. Det såg ut precis som det brukar göra i det här huset, förutom att jag ju inte hade några barn hemma så det var 1) betydligt lägre decibelnivå och 2) hyggligt rent på diskbänken. På bordet hade jag dukat med kaffe och bullar. Ni som har varit här vet att det faktiskt på riktigt är så det brukar se ut. Till skillnad från rena golv är nämligen bullfika en mycket hög prioritet i mitt hem, och det är så som jag vill ha det.

Vi pratade om vad som krävs för att ta sig an ett sånt här projekt och jag framhöll vad byggaren påpekade för mig en gång, nämligen att det här inte är ett projekt utan en livsstil. Vill man ha färdigt är det här fel grej. Vill man ha polerat och underhållsfritt är det här det dummaste man kan göra. Men om man njuter av att konstant pyssla och planera så är det här helt rätt. Om man vill sänka varje ledig stund och slant i sitt boende så är det här supersmart.

Vi pratade också om pengar, och om hur många tiotusentals euro det kostar att göra sånna här renoveringar, även om man – så som jag har gjort – försöker göra så mycket det bara går själv. Generellt när man renoverar gamla hus så brukar man väl säga att det krävs tid och pengar och att det man saknar i det ena kan man kompensera med det andra. Det är en ganska bra tanke att ha med sig. Och så tror jag att det är livsviktigt att dels fira varje liten grej man får färdig, och dels acceptera att man aldrig kommer att bli helt färdig ändå. Det är så det blir en livsstil. För att man kan korka upp en flaska bubbligt när man målat färdigt badrumsgolvet det egentligen inte var tänkt att man skulle måla och bjuda hem journalister och fotografer mitt uppe i vardagskaoset eftersom det inte blir bättre än vad det är just nu. Just nu, är alltid den bästa stunden.

  • Salen. Gabriel brukar sitta i den där vita stolen och äta.
  • Katten hade inte fattat att vi inte skulle schåpa oss för fotografen utan låg och såg helt idyllisk ut. Förrädare.
  • Jag hade inte borstat håret. Till mitt försvar hade jag tänkt att göra det, men glömde.
  • Så här ser det ut i mitt kök nu för tiden. Är vansinnesnöjd med den äkta mattan under köksbordet. Tror jag betalade typ 40 e för den, eftersom den är lite trasig i kanterna. Men vem är väl inte det, liksom?

Vardagslivet

Knorren

Charlotte2 kommentarer

Jag har länge haft ont i ländryggen. Ja, inte bara i ländryggen, utan liksom hela bäckenet, och alldeles särskilt i svanskotan. Jag har haft ont så länge att jag började tro att jag inbillade mig lite. Var gnällig och vek. Bara inte stretchat ordenligt. Har dåliga muskler. Fuskar med knipövningarna. Är för tjock.

Men eftersom jag faktiskt har så ont att jag inte kan sitta och det fungerar väldigt dåligt i kombination med att jag borde ha ett bokmanus färdigt det här året blev jag till slut tvungen att göra något åt det. Jag fick tid hos en fysioterapeut som är specialiserad på förlossningsskador och idag var jag där för första gången. Det tog henne lite drygt 1,5 minut att konstatera att jag är sned. Nästan allting på vänster sida är vridet.

Först vred hon ankeln tillbaka på plats. Sedan tryckte hon min roterade höft lite rakare och lättade upp alla krampiga lås kring blygdbenet. Och när hon sedan gav sig på svanskotan kunde hon konstatera att det inte var särskilt märkligt att jag hade ont eftersom svanskotan är helt sned. Den är böjd. Det ska den inte vara.

Även om jag förstås är lite glad över att det i princip betyder att jag har en knorr är jag lite ledsen över hur länge jag gick med det här.

För jag har haft ont sedan Gabriel föddes. Fysioterapeuten funderade på om svanskotan kunde ha gått av vid förlossningen. Möjligen är det bara den vansinniga foglossningen som liksom har läkt ihop fel. Gabriel är nu tre år gammal.

Hon kunde också se att flera av musklerna i bäckenbotten, inklusive de långa som går ner i benet, hade tagit skada av hur episiotomin hade gjorts och sytts ihop, så att musklerna inte längre satt ihop utan var stela och felläkta. Episotomin gjordes när Vilho föddes. Han fyllde just 15 år.

Jag känner mig lite mör. Dels fysiskt för härrimingud så det gjorde ont när hon lade saker till rätta. Dels mentalt. I flera år har jag gått och skuldbelagt mig själv för smärtan. Tänkt att ”om jag bara…” så går det säkert över. Jag är förvisso ganska handlingskraftig, men jag kan inte lägga min sneda svanskota till rätta. Är just nu så oerhört glad över att det fanns någon annan som kunde göra det.

Kulturkrockar

Diskussioner man inte borde ha, del två miljoner förtitolv tusen

CharlotteLämna en kommentar

Så jag hade det mycket tvivelaktiga nöjet att diskutera huruvida legaliserande av homosexualitet skulle leda till att man också kommer att legalisera pedofili. Personen jag pratade med såg det nämligen som reell risk, eftersom hen hade sett väldigt välgjorda och informativa videos från folk som visste jättemycket saker och som övertygande berättade om dom som planerar att legalisera pedofili.

*andas*

När jag frågade vilka ”dom” var, dom där som vill legalisera pedofili, hade hen inte riktigt något svar men var inte mindre övertygad om att dom fanns. Så här går det till hela tiden. Några lika okända som mäktiga ”dom” har långtgående planer för allt möjligt sattyg. Man spelar på folks rädslor och det blir så bisarrt att de flesta av oss inte vill ta i det med tång ens.

Och jag vet knappt var jag ska börja för det finns så många feltänk, men jag tänkte framförallt på två saker. Den första är det uppenbara att homosexualitet kunde avkriminaliseras utan några som helst konsekvenser för andra än dem som är homosexuella eftersom det handlar om sex mellan två (eller fler, vad vet jag) samtyckande vuxna. Den som inte kan lämna samtycke, för att hen är för full, för trött, för upptagen med annat, för ung, whatever, får man helt enkelt inte ha sex med. I teorin är det väldigt enkelt. Pedofili är och måste förbli ett brott för att det inte handlar om sex mellan jämnbördiga, sex som båda parter kan lämna sitt samtycke till. Och det finns massor med saker som barn inte anses ha tillräcklig mognad (mentalt och/eller kroppsligt) för att ge sitt samtycke till. Sex är bara en av dem. Därför ser jag det inte heller som rimligt överhuvudtaget att pedofili skulle legaliseras, för det skulle innebära att ge barn rättslig kapacitet som det inte finns några indicier på att vi vill erkänna dem.

Och inte för att jag vill vara hen som är hen, men redan på medeltiden så ansåg man att barn saknade rättslig kapacitet och därmed inte fick bestämma saker själva. Och redan på medeltiden visste man att sex med barn var dåligt. För kanske drygt en vecka sedan lyssnade jag på en podcast om Margaret Beaufort (1443-1509). Hon blev bortgift redan som tolvåring, vilket inte på det viset var särskilt ovanligt för engelska adelsflickor, men det som var ovanligt och som man redan i hennes samtid hade lite svårt för var att hennes första man, den tretton år äldre Edmund Tudor, även konsummerade äktenskapet. Som gravid trettonåring blev Margaret änka och var, föga förvånande, i en mycket utsatt position. Barnet hon väntade kom att bli Englands kung Henry VII, som lade grunden för hela Tudor-dynastin, och Margaret var den som hjälpte honom fram till tronen. Margaret fick aldrig fler barn, sannolikt på grund av förlossningsskador – huruvida de nu var fysiska eller psykiska. Förlossningsskador är extra vanligt hos barnmammor, för att deras kroppar helt enkelt inte är redo att bära barn.

Men det var egentligen inte om henne jag tänkte skriva, trots att hon är en väldigt intressant person, utan bara leda in resonemanget på den andra saken jag tänkte på, nämligen barnäktenskap – en legaliserad form av pedofili. Och framförallt så tänkte jag på att de ställen i världen som fortfarande tillåter pedofili i form av barnäktenskap sällan är de ställen i världen som har en särdeles positiv inställning till homosexualitet. Snarare tvärtom. Finns det något samband mellan legaliserande av homosexualitet och legaliserande av pedofili skulle det alltså, baserat på hur världen ser ut, snarare vara ett negativt samband. I länder där man anser homosexualitet vara lika rätt och riktigt som heterosexualitet är man mer emot pedofili än i länder där man inte tillåter homosexuella. Vill man så skulle man egentligen kunna säga att om man är emot att pedofili ska legaliseras, så bör man se till att legalisera homosexualitet.

Och nej, jag menar inte att den som är homosexuell låter bli barn om hen får leva ut sina lustar med andra vuxna. Förstås inte. Det handlar bara om synen på sex och samtycke. Ser man på sex som något enbart förbehållet män och kvinnor (eller flickor då, pedofili handlar i princip aldrig om vuxna kvinnor och pojkar) inom ett gudasanktionerat äktenskap visar både historien och vissa nutida kulturer med all önskvärd tydlighet att även barn kan stå brud. Då är det viktigare att den man som ska gifta sig hittar en ”lämplig” maka än att hon får ge sitt samtycke. Men om man ser på sex som någonting som bara samtyckande vuxna får göra med varandra så lämnas barn helt och hållet utanför den ekvationen. Så som det ska vara. Då handlar det om samtycke – inte kön. Att alla inblandade vill och förstår vad det handlar om, och dessutom även objektivt kan anses kapabla att vilja och att förstå. En helt diametral syn på sex, som aldrig kommer att ge utrymme för pedofili.

Men så tänker väl jag bara för att jag inte har sett de där videorna som berättar sanningen, antar jag.

Nyhetsplock

Ett par förslag

CharlotteLämna en kommentar

Nu kan jag ju erkänna att jag på förekommen anledning eventuellt är lite grinig av mig, men jag hörde på radio att muslimska länders ledare skulle samlas för att diskutera vad man kunde göra åt den dramatiskt ökande islamofobin.

Vad sägs om att inte bygga sitt ledarskap på förtryck? Vad sägs om att inte bygga sin samhällsordning på en så snäv tolkning som möjligt av 1400 år gamla religiösa texter?

Vad sägs om att ge kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter? Att inte stena homosexuella? Låta bli att hugga av händerna på den som stjäl?

Och vad sägs om att alla de muslimska ledare som är demokratiskt valda, som vill ha ett fritt och öppet samhälle där någon annan än deras son kan tänkas ta över, och som låter mänskliga rättigheter trumfa 600-talets samhällsideal skulle säga lite högre och tydligare att allt annat är oacceptabelt?

Ett par förslag bara.

Nyhetsplock

Om aborter fram till födseln

Charlotte3 kommentarer

Nu sprids det ett tjohejsan rykte från USA att demokrater och vänstern och New York tänker tillåta kvinnor att göra abort fram till födseln. Om vi för ett ögonblick betänker att ett sådant påstående är så bisarrt att det måste vara något fel någonstans, förstår vi snart att påståendet är så bisarrt att det måste vara fel någonstans.

Redan där har vi kommit en god bit på väg. Skepticism, gott folk.

Den här bloggposten är sedan tänkt som en lathund för dig som är intresserad av att veta vad det egentligen handlar om.

Kärnan är ett prejudicerande domslut som kallas Roe v Wade från 1973. I det domslutet konstaterades att rätten till privatliv (som ju amerikanerna hyllar över allt annat) inkluderar en rätt till abort. Med Trumps makt kommer dock ett uttryckligt hot om att upphäva det här domslutet, som alltså sedan 1973 gett kvinnor rätt till abort.

Det fick staden New York att lagstadga om rätten till abort. Bara som Plan B om Roe v Wade upphävs. Dessutom lagstadgade man om att

  • inte bara läkare ska kunna göra aborter. Det betyder inte att kreti och pleti och någons kusins ska kunna göra det, men släpper fram till exempel barnmorskor och andra medicinskt utbildade som inte tidigare hade fått.
  • abort inte ska vara straffbart.
  • abort även efter v 24 (som var den tidigare gränsen) ska tillåtas om a) fostret inte är livsdugligt och/eller b) moderns liv är i fara.

Särskilt är det den sista biten som folk är upprörda över, och den ska vi ägna lite mer uppmärksamhet. Den som får folk att helt plötsligt tro att det är fritt fram att göra abort hela vägen till födseln.

En väldigt smart vän till mig funderade över hur det kan hänga ihop att det bedöms som medicinskt viktigt att tillåta aborter även efter vecka 24, om vi nu inte har ett sådant system i Sverige. Alltså, om det på riktigt fanns skäl att påstå att det är av betydelse för kvinnors hälsa, varför hör vi inte om det här?

Det handlar om vad man väljer att medicinskt och juridiskt kalla för abort. Den sortens åtgärder som man nu diskuterar i fallet med New Yorks lagstiftning används redan i Sverige.

Om barnet är döende

Ett barn som inte är livsdugligt kan man förlösa i Sverige. Och det är vad det handlar om. Inte att man skulle abortera foster som annars skulle ha kunnat klara sig, utan om att sätta igång en förlossning med vetskapen om att barnet inte kommer att överleva förlossningen. Jag vill ge ett exempel på hur det kan se ut, men jag vill också varna för att det är mycket, mycket tung läsning.

fox1fox2

fox3
Från https://www.scarymommy.com/texas-forced-woman-deliver-stillborn-baby-late-term-abortion-laws/?utm_source=FBOnsite

I Sverige (och nio andra amerikanska delstater, förutom nu också New York), skulle de här föräldrarna kunna få fatta beslutet att föda fram barnet tidigare. Och jag måste erkänna att mitt hjärta inte klarar av att tänka på vad jag skulle ha gjort i den situationen. Det är för hemskt att ens snudda vid den tanken. Men jag vet att jag är av den åsikten att varje förälder som ställs inför det mest otänkbara ska ha rätten att gå igenom det traumat, att bearbeta den sorgen, på det sätt som passar dem bäst. Ingen ska tvingas att i dagar gå och vänta på att hjärtat på insidan ska sluta slå.

Om mamman är allvarligt sjuk

Den andra anledningen till varför man ville tillåta abort efter vecka 24 i New York är att mammans hälsotillstånd kräver det. Med restriktiva lagar får man inte göra någonting med en gravid kvinna som kan äventyra fostrets hälsa. En gravid kvinna som behöver starka mediciner för att överleva kan inte få det.

Ett mycket berömt exempel är från Irland år 2012, där en kvinna i vecka 17 fick ett missfall som gav henne blodförgiftning, men eftersom fostret fortfarande hade hjärtslag förvägrades hjälp. När fostrets hjärta sedan slutade slå några dagar senare var det för sent för att hinna rädda mamman. Enligt samma regler kan en gravid kvinna inte heller få cellgifter, en rad olika medicinska ingrepp eller andra medicinska åtgärder, även om hon dör utan.

I Sverige är rådande praxis att man förlöser mamman, och går det att rädda barnet så gör man det också. Efter vecka 24 finns det ju en god chans trots allt, och enligt Sveriges abortlag finns det (precis som i New Yorks nya lag) ingen övre gräns när det finns tillräckligt vägande medicinska skäl. Det som folk hetsar upp sig över att New York nu vill tillåta, finns alltså redan i Sverige och andra civiliserade länder – precis som i en del amerikanska delstater. 

NOTE: Det här inlägget är i mycket baserat på diskussioner på min väns Facebooksida, men för att slippa dra ner någon i diskussioner hen inte vill föra har jag genomgående använt bara mina formuleringar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Herr Frimodig och kvinnornas övertagande

Charlotte1 kommentar

En av er underbara läsare skickade denna godbit till insändare till mig för ett bra tag sedan.

kvinnor framtid

Det kan vara lite smått att se texten, så här kommer den i all sin härlighet:

FORSKNING

Jag vill föreslå att några nya perspektiv tas upp inom kvinnoforskningen. Det ska handla om hur kvinnors roller förändras över tid i olika samhällen.
Några exempel: Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan början av 1800-talet? I hemmet, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom litteraturen, inom olika grenar grenar av vetenskaplig forskning, och så vidare. Motsvarande frågor för andra länder.
Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan andra världskriget inom motsvarande områden?
Vad kommer kvinnors förändrade rollet att betyda för länder i Afrika i framtiden? Sen undrar jag ibland över vad som kommer att hända när kvinnor får samma möjlighheter som män, kommer de att ta över allting då? De är ju bättre.

Lennart Frimodig

Uppsala

Käre herr Frimodig!

Vad härligt att du intresserar dig för nya perspektiv inom kvinnoforskningen! De förslag du lägger fram kan olyckligtvis knappast kallas nya eftersom de har varit i fokus de senaste 80 åren eller så, inom vad som under flera decennier redan har benämnts genushistoria snarare än kvinnoforskning. Svaren på dina frågor kan du alltså få i studier från till exempel Rosemarie Fiebranz, Maria Ågren och Ann-Catrin Östman för att nämna några så där på rak arm. Där har du åtminstone några tusen sidor högkvalitativ forskning att förkovra dig i!

När du är redo för att få svaren på motsvarande frågor för andra länder är det bara höra av sig.

Beträffande vad kvinnors förändrade roller kommer att betyda för länder i Afrika i framtiden är det en smula komplicerat att sia om. Lite för att det alltid är svårt att veta vad som ska hända i framtiden men framförallt för att ”länder i Afrika” är… ska vi kalla det en brokig skara? Att kvinnors förändrade roller skulle ha ens i närheten av samma innebörd för vita kvinnor i Sydafrika som för svarta kvinnor i krigets Somalia är högst osannolikt. Till exempel är medellivslängden för en vit kvinna i Sydafrika 77 år (högre än för vissa europeiska länder) och för en svart kvinna i Somalia knappa 57 år. Det ger en skillnad på över 20 år. Ja, och i Sydafrika har svarta kvinnor en ännu lägre medellivslängd – 55 år; bland de lägsta i hela världen.

Inte heller kan man förvänta sig att ”förändrade roller” skulle innebära samma sak för de muslimska kvinnorna i det mycket patriarkala Marocko som för kvinnorna i Kenya, där man för sju år sedan införde en ny konstitution för att tillvarata kvinnors rättigheter. För att inte tala om skillnaderna inom Kenya, där kvinnorna på landsbygden fortfarande spenderar många timmar av sina dagar i jakt på vatten medan andra kvinnor är aktiva i kvinnorörelsen för att öka inflytandet i olika samhälleliga instanser.

Jag hoppas att du förstår min poäng, och det omöjliga i att generalisera. På tal om det förresten, så är det ett sexistiskt uttalande att säga att kvinnor är bättre än män, och på en intellektuell nivå som att jämföra äpplen och bananer (varsågod för den mentala bilden). Nära relaterat till det sexistiska i ditt påstående är din fullkomligt ogrundade rädsla för att kvinnor kommer att ”ta över” om det har samma möjligheter som män.

Men för all del.

Fundera en stund över vad exakt det är du tror att kvinnor kommer att ta över.

Sätt dig sedan ner och meditera över vad det innebär beträffande kvinnors nuvarande situation att du misstänker att kvinnor kommer att ”ta över” de här sakerna om de skulle få samma möjligheter som män.

Titta dig i spegeln, och fråga dig vad det är för sorts typer som frånhåller kvinnor likvärdiga möjligheter.

Börja där, herr Frimodig.

Nyhetsplock

Det är skillnad på research och research

Charlotte2 kommentarer

Via förunderliga vägar stötte jag på följande, på Urban Dictionary:

catsOch ska vi vara riktigt, riktigt petiga så är det ju en alldeles korrekt definition. Antivaxxare är ofta alldeles sanslöst pålästa, det finns inget omedelbart samband mellan intelligens och känslor inför vaccin och många antivaxxare är dessutom högt utbildade.

Däremot är det en långt ifrån alldeles ärlig definition. Den ger nämligen sken av att research – forskning – är något som vem som helst kan syssla med när som helst och att all research är likvärdig. Sannolikt finns det här en språklig dimension eftersom att engelskan inte har så många synonymer för research (första gången engelska inte har trettiotolv synonymer). På svenska skulle man kunna göra en distinktion mellan till exempel forskning och efterforskning. Antivaxxare har gjort efterforskningar själva, ungefär på samma sätt som när man gör efterforskningar om vilken internetleverantör som är billigast eller vilka pizzerior det finns i närheten, och med ungefär samma sorts relevans för resten av världens gilla gång. På engelska skulle en bättre term kanske vara ”googling”. Det är ju vem som helst fri att göra.

Men antivaxxare sysslar inte med forskning.

Forskning – riktig research – sker nämligen alltid under kontrollerade former. Det finns inga forskare som kan göra ”sin egen forskning” och ”dra sina egna slutsatser” i den betydelsen att man samlar information som tillkommit utan dessa kontrollerade former och sedan bildar sig en egen uppfattning. Att man bildar sig en egen uppfattning om någonting betyder inte att den uppfattningen är rätt, även om man läst precis hur mycket som helst i ämnet så länge man inte läser trovärdiga resultat – tillkomna genom forskning snarare än efterforskningar. Det blir till en egen liten klubb av ”sanningar” som bekräftas inom den egna gruppen men som inte håller för vetenskaplig granskning och därför inte är att betrakta som fakta. Bara för att några åsikter dyker upp väldigt ofta betyder det inte att de är korrekta. Inte ens när man kan googla sig till ”bevis” för påståendena. Till exempel var folk förr i tiden inte färgglatt randiga, även om vittnesmål indikerar att så var fallet.

När jag skriver min avhandling är det i ständigt samarbete med andra forskare, med mina handledare och i konstant diskussion med tidigare forskningsresultat. Allteftersom nya kapitel blir färdiga lägger jag fram dem inför seminariet och får försvara vad jag skriver och/eller ändra. När hela avhandlingen är färdig ska den skickas in för förhandsgranskning, jag ska få tillbaka den med experters kommentarer och har några månader på mig att ändra. Därefter ska avhandlingen läggas fram för offentlig granskning, en disputation, där jag inför publik (ofta de närmast sörjande, men vem som helst får komma) ska försvara min avhandling under det att en inkallad expert (en opponent) påtalar avhandlingens eventuella brister. Först sedan detta är färdigt är avhandlingen att egentligen betrakta som ett säkert bidrag till vår kunskap. Då är den att betrakta som fakta.

Att jag jobbat med avhandlingen i fyra år är inte värt en piss i havet om den inte går igenom granskningarna. Att jag läst, och läst, och läst har ingen betydelse om förhandsgranskarna eller opponenten kan påvisa så stora brister att avhandlingen inte godkänns. Och att inte acceptera vad 99% av de andra forskarna har visat stämmer skulle med största sannolikhet vara en sådan brist som sköt ner hela avhandlingsprojektet.

Det är min forskning, visst, och det är mina slutsatser, absolut, men om de inte klarar en granskning från det övriga vetenskapssamfundet blir det aldrig mer än mina personliga åsikter. Det blir inte forskning i betydelsen ny kunskap med relevans för andra. Forskning är inte något man sysslar med i ett vacuum.

Det är lurigt, det där med vad som är fakta och inte, men i allmänhet är det en väldigt bra grundprincip att om det krävs konspirationsteorier för att bekräfta faktan så är den inte trovärdig. Och läkare och medicinforskare över hela världen är överens om att vaccin räddar liv. Vaccin räddar liv. Det enda sättet någon kan argumentera för att inte vaccinera är alltså genom att underkänna den vedertagna expertisen.

Då talar vi inte fakta längre. Då är det inte forskning.

Nyhetsplock

Oskulder och skyldigheter

Charlotte6 kommentarer

RFSU i Sverige vill slopa begreppet oskuld som föråldrat. Och ni vet ju att jag egentligen gillar gamla grejer, men i just det här fallet håller jag verkligen med. För er som vill höra mig säga det i en radiointervju, gjord medan jag sitter gömd för barnen ute i bastustugan, finns det att lyssna på här i ytterligare nästan en månad. Vill ni inte höra väderprognosen skippar ni framåt till ca 2 minuter och ifall ni inte heller vill höra Army of Lovers lägga grunden för diskussionen skippar ni till ca 7 minuter. En artikel finns att tillgå här! För en gångs skull vill jag dessutom uppmuntra er att läsa kommentarerna, särskilt efter att ni har lyssnat på intervjun. Jag vill ju inte ge några spoilers eller så, men min gissning av hur diskussionen skulle gå var hyggligt korrekt.

Och så vill jag ta tillfället i akt att säga att oskuld inte nödvändigtvis betyder att man står i skuld till någon sedan. Oskuld har att göra med oskyldig och oskuldsfull vilket snarast hör ihop med att man är fri från synd. Skulden står alltså inte till den man som man hade sex med utan till Jesus. På rak arm kan jag inte komma på några samhällen där man skulle ha hamnat i skuld till någon fysisk person. Däremot finns det förstås aspekter som att man inte längre är ren eller att man måste göra bot, men då är vi åter tillbaka vid synden och inte skulden.

Det finns alltså inte fysiskt någonting som avgör oskuld, det finns ingen mödomshinna som kan vara orörd eller brista (här finns det förklarat med stora bokstäver och enkelt språk för den som behöver!). Oskuld är och förblir ett socialt konstruerat koncept – inte ett biologiskt tillstånd.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Några tankar från helgen

CharlotteLämna en kommentar

I helgen kryssade vi till Sverige för några timmar i Stockholm. Det finns mycket jag skulle vilja berätta men här kommer bara som hastigast några iakttagelser:

* Eftersom jag skötte om barnen befann jag mig aldrig på några ställen som typiskt skulle betecknas som festplatser på båten. Likväl hann jag se fyra olika män antasta lika många olika kvinnor som de, av allt att döma, inte kände. Det är det där med att ta tag lite i armen och försöka övertala att komma med. Att gå väldigt nära och kommentera utseende och sedan följa med tätt bredvid några steg när kvinnan vänder sig bort. Att röra vid, oinbjuden. Att inkräkta på kvinnans personal space och inte ta några som helst hintar om att det känns obehagligt. Med två små barn i släptåg fick jag ändå min beskärda del. Så många män som tar sig friheter att inkräkta på kvinnors varande och göra oss obekväma.

* Stockholm är fyllt av sportiga människor i spandex.

* Jag undrar om många pappor som tror och hoppas att det ska bli lättare och roligare att umgås med sin unge när de där första svåra åren av beroende av modern och amning är över sedan blir väldigt besvikna. Är det månne vanligt att pappor tröttnar på barnen där i treårsåldern och ger upp för att ungen inte vill lyssna? (Vilket alltså inte har att göra med pappan egentligen, utan med att det knappast finns en treåring i världen som är mottaglig för goda råd.) Männen vet hur något ska vara och vill förklara för att hjälpa men gör det genom att ta saker ur barnens händer och rätta, istället för att förklara och kompromissa. Jag såg till exempel en pappa idiotförklara sin dotter, kanske 4 år gammal, som ville spela Tetris. Pappan mer eller mindre knuffade henne åt sidan, sa till henne att inte röra för nu skulle han visa och suckade sedan högljutt när dottern protesterade. Pappan ville spela Tetris på traditionellt vis, genom att stapla och få bort rader, men när jag tittade lite mer på vad dottern sysslade med sorterade hon figurerna efter färg. Hon var inte alls bråkig och korkad, hon spelade bara ett alternativt Tetris.

* Jag är inte gjord för stormiga hav. Blörk.

* Jag älskar, älskar, älskar vad Vasamuseet har gjort med ansiktsrekonstruktioner av några av dem som drunknade när regalskeppet Vasa sjönk. Att ge namn (även påhittat), ansikte och historia till dem som annars skulle ha glömts bort är så sanslöst viktigt.

20150525-130813.jpg

20150525-130823.jpg