Etikettarkiv | Saker jag predikar

Om aborter fram till födseln

Nu sprids det ett tjohejsan rykte från USA att demokrater och vänstern och New York tänker tillåta kvinnor att göra abort fram till födseln. Om vi för ett ögonblick betänker att ett sådant påstående är så bisarrt att det måste vara något fel någonstans, förstår vi snart att påståendet är så bisarrt att det måste vara fel någonstans.

Redan där har vi kommit en god bit på väg. Skepticism, gott folk.

Den här bloggposten är sedan tänkt som en lathund för dig som är intresserad av att veta vad det egentligen handlar om.

Kärnan är ett prejudicerande domslut som kallas Roe v Wade från 1973. I det domslutet konstaterades att rätten till privatliv (som ju amerikanerna hyllar över allt annat) inkluderar en rätt till abort. Med Trumps makt kommer dock ett uttryckligt hot om att upphäva det här domslutet, som alltså sedan 1973 gett kvinnor rätt till abort.

Det fick staden New York att lagstadga om rätten till abort. Bara som Plan B om Roe v Wade upphävs. Dessutom lagstadgade man om att

  • inte bara läkare ska kunna göra aborter. Det betyder inte att kreti och pleti och någons kusins ska kunna göra det, men släpper fram till exempel barnmorskor och andra medicinskt utbildade som inte tidigare hade fått.
  • abort inte ska vara straffbart.
  • abort även efter v 24 (som var den tidigare gränsen) ska tillåtas om a) fostret inte är livsdugligt och/eller b) moderns liv är i fara.

Särskilt är det den sista biten som folk är upprörda över, och den ska vi ägna lite mer uppmärksamhet. Den som får folk att helt plötsligt tro att det är fritt fram att göra abort hela vägen till födseln.

En väldigt smart vän till mig funderade över hur det kan hänga ihop att det bedöms som medicinskt viktigt att tillåta aborter även efter vecka 24, om vi nu inte har ett sådant system i Sverige. Alltså, om det på riktigt fanns skäl att påstå att det är av betydelse för kvinnors hälsa, varför hör vi inte om det här?

Det handlar om vad man väljer att medicinskt och juridiskt kalla för abort. Den sortens åtgärder som man nu diskuterar i fallet med New Yorks lagstiftning används redan i Sverige.

Om barnet är döende

Ett barn som inte är livsdugligt kan man förlösa i Sverige. Och det är vad det handlar om. Inte att man skulle abortera foster som annars skulle ha kunnat klara sig, utan om att sätta igång en förlossning med vetskapen om att barnet inte kommer att överleva förlossningen. Jag vill ge ett exempel på hur det kan se ut, men jag vill också varna för att det är mycket, mycket tung läsning.

fox1fox2

I Sverige (och nio andra amerikanska delstater, förutom nu också New York), skulle de här föräldrarna kunna få fatta beslutet att föda fram barnet tidigare. Och jag måste erkänna att mitt hjärta inte klarar av att tänka på vad jag skulle ha gjort i den situationen. Det är för hemskt att ens snudda vid den tanken. Men jag vet att jag är av den åsikten att varje förälder som ställs inför det mest otänkbara ska ha rätten att gå igenom det traumat, att bearbeta den sorgen, på det sätt som passar dem bäst. Ingen ska tvingas att i dagar gå och vänta på att hjärtat på insidan ska sluta slå.

Om mamman är allvarligt sjuk

Den andra anledningen till varför man ville tillåta abort efter vecka 24 i New York är att mammans hälsotillstånd kräver det. Med restriktiva lagar får man inte göra någonting med en gravid kvinna som kan äventyra fostrets hälsa. En gravid kvinna som behöver starka mediciner för att överleva kan inte få det.

Ett mycket berömt exempel är från Irland år 2012, där en kvinna i vecka 17 fick ett missfall som gav henne blodförgiftning, men eftersom fostret fortfarande hade hjärtslag förvägrades hjälp. När fostrets hjärta sedan slutade slå några dagar senare var det för sent för att hinna rädda mamman. Enligt samma regler kan en gravid kvinna inte heller få cellgifter, en rad olika medicinska ingrepp eller andra medicinska åtgärder, även om hon dör utan.

I Sverige är rådande praxis att man förlöser mamman, och går det att rädda barnet så gör man det också. Efter vecka 24 finns det ju en god chans trots allt, och enligt Sveriges abortlag finns det (precis som i New Yorks nya lag) ingen övre gräns när det finns tillräckligt vägande medicinska skäl. Det som folk hetsar upp sig över att New York nu vill tillåta, finns alltså redan i Sverige och andra civiliserade länder – precis som i en del amerikanska delstater. 

NOTE: Det här inlägget är i mycket baserat på diskussioner på min väns Facebooksida, men för att slippa dra ner någon i diskussioner hen inte vill föra har jag genomgående använt bara mina formuleringar.

Herr Frimodig och kvinnornas övertagande

En av er underbara läsare skickade denna godbit till insändare till mig för ett bra tag sedan.

kvinnor framtid

Det kan vara lite smått att se texten, så här kommer den i all sin härlighet:

FORSKNING

Jag vill föreslå att några nya perspektiv tas upp inom kvinnoforskningen. Det ska handla om hur kvinnors roller förändras över tid i olika samhällen.
Några exempel: Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan början av 1800-talet? I hemmet, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom litteraturen, inom olika grenar grenar av vetenskaplig forskning, och så vidare. Motsvarande frågor för andra länder.
Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan andra världskriget inom motsvarande områden?
Vad kommer kvinnors förändrade rollet att betyda för länder i Afrika i framtiden? Sen undrar jag ibland över vad som kommer att hända när kvinnor får samma möjlighheter som män, kommer de att ta över allting då? De är ju bättre.

Lennart Frimodig

Uppsala

Käre herr Frimodig!

Vad härligt att du intresserar dig för nya perspektiv inom kvinnoforskningen! De förslag du lägger fram kan olyckligtvis knappast kallas nya eftersom de har varit i fokus de senaste 80 åren eller så, inom vad som under flera decennier redan har benämnts genushistoria snarare än kvinnoforskning. Svaren på dina frågor kan du alltså få i studier från till exempel Rosemarie Fiebranz, Maria Ågren och Ann-Catrin Östman för att nämna några så där på rak arm. Där har du åtminstone några tusen sidor högkvalitativ forskning att förkovra dig i!

När du är redo för att få svaren på motsvarande frågor för andra länder är det bara höra av sig.

Beträffande vad kvinnors förändrade roller kommer att betyda för länder i Afrika i framtiden är det en smula komplicerat att sia om. Lite för att det alltid är svårt att veta vad som ska hända i framtiden men framförallt för att ”länder i Afrika” är… ska vi kalla det en brokig skara? Att kvinnors förändrade roller skulle ha ens i närheten av samma innebörd för vita kvinnor i Sydafrika som för svarta kvinnor i krigets Somalia är högst osannolikt. Till exempel är medellivslängden för en vit kvinna i Sydafrika 77 år (högre än för vissa europeiska länder) och för en svart kvinna i Somalia knappa 57 år. Det ger en skillnad på över 20 år. Ja, och i Sydafrika har svarta kvinnor en ännu lägre medellivslängd – 55 år; bland de lägsta i hela världen.

Inte heller kan man förvänta sig att ”förändrade roller” skulle innebära samma sak för de muslimska kvinnorna i det mycket patriarkala Marocko som för kvinnorna i Kenya, där man för sju år sedan införde en ny konstitution för att tillvarata kvinnors rättigheter. För att inte tala om skillnaderna inom Kenya, där kvinnorna på landsbygden fortfarande spenderar många timmar av sina dagar i jakt på vatten medan andra kvinnor är aktiva i kvinnorörelsen för att öka inflytandet i olika samhälleliga instanser.

Jag hoppas att du förstår min poäng, och det omöjliga i att generalisera. På tal om det förresten, så är det ett sexistiskt uttalande att säga att kvinnor är bättre än män, och på en intellektuell nivå som att jämföra äpplen och bananer (varsågod för den mentala bilden). Nära relaterat till det sexistiska i ditt påstående är din fullkomligt ogrundade rädsla för att kvinnor kommer att ”ta över” om det har samma möjligheter som män.

Men för all del.

Fundera en stund över vad exakt det är du tror att kvinnor kommer att ta över.

Sätt dig sedan ner och meditera över vad det innebär beträffande kvinnors nuvarande situation att du misstänker att kvinnor kommer att ”ta över” de här sakerna om de skulle få samma möjligheter som män.

Titta dig i spegeln, och fråga dig vad det är för sorts typer som frånhåller kvinnor likvärdiga möjligheter.

Börja där, herr Frimodig.

Det är skillnad på research och research

Via förunderliga vägar stötte jag på följande, på Urban Dictionary:

catsOch ska vi vara riktigt, riktigt petiga så är det ju en alldeles korrekt definition. Antivaxxare är ofta alldeles sanslöst pålästa, det finns inget omedelbart samband mellan intelligens och känslor inför vaccin och många antivaxxare är dessutom högt utbildade.

Däremot är det en långt ifrån alldeles ärlig definition. Den ger nämligen sken av att research – forskning – är något som vem som helst kan syssla med när som helst och att all research är likvärdig. Sannolikt finns det här en språklig dimension eftersom att engelskan inte har så många synonymer för research (första gången engelska inte har trettiotolv synonymer). På svenska skulle man kunna göra en distinktion mellan till exempel forskning och efterforskning. Antivaxxare har gjort efterforskningar själva, ungefär på samma sätt som när man gör efterforskningar om vilken internetleverantör som är billigast eller vilka pizzerior det finns i närheten, och med ungefär samma sorts relevans för resten av världens gilla gång. På engelska skulle en bättre term kanske vara ”googling”. Det är ju vem som helst fri att göra.

Men antivaxxare sysslar inte med forskning.

Forskning – riktig research – sker nämligen alltid under kontrollerade former. Det finns inga forskare som kan göra ”sin egen forskning” och ”dra sina egna slutsatser” i den betydelsen att man samlar information som tillkommit utan dessa kontrollerade former och sedan bildar sig en egen uppfattning. Att man bildar sig en egen uppfattning om någonting betyder inte att den uppfattningen är rätt, även om man läst precis hur mycket som helst i ämnet så länge man inte läser trovärdiga resultat – tillkomna genom forskning snarare än efterforskningar. Det blir till en egen liten klubb av ”sanningar” som bekräftas inom den egna gruppen men som inte håller för vetenskaplig granskning och därför inte är att betrakta som fakta. Bara för att några åsikter dyker upp väldigt ofta betyder det inte att de är korrekta. Inte ens när man kan googla sig till ”bevis” för påståendena. Till exempel var folk förr i tiden inte färgglatt randiga, även om vittnesmål indikerar att så var fallet.

När jag skriver min avhandling är det i ständigt samarbete med andra forskare, med mina handledare och i konstant diskussion med tidigare forskningsresultat. Allteftersom nya kapitel blir färdiga lägger jag fram dem inför seminariet och får försvara vad jag skriver och/eller ändra. När hela avhandlingen är färdig ska den skickas in för förhandsgranskning, jag ska få tillbaka den med experters kommentarer och har några månader på mig att ändra. Därefter ska avhandlingen läggas fram för offentlig granskning, en disputation, där jag inför publik (ofta de närmast sörjande, men vem som helst får komma) ska försvara min avhandling under det att en inkallad expert (en opponent) påtalar avhandlingens eventuella brister. Först sedan detta är färdigt är avhandlingen att egentligen betrakta som ett säkert bidrag till vår kunskap. Då är den att betrakta som fakta.

Att jag jobbat med avhandlingen i fyra år är inte värt en piss i havet om den inte går igenom granskningarna. Att jag läst, och läst, och läst har ingen betydelse om förhandsgranskarna eller opponenten kan påvisa så stora brister att avhandlingen inte godkänns. Och att inte acceptera vad 99% av de andra forskarna har visat stämmer skulle med största sannolikhet vara en sådan brist som sköt ner hela avhandlingsprojektet.

Det är min forskning, visst, och det är mina slutsatser, absolut, men om de inte klarar en granskning från det övriga vetenskapssamfundet blir det aldrig mer än mina personliga åsikter. Det blir inte forskning i betydelsen ny kunskap med relevans för andra. Forskning är inte något man sysslar med i ett vacuum.

Det är lurigt, det där med vad som är fakta och inte, men i allmänhet är det en väldigt bra grundprincip att om det krävs konspirationsteorier för att bekräfta faktan så är den inte trovärdig. Och läkare och medicinforskare över hela världen är överens om att vaccin räddar liv. Vaccin räddar liv. Det enda sättet någon kan argumentera för att inte vaccinera är alltså genom att underkänna den vedertagna expertisen.

Då talar vi inte fakta längre. Då är det inte forskning.

Oskulder och skyldigheter

RFSU i Sverige vill slopa begreppet oskuld som föråldrat. Och ni vet ju att jag egentligen gillar gamla grejer, men i just det här fallet håller jag verkligen med. För er som vill höra mig säga det i en radiointervju, gjord medan jag sitter gömd för barnen ute i bastustugan, finns det att lyssna på här i ytterligare nästan en månad. Vill ni inte höra väderprognosen skippar ni framåt till ca 2 minuter och ifall ni inte heller vill höra Army of Lovers lägga grunden för diskussionen skippar ni till ca 7 minuter. En artikel finns att tillgå här! För en gångs skull vill jag dessutom uppmuntra er att läsa kommentarerna, särskilt efter att ni har lyssnat på intervjun. Jag vill ju inte ge några spoilers eller så, men min gissning av hur diskussionen skulle gå var hyggligt korrekt.

Och så vill jag ta tillfället i akt att säga att oskuld inte nödvändigtvis betyder att man står i skuld till någon sedan. Oskuld har att göra med oskyldig och oskuldsfull vilket snarast hör ihop med att man är fri från synd. Skulden står alltså inte till den man som man hade sex med utan till Jesus. På rak arm kan jag inte komma på några samhällen där man skulle ha hamnat i skuld till någon fysisk person. Däremot finns det förstås aspekter som att man inte längre är ren eller att man måste göra bot, men då är vi åter tillbaka vid synden och inte skulden.

Det finns alltså inte fysiskt någonting som avgör oskuld, det finns ingen mödomshinna som kan vara orörd eller brista (här finns det förklarat med stora bokstäver och enkelt språk för den som behöver!). Oskuld är och förblir ett socialt konstruerat koncept – inte ett biologiskt tillstånd.

Några tankar från helgen

I helgen kryssade vi till Sverige för några timmar i Stockholm. Det finns mycket jag skulle vilja berätta men här kommer bara som hastigast några iakttagelser:

* Eftersom jag skötte om barnen befann jag mig aldrig på några ställen som typiskt skulle betecknas som festplatser på båten. Likväl hann jag se fyra olika män antasta lika många olika kvinnor som de, av allt att döma, inte kände. Det är det där med att ta tag lite i armen och försöka övertala att komma med. Att gå väldigt nära och kommentera utseende och sedan följa med tätt bredvid några steg när kvinnan vänder sig bort. Att röra vid, oinbjuden. Att inkräkta på kvinnans personal space och inte ta några som helst hintar om att det känns obehagligt. Med två små barn i släptåg fick jag ändå min beskärda del. Så många män som tar sig friheter att inkräkta på kvinnors varande och göra oss obekväma.

* Stockholm är fyllt av sportiga människor i spandex.

* Jag undrar om många pappor som tror och hoppas att det ska bli lättare och roligare att umgås med sin unge när de där första svåra åren av beroende av modern och amning är över sedan blir väldigt besvikna. Är det månne vanligt att pappor tröttnar på barnen där i treårsåldern och ger upp för att ungen inte vill lyssna? (Vilket alltså inte har att göra med pappan egentligen, utan med att det knappast finns en treåring i världen som är mottaglig för goda råd.) Männen vet hur något ska vara och vill förklara för att hjälpa men gör det genom att ta saker ur barnens händer och rätta, istället för att förklara och kompromissa. Jag såg till exempel en pappa idiotförklara sin dotter, kanske 4 år gammal, som ville spela Tetris. Pappan mer eller mindre knuffade henne åt sidan, sa till henne att inte röra för nu skulle han visa och suckade sedan högljutt när dottern protesterade. Pappan ville spela Tetris på traditionellt vis, genom att stapla och få bort rader, men när jag tittade lite mer på vad dottern sysslade med sorterade hon figurerna efter färg. Hon var inte alls bråkig och korkad, hon spelade bara ett alternativt Tetris.

* Jag är inte gjord för stormiga hav. Blörk.

* Jag älskar, älskar, älskar vad Vasamuseet har gjort med ansiktsrekonstruktioner av några av dem som drunknade när regalskeppet Vasa sjönk. Att ge namn (även påhittat), ansikte och historia till dem som annars skulle ha glömts bort är så sanslöst viktigt.

20150525-130813.jpg

20150525-130823.jpg

Om dödsstraff och nippleslips

Vi talar ju ibland om det där med hur man under historien har gjort sitt allra bästa för att trycka ner kvinnors sexualitet. Victim blaming och slut shaming – alltså att man lägger skuld på offret vid till exempel våldtäkt (vad hade du för kläder?) och att det bildas (internetbaserade) kampanjer för att trakassera (unga) kvinnor som haft ”för mycket” sex – är nutida varianter av detta. Att trycka ner kvinnors sexualitet är en form av maktutövande från framförallt män men också andra kvinnor.

Medan jag letade efter en helt annan artikel hittade jag Martin Bergmans artikel ”De brända och gömda” som handlar om kvinnor dömda till dödsstraff under den sista perioden i Sverige som man fortfarande tillämpade kvalificerade dödsstraff (i början av 1800-talet). Ett kvalificerat dödsstraff tilldömdes den som gjort något så grovt att ett vanligt dödsstraff liksom inte räckte till och innebar att man förutom att bli ett huvud kortare även kunde bli av med en hand och sedan steglas eller brännas, eller, på somliga platser, till exempel begravas levande. Stegling, att bli upphängd på ett hjul, var endast för män. Kvinnor skulle istället brännas. Bergman skriver så här:

”De skilda strafformerna för män och kvinnor har traditionellt förklarats som en omsorg om anständigheten, så att kvinnans avklädda kropp inte vid sönderdelning och stegling skulle exponeras på samma sätt som mannens. I Württemberg behandlades denna problematik 1752 med anledning av hängning av kvinnor. Då kvinnorna inte hade några plagg under klänningarna riskerade deras könsorgan att blottas vid hängning. Detta uppfattades kunna utgöra ett problem då andras moraliska känslor skadades. För att undvik detta beslutade det hertliga rådet inför en hängning att klänningen över delinkventens ben skulle bindas samman så att inga blickar skulle leta sig fel.”

Det ska tilläggas att Bergman menar att moralpanik inte nödvändigtvis alltid var hela anledningen, men faktum kvarstår att man när man skulle ta livet av kvinnor bekymrade sig över hur man skulle göra det så att publiken inte skulle ta anstöt av att ha sett en snippa. Nevermind hela grejen med att ta anstöt av att någon hängs, liksom. Snippa. Det är farligt att se.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i att dra raka paralleller med nutiden för historien är inte rak, men just den här ångesten över att någon kan råka se kvinnlig hud är så uppenbar fortfarande i dag. Se bara på när mammor blir utkastade från restauranger för att de ammar, eller när någon artist råkar visa boobs och tidningar gör förstasidesgrejer av en nipple slip. Ofta hänvisar man till att man vill skydda allmänheten (särskilt barn), skydda andras moraliska känslor, vilket är ungefär samma retorik som i Württemberg 1752. Egentligen handlar det om att hålla kvinnor nere, att göra kvinnors kropp till någonting som allmänheten kan och bör ha åsikter om, att göra kvinnor till objekt.

Är det skillnad på en hängning och ett restaurangbesök? Jo, man skulle ju kunna tycka det. Men argumentationen kring det överhängande hotet att någon skulle råka se snippor eller bröst (höll på att skriva nippor, för rim är alltid roligt) är oroväckande statisk.

Lite kort om könsidentitet och genuspedagogik

För några dagar sedan var det på Hbls debattsidor någon som kommenterat den lysande artikel om dagis med genuspedagogik som publicerades av samma tidning några dagar tidigare. Jag har ingen av de tidningar kvar, så jag kan inte citera något, men i princip gick insändaren ut på att det är direkt skadligt för barn att växa upp könslösa eftersom könet är en mycket viktigt bit av identiteten. Det är ju förstås rätt, så till vida att könsidentiteten är väldigt viktig. Grejen är ju bara den att vad som faktiskt ingår i könsidentiteten inte bara är biologiskt, utan också socialiserat och därmed också föränderligt. Könsidentiteten skapas inte bara i hjärnan utan också i kontakt med samhället, i förhandling med samhällets normer och stereotyper. När vi möter varandra och gör den första bedömningen av hur vi ska agera är det ofta utifrån kön, och inte biologiskt sådant – eftersom de flesta av oss inte viftar runt med snippor och snoppar så där till vardags – utan ifrån vår kunskap om hur en man eller kvinna, pojke eller flicka, bör se ut.

Vad som ingår i könsidentiteten, hur man känner att man är pojke eller flicka, inget av det eller båda (inte att man känner det, det sitter i hjärnan), är bundet till tid och rum. När man talar om att ge ett barn med tveksam könstillhörighet uppfostran till flicka eller pojke är denna uppfostran inte baserad på biologi utan på vad samhället där och då tycker är rätt sorts uppfostran för ett visst kön. När man visar att flickor som utsatts för högre halter testosteron i livmodern sedan leker mer pojkaktigt (typ med bilar) är det samhället som definierar vad som är pojkaktigt.

Att ha genustänk i uppfostran av barnen, eller sätta dem på ett dagis som nyttjar genuspedagogik handlar inte om att ta ifrån barnet könstillhörigheten, att göra dem könslösa, utan om att visa på att könsidentiteten – hur man upplever sin könstillhörighet – inte måste vara så snäv och kvävande som den många gånger är. Och dessutom skulle jag vilja tillägga att genuspedagogik borde vara självklart för alla som jobbar med barn, eftersom det i grund och botten handlar om att möta varje barn som individ – att se varje barn bortom kön, klass och etnicitet och att respektera varje barn för vem barnet är snarare än för vem det statistiskt är mest troligt att vara.

En av de sakerna som togs upp i den ursprungliga artikeln, och som många av oss som har lite genustänk i vårt bemötande av barn försöker tänka på, är att hellre använda könsneutrala uttryck i samtalen. Det måste inte handla om ordet hen, utan kan lika gärna vara att man säger ”barnen” istället för ”pojkarna och flickorna” eller ”dela med dig till den där kompisen” istället för ”dela med dig till den där pojken”. Genuspedagogik är ju inte jättestort här i Finland, om vi säger så, men jag skulle vilja berätta en liten historia om hur det kan se ut när man fullkomligt saknar det där perspektivet. Tilda kom hem från dagis (inte det hon är på nu) och förkunnade att hon inte tyckte om pojkar. Alls. Någonsin. När jag frågade varför svarade hon att det är för att alla pojkar är dumma och bråkiga. Försiktigt nystade jag lite mer i vad det var hon menade och det visade sig att det var två pojkar i hennes grupp som ofta satt och bråkade med varandra när barnen skulle sätta sig och äta. Personalen på dagis tillrättavisade dem genom att säga något i stil med ”sluta bråka nu pojkar”. Utan att tänka på det, gjorde de på så vis alla pojkar i rummet passivt medskyldiga till vad dessa två bråkade om i en fyraårig flickas värld. Pojkar bråkar, är vad hon fick med sig ur den situationen (som dessutom upprepades så gott som dagligen). Det hade inte varit mycket svårare än att låta bli att könsbestämma bråkstakarna.

Det behöver inte vara svårare än så. Och nej, det är inte skadligt för barnen.