Etikettarkiv | Politik

Skillnaden mellan de goda och de onda

I mitt flöde dök det just upp en bild från en finländsk debatt* (på finska, orka dela och översätta…) som mycket kort går ut på ett förslag att göra det enklare att säga upp folk. En man i sina bästa år försvarar det förslaget genom att påpeka, som om han talade till idioter, att det förstås bara handlar om att lättare kunna göra sig av med dem som inte är bra arbetare, de som är skadliga.

Samma tankesätt återkommer i en mängd olika debatter, inte minst om invandrare, men också om lärare, politiker, journalister. Det ska bli lättare att sortera bort det dåliga.

Grejen är ju bara att vad som är bra och vad som är dåligt nästan uteslutande handlar om perspektiv. Visst finns det någon sorts gräns vid vilken de flesta skulle säga att det vore hög tid för till exempel en lärare att göra något annat i stället (förmodligen bli politiker), men förutom att gränsen likväl i viss mån är flytande så är det inte självklart var gränsen ska dras innan dess.

Ta det här med invandrare och brott. Det finns en allmän idé om att invandrare som begår brott inte ska få stanna i landet, och även en mycket invandrarvänlig typ som yours truly ställer sig väl i viss mån bakom det tankesättet. Men omedelbart blir gränsdragningen ett problem. De flesta kan säkert skriva under på att en nyanländ som våldtar någon görs sig bäst med ett stövelavtryck i rumpan på väg ut, men hen som bott i landet i 20 år och får sin första fortkörningsböter? Eller de där, som det finns alldeles riktiga exempel på, som försöker jobba och betala skatt men som snavar i våra komplicerade system och helt plötsligt kan klassas som ekonomiska brottslingar?

Samma sak skulle kunna sägas om den där anställda i fabriken som tjatar om säkerheten hela tiden och som riskerar att arbetsgivaren måste se till att satsa lite pengar på ett par nya maskiner. Från arbetsgivarens sida vore det utmärkt om det gick enkelt och smidigt att göra sig av med en sån. En bråkig anställd. Klart man ska få avskeda. Eller hen som är ensamstående förälder och behöver vabba mer än medelsvensson?

Nej, det måste vara svårt att göra sig av med folk. Och systemen, lagarna och förordningarna, måste ligga ovanför och bortom människorna i de här frågorna. Historiskt sett så ser man en djupgående skillnad i när ett land har en ledning som skapar, upprätthåller och är lagen mot ett land som har en ledning som skapar, upprätthåller och själv står under lagen. Gränsen mellan det goda och det onda är en enorm gråzon.

* Det är förövrigt alltså en av sannfinländarnas riksdagsmän, som dessutom tillägger att det vore enkelt att förstå om det inte vore för socialismen, vilken folk bäst befrias ifrån ”bakom bastun”**.

** Bakom bastun är ett ställe där det händer obehagliga saker.

Aborträtten är ett hot mot patriarkat

Med anledning av att SD meddelar att de vill begränsa aborträtten körde Agnes Wold en tämligen episk rant på Twitter om vad den nuvarande aborträtten verkligen innebär samt hur den utnyttjas.

I mycket korta drag gäller fri abort fram till vecka 18, medan abort kan beviljas med särskilt tillstånd fram till precis innan ett foster med dagens medicin som allra tidigast skulle kunna överleva (för tillfället vecka 22). Av de aborter som görs utförs 1 % (ca 400) av synnerliga skäl efter vecka 18. 84 % av aborterna utförs innan vecka 9, 95 % innan vecka 12 och endast 4 % i veckorna 12-18.

Väldigt många, inklusive Wold själv har lagt fram en uppsjö rimliga argument för att kvinnor kanske inte vet om att de är gravida innan vecka 12 (oregelbunden mens, PCO, preventivmedel…) eller inte får veta att fostret inte utvecklas som det ska (de första ultraljuden görs ju i vecka 12, men oftast inte förrän i vecka 18). Allt detta är starka argument för att fri aborträtt fram till vecka 18. Det jag skulle vilja kommentera är folk som menar att Wold blandar upp sin fakta med känslobaserade åsikter. Som det här:

wold tweet

Om vi backar lite till själva förslaget från SD, så skriver de så här:

Det här är ju inte medicinska skäl. Det här är inte vetenskapligt baserad argumentation. Man vill inte ändra abortlagen för att skydda kvinnors hälsa, för att minska belastningen på sjukvården eller ens på grund av att fri abort upp till bara 12 veckor har påvisat positiv effekt på just något alls. Det enda man genom inskränkningen har möjlighet att direkt påverka är kvinnors valmöjligheter. I reella tal skulle det röra ungefär 1600 aborter som man inte nödvändigtvis skulle få bort men som skulle behöva gå igenom ett specialiserat läkarmaskineri för att få fallspecifik bedömning. Om inte annat vore det spännande att höra hur det ska finansieras. Gissar att de 500 miljarder nånting som invandringen kostar varje år täcker det också…

Hur som helst.

Abortlagstiftningen handlar om hur vi värderar kvinnor, särskilt i förhållande till foster. Irland, som tidigare har haft nolltolerans mot abort, resonerade som så att kvinnans liv inte skulle värderas högre än fostrets. Och även om jag håller med om att tanken på att göra abort av ett fullt friskt foster i vecka 18 är hemsk, så är tanken på att detta foster skulle vara värt lika mycket som kvinnan ännu hemskare.

Det här är någonting som män nästan aldrig behöver oroa sig för eftersom deras liv inte ställs mot ett fosters liv. De kan få medicinering, operationer och andra behandlingar utan att någon harklar sig och säger att tyvärr så finns det en risk för fostret så det är bara bita ihop och härda ut. Abortlagstiftning är värdering. Tja, egentligen är ju all lagstiftning en värdering. Uttryck för vad vi som samhälle tycker är okej och inte. 

När Wold gör kopplingen till hedersyn och det patriarkala samhället hoppar hon inte av faktatåget och låter sig föras bort av en åsiktshelikopter (detta kommer förövrigt vara årets nyord – ni vet var ni läste det först). Det är fakta att hård abortlagstiftning hör nära samman med intentionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Abortlagarnas upprinnelse kommer ur kontroll av framförallt ogifta kvinnors sexuella förehavanden. Historiskt sett så har det största brottet dock inte nödvändigtvis varit att göra abort, så som vi känner begreppet idag, utan att ha sex utanför äktenskapet. Den kvinna som hade sex utanför äktenskapet skulle straffas, men hur strängt berodde på typen. Vid lönskaläge var båda parterna ogifta och kunde ofta klara sig med böter. Vid enkelt hor var ena parten gift och vid dubbelt hor var de båda gifta (men inte med varandra då förstås). Dubbelt hor och/eller upprepade förseelser ledde till döden.

I princip hade flera av lagarna liknande straff också för männen, men här kommer graviditeten in. En kvinna som blivit gravid har uppenbarligen haft sex (om hon inte är jungfru Maria, eller åtminstone har samma övertygelseförmåga) och kan alltså straffas även om mannen inte kan fällas. Män som roade sig med kvinnor av lägre status tenderade också till att gå ostraffade (och då talar vi lägre status än mannen: till exempel adelsman – bondekvinna, bonde – piga, inte bara högstatusmän). I tider före graviditetstest var barnets rörelser i magen ett av de första säkra tecknen, och det är också ofta därifrån man i allmänhet drog gränsen för när det var ett liv. Intressant nog torde det vara ungefär de veckorna som gäller nu också. Runt vecka 18 känner många de första rörelserna. En kvinna som dessförinnan försökte dricka brygder eller liknande – sådana har förekommit så långt tillbaka i tiden vi kan följa – för att göra sig av med en oönskad graviditet straffades knappast för att försöka förhindra att det skulle bli barn.

Aristoteles menade i sin Politics att

”när ett par har alltför många barn, låt abort sökas före liv och medvetande har börjat.”

 

Och det är här skon klämmer, så att säga. När det blir ett nytt liv – ett barn. Barnamord var givetvis olagligt, och förekom, men det var mödrar (huvudsakligen) som gjorde sig av med barn. Ett barn blev det som allra tidigast när det rörde sig men enligt många traditioner först när barnet var fött eller rent av när barnet var några dagar gammalt. Gammal judisk lag drog gränsen vid att halva huvudet var ute. Först då fick man inte längre otvetydigt försöka rädda modern på bekostnad av barnet för deras liv var vid det läget likvärdiga.

Rent vetenskapligt finns det inte ett svar på frågan när det är ett nytt liv. Enligt biologisk forskning är livet en cirkel och som bekant går det inte att säga var en cirkel har sin början. Vi tänker oss gärna att det är vid befruktningen och vi tänker oss också gärna att det alltid har varit så, men att det ens skedde en befruktning visste man först när man upptäckte att kvinnor har ägg på 1820-talet. Innan dess kan det alltså inte ens ha varit tal om att de första 12 veckorna, under vilka förresten 30 % av konstaterade graviditeter ändå slutar i spontan abort – missfall, skulle vara särskilda beträffande inducerade aborter.

Då det inte finns ett vetenskapligt svar på när det är ett nytt liv är det upp till samhället att avgöra vad som ska gälla och olika kulturer kommer fram till olika svar. I kulturer där man försöker kontrollera kvinnors sexualitet kommer man företrädesvis fram till att aborträtten måste vara begränsad. Gärna så mycket som möjligt. En kvinna som blir oönskat gravid ska straffas. I en del länder pysslar man fortfarande med spöstraff. I andra tvingas kvinnorna se bilder på aborterade foster. I nästan alla andra länder förutom i Sverige måste kvinnor åtminstone förklara sig. Att Sverige särskiljer sig beror på jämställdhetsarbetet.

Vad SD vill göra är att minska aborttalen, som om det hade ett egenvärde. På Irland är aborttalet nästintill 0. Det gör inte situationen bättre för varken barn eller mödrar. Tvärtom, faktiskt.

Att begränsa aborträtten är en patriarkal hederssak. Att påstå att så är fallet är inte känsloargument, utan fakta.

Sluta jämföra kommunism och nazism!

Alltså vi måste på allvar tala om det här med att det inte längre går att nämna nazister förrän någon jeppe kommer och visar hur närvarande hen varit på historialektionerna genom att hiva ur sig något om kommunister (eller, för den delen, ”vänsteraktivister” om vi talar om nutida nazister).

När jag gick i skolan fick jag också lära mig att det fanns liksom någon sorts motvikt till nazisterna ute på vänsterkanten. Alla mina lärare har varit rätt noggranna med att påpeka att det ingalunda var enbart i Hitlers Tyskland som vidrigheter pågick, utan att Stalins Ryssland inte heller var ett särskilt hejsan hoppsan ställe att leva på.

Så långt är liksom allt ok. Det finns ingen som helst anledning att försöka sticka under stol med att fullblown kommunism historiskt alltid har lett till mycket stora problem i praktiken. Sovjet. Kina. Kambodja. Ganska fucked up.

Därmed dock inte sagt att kommunismen och nazismen på något vis är jämförbara som politiska idéer. Kommunismen bygger på tanken om att folket gemensamt ska äga produktionsmedlen och växte fram som en reaktion mot att 1800-talets industrialisering skapade ännu större klyftor mellan arbetare och ägare. Syftet var att ge arbetare bestämmanderätt som de inte hade blivit beviljade, genom att arbetarna tillsammans skulle vara de som också ägde produktionsmedlen. Utopin är ett samhälle utan klasser, där alla genom det gemensamma ägandet kan få vad de behöver.

Motsatsen till kommunism är kapitalism – ett system där individer snarare än kollektivet äger produktionsmedlen. Hur kapitalismen växte fram är svårt att säga eftersom det, mig veterligen, inte finns ett enda samhälle som har haft som mål att göra allt ägande individuellt. Det gynnar – som idé – inte en centralmakt. I praktiken skulle man väl däremot kunna säga att England var ett av de första länderna som utvecklade kapitalism i form av merkantilism på 1600-talet. Mycket kortfattat går merkantilismen ut på att aldrig låta importen överstiga exporten i ett välbalanserat system av handel.

Grejen är att både kommunism och kapitalism i princip är helt förenliga med vårt västerländska, humanistiska tänkande. Det handlar mest om preferenser, om ideologi och politisk åskådning vilken väg man tycker är den rätta att gå. Och det är lätt att anklaga kommunismen för vad som hände under Stalin eftersom det ligger oss nära i tiden, men vi skulle lika gärna kunna sätta slavhandeln på kapitalismens konto. Renodlade och i händerna på en väldigt stark centralmakt kommer båda systemen att bli rätt skit, men själva idéerna är inte så knasiga. Grundbulten är demokrati och frihet att diskutera ekonomi och politik och fördelning av resurser, samt framförallt att kritisera och byta ut de styrande. Har man bara det så är resten detaljer, egentligen.

Nazismen är en helt annan sak. Nazismen bygger på fascismen enligt vars huvudprinciper folket ska styras av en mycket stark, totalitär ledare, all opposition mot ledaren ska krossas och ledaren ska ha bestämmanderätten över bland annat alla produktionsmedlen. Som tanke skrotar alltså nazismen allt det som det fria, öppna samhället bygger på. Nazismen har också i sin kärna rasbiologi, antisemitism och nationalism vilket kastar mänskliga rättigheter och vår västerländska värdegrund åt helvete. Att göra sig av med oliktänkande eller lägre stående hör till själva ideologin – det är ett av de uttryckliga målen. Förintelsen ligger alltså helt i linje med nazismens ideologi. Ingenting i nazismen är förenligt med demokrati.

Visst, det finns undergrupperingar av kommunismen även i dag som inte är förenliga med ett demokratiskt samhälle. Anarkisterna vill förkasta staten och genom revolution införa kommunism. Det är minst sagt problematiskt och visst kan man kalla det en våldsam vänstergrupp. Med de är inte många och kommunismen – och den mer moderna socialismen – är betydligt större än så. De allra, allra flesta som förespråkar ett kommunistiskt samhälle i väst i dag gör det eftersom de vill bygga ett bättre samhälle för alla, utan klasskillnader eller orättvisor. Kommunismen av i dag strävar inte efter att införa tvångsförflyttningar eller arbetsläger. Nazismen av i dag är däremot precis samma skit som nazismen för 80 år sedan. Principerna är de samma och det förväntade resultaten av ett införande av systemet de samma.

Så sluta skrika ”men kommunisterna då!?” varje gång någon vill diskutera de högst verkliga och påtagliga problemen med nazismen.

Ok? Ok.

Nu är det dags att högerfolket höjer sina röster!

Ok, jag kan erkänna att jag blev helt galet provocerad av de här två tweetsen jag inte borde ha läst.

janouch1janouch2

Jag har inte läst Arpis text i Neo mer än vad man kommer åt via Janouchs tweet. Det finns alltså betydligt grundligare arbete man skulle kunna göra här men jag hinner inte because doktorsavhandlingar skriver inte sig själva. Tydligen.

Janouch går ju lite och petar i det där med att hon fick så satans med skit för att hon hävde ur sig rasistiska påståenden i TV och genast vill somliga tro att vi här pratar om begränsad yttrandefrihet snarare än just åsikter (icke att förväxlas med fakta) som strider mot den värdegrund det svenska samhället vilar på. Sedan vill de påstå att dessa protester skulle ha att göra med att journalistkåren är vänstervriden (vilket den förvisso är – det är fakta) och att man därför inte vill ta in högervridna åsikter. Men vi talar inte skatteprocenter, satsningar på landsbygden, byggandet av Slussen, friskolor, vinster i vården eller annat där höger och vänster inte är överens.

Det här är inte åsikter som kan placeras in på skalan höger-vänster eller ens passar någonstans i det traditionella politiska landskapet. Det är rasism. Det är alternativa fakta. Det är åsikter som undergräver människors lika värde.

Se på Trump. Han kanske ställde upp för republikanerna och kallar sig själv republikan, men inte fan för han republikansk politik. Det första han gjorde var att såga av den grundläggande tanken om alla människors lika värde, slopa religionsfriheten genom att stänga ute muslimer och sätta igång med att karva ur demokratin genom att göra sig av med folk som inte håller med och begränsa möjligheterna att säga emot honom. Det är inte någonting som passar på en politisk skala. Både höger- och vänsterpolitik är motsatser till det här. Det är diktatur och det är livsfarligt.

Och det är precis samma väg som Sannfinländare och Sverigedemokrater vill leda oss, även om de gör det med betydligt större finess än buffel-Trump. Därför får Janouch skit. Därför vill media inte ta in ”höger”-texter. För att det inte är höger. För att det raserar vår värdegrund. För att det ställer människor mot varandra.

I mångfalden ryms både höger och vänster, men inte auktoritära och inte rasism.

Dessutom, angående den första tweeten: public service ska granska public service. Hur kan hon använda det faktum att media själv rapporterar om kritik mot media som ett bevis för att man inte inte får kritisera media?

PS: Jag inser att jag kommer att få äta upp det här när nu Moderaterna fraterniserar med SD. Jag hoppas bara att den riktiga högern (som jag, ska tilläggas, rent politiskt har väldigt lite till övers för) skulle sätta stopp för det och visa att vi har variation och alternativ i politiken utan att behöva ge avkall på demokratiska värderingar.

Desinformation och media och hatkampanjer och SD som bah whatevs.

Ok. Jag ska börja med att erkänna två saker. Det första är att jag helt håller med om att det händer att media startar drev som är minst sagt olyckliga och som drabbar människor som inte förtjänar det och det har skrivits mycket om Egor Putilov (dessa iakttagelser är i sig inte relaterade). Det andra är att Sverigedemokraternas pressmeddelande om hans uppsägning gör mig fullkomligt jävla feministrabiatsarg.

Så här skriver de (enligt Putilovs egna ord):

Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa. Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte. Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig. De frågor som partiet driver är avgörande för Sveriges framtid. Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför. Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär. Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”

Jag tänkte ta mig friheten att kommentera några småsaker som jag hakade upp mig på.

Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa.

Egor Putilov har med hjälp av falska identiteter medvetet spridit falsk information och nästlat sig in i media under flera års tid. Flera ledande forskare anser honom vara en stor säkerhetsrisk mot Sverige. Att han avslöjas i media är inte direkt detsamma som en hatkampanj, även om det skrivs spaltmeter i fallet. Och ironin i att en Sverigedemokrat sitter och beklagar sig över att bli dömd utifrån sitt ursprung är så stor att I don’t even med det.

Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte.”

Förutom då att han faktiskt intervjuades inför den första artikeln där Aftonbladet röjde honom. Även när Aftonbladet avslöjar att han lurat polisen för att få åka med på patrull och sedan med hjälp av ett alias försökt sälja in en artikel om patrulleringen till Aftonbladet är tidningen i kontakt med honom och publicerar hans kommentarer om händelserna. Dessutom driver han en egen mycket välbesökt och spridd blogg som jag inte tänker länka till. En så pass stor blogg är definitivt också ett forum att få svara på anklagelser i – helt fritt dessutom.

Sveriges medieklimat har, precis som sig bör, gett honom utrymme att kommentera anklagelserna. Att påstå annat är att fara med osanning.

Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig.

Eller så skulle man kunna tänka sig att syftet är att granska makten. Han är anställd av ett riksdagsparti och har en uppsjö alternativa identiteter vilka han använder för att sprida falsk information. Sveriges journalister hade inte gjort sitt jobb om de inte grävde fram det i ljuset.

Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför.

Säga vad man vill om Putilov, men han har ju både balls och humor när han han talar om ”politiskt motiverade medier” med tanke på att han som ANSTÄLLD AV ETT POLITISKT PARTI har låtsas vara någon annan för att få sprida falskheter i samma media. Alltså jisses.

Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär.

Jag hade nog också varit beredd att ge upp min karriär som desinformatör om jag gjort miljonaffärer med ryska maffian. De pengarna kan han ju leva på en stund. Stackars krake.

”Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”

Låt inte dörren slå dig på väg ut.

Och så en sista, sanslöst viktigt sak: Sverigedemokraterna publicerar nu hans kommentarer till uppsägningen trots att de innehåller rena faktafel (typ att han inte har fått försvara sig). När Putilov således vill ge en döendes sista spark mot svensk media gör han det med stöd av Sverigedemokraterna eftersom de helt utan kommentarer publicerar hans ord. De ställer sig bakom att avslöjandena är ”mediaetablissemangets” ”hatkampanj” mot en stackars oskyldig, ohörd enskild person. Det här är så farligt i längden. Så farligt. Vad Sverigedemokraterna BORDE göra är förstås att vara jävligt tacksamma över att en stor säkerhetsrisk med tajta kopplingar till den ryska undre världen har avslöjats så att det kan göra sig av med honom.

Nynazisternas första offer

Här i Finland har nynazisterna skördat sitt första dödsoffer efter en lång rad av misshandlingar, knivhuggningar och liknande de senaste åren. Och det här är inte ens ett mediadrev. Det är på riktigt en kille som spottade på marken bredvid nynazister som stod mitt på öppen gata och delade ut flygblad för att värva nya medlemmar och som därefter blev nedsparkad och dog som en direkt följd av sina skador.

Förstår ni allvaret i det här?

Jag kan knappt ens ta in det.

Och jag tänker på alla mina vänner och gamla bekanta som postar halvrasistiskt, superpopulistiskt, ogenomtänkt trams på nätet. Som länkar till dåligt grundade eller rentav osanna påståenden om invandrare och raser och fan och hans moster. De där som tror att nazister ens uppsnoffsade som Sverigedemokrater bara är andra sidan av vänstern. Och jag önskar, önskar, önskar att åtminstone några av dem skulle börja se sambanden.

För här i Finland är det på fullaste allvar en minister (ordförande för regeringspartiet Sannfinländarnas partigrupp) som gått ut och förklarat en ung (finländsk) mans död med att det är tabu att tala om invandringen och att det är därför som det har gått så här långt. Det är väl för i hela helvete inte tabu att prata om invandring? Vi gör ju inget annat nu för tiden! Den där åsiktskorridoren som vi som står upp för alla människors lika värde sägs bejaka, den är inte fylld av oss längre. Åsiktskorridoren är proppfull av typer som talar om invandringens kostnader, som räknar människoliv i pengar, som vill sätta ”våra egna” först, som tror att det är pensionärerna som betalar för moskéer. Det är det här snacket som är det normala nu och vi som fortfarande vill ha öppna gränser är de avvikande.

Ni som tycker att det är långsökt att göra kopplingar till 30-talets Tyskland, god morgon. Vi lever i ett samhälle där polisen och systemet skyddar nazister, som mitt i dagens ljus och mitt på en öppen plats sparkar ihjäl någon, eftersom också nazister ska ha rätt att säga sin åsikt.

Och ni som inte tänker efter innan ni delar, eller som delar för att ni tror att det är tabu att tala om invandring eller att det finns för mycket invandrare (det argumentet används glatt både i Sverige som förra året tog emot 162 877 asylsökande och Finland som nöjde sig med 32 467): ni bidrar till det här. Det är inte någon sorts inbillad tystnad eller förvrängning av fakta kring invandring (all fakta är offentlig och alla siffror finns tillgängliga på nätet) som har skapat den här situationen. Det är ni som har hakat på trenden som gjort det. Ni som ger kraft och stöd åt den där som sedan tar till vapen och våld.

Ni ska inte tro att ni går säkra i nazisternas samhälle. Ingen är säker där.