Tag Archive | Politik

Sluta jämföra kommunism och nazism!

Alltså vi måste på allvar tala om det här med att det inte längre går att nämna nazister förrän någon jeppe kommer och visar hur närvarande hen varit på historialektionerna genom att hiva ur sig något om kommunister (eller, för den delen, ”vänsteraktivister” om vi talar om nutida nazister).

När jag gick i skolan fick jag också lära mig att det fanns liksom någon sorts motvikt till nazisterna ute på vänsterkanten. Alla mina lärare har varit rätt noggranna med att påpeka att det ingalunda var enbart i Hitlers Tyskland som vidrigheter pågick, utan att Stalins Ryssland inte heller var ett särskilt hejsan hoppsan ställe att leva på.

Så långt är liksom allt ok. Det finns ingen som helst anledning att försöka sticka under stol med att fullblown kommunism historiskt alltid har lett till mycket stora problem i praktiken. Sovjet. Kina. Kambodja. Ganska fucked up.

Därmed dock inte sagt att kommunismen och nazismen på något vis är jämförbara som politiska idéer. Kommunismen bygger på tanken om att folket gemensamt ska äga produktionsmedlen och växte fram som en reaktion mot att 1800-talets industrialisering skapade ännu större klyftor mellan arbetare och ägare. Syftet var att ge arbetare bestämmanderätt som de inte hade blivit beviljade, genom att arbetarna tillsammans skulle vara de som också ägde produktionsmedlen. Utopin är ett samhälle utan klasser, där alla genom det gemensamma ägandet kan få vad de behöver.

Motsatsen till kommunism är kapitalism – ett system där individer snarare än kollektivet äger produktionsmedlen. Hur kapitalismen växte fram är svårt att säga eftersom det, mig veterligen, inte finns ett enda samhälle som har haft som mål att göra allt ägande individuellt. Det gynnar – som idé – inte en centralmakt. I praktiken skulle man väl däremot kunna säga att England var ett av de första länderna som utvecklade kapitalism i form av merkantilism på 1600-talet. Mycket kortfattat går merkantilismen ut på att aldrig låta importen överstiga exporten i ett välbalanserat system av handel.

Grejen är att både kommunism och kapitalism i princip är helt förenliga med vårt västerländska, humanistiska tänkande. Det handlar mest om preferenser, om ideologi och politisk åskådning vilken väg man tycker är den rätta att gå. Och det är lätt att anklaga kommunismen för vad som hände under Stalin eftersom det ligger oss nära i tiden, men vi skulle lika gärna kunna sätta slavhandeln på kapitalismens konto. Renodlade och i händerna på en väldigt stark centralmakt kommer båda systemen att bli rätt skit, men själva idéerna är inte så knasiga. Grundbulten är demokrati och frihet att diskutera ekonomi och politik och fördelning av resurser, samt framförallt att kritisera och byta ut de styrande. Har man bara det så är resten detaljer, egentligen.

Nazismen är en helt annan sak. Nazismen bygger på fascismen enligt vars huvudprinciper folket ska styras av en mycket stark, totalitär ledare, all opposition mot ledaren ska krossas och ledaren ska ha bestämmanderätten över bland annat alla produktionsmedlen. Som tanke skrotar alltså nazismen allt det som det fria, öppna samhället bygger på. Nazismen har också i sin kärna rasbiologi, antisemitism och nationalism vilket kastar mänskliga rättigheter och vår västerländska värdegrund åt helvete. Att göra sig av med oliktänkande eller lägre stående hör till själva ideologin – det är ett av de uttryckliga målen. Förintelsen ligger alltså helt i linje med nazismens ideologi. Ingenting i nazismen är förenligt med demokrati.

Visst, det finns undergrupperingar av kommunismen även i dag som inte är förenliga med ett demokratiskt samhälle. Anarkisterna vill förkasta staten och genom revolution införa kommunism. Det är minst sagt problematiskt och visst kan man kalla det en våldsam vänstergrupp. Med de är inte många och kommunismen – och den mer moderna socialismen – är betydligt större än så. De allra, allra flesta som förespråkar ett kommunistiskt samhälle i väst i dag gör det eftersom de vill bygga ett bättre samhälle för alla, utan klasskillnader eller orättvisor. Kommunismen av i dag strävar inte efter att införa tvångsförflyttningar eller arbetsläger. Nazismen av i dag är däremot precis samma skit som nazismen för 80 år sedan. Principerna är de samma och det förväntade resultaten av ett införande av systemet de samma.

Så sluta skrika ”men kommunisterna då!?” varje gång någon vill diskutera de högst verkliga och påtagliga problemen med nazismen.

Ok? Ok.

Nu är det dags att högerfolket höjer sina röster!

Ok, jag kan erkänna att jag blev helt galet provocerad av de här två tweetsen jag inte borde ha läst.

janouch1janouch2

Jag har inte läst Arpis text i Neo mer än vad man kommer åt via Janouchs tweet. Det finns alltså betydligt grundligare arbete man skulle kunna göra här men jag hinner inte because doktorsavhandlingar skriver inte sig själva. Tydligen.

Janouch går ju lite och petar i det där med att hon fick så satans med skit för att hon hävde ur sig rasistiska påståenden i TV och genast vill somliga tro att vi här pratar om begränsad yttrandefrihet snarare än just åsikter (icke att förväxlas med fakta) som strider mot den värdegrund det svenska samhället vilar på. Sedan vill de påstå att dessa protester skulle ha att göra med att journalistkåren är vänstervriden (vilket den förvisso är – det är fakta) och att man därför inte vill ta in högervridna åsikter. Men vi talar inte skatteprocenter, satsningar på landsbygden, byggandet av Slussen, friskolor, vinster i vården eller annat där höger och vänster inte är överens.

Det här är inte åsikter som kan placeras in på skalan höger-vänster eller ens passar någonstans i det traditionella politiska landskapet. Det är rasism. Det är alternativa fakta. Det är åsikter som undergräver människors lika värde.

Se på Trump. Han kanske ställde upp för republikanerna och kallar sig själv republikan, men inte fan för han republikansk politik. Det första han gjorde var att såga av den grundläggande tanken om alla människors lika värde, slopa religionsfriheten genom att stänga ute muslimer och sätta igång med att karva ur demokratin genom att göra sig av med folk som inte håller med och begränsa möjligheterna att säga emot honom. Det är inte någonting som passar på en politisk skala. Både höger- och vänsterpolitik är motsatser till det här. Det är diktatur och det är livsfarligt.

Och det är precis samma väg som Sannfinländare och Sverigedemokrater vill leda oss, även om de gör det med betydligt större finess än buffel-Trump. Därför får Janouch skit. Därför vill media inte ta in ”höger”-texter. För att det inte är höger. För att det raserar vår värdegrund. För att det ställer människor mot varandra.

I mångfalden ryms både höger och vänster, men inte auktoritära och inte rasism.

Dessutom, angående den första tweeten: public service ska granska public service. Hur kan hon använda det faktum att media själv rapporterar om kritik mot media som ett bevis för att man inte inte får kritisera media?

PS: Jag inser att jag kommer att få äta upp det här när nu Moderaterna fraterniserar med SD. Jag hoppas bara att den riktiga högern (som jag, ska tilläggas, rent politiskt har väldigt lite till övers för) skulle sätta stopp för det och visa att vi har variation och alternativ i politiken utan att behöva ge avkall på demokratiska värderingar.

Desinformation och media och hatkampanjer och SD som bah whatevs.

Ok. Jag ska börja med att erkänna två saker. Det första är att jag helt håller med om att det händer att media startar drev som är minst sagt olyckliga och som drabbar människor som inte förtjänar det och det har skrivits mycket om Egor Putilov (dessa iakttagelser är i sig inte relaterade). Det andra är att Sverigedemokraternas pressmeddelande om hans uppsägning gör mig fullkomligt jävla feministrabiatsarg.

Så här skriver de (enligt Putilovs egna ord):

Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa. Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte. Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig. De frågor som partiet driver är avgörande för Sveriges framtid. Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför. Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär. Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”

Jag tänkte ta mig friheten att kommentera några småsaker som jag hakade upp mig på.

Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa.

Egor Putilov har med hjälp av falska identiteter medvetet spridit falsk information och nästlat sig in i media under flera års tid. Flera ledande forskare anser honom vara en stor säkerhetsrisk mot Sverige. Att han avslöjas i media är inte direkt detsamma som en hatkampanj, även om det skrivs spaltmeter i fallet. Och ironin i att en Sverigedemokrat sitter och beklagar sig över att bli dömd utifrån sitt ursprung är så stor att I don’t even med det.

Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte.”

Förutom då att han faktiskt intervjuades inför den första artikeln där Aftonbladet röjde honom. Även när Aftonbladet avslöjar att han lurat polisen för att få åka med på patrull och sedan med hjälp av ett alias försökt sälja in en artikel om patrulleringen till Aftonbladet är tidningen i kontakt med honom och publicerar hans kommentarer om händelserna. Dessutom driver han en egen mycket välbesökt och spridd blogg som jag inte tänker länka till. En så pass stor blogg är definitivt också ett forum att få svara på anklagelser i – helt fritt dessutom.

Sveriges medieklimat har, precis som sig bör, gett honom utrymme att kommentera anklagelserna. Att påstå annat är att fara med osanning.

Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig.

Eller så skulle man kunna tänka sig att syftet är att granska makten. Han är anställd av ett riksdagsparti och har en uppsjö alternativa identiteter vilka han använder för att sprida falsk information. Sveriges journalister hade inte gjort sitt jobb om de inte grävde fram det i ljuset.

Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför.

Säga vad man vill om Putilov, men han har ju både balls och humor när han han talar om ”politiskt motiverade medier” med tanke på att han som ANSTÄLLD AV ETT POLITISKT PARTI har låtsas vara någon annan för att få sprida falskheter i samma media. Alltså jisses.

Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär.

Jag hade nog också varit beredd att ge upp min karriär som desinformatör om jag gjort miljonaffärer med ryska maffian. De pengarna kan han ju leva på en stund. Stackars krake.

”Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”

Låt inte dörren slå dig på väg ut.

Och så en sista, sanslöst viktigt sak: Sverigedemokraterna publicerar nu hans kommentarer till uppsägningen trots att de innehåller rena faktafel (typ att han inte har fått försvara sig). När Putilov således vill ge en döendes sista spark mot svensk media gör han det med stöd av Sverigedemokraterna eftersom de helt utan kommentarer publicerar hans ord. De ställer sig bakom att avslöjandena är ”mediaetablissemangets” ”hatkampanj” mot en stackars oskyldig, ohörd enskild person. Det här är så farligt i längden. Så farligt. Vad Sverigedemokraterna BORDE göra är förstås att vara jävligt tacksamma över att en stor säkerhetsrisk med tajta kopplingar till den ryska undre världen har avslöjats så att det kan göra sig av med honom.

Nynazisternas första offer

Här i Finland har nynazisterna skördat sitt första dödsoffer efter en lång rad av misshandlingar, knivhuggningar och liknande de senaste åren. Och det här är inte ens ett mediadrev. Det är på riktigt en kille som spottade på marken bredvid nynazister som stod mitt på öppen gata och delade ut flygblad för att värva nya medlemmar och som därefter blev nedsparkad och dog som en direkt följd av sina skador.

Förstår ni allvaret i det här?

Jag kan knappt ens ta in det.

Och jag tänker på alla mina vänner och gamla bekanta som postar halvrasistiskt, superpopulistiskt, ogenomtänkt trams på nätet. Som länkar till dåligt grundade eller rentav osanna påståenden om invandrare och raser och fan och hans moster. De där som tror att nazister ens uppsnoffsade som Sverigedemokrater bara är andra sidan av vänstern. Och jag önskar, önskar, önskar att åtminstone några av dem skulle börja se sambanden.

För här i Finland är det på fullaste allvar en minister (ordförande för regeringspartiet Sannfinländarnas partigrupp) som gått ut och förklarat en ung (finländsk) mans död med att det är tabu att tala om invandringen och att det är därför som det har gått så här långt. Det är väl för i hela helvete inte tabu att prata om invandring? Vi gör ju inget annat nu för tiden! Den där åsiktskorridoren som vi som står upp för alla människors lika värde sägs bejaka, den är inte fylld av oss längre. Åsiktskorridoren är proppfull av typer som talar om invandringens kostnader, som räknar människoliv i pengar, som vill sätta ”våra egna” först, som tror att det är pensionärerna som betalar för moskéer. Det är det här snacket som är det normala nu och vi som fortfarande vill ha öppna gränser är de avvikande.

Ni som tycker att det är långsökt att göra kopplingar till 30-talets Tyskland, god morgon. Vi lever i ett samhälle där polisen och systemet skyddar nazister, som mitt i dagens ljus och mitt på en öppen plats sparkar ihjäl någon, eftersom också nazister ska ha rätt att säga sin åsikt.

Och ni som inte tänker efter innan ni delar, eller som delar för att ni tror att det är tabu att tala om invandring eller att det finns för mycket invandrare (det argumentet används glatt både i Sverige som förra året tog emot 162 877 asylsökande och Finland som nöjde sig med 32 467): ni bidrar till det här. Det är inte någon sorts inbillad tystnad eller förvrängning av fakta kring invandring (all fakta är offentlig och alla siffror finns tillgängliga på nätet) som har skapat den här situationen. Det är ni som har hakat på trenden som gjort det. Ni som ger kraft och stöd åt den där som sedan tar till vapen och våld.

Ni ska inte tro att ni går säkra i nazisternas samhälle. Ingen är säker där.

Sverigedemokraterna är inte ett parti bland andra

Oftast så känner jag knappt att jag orkar kommentera politiska nyheter längre. Det mesta känns bara så urbota korkat, särskilt när det handlar om flyktingpolitiken. Som historiker kan man inte gärna göra annat än sitta och skaka på huvudet åt vad som händer. Vi har sett det här förut. Vi vet vartåt det är på väg. I varenda i historiebok i skolan står det skrivet om den här tiden i kapitlen som brukar heta någonting i stil med ”Mellankrigstiden” eller ”Nazisterna kommer till makten”.

Både när jag själv gick i skolan och nu när jag är gammal nog att ha undervisat nya elever om de här sakerna så ställs alltid samma fråga från förundrade elever: ”varför gjorde ingen något?”.

Varför gjorde ingen något?

För några årtionden sedan brukade man lite vagt svara att man inte riktigt visste vad som hände bakom höga murar och i slutna rum. I dag vet vi att det inte är riktigt sant. Det är bara lättare att säga att man inte visste.

I framtiden kommer eleverna läsa om vår tid och ställa sig samma fråga. Varför gjorde ingen något? Och jag vet inte hur vi ska kunna svara på det. För att vi inte ville? För att vi inte riktigt orkade? För att vi tyckte att det fanns viktigare saker att göra?

Och jag menar nu inte på individbasis. Tvärtom har den senare tidens humanitära kris visat att det finns oerhört stark vilja att hjälpa. Problemet ligger på politisk nivå, helt och hållet. Det skulle finnas politiska vägar att hjälpa och att upprätthålla de ideal det moderna Europa bygger på, i form av alla människors lika värde.

För vi kan tamefan inte komma och säga att vi inte visste. Inte nog med att det dagligen kommer rapporter från stränder där döda barn på flykt spolas upp, från städer fulla med civila som bombas skoningslöst och där vägarna är kantade av regeringens krypskyttar, från gränser av taggtråd menade att hålla svältande människor borta från vårt välstånd – vi har för i helvete handböcker i vad som kommer sedan.

Och även vad som borde vara helt normala, mainstream-politiker tävlar i historielös kvasidiplomati.

Ursäkta min franska, men vad i hela helvete? Jan Björklund faller i den populära gropen att man ska likställa Stalin och Hitler. Fine, jag kan vara okej med det. Vi talar massmord i båda fallen och vi får absolut inte glömma hemskheterna under Stalins välde och bara skrika Hitler.

Men nu är det så att om man vill komma och hävda att det svenska vänsterpartiet under de senaste decennierna skulle ha så passa starka kopplingar till stalinism att det på något vis skulle äventyra det demokratiska systemet eller folks allmänna säkerhet så är man ute och cyklar. Pajasar kan man hitta, och ytterligheter, precis som i alla partier. Men det finns ingenting i vänsterpartiets partiprogram som drar åt stalinism, tvångsförflyttningar, massavrättningar, auktoritariansim, faktaförvrängning, en misstro mot demokrati eller att ge avkall på grundlagar eller mänskliga rättigheter. Ingenting.

De rötter Jan Björklund vill tillskriva Vänsterpartiet kan man gräva fram för såväl moderater som socialdemokrater och centerpartister och annat också. Om man skulle vilja.

När man använder Vänsterpartiet för att utgöra en sorts röd motvikt till bajsbruna Sverigedemokraterna har man överhuvudtaget inte förstått någonting om historia eller vad som är faror mot politiska system. Skit samma att Sverigedemokraterna har en ren och skär nazistbakgrund som inte låter sig jämföras med något av de andra partierna, poängen är att de sitt städade yttre till trots fortfarande i dag drar i de farliga trådar som är nazismens genombrott i ett demokratiskt system. Precis exakt det samma vi kan läsa om i historieböckerna i Tyskland på 1930-talet. Hur det börjar med bra saker, för folkets väl, men hur vem som är en del av folket sedan begränsas. Hur politiken i praktiken börjar genomföras.

Det största hotet är att deras partiprogram innehåller en lång rad grundläggande felaktigheter. Till exempel att ”[d]en gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen”. Så långt tillbaka i tiden vi kan följa kulturen i Sverige har den varit en blandning, inte minst under senare delen av medeltiden med Kalmarunionen (vi talar alltså 1400-tal). De äldsta arabiska mynten som hittats i vad som nu är Sverige härstammar från 800-talet. Ja, och en av de absolut viktigaste uttrycken för svensk kultur – kungahuset – är direktimporterat från Frankrike.

Sverigedemokraternas mål med sin kulturpolitik är att ”[s]tärk[a] den nationella identiteten” och ”[s]kapa en kulturkanon”. Hur ska man skapa en kulturkanon som är grundad på felaktiga antaganden om hur kultur ser ut och fungerar? En ny historia som inte vilar på faktagrund? Svaret finns i nationalsocialisternas partiprogram från 1921 där man kan läsa att ”[v]i kräver rättsväsendets kamp mot konst och litteratur som slår in sprängkilar i vår folkgemenskap, och stängandet av institutioner som motarbetar allmänintresset på nu sagt sätt”. Hur ska ett Sverige styrt av Sverigedemokraterna kunna tillåta att universiteten, delvis med hjälp av skattepengar, bedriver forskning som motarbetar deras tanke om den nationella identiteten?

I riksdagen har de redan en ledamot som inte tror på evolutionen och hälften av dem som röstar på SD tror att människor kan indelas i raser. På deras egen propagandasida väljer man rubrik som talar emot fakta för att legitimera resultatet.

friatiderklipp

Man skriver att de ”erkänner” raskillnader, som om det skulle vara frågan om att de flesta andra inte vågar säga att de finns istället för att forskning faktiskt har bevisat att det inte finns olika människoraser. Alltså I don’t even.

Angående den akademiska friheten sade Carina Herrstedt år 2014 att

”[v]ad gäller frihet för forskning så är det också så att forskning som drivs med skattepengar inte kan bli helt fri. Skattebetalarna måste ju ha ett intresse av att forskningen är någorlunda vettig och åtminstone har en chans att på sikt ge återbäring.”.

För skojs skull kan vi jämföra det med vad vänsterpartiets Johannes Kindstedt sa:

”Vänsterpartiet värnar den akademiska friheten. Högskolor och forskning ska ha stabila, långsiktiga ekonomiska villkor och skyddas från politisk styrning. ”

Här finns en så sanslöst viktig skillnad i hur man ser på vetenskap och i förlängningen på förutsättningarna för demokrati. En nationalsocialistisk styrning gentemot fri forskning och fria tankar.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, och vi ska inte inbilla oss att de är det. De har hittat på en egen värld, befriad från fakta. Bevare oss alla den dagen de kommer till makten och vi ska börja rätt oss efter den. Och skämmes, Björklund, för den liknelsen!

Astrologi och politik – tomejto tomaato

I dagens HBL finns en artikel om bildningsföraktet i dagens Finland. Den är i sin helhet mycket läsvärd, men jag måste erkänna att jag tvärfastnade i det här:

”Två av tre finländare vill att beslut som rör deras vardag ska utgå från oberoende utredningar och bygga på fakta.”

HÄRRIMINGUD VAD VILL DEN SISTA TREDJEDELEN ATT BESLUT SKA FATTAS PÅ FÖR BASIS DÅ!?!

Det är lätt att vifta bort det som att folk är rätt knäppa, men jag är helt seriös här nu alltså: om politiska beslut som rör vår vardag inte baseras på oberoende utredningar och bygger på fakta – vad ska de då grundas i?

Bibeln?
Kalle Anka?
Någons magkänsla?
Stjärnornas placering i förhållande till månen?

För nu är det ju bara så att det öppna demokratiska samhället kräver att beslutsfattarna fattar beslut som har föregåtts av oberoende utredningar och det skulle underlätta helt vansinnigt mycket om de också i lite större utsträckning av vad som hittills varit brukligt dessutom skulle bygga på fakta. Det finns inga alternativ till detta, som inte sakta men säkert underminerar demokratin.

Go home, sista tredjedelen, you’re drunk.