Lite snabbt bara, för jag har jättemycket att göra idag, men alltså nyhetsrapporteringen om den eskalerade Israel/Palestina-konflikten. Jag bryter ihop.
Överallt så rapporteras det som om det vore två hyggligt jämnbördiga sidor i konflikten. Det framhålls att det från Gaza har avfyrats över 1000 raketer mot Israel. Jo, det är helt sant, men 200 av dem har för i hela friden inte ens tagit sig över gränsen utan landat i Gaza. Vad säger det om den militära förmågan? Och från de 850 raketer som slagit ner i Israel eller förstörts av deras sjukt avancerade försvarssystem har det inte rapporterats några personskador. Vad säger DET om den militära förmågan? Sex israeliska medborgare har dött (jag antar att flera av dem är araber, i Lod), medan minst 43 palestinier i Gaza har fått sätta livet till. 13 av dem var barn. Oavsett hur man räknar har det alltså dött flera än dubbelt så många barn i Gaza som det dött israeler. Vad säger det egentligen om den här konflikten?
Det är inte två jämnbördiga sidor. Det är en av världens mest välutrustade arméer mot ett folk som är instängt, avstängt och som levt utan medborgerliga rättigheter, fri tillgång till mat, vatten och sjukvård i flera decennier redan. När man då skriver att ”båda sidor trappar upp våldet” eller ens talar om det som en konflikt mellan Israel och Palestina framstår det som om upptrappat våld från palestiniernas sida skulle ha liknande potential som upptrappat våld från israelernas sida. Så är det förstås inte.
Lite som att ta en geting i sin hand och sedan slå ihjäl den när den sticker en. Självförsvar, liksom.
År 897 stod före detta påve Formosus I inför rätta. Han anklagades bland annat för mened och för att ha kommit över påvestolen på orätta vägar, och för att vara en allmänt dålig typ. Föga oväntat dömdes han. Dels förstås för att det var storpolitik inblandad och hans efterträdare Stefan VI tillhörde den andra sidan. Dels förstås för att Formosus var död och därmed kanske inte hade världens bästa försvar.
Formosus togs upp ur sin grav, kläddes i påveutstyrsel och ställdes inför rätta. Medeltidshistorikern i mig fröjdas inför den senaste utvecklingen i Palmeutredningen. Så kan vi säga. Stor potential.
Nej, det är ju inte med odelad förtjusning man möts av dagens valresultat. Män dömda för hets mot folkgrupp, misshandel och sexuellt ofredande väljs med tusentals rösters marginal in i landets styrande organ. Att det ens är möjligt är skrämmande.
Och när man först ser på fördelningen av röster och Sannfinländarna står som näst största parti med en väldigt liten marginal till Socialdemokraterna (som är störst) sjunker hjärtat. Men nu är det verkligen inte så illa som det verkar. Under förra valet fick Sannfinländarna 17,7 % av rösterna och det gav dem 38 mandat. Under mandatperioden splittrades så partiet, i typ Blå Framtid (eller whatever, ingen framtid alls tydligen) och Sannfinländarna. Den delen som fortsatte att vara partiet Sannfinländarna ser alltså ut att ha gått framåt i det här valet, men det här valet fick de 17,5 % och har alltså BACKAT 0,2 %. Det gav dem ändå 39 mandat.
De verkliga vinnarna det här valet är rödgröna, unga kvinnor. Miljö, nytänkande och människors lika värde har vunnit det här valet. Vänsterförbundet går från 7,1 % till 8,2 %. Socialdemokraterna från 16,5 % till 17,8 %. De Gröna från 8,5 % till 11,5 %.
De högljudda, rasistiska, sexistiska, brottsdömda männen ska inte regera.
Nu kan jag ju erkänna att jag på förekommen anledning eventuellt är lite grinig av mig, men jag hörde på radio att muslimska länders ledare skulle samlas för att diskutera vad man kunde göra åt den dramatiskt ökande islamofobin.
Vad sägs om att inte bygga sitt ledarskap på förtryck? Vad sägs om att inte bygga sin samhällsordning på en så snäv tolkning som möjligt av 1400 år gamla religiösa texter?
Vad sägs om att ge kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter? Att inte stena homosexuella? Låta bli att hugga av händerna på den som stjäl?
Och vad sägs om att alla de muslimska ledare som är demokratiskt valda, som vill ha ett fritt och öppet samhälle där någon annan än deras son kan tänkas ta över, och som låter mänskliga rättigheter trumfa 600-talets samhällsideal skulle säga lite högre och tydligare att allt annat är oacceptabelt?
Emellanåt känns det som om jag lever i ett parallellt universum. I går var det någon som publicerade en länk till en artikel på Facebooksidan för folk boende i kommunen. Artikeln (som jag i ärlighetens namn inte brydde mig att läsa) handlade kortfattat om hur en finländsk politiker med rötter i Somalia har varit runt och pratat på skolor.
Det uppstod genast en diskussion om huruvida politiker ska få komma till skolor, och bara det är ju fullkomligt bisarrt. Klart att politiker (alltså aktiva politiker, inte bara politiskt aktiva – om ni förstår vad jag menar) ska få komma ut i skolorna och prata med eleverna! Hur ska vi annars fostra en generation som är intresserad av politik? På samma sätt ska representanter för trossamfund få komma till skolorna, inte för att predika men för att ge exempel på olika sätt att betrakta världen. Jag ser det som en av skolans absolut viktigaste uppgifter, att visa eleverna att allt inte är så svartvitt, att man får tänka som man vill och tro vad man vill men också att olika tanke- och trossätt omvandlat i politik har konsekvenser för hur samhället ser ut.
På tal om svartvitt.
Jag vet inte om ni brukar få en sån där känsla varje gång någonting rör en typ som inte är kritvit och kan följa sina anfäder 500 år bakåt i tiden och ändå hamna i samma by, en lätt obehagskänsla av att om man läser kommentarerna så kommer man tappa hoppet om mänskligheten? Att även en artikel som egentligen handlar om att rädda kattungar ändå kommer att bli en diskussion om invandring? Den känslan hade jag när jag först såg trådstarten, men eftersom det är folk härifrån trakten som skriver så ville jag ändå läsa.
Det tog ingen tid alls innan det blivit en tråd om hur det säkert vore bättre om han åkte till Somalia och talade på skolor där och även de som inte är öppet rasistiska as håller med om att ”sånt där” inte hör hemma i skolan. ”Sånt där” är vad som på finska kallas suvaitsevaisuus och direkt översatt till svenska betyder ”tolerans”. Folk går alltså bananas över att skolan bjuder in någon som förespråkar tolerans eftersom det är indoktrinering av barnen som då inte får växa upp fria.
Jo, i Finland har suvaitsevaisuus börjat användas som något negativt. Kvinnor som till exempel är feminister, hjälper invandrare eller bara förespråkar sin egen rätt att yttra sig kallas ofta suvakkis. Det är ett skällsord, att vara tolerant. Hur i hela helvete blev det så?
Det är ganska komplicerat och har analyserats fram och tillbaka åtskilligt redan, men suvakkis är ofta vänner av invandring och eftersom det finns partier som mycket tydligt tar avstånd från invandring (i Finland Sannfinländarna) så tar suvakkis automatiskt också avstånd från Sannfinländarna vilket betyder att de är emot ett politiskt part som är demokratiskt valt. Det, i en synnerligen märklig förlängning, betyder att suvakkis ingalunda kan vara toleranta och öppna för olika åsikter utan i grund och botten är politiskt drivna och dessutom svartmålar ett regeringsparti.
Den som är politiskt driven, ute i syfte att svartmåla motståndare, är förstås inte lämplig att tala på skolan.
Alltså det finns så många felslut här, och folk köper det. Vill vara lite edgy, är trötta på feminism och tycker att det räcker med invandrare nu när det finns tillräckligt för att förse oss med städare och pizza.
Här står jag sedan i mitt parallella universum och kan bara inte förstå hur folk inte kan vakna upp och bah hey, kanske det ÄR bra med tolerans ändå? Kanske tolerans är vad hela vårat samhälle behöver? Tolerans för de över 100.000 finländska barn som lever i fattigdom? Tolerans för de drygt 6500 som är bostadslösa? Tolerans för att mota ökade hotbilder mot politiker och journalister? Hur kan man INTE tycka det och ändå värdesätta ett fritt samhälle?
I mitt flöde dök det just upp en bild från en finländsk debatt* (på finska, orka dela och översätta…) som mycket kort går ut på ett förslag att göra det enklare att säga upp folk. En man i sina bästa år försvarar det förslaget genom att påpeka, som om han talade till idioter, att det förstås bara handlar om att lättare kunna göra sig av med dem som inte är bra arbetare, de som är skadliga.
Samma tankesätt återkommer i en mängd olika debatter, inte minst om invandrare, men också om lärare, politiker, journalister. Det ska bli lättare att sortera bort det dåliga.
Grejen är ju bara att vad som är bra och vad som är dåligt nästan uteslutande handlar om perspektiv. Visst finns det någon sorts gräns vid vilken de flesta skulle säga att det vore hög tid för till exempel en lärare att göra något annat i stället (förmodligen bli politiker), men förutom att gränsen likväl i viss mån är flytande så är det inte självklart var gränsen ska dras innan dess.
Ta det här med invandrare och brott. Det finns en allmän idé om att invandrare som begår brott inte ska få stanna i landet, och även en mycket invandrarvänlig typ som yours truly ställer sig väl i viss mån bakom det tankesättet. Men omedelbart blir gränsdragningen ett problem. De flesta kan säkert skriva under på att en nyanländ som våldtar någon görs sig bäst med ett stövelavtryck i rumpan på väg ut, men hen som bott i landet i 20 år och får sin första fortkörningsböter? Eller de där, som det finns alldeles riktiga exempel på, som försöker jobba och betala skatt men som snavar i våra komplicerade system och helt plötsligt kan klassas som ekonomiska brottslingar?
Samma sak skulle kunna sägas om den där anställda i fabriken som tjatar om säkerheten hela tiden och som riskerar att arbetsgivaren måste se till att satsa lite pengar på ett par nya maskiner. Från arbetsgivarens sida vore det utmärkt om det gick enkelt och smidigt att göra sig av med en sån. En bråkig anställd. Klart man ska få avskeda. Eller hen som är ensamstående förälder och behöver vabba mer än medelsvensson?
Nej, det måste vara svårt att göra sig av med folk. Och systemen, lagarna och förordningarna, måste ligga ovanför och bortom människorna i de här frågorna. Historiskt sett så ser man en djupgående skillnad i när ett land har en ledning som skapar, upprätthåller och är lagen mot ett land som har en ledning som skapar, upprätthåller och själv står under lagen. Gränsen mellan det goda och det onda är en enorm gråzon.
* Det är förövrigt alltså en av sannfinländarnas riksdagsmän, som dessutom tillägger att det vore enkelt att förstå om det inte vore för socialismen, vilken folk bäst befrias ifrån ”bakom bastun”**.
** Bakom bastun är ett ställe där det händer obehagliga saker.
Med anledning av att SD meddelar att de vill begränsa aborträtten körde Agnes Wold en tämligen episk rant på Twitter om vad den nuvarande aborträtten verkligen innebär samt hur den utnyttjas.
I mycket korta drag gäller fri abort fram till vecka 18, medan abort kan beviljas med särskilt tillstånd fram till precis innan ett foster med dagens medicin som allra tidigast skulle kunna överleva (för tillfället vecka 22). Av de aborter som görs utförs 1 % (ca 400) av synnerliga skäl efter vecka 18. 84 % av aborterna utförs innan vecka 9, 95 % innan vecka 12 och endast 4 % i veckorna 12-18.
Väldigt många, inklusive Wold själv har lagt fram en uppsjö rimliga argument för att kvinnor kanske inte vet om att de är gravida innan vecka 12 (oregelbunden mens, PCO, preventivmedel…) eller inte får veta att fostret inte utvecklas som det ska (de första ultraljuden görs ju i vecka 12, men oftast inte förrän i vecka 18). Allt detta är starka argument för att fri aborträtt fram till vecka 18. Det jag skulle vilja kommentera är folk som menar att Wold blandar upp sin fakta med känslobaserade åsikter. Som det här:
Om vi backar lite till själva förslaget från SD, så skriver de så här:
Det här är ju inte medicinska skäl. Det här är inte vetenskapligt baserad argumentation. Man vill inte ändra abortlagen för att skydda kvinnors hälsa, för att minska belastningen på sjukvården eller ens på grund av att fri abort upp till bara 12 veckor har påvisat positiv effekt på just något alls. Det enda man genom inskränkningen har möjlighet att direkt påverka är kvinnors valmöjligheter. I reella tal skulle det röra ungefär 1600 aborter som man inte nödvändigtvis skulle få bort men som skulle behöva gå igenom ett specialiserat läkarmaskineri för att få fallspecifik bedömning. Om inte annat vore det spännande att höra hur det ska finansieras. Gissar att de 500 miljarder nånting som invandringen kostar varje år täcker det också…
Hur som helst.
Abortlagstiftningen handlar om hur vi värderar kvinnor, särskilt i förhållande till foster. Irland, som tidigare har haft nolltolerans mot abort, resonerade som så att kvinnans liv inte skulle värderas högre än fostrets. Och även om jag håller med om att tanken på att göra abort av ett fullt friskt foster i vecka 18 är hemsk, så är tanken på att detta foster skulle vara värt lika mycket som kvinnan ännu hemskare.
Det här är någonting som män nästan aldrig behöver oroa sig för eftersom deras liv inte ställs mot ett fosters liv. De kan få medicinering, operationer och andra behandlingar utan att någon harklar sig och säger att tyvärr så finns det en risk för fostret så det är bara bita ihop och härda ut. Abortlagstiftning är värdering. Tja, egentligen är ju all lagstiftning en värdering. Uttryck för vad vi som samhälle tycker är okej och inte.
När Wold gör kopplingen till hedersyn och det patriarkala samhället hoppar hon inte av faktatåget och låter sig föras bort av en åsiktshelikopter (detta kommer förövrigt vara årets nyord – ni vet var ni läste det först). Det är fakta att hård abortlagstiftning hör nära samman med intentionen att kontrollera kvinnors sexualitet.
Abortlagarnas upprinnelse kommer ur kontroll av framförallt ogifta kvinnors sexuella förehavanden. Historiskt sett så har det största brottet dock inte nödvändigtvis varit att göra abort, så som vi känner begreppet idag, utan att ha sex utanför äktenskapet. Den kvinna som hade sex utanför äktenskapet skulle straffas, men hur strängt berodde på typen. Vid lönskaläge var båda parterna ogifta och kunde ofta klara sig med böter. Vid enkelt hor var ena parten gift och vid dubbelt hor var de båda gifta (men inte med varandra då förstås). Dubbelt hor och/eller upprepade förseelser ledde till döden.
I princip hade flera av lagarna liknande straff också för männen, men här kommer graviditeten in. En kvinna som blivit gravid har uppenbarligen haft sex (om hon inte är jungfru Maria, eller åtminstone har samma övertygelseförmåga) och kan alltså straffas även om mannen inte kan fällas. Män som roade sig med kvinnor av lägre status tenderade också till att gå ostraffade (och då talar vi lägre status än mannen: till exempel adelsman – bondekvinna, bonde – piga, inte bara högstatusmän). I tider före graviditetstest var barnets rörelser i magen ett av de första säkra tecknen, och det är också ofta därifrån man i allmänhet drog gränsen för när det var ett liv. Intressant nog torde det vara ungefär de veckorna som gäller nu också. Runt vecka 18 känner många de första rörelserna. En kvinna som dessförinnan försökte dricka brygder eller liknande – sådana har förekommit så långt tillbaka i tiden vi kan följa – för att göra sig av med en oönskad graviditet straffades knappast för att försöka förhindra att det skulle bli barn.
Aristoteles menade i sin Politics att
”när ett par har alltför många barn, låt abort sökas före liv och medvetande har börjat.”
Och det är här skon klämmer, så att säga. När det blir ett nytt liv – ett barn. Barnamord var givetvis olagligt, och förekom, men det var mödrar (huvudsakligen) som gjorde sig av med barn. Ett barn blev det som allra tidigast när det rörde sig men enligt många traditioner först när barnet var fött eller rent av när barnet var några dagar gammalt. Gammal judisk lag drog gränsen vid att halva huvudet var ute. Först då fick man inte längre otvetydigt försöka rädda modern på bekostnad av barnet för deras liv var vid det läget likvärdiga.
Rent vetenskapligt finns det inte ett svar på frågan när det är ett nytt liv. Enligt biologisk forskning är livet en cirkel och som bekant går det inte att säga var en cirkel har sin början. Vi tänker oss gärna att det är vid befruktningen och vi tänker oss också gärna att det alltid har varit så, men att det ens skedde en befruktning visste man först när man upptäckte att kvinnor har ägg på 1820-talet. Innan dess kan det alltså inte ens ha varit tal om att de första 12 veckorna, under vilka förresten 30 % av konstaterade graviditeter ändå slutar i spontan abort – missfall, skulle vara särskilda beträffande inducerade aborter.
Då det inte finns ett vetenskapligt svar på när det är ett nytt liv är det upp till samhället att avgöra vad som ska gälla och olika kulturer kommer fram till olika svar. I kulturer där man försöker kontrollera kvinnors sexualitet kommer man företrädesvis fram till att aborträtten måste vara begränsad. Gärna så mycket som möjligt. En kvinna som blir oönskat gravid ska straffas. I en del länder pysslar man fortfarande med spöstraff. I andra tvingas kvinnorna se bilder på aborterade foster. I nästan alla andra länder förutom i Sverige måste kvinnor åtminstone förklara sig. Att Sverige särskiljer sig beror på jämställdhetsarbetet.
Vad SD vill göra är att minska aborttalen, som om det hade ett egenvärde. På Irland är aborttalet nästintill 0. Det gör inte situationen bättre för varken barn eller mödrar. Tvärtom, faktiskt.
Att begränsa aborträtten är en patriarkal hederssak. Att påstå att så är fallet är inte känsloargument, utan fakta.
Alltså vi måste på allvar tala om det här med att det inte längre går att nämna nazister förrän någon jeppe kommer och visar hur närvarande hen varit på historialektionerna genom att hiva ur sig något om kommunister (eller, för den delen, ”vänsteraktivister” om vi talar om nutida nazister).
När jag gick i skolan fick jag också lära mig att det fanns liksom någon sorts motvikt till nazisterna ute på vänsterkanten. Alla mina lärare har varit rätt noggranna med att påpeka att det ingalunda var enbart i Hitlers Tyskland som vidrigheter pågick, utan att Stalins Ryssland inte heller var ett särskilt hejsan hoppsan ställe att leva på.
Så långt är liksom allt ok. Det finns ingen som helst anledning att försöka sticka under stol med att fullblown kommunism historiskt alltid har lett till mycket stora problem i praktiken. Sovjet. Kina. Kambodja. Ganska fucked up.
Därmed dock inte sagt att kommunismen och nazismen på något vis är jämförbara som politiska idéer. Kommunismen bygger på tanken om att folket gemensamt ska äga produktionsmedlen och växte fram som en reaktion mot att 1800-talets industrialisering skapade ännu större klyftor mellan arbetare och ägare. Syftet var att ge arbetare bestämmanderätt som de inte hade blivit beviljade, genom att arbetarna tillsammans skulle vara de som också ägde produktionsmedlen. Utopin är ett samhälle utan klasser, där alla genom det gemensamma ägandet kan få vad de behöver.
Motsatsen till kommunism är kapitalism – ett system där individer snarare än kollektivet äger produktionsmedlen. Hur kapitalismen växte fram är svårt att säga eftersom det, mig veterligen, inte finns ett enda samhälle som har haft som mål att göra allt ägande individuellt. Det gynnar – som idé – inte en centralmakt. I praktiken skulle man väl däremot kunna säga att England var ett av de första länderna som utvecklade kapitalism i form av merkantilism på 1600-talet. Mycket kortfattat går merkantilismen ut på att aldrig låta importen överstiga exporten i ett välbalanserat system av handel.
Grejen är att både kommunism och kapitalism i princip är helt förenliga med vårt västerländska, humanistiska tänkande. Det handlar mest om preferenser, om ideologi och politisk åskådning vilken väg man tycker är den rätta att gå. Och det är lätt att anklaga kommunismen för vad som hände under Stalin eftersom det ligger oss nära i tiden, men vi skulle lika gärna kunna sätta slavhandeln på kapitalismens konto. Renodlade och i händerna på en väldigt stark centralmakt kommer båda systemen att bli rätt skit, men själva idéerna är inte så knasiga. Grundbulten är demokrati och frihet att diskutera ekonomi och politik och fördelning av resurser, samt framförallt att kritisera och byta ut de styrande. Har man bara det så är resten detaljer, egentligen.
Nazismen är en helt annan sak. Nazismen bygger på fascismen enligt vars huvudprinciper folket ska styras av en mycket stark, totalitär ledare, all opposition mot ledaren ska krossas och ledaren ska ha bestämmanderätten över bland annat alla produktionsmedlen. Som tanke skrotar alltså nazismen allt det som det fria, öppna samhället bygger på. Nazismen har också i sin kärna rasbiologi, antisemitism och nationalism vilket kastar mänskliga rättigheter och vår västerländska värdegrund åt helvete. Att göra sig av med oliktänkande eller lägre stående hör till själva ideologin – det är ett av de uttryckliga målen. Förintelsen ligger alltså helt i linje med nazismens ideologi. Ingenting i nazismen är förenligt med demokrati.
Visst, det finns undergrupperingar av kommunismen även i dag som inte är förenliga med ett demokratiskt samhälle. Anarkisterna vill förkasta staten och genom revolution införa kommunism. Det är minst sagt problematiskt och visst kan man kalla det en våldsam vänstergrupp. Med de är inte många och kommunismen – och den mer moderna socialismen – är betydligt större än så. De allra, allra flesta som förespråkar ett kommunistiskt samhälle i väst i dag gör det eftersom de vill bygga ett bättre samhälle för alla, utan klasskillnader eller orättvisor. Kommunismen av i dag strävar inte efter att införa tvångsförflyttningar eller arbetsläger. Nazismen av i dag är däremot precis samma skit som nazismen för 80 år sedan. Principerna är de samma och det förväntade resultaten av ett införande av systemet de samma.
Så sluta skrika ”men kommunisterna då!?” varje gång någon vill diskutera de högst verkliga och påtagliga problemen med nazismen.
Ok, jag kan erkänna att jag blev helt galet provocerad av de här två tweetsen jag inte borde ha läst.
Jag har inte läst Arpis text i Neo mer än vad man kommer åt via Janouchs tweet. Det finns alltså betydligt grundligare arbete man skulle kunna göra här men jag hinner inte because doktorsavhandlingar skriver inte sig själva. Tydligen.
Janouch går ju lite och petar i det där med att hon fick så satans med skit för att hon hävde ur sig rasistiska påståenden i TV och genast vill somliga tro att vi här pratar om begränsad yttrandefrihet snarare än just åsikter (icke att förväxlas med fakta) som strider mot den värdegrund det svenska samhället vilar på. Sedan vill de påstå att dessa protester skulle ha att göra med att journalistkåren är vänstervriden (vilket den förvisso är – det är fakta) och att man därför inte vill ta in högervridna åsikter. Men vi talar inte skatteprocenter, satsningar på landsbygden, byggandet av Slussen, friskolor, vinster i vården eller annat där höger och vänster inte är överens.
Det här är inte åsikter som kan placeras in på skalan höger-vänster eller ens passar någonstans i det traditionella politiska landskapet. Det är rasism. Det är alternativa fakta. Det är åsikter som undergräver människors lika värde.
Se på Trump. Han kanske ställde upp för republikanerna och kallar sig själv republikan, men inte fan för han republikansk politik. Det första han gjorde var att såga av den grundläggande tanken om alla människors lika värde, slopa religionsfriheten genom att stänga ute muslimer och sätta igång med att karva ur demokratin genom att göra sig av med folk som inte håller med och begränsa möjligheterna att säga emot honom. Det är inte någonting som passar på en politisk skala. Både höger- och vänsterpolitik är motsatser till det här. Det är diktatur och det är livsfarligt.
Och det är precis samma väg som Sannfinländare och Sverigedemokrater vill leda oss, även om de gör det med betydligt större finess än buffel-Trump. Därför får Janouch skit. Därför vill media inte ta in ”höger”-texter. För att det inte är höger. För att det raserar vår värdegrund. För att det ställer människor mot varandra.
I mångfalden ryms både höger och vänster, men inte auktoritära och inte rasism.
Dessutom, angående den första tweeten: public service ska granska public service. Hur kan hon använda det faktum att media själv rapporterar om kritik mot media som ett bevis för att man inte inte får kritisera media?
PS: Jag inser att jag kommer att få äta upp det här när nu Moderaterna fraterniserar med SD. Jag hoppas bara att den riktiga högern (som jag, ska tilläggas, rent politiskt har väldigt lite till övers för) skulle sätta stopp för det och visa att vi har variation och alternativ i politiken utan att behöva ge avkall på demokratiska värderingar.
