– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Det är verkligen något magiskt över de här vinterdagarna när dimman ligger så tät att det känns som om jag bor uppe bland molnen.
Det är mitt himmelrike, det här. Visst drar det svinigt kallt längs golven och visst finns det ständigt något att göra men inte lyser stjärnorna lika klart någon annanstans.
Ni som känner mig vet att jag är ganska förtjust i norrsken. Ni som känner mig väl vet att det är en rejäl underdrift att jag påstå att jag bara är lite förtjust.
Jag. Älskar. Norrsken.
Och varför skulle man inte? Mer magiskt fenomen finns knappast. Jag följer inte slaviskt men nog beklämmande nära rymdvädret för att få en chans att se dem. Så gissa om jag var lite besviken nu för några veckor sedan då rymdvädersprognosen lovade ökad chans för norrsken en dag då jag inte skulle ha en liten treåring att vakna med dagen efter och alltså kunde spana hela natten och det sedan var kvällen innan som hela himlen var grön. Den kvällen jag lekt ansvarsfull och lagt mig tidigt.
Ikväll ringde Tilda från sin pappa mycket senare än vad de egentligen får ringa om det inte är något superviktigt. Som hon konstaterade var det dock superviktigt. Norrsken. Nu.
Så jag kastade mig ut i den frusna natten och mycket riktigt. Där var de. Dansade sakta runt mitt hus. Bedövande vackra i tystnaden.
Äntligen.
Idag har Tilda och jag haft vår traditionella stadsdag – en dag i Helsingfors för att titta på julskyltningen, köpa en julgransdekoration (ja, en), äta hamburgare och önska oss en massa saker.
Bara det är ju värt att vara lycklig över.
När vi kom hem var det varmt i huset. Minus tio ute, men varmt i huset. Utan att jag huggit, burit, eldat ved hela dagen. Det var varmt för att det nya centralvärmesystemet äntligen har kopplats in. Visst älskar en del av mig att pyssla med veden, känslan av att det är mitt slit som håller oss varma. Men det är i ärlighetens namn just nu en försvinnande liten del av mig och det finns helt enkelt inte tillräckligt med slit att tillgå för att hinna med allt.
Så det är med djup tacksamhet jag inte eldar ikväll. Det är tillräckligt varmt ändå.
Jag fick en förfrågan från en dagstidning om de kunde få komma och göra en intervju och fota mitt hus inför deras bostadsspecial. Efter att ha försäkrat mig om att de förstod att det här inte är rätt plats för den som söker inspiration á la inredningstidning hälsade jag dem hjärtligt välkomna.
Och lite på grund av att jag inte hade tid men mest på grund av principer hade jag inte ens dammsugit golven innan de kom. Det såg ut precis som det brukar göra i det här huset, förutom att jag ju inte hade några barn hemma så det var 1) betydligt lägre decibelnivå och 2) hyggligt rent på diskbänken. På bordet hade jag dukat med kaffe och bullar. Ni som har varit här vet att det faktiskt på riktigt är så det brukar se ut. Till skillnad från rena golv är nämligen bullfika en mycket hög prioritet i mitt hem, och det är så som jag vill ha det.
Vi pratade om vad som krävs för att ta sig an ett sånt här projekt och jag framhöll vad byggaren påpekade för mig en gång, nämligen att det här inte är ett projekt utan en livsstil. Vill man ha färdigt är det här fel grej. Vill man ha polerat och underhållsfritt är det här det dummaste man kan göra. Men om man njuter av att konstant pyssla och planera så är det här helt rätt. Om man vill sänka varje ledig stund och slant i sitt boende så är det här supersmart.
Vi pratade också om pengar, och om hur många tiotusentals euro det kostar att göra sånna här renoveringar, även om man – så som jag har gjort – försöker göra så mycket det bara går själv. Generellt när man renoverar gamla hus så brukar man väl säga att det krävs tid och pengar och att det man saknar i det ena kan man kompensera med det andra. Det är en ganska bra tanke att ha med sig. Och så tror jag att det är livsviktigt att dels fira varje liten grej man får färdig, och dels acceptera att man aldrig kommer att bli helt färdig ändå. Det är så det blir en livsstil. För att man kan korka upp en flaska bubbligt när man målat färdigt badrumsgolvet det egentligen inte var tänkt att man skulle måla och bjuda hem journalister och fotografer mitt uppe i vardagskaoset eftersom det inte blir bättre än vad det är just nu. Just nu, är alltid den bästa stunden.
Färdigt är det ju inte. Inte ens på de två sidor där det är målat. Men det är tillräckligt färdigt för att man skulle kunna ta bort byggställningarna. Och jag är så nöjd. Mitt hus skiner som en karamell. Jag har slitit som sjutton för att det här skulle bli färdigt, det har jag, men jag vill också passa på att tacka alla som med mindre eller större insats har bidragit. Det har varit otroligt värdefullt, inte minst moraliskt! Sedan skulle jag vilja berätta, trots att han själv aldrig kommer att läsa det, att målningen av huset inte hade blivit till något alls om det inte vore för A:s pappa. Trots att jag och A skilde oss har hans pappa varit här i ur och skur och skrapat, målat och fixat. Att vi inte har något riktigt gemensamt språk har varit förvånansvärt enkelt att arbeta runt, och när vi inte har varit överens har det säkert varit tur att vi inte kunnat ge oss in i några diskussioner.
Färgen är Ottossons linoljefärg, i kulörerna ljus gul och engelskt röd. Dörren är ardberg grön. Känslan är himmelsk.
Nu har ställningarna äntligen tagits bort från den nästan färdigmålade södra sidan. Det är som ett helt nytt hus som kommer fram. Och min blomsteräng har gått fullkomligt bananas. När det inte regnar eller är mörkt ska jag försöka ta bättre bilder! Helt fy skam är det ju inte i skymning heller.
Jag sitter ute i trädgården. Det är snart midnatt, men ljust. Himlen är lätt rosa. Svalorna flyger som skjutna ur en dålig sci-fi. Hönorna har gått och lagt sig, Gabriel likaså. Kaninen väntar på att jag ska repa kvällsgräs åt honom. Längs grusvägen vandrar två tonårsflickor, varav den ena just var min lilla baby, insvepta i varsin filt och djupt inbegripna i ett samtal jag säkerligen inte skulle förstå.
Jag tog mig äntligen tid att måla lite på huset i dag. Sakta, sakta blir det bättre. Jag är så oerhört tacksam över det här livet. Det ska jag försöka komma ihåg imorgon bitti när Gabriel vaknar alldeles för tidigt.
Så var det dags för lite mer tillökning här på gården. Jag har på något vis haft lite svårt att skaffa kaniner för min egen skull. Tidigare så har det ju varit barnens kaniner (som jag givetvis varit fullt medveten om att jag får sköta). Tilda har varit lite intresserad av att skaffa nu, men inte tillräckligt för att hjälpa till att bygga bur och sånt, Vilho skulle möjligen bry sig om kaninen var kopplad till wifits funktionalitet och Gabriel är för liten för att förstå den semantiska skillnaden på ”ko” och ”kanin” så honom kan man inte fråga.
Så jag gjorde det enda rätta. Funderade över vad för sorts kanin JAG verkligen ville ha. Och så köpte jag en som inte stämmer in på beskrivningen mycket mer än att den har långa öron men som jag älskade vid första ögonkastet, och eftersom den hade en liten kompis som hade blivit alldeles ensam kvar så köpte jag den också fast jag egentligen inte hade råd. Men här är de. Darcy och Elmer. Och jag är helt förälskad. Visste inte ens att man kunde sakna lukten av mjuk kaningos så här mycket.
Så ni köpte lite ägg och några fjädrar till påsk?
Gulligt.
Man har inte roligare än man gör sig, sa hon och beställde lite grus.
Hit och dit och tillbaka igen 