Etikettarkiv | Drömmen om ett hus på landet

Nymålat

Färdigt är det ju inte. Inte ens på de två sidor där det är målat. Men det är tillräckligt färdigt för att man skulle kunna ta bort byggställningarna. Och jag är så nöjd. Mitt hus skiner som en karamell. Jag har slitit som sjutton för att det här skulle bli färdigt, det har jag, men jag vill också passa på att tacka alla som med mindre eller större insats har bidragit. Det har varit otroligt värdefullt, inte minst moraliskt! Sedan skulle jag vilja berätta, trots att han själv aldrig kommer att läsa det, att målningen av huset inte hade blivit till något alls om det inte vore för A:s pappa. Trots att jag och A skilde oss har hans pappa varit här i ur och skur och skrapat, målat och fixat. Att vi inte har något riktigt gemensamt språk har varit förvånansvärt enkelt att arbeta runt, och när vi inte har varit överens har det säkert varit tur att vi inte kunnat ge oss in i några diskussioner.

Färgen är Ottossons linoljefärg, i kulörerna ljus gul och engelskt röd. Dörren är ardberg grön. Känslan är himmelsk.

Avtäckning

Nu har ställningarna äntligen tagits bort från den nästan färdigmålade södra sidan. Det är som ett helt nytt hus som kommer fram. Och min blomsteräng har gått fullkomligt bananas. När det inte regnar eller är mörkt ska jag försöka ta bättre bilder! Helt fy skam är det ju inte i skymning heller.

Underbart

Jag sitter ute i trädgården. Det är snart midnatt, men ljust. Himlen är lätt rosa. Svalorna flyger som skjutna ur en dålig sci-fi. Hönorna har gått och lagt sig, Gabriel likaså. Kaninen väntar på att jag ska repa kvällsgräs åt honom. Längs grusvägen vandrar två tonårsflickor, varav den ena just var min lilla baby, insvepta i varsin filt och djupt inbegripna i ett samtal jag säkerligen inte skulle förstå.

Jag tog mig äntligen tid att måla lite på huset i dag. Sakta, sakta blir det bättre. Jag är så oerhört tacksam över det här livet. Det ska jag försöka komma ihåg imorgon bitti när Gabriel vaknar alldeles för tidigt.

Tillökning

Så var det dags för lite mer tillökning här på gården. Jag har på något vis haft lite svårt att skaffa kaniner för min egen skull. Tidigare så har det ju varit barnens kaniner (som jag givetvis varit fullt medveten om att jag får sköta). Tilda har varit lite intresserad av att skaffa nu, men inte tillräckligt för att hjälpa till att bygga bur och sånt, Vilho skulle möjligen bry sig om kaninen var kopplad till wifits funktionalitet och Gabriel är för liten för att förstå den semantiska skillnaden på ”ko” och ”kanin” så honom kan man inte fråga.

Så jag gjorde det enda rätta. Funderade över vad för sorts kanin JAG verkligen ville ha. Och så köpte jag en som inte stämmer in på beskrivningen mycket mer än att den har långa öron men som jag älskade vid första ögonkastet, och eftersom den hade en liten kompis som hade blivit alldeles ensam kvar så köpte jag den också fast jag egentligen inte hade råd. Men här är de. Darcy och Elmer. Och jag är helt förälskad. Visste inte ens att man kunde sakna lukten av mjuk kaningos så här mycket.

Ett hönshus del 1

Jag måste ha höns. Dels för att jag har saknat höns de åren jag bodde i tätorten efter skilsmässan och dels för att det hör ihop med en gård av den här sorten.

Och jag har ju flera utebyggnader. Ett stort förråd, ett vedlider med två små sidorum och dessutom en präktig lada. Det har varit svårt att bestämma sig för var hönsen borde bo. Min allra första tanke var i ladan. Där ser det ut som om några av kobåsen tjänat som hönshus. Men höns behöver värme på vintern, och att värma upp ladan är ett projekt som inte känns rimligt nu.

Min nästa tanke var det mindre utrymme som finns i förrådet, bakom en av de tre dörrarna. Då skulle jag få hönsgården gjord i en sluttning som nu inte används till något ändå, och utrymmet vore nästintill färdigt. Men efter att jag tittat lite närmare på väggarna ångrade jag mig. Det är nämligen ett litet rum med stockväggar, som i något skede blivit flyttade (de är uppmärkta och bär spår av flytt). Eftersom min gård har anor från åtminstone mitten av 1700-talet är en kvalificerad gissning att det rummet är den äldsta delen av den nuvarande byggnationen. Den är 1800-tal, allra minst. Och är det något jag lärt mig om höns så är det att de praktiskt taget förstör det utrymme de vistas i.

Mitt historikerhjärta kunde inte klara det.

Så min tanke nu är att jag ska göra ett av de små rummen vid sidan av vedlidret till hönshus. Där finns potential att bygga ut om jag vill ha fler höns i framtiden, och jag skulle få hönsens gård så att jag ser den från köksfönstret (och det vill jag gärna, så man kan hålla lite koll). Det rummet, och egentligen hela det huset, är inte i världens bästa skick dock, så det är ett präktigt projekt. Först måste jag gräva fram grunden. Marken har höjts runt huset och marknivån når upp till fasaden. Jag kan inte mycket om sånt här, men det vet jag är dåligt. Flera av plankorna i fasaden måste bytas. Lilla rummet ska sedan tömmas, få nytt golv (för det gamla är murket) och nya innerväggar. Det lilla fönstret ska jag försöka få iordning också. Förhoppningsvis tar det inte alltför många år innan det är färdigt…

 

En gammal bakugn

Så jag har ju en bakugn i köket. Hittills har jag inte vågat använda den eftersom den inte var sotad. Det var tänkt att sotaren skulle ha gjort det när han var här för några månader sedan men han ville att jag skulle städa ur den först. I ärlighetens namn blev jag lite irriterad. Det kunde väl han ha gjort liksom. Men när jag öppnade och började lyfta ur saker förstod jag varför han överlät det till mig. Bakugnen är stor. Jättestor. Och den var alldeles proppfull med skräp. Tre kassar skräp, närmare bestämt, och en imponerande trave ved. Det tog mig ett par timmar att städa ur den.

Nu har sotaren äntligen varit och godkänt även den här ugnen och jag var givetvis tvungen att prova den! Jag skulle ändå baka vanligt bröd, så jag lade undan delar av degen för att kunna testa. Och vet ni vad? Den gjorde nästan av sig självt pitabröd! De fyllde vi sedan med kyckling, tzatziki, halloumi, sallad, tomat och aubergine. Galet gott!