Etikettarkiv | Drömmen om ett hus på landet

Lite före och efter på köket.

Jag vet att ni har behövt vänta alldeles oskäligt länge, men här kommer iallafall några före-efter på köket. Före-bilderna är från när vi var och tittade på huset, just innan jag köpte det, och efter-bilderna är alldeles dagsfärska.

På de här bilderna ser man kanske bäst hur köket förändrades. I hörnet där det nu finns en typ köksö var det först planerat att kyl/frys skulle stå, men det blev inte bra när man skulle gå dit från spisen. Nu är kyl/frys rakt bakom min rygg när jag tar bilden. Före-bilden gick det att komma längre bakåt, därför har den lite annan vinkel.

Det saknas fortfarande några hyllor på väggarna, och flera av dem är återanvända från andra ställen. Ingen riktigt matchar, men så är det ju i gamla hus. Att få belysning i köket har varit en av de svåraste sakerna för i ärlighetens namn hade jag inte riktigt råd med alla el som borde dras. ”Det brukar aldrig finnas pengar kvar för elektrikerna eftersom vi alltid kommer in sist” menade elektrikern och installerade bara det mest nödvändiga. Någon avancerad köksbelysning var inte att tänka på. Jag löste problemet med clip on-lampor från Jysk och det fungerar måste jag säga alldeles utmärkt. Sladdarna ska dras lite snyggare sedan, men lamporna fyller absolut sin funktion utan att (enligt mig) sticka i ögonen. Så att säga.

Under handfatet saknas det en täckskiva som jag förvisso har köpt och borde sätta dit men herremingud så det är smidigt att bara kunna slänga ner skräp i det där hålet utan att behöva öppna dörren.

Här kommer man in i köket från hallen. Det stora vita skåpet har A hittat på loppis för en spottstyver och det passar i mitt tycke perfekt. Tyvärr blir det gärna en avstjälpningsplats – ni vet det där stället där man lägger allt man inte är riktigt säker på vart det ska eller som man planerar att ta strax men glömmer bort – men å andra sidan behövs ju en sådan i alla hem. Den underbara soffan hade som sagt gärna fått stå kvar, men den var borta när vi flyttade in.

Dörren som syns på första bilden har jag valt att ha kvar, men den är blockerad av kylskåp/frys och handtaget är bortplockat. Jag ville spara dörren utifall att man någon gång i framtiden vill återställa den. Den leder in till ett litet förmak till det som tidigare var bastun och fungerade som ett ställe att byta om på. Bastun är utriven (mer om det senare) och istället har jag låtit bygga en dusch och toalett och eftersom det finns en dörr dit precis på andra sidan om köket (liksom ut från köket direkt till vänster) kändes det lite overkill med två. I något skede planerar jag att sätta ett högt skåp mellan vedspisen och kyl/frysen, men jag måste först få igång bakugnen så att jag vet att det inte blir för varmt på sidan. Själva vedspisen har jag igång och ni hör det ju inte, men den sprakar väldigt hemtrevligt just nu.

I skåpet ovanför vespisen fanns en gammal varmvattenberedare som rymde dyp 30 liter. Med tre barn kändes det lite onödigt lite, så en stor ny är installerad i hallen. En dag ska jag lyckas bygga ett snyggt skåp att dölja den med. Ett av kraven med kyl/frys var att det skulle finnas en ismaskin. Det har jag velat ha länge och nu tror jag inte att storbarnen skulle kunna leva utan längre.

Mitt sovrum är som ni vet fullkomligt beckmörkt. Dels för att jag har grymma mörkläggningsgardiner (en bra investering om man har en baby sovande i samma rum…) och dels för att jag har mörka tapeter. Jag älskar att öppna dörren och komma ut till köket, som även i det finska vintermörkret strålar av ljus.

Det mesta på de här bilderna är loppisfynd. Mattan under köksbordet är en äkta matta, men eftersom de tidigare ägarnas mycket uppfinningsrike son hade pillat sönder en av kanterna sålde de den billigt. Medan jag skriver det här värmer mattan min fötter, som en mjuk, trösterik lyxartikel införskaffad för nästan ingenting.

Pinnstolarna kom med från förra stället och ni som har varit med länge kanske minns när de införskaffades. Gabriels stol är även den ett fynd. Bordet köpte jag begagnat när jag flyttade in hit, och det kan dras ut och rymma många. Det väger som synden och jag rullade in det själv från bilen. Det gick bra på så vis att det ju är ett runt bort och inte så bra eftersom det runda bordet också är ett utdragsbord som mitt i rullningen drog ut sig själv och tänkte knipsa av mina fingrar. Det är en av de få gånger som jag har stannat upp, andats djupt och tänkte att ”nä nu, Charlotte, nu har du gjort bort dig din envisa jävel”. Bordet släpades på en presenning sista biten och har på förekommen anledning slipats och målats om. På hyllan vid fönstret finns några av mina tekannor. Till mitt försvar dricker jag mycket te, men jestas vad jag är svag för snygga kannor. Gunghästen är min gamla mycket skraltiga. Den heter Stalin och är namngiven efter min favorithäst när jag var liten. När jag blev så gammal att jag förstod att den hästen hette Stardream var det liksom för sent att byta.

Att elektrikern bara gjorde det absolut nödvändigaste är nog en sanning med modifikation som väldigt mycket beror på vad man anser vara strikt nödvändigt. All el i hela huset har dragits om och det är gjort med den lite dyrare formen av gammaldags metallkabel (som givetvis är nytillverkad). De eluttag i köket som sitter på ögonhöjd är av den gammaldags stilen, tre gånger så flipping dyra som de vanliga. Alla andra uttag är helt vanliga, för det fanns inte pengar och de går att byta sedan om man skulle vilja. Om kaffemaskinens välsignelse skulle jag kunna skriva mycket, men ni har ju redan hört.

Till sist bjuder jag er på några bilder från den där tiden emellan. Det gamla köket är egentligen jättefint och jag hade mycket väl kunnat tänka mig att ha kvar det, men jag var hur som helst tvungen att ta bort det för att kontrollera att det inte fanns fuktskador bakom och så att alla rör kunde bytas. Eftersom det ändå skulle bort så kändes det dumt att bygga upp samma igen, eftersom jag ändå behövde mer arbetsyta. Köket fick ett nytt liv någon annanstans – jag skänkte bort det mot att mottagaren plockade ner det.

 

Några före-efter-bilder

Som sagt så är det massor kvar att göra, men ibland så känns det verkligen som om det också går framåt, blir något, sakta men säkert tar mina tankar och idéer fysisk form.

Barnen har helt fritt fått välja tapeter till sina rum. Tilda valde en snirklig blommig som gjorde en enorm skillnad i rummet, trots att hennes var det med de fräschaste tapeterna redan innan. Det gråa golvet har jag valt och det går igenom hela huset (sedan när det är färdigt…). Här har jag tapetserat fram till kakelugnen. Sådana här ugnar finns för övrigt i alla rum.

Vatten

I dag kom de och borrade för en brunn så jag kan få vatten till mitt hus. Det är en sån där grej som kan komma att kosta ungefär hur mycket som helst och som även en bra dag hamnar där vid 7.000 euro. Därför har det gjort mig galet nervös – vatten måste vi ju ha och jag är bra på många saker men borra i berg är inte en av dem så det finns inget att pruta på. Så att säga.

Gabriels lycka var stor när vi i svinottan åkte ut till huset och där fanns en lastbil och allt möjligt. Borrkillen undrade var han kunde ställa bilen, om det ”är några byggbisin” (alltså killar) på väg. Jag svarade att det bara är en byggtant som kommer men att jag kan parkera bakom honom.

På eftermiddagen när jag kom tillbaka forsade det vatten. ”Det kommer så satan” konstaterade borrkillen på fackterminologi. Och det är något nästan religiöst över att se sitt eget vatten, vatten från min gård, forsa. Där finns det, gömt i berget under mitt hus, livgivande*. Så sjukt häftigt!

* det är ju fullt möjligt att vattnet är mer cancerframkallande än livgivande för det är inte testat än men ändå

Mitt hus

Så jag vet att jag lät er hänga lite onödigt länge innan det kom fler bilder från mitt hus. Mitt hus. Som jag har köpt alldeles själv genom att sälja min själ och en njure till banken. Nävars. De ville inte ha njuren. Tydligen är det jättedålig marknad för sådana nuförtiden.

Hur som helst. Huset kräver precis som många av er påpekat en liten smula fix. Det är vad jag roar mig med så ofta jag hinner nu, för vi kan inte flytta in förrän vi har fått vatten och el fixat. Jag tar fram förtjusande plankgolv i alla rum (utom bastun och i entrén – bastun har gjutet golv och entrén ett vanligt trägolv), river ner gamla, trasiga tapeter och drar djupa, hänförda suckar över underbara stockväggar. Innan jag kan börja bygga upp igen måste allt öppnas. Att slita ut allt det uttjänta och trasiga är knappast Konmari-filosofiskt men det är satans så terapeutiskt. Och jag lär känna mitt hus. Försöker lyssna på vad som behövs, vart saker ska vara, hur man ska bevara det gamla och vackra men samtidigt föra det in i det nya livet som modernt hem till en småbarnsfamilj.

 

Hoppsan.

Min älskade pappa: Nu ska du ta det riktigt lugnt, Charlotte. Det har varit så himla mycket som hänt kring dig med skilsmässor och allt de senaste åren. Gör inga förhastade saker nu.
Jag: Närå pappa.

Också jag: TITTA VAD JAG KÖPTE!

Så har jag inget hus längre

För 11 år sedan satt jag, vad som då var min pojkvän och vår baby på en bank i Helsingfors och bad om ett lån för att köpa ett hus. Det var ett stort och fint hus, som jag var väldigt förtjust i. Banktjänstemannen tittade på oss och konstaterade krasst att vi inte hade råd med ett så stort lån. Jag uppmanade honom vänligt att fokusera på bebisen. Kunde han inte se hur söt bebisen var? Höll han inte med om att bebisen skulle behöva ett sånt där stort, fint hus att växa upp i, huh? Det gjorde banktjänstemannen. Några år senare investerade vi de pengarna i Drömhuset. Det hittills finaste hus jag någonsin sett. Huset jag alltid velat ha. Ett hus jag trodde kanske skulle kunna fylla den tomhet jag kände, och som nästan, nästan lyckades.

Och ett hus jag inte hade råd med när tomheten trots allt vann och det blev skilsmässa.

Det bestämdes att exet skulle behålla huset och köpa ut mig. I två år har vi nu bråkat om vilken summa som skulle vara lämplig och därmed sänkt stora delar av den summan i advokatkostnader. I två år har Drömhuset varit stängt för mig, samtidigt som det har kostat mig många hundra euro. Blivit något av en smärtsamt vacker mardröm.

I dag satt vi på samma bank som för 11 år sedan och skrev äntligen under pappren. Jag är fri från huset. Fri från de sista (FÖRFUCKINGHOPPNINGSVIS) ekonomiska banden till exet. Cirkeln är på ett märkligt vis sluten.

Jag känner ett visst vemod över att släppa huset. Vitsipporna har blommat över för den här våren. Kanske påskliljorna i den stora rabatten också? Undrar om äppelträden fortfarande blommar? Jag längtar efter en ny trädgård som är min egen. Visst har vi en trädgård här också, till huset vi hyr, men vem vet hur länge vi blir kvar? Hinner jag plocka några äpplen om vi planterar ett äppelträd nu? Hinner jag se rosenbuskarna svälla över av blommor?

Pengen som slutligen lossnade när exet köpte ut mig är förvisso en rejäl slant, men när det kommer till husköp räcker den inte långt som handpenning. Exet påminde mig om hur jag dinglat bebisen (som nu fyllt 12 år…) för att få det där lånet godkänt en gång i tiden. Tur att jag har en ny bebis att dingla på en bank.

Nu blir det till att fortsätta spara, fast med större iver. Större iver och betydligt lättare hjärta. Först när man släppt taget helt kan man vara redo att med båda händerna fånga något nytt.

Det här är kattungen Greta Gris. Hon klättrade själv upp i min famn. Via baksidan av mina lår.