Etikettarkiv | Drömmen om ett hus på landet

Vatten

I dag kom de och borrade för en brunn så jag kan få vatten till mitt hus. Det är en sån där grej som kan komma att kosta ungefär hur mycket som helst och som även en bra dag hamnar där vid 7.000 euro. Därför har det gjort mig galet nervös – vatten måste vi ju ha och jag är bra på många saker men borra i berg är inte en av dem så det finns inget att pruta på. Så att säga.

Gabriels lycka var stor när vi i svinottan åkte ut till huset och där fanns en lastbil och allt möjligt. Borrkillen undrade var han kunde ställa bilen, om det ”är några byggbisin” (alltså killar) på väg. Jag svarade att det bara är en byggtant som kommer men att jag kan parkera bakom honom.

På eftermiddagen när jag kom tillbaka forsade det vatten. ”Det kommer så satan” konstaterade borrkillen på fackterminologi. Och det är något nästan religiöst över att se sitt eget vatten, vatten från min gård, forsa. Där finns det, gömt i berget under mitt hus, livgivande*. Så sjukt häftigt!

* det är ju fullt möjligt att vattnet är mer cancerframkallande än livgivande för det är inte testat än men ändå

Mitt hus

Så jag vet att jag lät er hänga lite onödigt länge innan det kom fler bilder från mitt hus. Mitt hus. Som jag har köpt alldeles själv genom att sälja min själ och en njure till banken. Nävars. De ville inte ha njuren. Tydligen är det jättedålig marknad för sådana nuförtiden.

Hur som helst. Huset kräver precis som många av er påpekat en liten smula fix. Det är vad jag roar mig med så ofta jag hinner nu, för vi kan inte flytta in förrän vi har fått vatten och el fixat. Jag tar fram förtjusande plankgolv i alla rum (utom bastun och i entrén – bastun har gjutet golv och entrén ett vanligt trägolv), river ner gamla, trasiga tapeter och drar djupa, hänförda suckar över underbara stockväggar. Innan jag kan börja bygga upp igen måste allt öppnas. Att slita ut allt det uttjänta och trasiga är knappast Konmari-filosofiskt men det är satans så terapeutiskt. Och jag lär känna mitt hus. Försöker lyssna på vad som behövs, vart saker ska vara, hur man ska bevara det gamla och vackra men samtidigt föra det in i det nya livet som modernt hem till en småbarnsfamilj.

 

Hoppsan.

Min älskade pappa: Nu ska du ta det riktigt lugnt, Charlotte. Det har varit så himla mycket som hänt kring dig med skilsmässor och allt de senaste åren. Gör inga förhastade saker nu.
Jag: Närå pappa.

Också jag: TITTA VAD JAG KÖPTE!

Så har jag inget hus längre

För 11 år sedan satt jag, vad som då var min pojkvän och vår baby på en bank i Helsingfors och bad om ett lån för att köpa ett hus. Det var ett stort och fint hus, som jag var väldigt förtjust i. Banktjänstemannen tittade på oss och konstaterade krasst att vi inte hade råd med ett så stort lån. Jag uppmanade honom vänligt att fokusera på bebisen. Kunde han inte se hur söt bebisen var? Höll han inte med om att bebisen skulle behöva ett sånt där stort, fint hus att växa upp i, huh? Det gjorde banktjänstemannen. Några år senare investerade vi de pengarna i Drömhuset. Det hittills finaste hus jag någonsin sett. Huset jag alltid velat ha. Ett hus jag trodde kanske skulle kunna fylla den tomhet jag kände, och som nästan, nästan lyckades.

Och ett hus jag inte hade råd med när tomheten trots allt vann och det blev skilsmässa.

Det bestämdes att exet skulle behålla huset och köpa ut mig. I två år har vi nu bråkat om vilken summa som skulle vara lämplig och därmed sänkt stora delar av den summan i advokatkostnader. I två år har Drömhuset varit stängt för mig, samtidigt som det har kostat mig många hundra euro. Blivit något av en smärtsamt vacker mardröm.

I dag satt vi på samma bank som för 11 år sedan och skrev äntligen under pappren. Jag är fri från huset. Fri från de sista (FÖRFUCKINGHOPPNINGSVIS) ekonomiska banden till exet. Cirkeln är på ett märkligt vis sluten.

Jag känner ett visst vemod över att släppa huset. Vitsipporna har blommat över för den här våren. Kanske påskliljorna i den stora rabatten också? Undrar om äppelträden fortfarande blommar? Jag längtar efter en ny trädgård som är min egen. Visst har vi en trädgård här också, till huset vi hyr, men vem vet hur länge vi blir kvar? Hinner jag plocka några äpplen om vi planterar ett äppelträd nu? Hinner jag se rosenbuskarna svälla över av blommor?

Pengen som slutligen lossnade när exet köpte ut mig är förvisso en rejäl slant, men när det kommer till husköp räcker den inte långt som handpenning. Exet påminde mig om hur jag dinglat bebisen (som nu fyllt 12 år…) för att få det där lånet godkänt en gång i tiden. Tur att jag har en ny bebis att dingla på en bank.

Nu blir det till att fortsätta spara, fast med större iver. Större iver och betydligt lättare hjärta. Först när man släppt taget helt kan man vara redo att med båda händerna fånga något nytt.

Det här är kattungen Greta Gris. Hon klättrade själv upp i min famn. Via baksidan av mina lår.

Vatten; lösningar och is

Sedan ett par veckor tillbaka har vi för första gången på över två år kunnat dricka vårt eget kranvatten, sedan vi fått ett gigantiskt filter installerat. Jag kan inte ens beskriva hur fantastiskt skönt det är att slippa släpa vatten från grannar och arbetsplatser för att kunna få sitt morgonte. Jag har funderat lite på hur jag skulle illustrera ett sådan inlägg, men så städade jag ur diskhon riktigt, riktigt noga och njöt till fullo av att vattnet inte missfärgade den på två minuter igen och tänkte att det vore en fröjdesak att berätta om.

Väldigt nära relaterat till detta är att sonen just nu är inne i en experimentfas, där han googlar sig fram till spännande (en del så spännande att mammans hjärta inte riktigt klarar av dem, som de där som i princip gick ut på att bygga en liten men fullt funktionell eldkastare) experiment att testa. Hur som helst, ungen hann först till diskhon. Det hade något med vattens densitet och regnbågar att göra.

Och i dag frös vattenledningarna för första gången. Delvis säkert för att det är minus 25 grader ute, men garanterat också delvis för att det är en random helgdag då det 1) är ett helvete att få tag på en rörmokare och dessutom 2) kostar ungefär lika mycket som en skjorta som kostar nästan 1000 euro att få frusna rör fixade. Eftersom vårt rörsystem skulle få Daidalos labyrint att verka logisk var vi inte riktigt säkra på var någonstans problemet fanns. Rörmokarna behövde inte mer än närma sig huset innan vattnet började fungera igen och efter att ha mätt med en mätare som möjligen har ett tekniskt namn tror vi att problemet kan ha varit att golvet där vattenfiltret står höll glada minus 11 grader. Jag är ju ingen expert eller så, men det låter rimligt att det skulle kunna orsaka trubbel.

Världens bästa jul får man om man låter världen komma in

Julen är en högtid man traditionellt brukar vilja fira med sina nära och kära. Det är den tiden på året vi vill vara med vår familj. Just nu finns det många människor som kommer till Finland helt i avsaknad av nära och kära, som har sin familj för långt bort för att kunna vara med dem. Som inte har något familj längre.

Och eftersom vi har plats och mat bestämde vi oss för att bjuda in några av dem som har sina nära och kära för långt bort. Utan att veta mer än namnet på ett par av dem stämde vi träff på mottagningscentralen. Nervösa handskakningar. Ännu nervösare blickar när jag körde och körde tills det bara fanns skog runt omkring. En del tyckte jag var galen som bjöd in totala främlingar, utan en tanke på vilken chanstagning det var för våra gäster att följa med lika mycket totala främlingar hem. Ett hus i kaos, med renoveringar på hälft, men med ljus och mat och värme.

Fyra killar från Irak och tre från Afghanistan firade jul med oss. De visade oss hur liten världen är, hur lätt det är att mötas och att hitta nära och kära på de mest oväntade platser. De visade oss också hur stor världen är och gav en välbehövlig påminnelse om att asylsökande är en synnerligen heterogen grupp. Inte bara var de från olika länder, flera av dem hade inga gemensamma språk med varken oss eller varandra. Men framförallt visade de oss att allt är möjligt om man bara vill och vågar.

”Bästa julen nånsin!” suckade barnen glatt när de knoppade någon gång strax efter midnatt. ”När kommer de tillbaka?”

Snart. Hoppas jag.

Traditionellt sett är ju julen den högtid man slaktade julgrisen och sedan baserade ungefär alla rätter på vad man kunde få ur en gris. På så vis krävs det förstås vissa omställningar för att bjuda in muslimer, men det var ingenting som inte en groteskt stor kalkon kunde lösa.

Jultomten kom på besök, till allas stora förtjusning. Vi byggde ihop julklappar och spelade spel.

Men framförallt käkade vi god mat och snackade strunt, och tillät oss alla att glömma resten av världen en liten stund. Precis så som en riktigt bra jul ska vara.

Edit: När det uppdagades att en av typerna var fotograf i sitt hemland satte jag glatt min kamera i hans händer och lät honom göra vad han alldeles uppenbarligen är väldigt bra på. Photocredit alltså till honom. Och om någon har en kamera liggande som han kanske skulle kunna använda, eller om någon har behov av en bra fotograf så kan man ju höra av sig!