Etikettarkiv | Om mina handledare läser det här vill jag bara säga att jag skrivit mycket effektivt

Snart klart. Nästan.

Att fixa det där avslutande finliret – slutliga korrläsningen, sista noterna – på en artikel är ungefär som att städa ur det sista lilla ur skåpen vid en flytt. Man tar det ganska lugnt för det ”är ju inte så mycket kvar” och man har gott om tid för ”det är nästan färdigt” och ”hur lång tid kan det ta egentligen?”.

Det tar väldigt lång tid.

Varje gång.

Let them eat cake!

Kan vi inte bara göra så att vi går på kalas och äter vad vi vill utan att göra en stor grej av det, okej? För om jag måste gå på ett enda kalas till där kvinnor i alla åldrar sitter och ojar sig över att de inte borde och näe de avstår och ajaj bara en bit så får jag spunk.

Spunk.

Vad sänder det för signaler till de unga flickor (och pojkar) som sitter runt ett dignande bord när kvinnor konstant vaktar på sig själva och varandra? Vad sänder det för signal till våra döttrar när kvinnorna runt omkring dem får komma med på kalas men inte njuta av maten utan dåligt samvete? Så om du går på kalas och inte riktigt vet om du förtjänar att äta något av det som värdarna med stor möda tillagat för att fira till exempel sitt barn eller sitt begynnande äktenskap, använd din inre röst för överläggningar. Mmmkay?

Trampa på tårna – hönsversionen

Våra höns är dvärgkochin, vilket betyder att de hör till den sortens som har fjädriga (hur säger man lurviga för någon som har fjädrar?) fötter. De var ute i hönsgården och spatserade när plötsligt Dotty stannade och såg så där förvånat kränkt ut som bara höns kan. En av tupparna hade ställt sig på hennes långa fotfjädrar. Det tog tvärstopp. Hade hon kunnat hade hon gjort det här:

These Robin Hood GIFs Will Brighten Up Your Day - Lady Cluck

Men det kunde hon ju inte, så hon bara stod där och blängde och ryckte i sin fot innan tuppen klev av. Och som den milda hönsmamma jag är skrattade jag förstås bara några timmar eller så. Höns, alltså. Så jäkla kul typer!

IMG_1120Här är tuppen Berit, förra sommaren. Tuppen på bilden har ingenting med tuppen i berättelsen att göra.

Att VABba när man inte kan vara ledig

Det bästa med mitt jobb är att jag sätter mina egna arbetstider. Det finns ingen som kontrollerar mina timmar och flåsar mig i nacken om jag går ut en stund i solen eller tar en sovmorgon. Jag älskar det så mycket att jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna ha ett normalt jobb igen.

Men så blir ett barn sjukt och en make åker till Tyskland (dessa saker sammanträffar ofelbart) och jag har en deadline. Och det finns inte många saker som är värre än känslan av att inte räcka till någonstans. Inte vara tillräckligt närvarande för det feberdåsiga barnet som med lite febernedsättande i kroppen bubblar av tusentals frågor och en diskussionslusta jag inte riktigt delar. Inte få ihop tillräckligt mycket tid av skrivande för att vara på den säkra sidan av att bli färdig innan deadline. Definitivt inte få ihop varken tillräckligt mycket sömn eller tillräckligt med tid i solen. Hur jag än gör räcker jag inte till.

Tiden väntar liksom inte på någon.

Det är tveklöst det värsta med mitt jobb.

Lite om doktorandens verklighet och om kärleken till ett arbetsrum

Jag har varit doktorand vid Helsingfors universitet i flera år nu. Under dessa år har jag på heltid arbetat med min avhandling, varit på konferenser både inom och utom landet, arrangerat konferenser, publicerat, undervisat och föreläst. Jag har gjort allt vad som förväntas av en doktorand och lite till.

Men jag var en av de doktorander som började precis när universitetet påbörjade omformningen av doktorandernas status. Jag var en av dem som fastnade i det limbo som uppstod när doktorander inte längre skulle vara en del av forskarna utan en del av studenterna och därför hamnade någonstans mitt emellan. För mig personligen har den största förlusten varit att jag inte ens har rätt att hyra ett arbetsrum från universitetet, trots att jag har finansiering och trots att det står rum tomma. Att arbeta hemifrån när man har två små barn är en bra dag bara en stor utmaning. Under somrar, jular och helger är det stört omöjligt.

Genom en av mina fantastiska vänner fick jag så möjligheten att – helt oberoende av universitetet – hyra ett arbetsrum i stan. Först tvekade jag. Hyran är förvisso mycket förmånlig, men den är likväl en extra utgift. Och skulle det verkligen hjälpa mig att sitta ensam i ett rum i stan istället för ensam i ett rum hemma?

Det här rummet är dock guld värt. Ett rum som är till för arbete, där varken disk, tvätt eller hungriga barn kan störa. Ett rum som inte kvällar och helger fungerar som TV-rum och därför på måndag är täckt av chips. Ett rum med ett bord där de saker jag lägger kvar finns kvar i samma ordning nästa gång jag kommer dit.

Det är ren och skär lycka! Det här är precis vad jag behöver!

Jag kan för mitt liv inte förstå universitetets linje angående arbetsrum, och särskilt inte då man samtidigt försöker stressa oss att bli färdiga snabbare. Egentligen handlar det inte bara om det som jag nu lyckats hyra in mig på själv – ett eget ställe att faktiskt arbeta effektivt på – utan om att doktoranderna stängs ute från de akademiska sammanhang som de borde tränas inför. Avhandlingar kan inte skrivas i vakuum. Avhandlingar måste skrivas i en vetenskaplig kontext. Och visst kan man råda bot på ensamheten till viss del, genom att åka på konferenser, delta i seminarium och hyra sig ett arbetsrum, men bäst vetenskap bedrivs förstås på universiteten – även rent fysiskt.

Att ha kollegor att be om råd. Att ha tillgång till interna nätverk – både socialt och de som innehåller artiklar och tidskrifter man bara kommer åt inom unis nätverk. Att på allvar få känna att det arbete man lägger ner på forskningen faktiskt är viktigt, för vi doktorander bedriver inte (bara) studier – vi producerar ny kunskap.

På tal om ny kunskap: Inser att en kaffebryggare måste införskaffas hit, till mitt nya rum. Så här på eftermiddagen hänger huvudet oroväckande nära tangentbordet.

Och tårta. Tårta behövs. Men så är det ju alltid.

20150213-151319.jpg

Lilltassen

Viktor var imponerande nära sanningen när han gissade att jag gett upp min akademiska karriär för att bli kattfösare. Så här: Det började med att jag inte fick det där jobbet. Och när jag inte fick jobbet och eventuellt bröt ihop i en inte alldeles attraktivt gurglande liten hög förstod jag att det attraktiva med jobbet inte alls var arbetsuppgifterna (som ju i princip vore de samma som nu; skriva avhandling) utan chansen att få jobba tillsammans med mina vänner inne i stan. Jag älskar att jobba hemifrån och det har många fördelar och så men det kan också gå dagar utan att jag talar med en annan vuxen och… tja… det blir i längden väldigt, väldigt ensamt.

Så när jag förstod att min biljett till civilisationen rivits och kastats till grisarna var det naturliga steget att se sig om efter fler katter. Förstås.

I dag hämtade jag hem en liten kattunge som – liksom vår Rasputin – skulle ha gått en kall död på Tallinns gator till mötes om inte ödet ville annorlunda. Hon ska bo hos oss tills hon hittar ett eget hem. Jag ska ge er bilder i något skede, sedan, när hon har kommit fram från under soffan. Erfarenheten säger att det kan ta några dagar. Och avhandlingen då? Den skriver jag även i fortsättningen med katter som främsta rådgivare.