Etikett: Genus som begrepp

Nyhetsplock

Vem ska man tro på? Om peer review och vetenskaplig metod. (Och källkritik, för tjyven!)

Charlotte17 kommentarer

Att diskutera vaccin har varit lite som återuppleva tiden då vi förde väldigt mycket genusdebatt med typerna från… eh… Genusdebatten. Det är att möta människor som liksom lever i ett parallellt universum, som med hjälp av det förunderliga Internet är precis lika väl uppbackat som mitt eget universum. För den som kommer in i en sådan diskussion kan jag tänka mig att det är jättesvårt att veta vem och vad man ska tro på. Båda sidor kan hitta lika många länkar som bekräftar ståndpunkten liksom.

Det är här källkritiken kommer in. Många av de artiklar som har använts i argumentationen de senaste dagarna är nämligen inte vetenskapliga artiklar, fast de låter så och är skrivna av någon med extra bokstäver framför namnet. Den stora skillnaden är att vetenskapliga artiklar inte bara skrivs av en person med utbildning som är relevant för ämnet (det vill säga, en PhD skriver i allmänhet inte vetenskapliga artiklar om medicin utan i humanistiska ämnen – hen är filosofie doktor och det är som att ta medicinska råd från en filosof) utan också att artikeln har gått igenom det akademiska maskineriet.

Det leder oss vidare till peer review. Peer review innebär att alla artiklar som ska publiceras i vetenskapliga tidskrifter (även på nätet) först ska godkännas av andra experter i ämnet. Oftast är det double blind peer review vilket betyder att varken den som utvärderar eller författaren får veta varandras namn (och artiklarna måste skrivas utan att man avslöjar vem man är i texten) samt att det är två, för varandra okända, experter som utvärderar. Att utvärdera betyder inte att ta ställning till ifall man gillar resultaten eller inte, utan till om författaren har kommit fram till resultaten på ett vetenskapligt sätt. Har författaren följt alla regler som finns? Har hen dokumenterat allt som hen gjort så noga att undersökningen kan återskapas? Är hen medveten om den nyaste och viktigaste forskningen i det egna ämnet?

För att ta ett litet exempel: Det finns mängder av artiklar som har undersökt sambandet mellan autism och vaccin och alla konstaterar att ett sådant samband inte existerar (förutom en, som sedan dess har visats felaktig). I filmen Bought, som jag skrev om, är det en mamma som hävdar att man måste utgå från att vaccin orsakar autism när man studerar sambandet. Ur ett vetenskapligt perspektiv så vore det helt förkastligt. Det är teoretiskt möjligt att man en dag hittar ett samband (teoretiskt möjligt på samma sätt som att det finns liv på solen) eftersom vi inte vet hur framtidens forskning kommer att se ut, men att utgå från ett samband med det vi vet i dag kommer att ge felaktiga resultat. Det är sånt som inte kommer att gå igenom peer review, som inte bör gå igenom peer review. På samma sätt kan forskare idag inte utgå ifrån att det finns liv på solen – det överensstämmer helt enkelt inte med vad vi känner till om solen och om förutsättningarna för liv.

Peer review betyder dock inte att man alltid måste hålla sina kompisar om ryggen och aldrig kan avvika från upptrampade spår, men det betyder att den som tänker trampa nya spår måste bevisa att det är ditåt man ska. Bevisbördan ligger inte hos dem som stannar kvar utan hos den som kommer med något nytt. Så att säga.

När väldigt många forskare håller med varandra råder det konsensus. Det betyder att någonting är att betrakta som fakta. Det kan gälla alltifrån att genus existerar och att evolutionsteorin förklarar vår utveckling till att vaccin är ett effektivt sätt att skydda befolkningen mot farliga sjukdomar. Två saker härifrån:

1: Det går alltid, oavsett vad det gäller, att hitta en forskare som inte håller med. Alltid. Konsensus är inte när precis varenda en håller med utan när nästan alla gör det.

2: Även angående saker som det råder konsensus om finns det givetvis många olika tankar om sådant som orsak och verkan, utbredning och så vidare. Vi vet att genus existerar, men det påverkar olika människor på olika sätt i olika miljöer. Vi vet att evolutionsteorin förklarar utveckling, men främst som en ram inom vilken bilden kan förändras. Vi vet att vaccin är ett effektivt skydd, men vilka vaccin och när de bör tas kan variera. Det här fäller dock inte vad som är fakta!

Jag tror att det var David Patrick Moynihan som först sa det:

”You’re entitled to your own opinion, but not your own facts.”

Och som Christine svarade när någon föreslog att man skulle våga söka sina egna fakta:

”Fakta är fakta och är sanna oavsett vem man är.”

När man känner sig osäker på vem man ska tro på och det blir länkkrig ska man följa länkarna och utvärdera trovärdigheten i det man möter. Det första man ska göra är att kontrollera vem det är som har skrivit. Är det en känd motståndare? Är det någon som kommer att tjäna mycket pengar på sin åsikt (typ hemsidan till ett läkemedelsföretag)? Gå vidare. Gå till vetenskapliga artiklar, som har gått igenom den kontroll som behövs för att man ska kunna lita på dem. Kontrollera att de har blivit peer reviewade (en del artiklar kan se vetenskapliga ut, men har inte genomgått peer review) för det är en bra kvalitetsmarkör även om den inte är ofelbar. Och när experter på ett ämne säger att det råder konsensus så är det fakta de menar. Det är kanske inte alltid den fakta man ville höra, men man får inte välja sin egen fakta. Att man blir kränkt av fakta har ingen betydelse för faktans trovärdighet.

Debatten i dag förs ofta på ett sådant sätt att man vill lyfta fram den andra sidan, vilket jag så där i princip tycker är helt bra, men det leder till att man kan få en snedvriden bild av vad som faktiskt är fakta. Ingen beskriver det bättre än John Oliver:

Så nej, man ska inte våga söka sin egen fakta; man ska våga källkritiskt granska länkar man får framför sig. Man ska inte satsa på att vara skeptisk mot fakta, utan på att se vad som är fakta.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Tyckande, tänkande och genus

Charlotte2 kommentarer

Det är ganska många som kommer till den här bloggen för att de vill läsa om genus. Det är ju lämpligt så till vida att jag tycker om att skriva om genus. Ibland funderar jag dock på vad det är som gör att folk (då menar jag inte bara sådana som mig – som jobbar med det – utan liksom vanligt folk) tycker att det är så intressant. Varför är genus något som engagerar och väldigt ofta upprör så många?

Det finns förstås dem som menar att genus upprör för att genustänk hotar att välta patriarkatet och det får män att reagera med ilsken kastrationsångest. Det är ett hot mot mannen och därför upprör det. Även om jag förstås kan tänka mig att det finns ett korn av sanning i det också kan det knappast förklara särskilt mycket bortom ett korn. Jag tror snarare att det har att göra med att vi i dagens nordiska länder har en aldrig tidigare skådad mängd människor som har tid att fundera över sådana här saker. När jag stort och svepande beskriver historisk utveckling (vilket jag förstås försöker undvika, för stort och svepande blir sällan bra) brukar jag framhålla betydelsen av när matproduktionen blev så stor att man kunde försörja fler människor än vad som krävdes för att producera maten. Det fanns ett överskott som kunde användas för att tillgodose matförsörjningen även för sådana som inte arbetade (med matproduktion). Det där överskottet krävs för att frigöra tid för människor som sysslar med andra delar av samhället än matproduktion – till exempel organiserande eller komplicerat tänkande.

Och jag försöker nu på intet vis värdera fördelningen, bara peka på att den finns och att alla delarna är viktiga aspekter av mänsklig civilisation. I dag är det väldigt få i Norden som arbetar med matproduktion. Utan att ha några siffror att hänvisa till skulle jag vilja påstå att det aldrig förr varit så låg andel av befolkningen involverad i matproduktionen som det är nu. Samtidigt är mängden byråkrater och tänkare (av klart varierande komplexitet) enorm. Folk i allmänhet har tid att fundera över saker som skulle ha betraktats som bortkastad tid förut. I dag ska alla ha en åsikt och tycka en massa saker. Väldigt många står för sina åsikter utan att veta vad ens åsikter egentligen står för. Väldigt få undviker diskussioner för att de inte tycker att de kan tillräckligt om ämnet. Ännu färre diskuterar för att lära sig mer om ämnet.

Så varför just genus? Jag tror att det har att göra med vår tids besatthet med att finna sig själv. Jag tror också att mångas första kategorisering av sig själv är efter kön – det är liksom den första delen av blanketten man fyller i. Samtidigt är det många som inte upplever att de kan hitta sig själva som man eller kvinna, som funderar över vad den indelningen innebär och som ser att de inte passar in i rådande stereotyper. Och om man ska hitta sig själv men inte ens vet vad man ska kryssa i den första rutan, vad gör man då? Insikten att genus är en samhällelig konstruktion är av avgörande betydelse för vår syn på män och kvinnor, manligt och kvinnligt, och därmed också för synen på oss själva.

real woman

Och så finns det förstås dem som söker sig till den här bloggen och andra ställen där genus diskuteras för att diskutera genus existens. De hör till den gruppen människor som jag har väldigt svårt att förstå mig på. Man kan till exempel diskutera hur fort olika saker faller till marken och om anledningen till att de är i fallande är att de tappades eller kastades, men att de faller till marken beror på gravitationen. Oavsett fallandets omständigheter påverkade gravitationen fallet, så att säga. Oavsett hur man blev man eller kvinna (eller något annat) så påverkar genus resultatet.  Visst kan man diskutera stereotyper, effekten av dem, vad som borde göras politiskt, hur man kan hitta sig själv och så vidare – men existensen av genus som en samhällelig konstruktion är att betrakta som fakta. Ofta – alltför ofta – är det de som vill diskutera genus existens som sätter ribban för hur diskussionen ska föras. På grund av det kan det också ibland vara svårt att komma vidare, att komma längre och det blir polariserat, destruktivt och synnerligen tröttsamt.

För genus finns och påverkar oss hela tiden, vare sig vi vill eller inte. Säkert är det också därför som genus intresserar så mycket, eftersom alla kan relatera till det. Nästan alla har nog någon gång blivit behandlade utgående från en uppfattning om deras manlighet eller kvinnlighet och när det händer tillräckligt många gånger är det inte konstigt om man börjar fundera på varför. Genus är också nära kopplat till jämställdhet eftersom det är först sedan man insett att kön konstrueras av samhället som det ens blivit aktuellt att låta kvinnor delta i samhällslivet på lika villkor med män. Så länge kvinnor betraktades som sämre versioner av män och detta bestämdes av Gud och/eller biologisk konstruktion fanns det förstås inte utrymme för kvinnor som något annat än bakgrund till mäns aktiviteter. I dag vet vi till exempel att kvinnors mentala funktioner inte är lägre än mäns och att idén om att män borde bestämma över kvinnor är en social konstruktion snarare än ett naturligt resultat av världens beskaffenhet. För många som växer upp i dagens Norden är det självklart, men det har inte alltid varit så självklart – och är det fortfarande inte överallt.

Jag tror att genus intresserar för att det påverkar alla, engagerar för att det är en konstruktion som styr oss och upprör för att det ofta missförstås. Och jag är övertygad om att en av anledningarna till att genus i dag engagerar så många är just för att så många i dag, i Norden, har den globalt sett enorma lyxen att fundera över världen och sin egen plats i den bortom överlevnad. Vad som är helt säkert är i alla fall att det inte finns något fog för att påstå att det stora intresset skulle vara för att dagens genusteorier skulle vara världsfrånvända och vetenskapligt ogrundade. Jämför man med som lades fram för säg 500 år sedan är de nämligen väldigt sansade. Förr diskuterade man till exempel hur en man blev kvinna av att vara den sexuellt inaktiva och hur en man som spann tydligt var hermafrodit och begick sodomi (men mer om det en annan gång). Skillnaden är alltså inte att dagens genusteorier skulle vara crazy utan snarare att det förr i tiden helt enkelt inte fanns lika många genuint intresserade sökare eller tyckare med åsiktsrättigheter som kunde delta i diskussionerna.

Kulturkrockar

Lilla genusskolan. Del 1.

Charlotte12 kommentarer

Det är många som efterfrågat tydligare och mer lättfattlig information om vad genusvetenskap egentligen är, en sorts introduktion till genusvetenskap. Det här är första delen.

På samma sätt som alla andra ämnen vid universitet kan genusvetenskap presenteras på många olika sätt. Vad jag presenterar här ska alltså inte ses som det enda sättet genusvetenskap bedrivs på, utan som ett av dem. I den här första delen går vi igenom vad genus är och lite kort om genusvetenskapens historia. Nästa gång kör vi på med teorier.

* Genus är socialt konstruerat kön. Att ett sådant finns råder det inga som helst tvivel på. Genus är förväntningar på beteende, karriärval, kläder, preferenser och så vidare på grund av om vi föds som pojkar eller som flickor.

* Studerar man genusvetenskap behöver man inte konstant ta ställning till biologiskt kön, för det är inte vad man studerar. Som ett exempel skulle vi kunna ta de nu väldigt aktuella leksakskatalogerna. Den som forskar i de biologiska skillnaderna skulle till exempel kunna konstatera att flickor är genetiskt kodade att dras till ansikten och därför mer benägna att leka med dockor. Däremot vet vi att alla flickor inte vill leka med dockor och att alla barn som leker med dockor inte är flickor. Det behöver alltså inte vara det biologiska i oss som avgör om flickan vill leka med dockor. Dessutom är det helt säkert inte det biologiska i oss som gör att den lilla pojken som vill vara med och leka med dockor inte vågar. Det är har genusvetenskapen kommer in. Leksakskatalogerna är tydligt könsindelade, med färgkodning och med barn av ett visst kön som leker med en viss sorts leksaker. Den här indelningen kommer att påverka vad barnen vill leka med, eftersom en av de första grupperna barn lär sig att identifiera sig själva med är kön. När man studerar hur genus konstrueras i leksakskataloger är det irrelevant om en del flickor är biologiskt virade att gilla dockor; förväntningen är att alla flickor ska göra det.

* När de första kvinnornas släpptes in på universitetet år 1870, fanns ett enormt behov av att undersöka kvinnors levnadsvillkor, historia, biologi. Allt. Det hade inte gjorts. Kvinnovetenskap etablerades som ämne på 1960-talet och på den tiden var också ett av de uttryckliga målen att ge kvinnan upprättelse. Därifrån har utveckling gått ordentligt framåt och numera kallas ämnet genusvetenskap, för fokus har flyttats från enbart kvinnor till relationen mellan män och kvinnor. Fortfarande bedrivs viss forskning enbart på kvinnor, men det finns också forskning enbart på män.

* Det finns, åtminstone inom genushistoria, en ganska stor skillnad mellan forskning i Sverige (Norden) och forskning i den engelskspråkiga världen. Möjligen har den med generationsskillnader att göra, och influenser från när det var ett ställningstagande att ha genusperspektiv. Den här aspekten var nyligen aktuell i en FB-grupp för genushistoriker (som är stängd, så jag refererar inga namn eller citat) där frågan restes om genus nu blivit objektivt. För mig, som inte är feminist och som studerat genus i 10 år, är det självklart att det är objektivt. För alla mina nära kollegor är det lika självklart, och för de flesta som studerar genus som jag byter åsikter med på internet är det också självklart. Merry Wiesner Hanks, en av de mest namnkunniga genushistorikerna, konstaterade i en föreläsning i Plymouth i augusti att ”gender has gone from being controversial, to being indispensable” (ungefär).

* Genus är en självklar kategori, men är inte den enda eller alltid den som påverkar mest. Ibland kan klass eller etnicitet ha större påverkan, men alla dessa faktorer samverkar. Det här är också en del av genusvetenskapen och kallas för intersektionalitet. Det är olika saker som gör oss till dem vi är och som kommer att påverka hur vi reagerar på samhällsfenomen.

* Genus är INTE kvinnoproblem och genusvetenskap är inte en vetenskap som endast är inriktad på att lyfta fram problem kvinnor har i samhället. Genusvetenskap lyfter istället fram mängder med olika aspekter av vårt beteende som vi kanske trodde var biologiskt och oföränderligt. Ur ett historiskt perspektiv har de flesta biologiska argument talat för mäns fördelar (i betydelsen makt över sitt eget liv) på kvinnors bekostnad. För 100 år sedan handlade det om att kvinnor inte skulle tillåtas i högre utbildning för att de inte var biologiskt lämpade för sådant avancerat tänkande. I dag handlar det mer om att kvinnor inte förekommer på toppositioner för att de inte är biologiskt lämpade för konkurrens. Förväntningarna på kvinnor att vara på ett visst sätt och på män att vara på ett annat påverkar oss i vårt bemötande av andra. Så länge vi inbillar oss att bemötandet alltid sker på grund av att det är ”naturligt” att det är på ett visst sätt förnekar vi den starka inverkan stereotyper har på hur vi agerar. Då kommer vi heller inte att kunna gå bortom stereotyperna och bryta dem. I takt med att samhället blir mer och mer jämställt kommer också de stereotyper som påverkar män fram och genusvetenskapen arbetar för att belysa alla dessa förväntningar på män och kvinnor som finns och som är en del av vår kultur, oavsett vem stereotyperna gynnar.

* Genusvetare tar fram information om genus, men är inte sysselsatta med att politisera resultaten. Det vill säga, genusvetare kan förstås fungera som rådgivare eller sitta med i beredningar på samma sätt som representanter från andra discipliner, men det är inte vad de flesta genusvetare gör.

Så där. En första introduktion. Fråga om det är något som ni tycker är oklart. Om allt ni vill säga har att göra med feminister kan ni vara tysta.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Genushistoria är viktigt (eller: sådär säger ju alla feminister)

Charlotte4 kommentarer

Ett ämne vi har pratat om rätt många gånger här på bloggen är ju det där med att genusvetenskap är en riktig vetenskap. Och det är spännande hur en disciplin kan väcka så mycket ont blod. Visst, jag vet att det finns personer som är uttalade feminister och som gör de mest hårresande uttalanden om förtryck och kastrering och gudvetvad. Men det är en himmelsvid skillnad mellan vad som händer inom forskningen och vad som händer på den politiska arenan, och man kan inte döma ut en vetenskap på grund av hur vissa (för det är oftast samma namn) utanför akademien väljer att popularisera koncept. Alltså, om det står någon på ett torg och skriker att patriarkatet lever och att kvinnor är förtryckta är det bisarrt att anta att personen valde att på väg hem från sitt arbetsrum på universitetet klättra upp på barrikaderna och sparka några män på pungen. Ändå är det exakt sådana fördomar som finns.

Det har blivit väldigt tydligt i kommentarerna på den här bloggen. Skriver jag något om min egen forskning tar det inte lång tid innan någon kommenterar att det är ju så himla typiskt feminister asså, oftast helt oavsett vad jag skrivit. Som när jag rapporterade från konferensen i Glasgow att forskare i Tyskland kartlagt tydliga mönster för hur kvinnor i högadeln påverkade det politiska spelet bakom kulisserna: så jävla typiskt feminister att bara fokusera på överklasskvinnor! Eller som när jag presenterade min syntes på det paper jag lade fram i St. Andrews angående att genus bara är ett användbart analytiskt verktyg om man låter begreppet inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor oavsett om de kan ha en biologisk grund eller inte: vad är det ni feminister kämpar mot, är det väderkvarnar eller? Eller som när jag nu för ett par dagar sedan hävdade att man inte kan tolka nutida lagar bokstavligt utan att också väga in rättspraxis: underligt att en person som kallar sig forskare och som tydligen läser gamla lagar för att finna så många bevis som möjligt för att kvinnor varit förtryckta inte klarar av att läsa dagens lagbok.

Det går helt enkelt inte att göra rätt för det finns så många som förutsätter att man gjort fel. Jag tycker att genushistoria är viktigt – och det här säger jag inte bara för jag håller på och söker stipendium. Genus som kategori är helt oumbärligt, precis som klass som kategori. Det går inte att säga att något har sett ut på ett visst sätt utan att ta båda dessa faktorer i beaktande. Det är inte ett politiskt ställningstagande utan ett vetenskapligt faktum. Ändå finns det en överraskande stor mängd tyckare som tycker att genus måste bort, men av vitt skilda anledningar. Här är de fyra vanligaste invändningarna och mina kommentarer.

1: Genushistoria är samma sak som kvinnohistoria och att skriva kvinnohistoria är att göra feministiska efterhandskonstruktioner. Att kvinnor inte finns med i äldre historieskrivning är bara för att kvinnor helt enkelt inte gjort något viktigt.

* Genushistoria har inte varit liktydigt med kvinnohistoria under de senaste årtiondena. Dessutom tar genushistoria i beaktande relationen mellan män och kvinnor eller aspekter av manlighet eller kvinnlighet i en given kontext och är inte en parallellhistoria till den ”vanliga” historien. Att det vid en första blick kan tyckas som om kvinnor inte exempelvis deltagit i det politiska livet har väldigt mycket att göra med de senaste århundradenas arkivbildning. Arkiven har samlat material i samlingar med utgångspunkt i manliga linjer. Brev från den politiska toppen från 1500-talet är exempelvis ofta samlade under mannens namn, och hustruns brev (som kan ha synnerligen politiskt innehåll riktat till hennes ursprungliga familj) kan ligga i en extra mapp kallad ”misc.”. Till exempel. Att kvinnor inte skulle ha gjort något viktigt – någonting som drivit samhället framåt – under de senaste 1000 åren är en efterhandskonstruktion om något.

2: Genushistoria letar bara efter förtryckta kvinnor och försöker misskreditera män.

* Genushistoria beskriver relationen mellan kvinnor och män. I Norden fram till början av 1900-talet har män haft rättigheter som kvinnor saknat. Det finns inte en enda historiker som skulle säga emot detta – det är inte en feministisk myt. Däremot så finns det knappast heller en genushistoriker som skulle påstå att kvinnor under alla dessa år varit förtryckta, eller påstå att det skulle vara männens fel. Tvärtom har genushistoriker nyanserat synen på underordning, patriarkat och genus och visat att det var långt ifrån statiska strukturer.

3: Genushistoria letar bara efter starka överklasskvinnor och försöker misskreditera män.

* Va? Vänta här nu.

4: Genushistoria är skit eftersom genus är skit. De skillnader som finns mellan män och kvinnor är biologiskt betingade och genusvetare vägrar ta biologin i beaktande.

* Många verkar tro att de forskare som framhåller biologiska skillnader, exempelvis evolutionsbiologer, har bevisat att skillnader mellan män och kvinnor bottnar i biologi. Så är det förstås inte. Självklart påverkas vi av biologiska drifter, men ingen forskare tvivlar på att vi också påverkas av social kontext – att människor socialiseras in i ett visst sammanhang. Det är i allmänhet inte en genushistorikers uppgift att undersöka biologiska skillnader. De verktyg och källor en historiker har att tillgå räcker sällan till för sådana slutsatser. Däremot är det helt uppenbart att många av de skillnader som man ser i historisk tid var socialt konstruerade – inte biologiskt. Som exempelvis att män var högre utbildade. Det var ju inte för att män var smartare, utan för att kvinnor inte tilläts vid lärosätena, trots att det fanns en nästintill allenarådande uppfattning att kvinnor på grund av sitt lägre intellekt helt enkelt inte lämpade sig för tänkande i flera hundra år.

Sedan är det det där med att konsekvent slå ner alla genushistoriska idéer genom att säga att vad det än är minsann är så typiskt feminister. Jag är inte feminist och har aldrig sett mig själv som feminist. Men det har inte med saken att göra. Att anklaga någon för att vara feminist kan inte ens med lite god vilja klassas som konstruktivt debatterande. Feministargumentet är den nya Godwins lag. Argument mot genushistoria måste baseras på vad genushistorisk forskning faktiskt kommer fram till, inte vad några inskränkta anti-vad-som-nu-är-närmast menar att feminister säger. Så välkommen att diskutera genushistoriska forskning med mig, men vill ni diskutera vad sånna där feminister alltid säger är ni på fel ställe.

Historikerns historier

Prerelease av min syntes

Charlotte11 kommentarer

Om ett par timmar kommer jag att presentera delar av min forskning inför en ganska imponerande uppsättning medeltidshistoriker. Men jag tänkte här och nu slänga ut en väldigt kortfattad beskrivning av min syntes så att ni fantastiska läsare kan kommentera också.

Alltså:
1: Genus som ett analytiskt verktyg i studiet av förfluten tid måste inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor om man inte kan avgöra vad som är socialt konstruerat och vad som är biologiskt betingat. Och det kan vi nästan aldrig.

2: Om man använder begreppet genus enligt punkt 1 måste man alltid problematisera patriarkatet och inte ta kvinnlig underordning för given bara för att män och kvinnor inte gjorde samma saker eller hade samma rättigheter och skyldigheter.

Vad tänker ni om det?