Kroppsideal och om sånna som borde stanna på läktaren

Via Ugglan hamnade jag på Karl-Johan Karlssons krönika om hur sjuka unga tjejers drömmar är. Han tycker att ”betydligt fler killar” borde ”lufta sin syn på kvinnoidealet” för det är så osunt med ”ett anorektiskt ideal som väldigt få kvinnor kan, eller bör, leva upp till”. Så han förklarar för oss kvinnor att ”unga tjejer är extremt lättpåverkade” och att ”inga tjejer drömmer om att vara mulliga, eller ens normalviktiga, utan trådsmala med kilometerlånga ben”. Detta gör unga tjejer alltså trots att ”[f]orskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.” Fuck you very much, herr Karlsson.

Problemet att unga flickor svälter sig själva är förstås inte männens fel (och jag misstänker att det är vad Karlsson egentligen ville säga). Men problemet består heller inte av att kvinnor bara inte fattat att män egentligen skulle vilja att de såg ut på ett annat sätt och därför svälter sig. Och  lösningen på problemet är för i helvete inte att tydligare förklara för kvinnor att de egentligen borde ha smala midjor och breda höfter. Hur någon nu kunde vara så frikopplad från verkligheten att den trodde det.

För det första handlar självsvält inte nödvändigtvis om utseende, utan om kontroll. Kontroll över sin egen kropp i en värld där sådana som herr Karlsson tar sig rätten att upplysa om hur en kropp borde se ut. Hur kroppen de facto ser ut är av underordnad betydelse. Det behövs inte ett särskilt långt historiskt perspektiv för att inse det.

De här kvinnorna hade också en man som berättade för dem hur de skulle kunna rätta till sin kroppar för att män skulle tända på dem.

Kroppsidealen kommer och går. Kvinnor har i alla tider kämpat sitt yttersta, svält sig, ätit extra, rakat, sminkat, snörat och bundit upp, för att anpassa sig efter idealen. Självklart har kvinnor därigenom också varit med och skapat idealen, upprätthållit dem, eldat på varandra och tävlat om vem som kunde späka sig själv mest. Så varför? För att vi fortfarande i dag lever i ett samhälle där en kvinnas främsta värde alltför ofta anses vara utseendet. Och Karlsson hakar på: Unga lättpåverkade kvinnors drömmar är sjuka för att de vill leva upp till ett ideal som män egentligen inte tänder på.

Nej. Det sjuka med drömmarna är att unga kvinnor upplever att kontroll över sin kropp och sitt utseende är det viktigaste i världen. Så viktigt att det överskuggar välmående, utbildning, vänner, hobbies och livet självt. Det är vad som är sjukt. Sjukt är också att män som Karlsson lever i villfarelsen att allt som kvinnor gör är för att män ska tända på dem. Och sorry att vara den som pissar på paraden, men det finns ingen erigerad penis i världen mäktig nog att bota anorektiker. Det behövs ingen ”åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor”. Sitt kvar på läktaren och var tyst tills du fattat att unga kvinnors problem inte kan lösas med att män talar om för dem hur de borde se ut.

85 thoughts on “Kroppsideal och om sånna som borde stanna på läktaren

  1. Varför är det så kontroversiellt att säga att män generellt föredrar kurviga kvinnor när det handlar om skönhetsideal?
    Jag vet inte hur många gånger jag hört slanka och till och med trådsmala unga kvinnor och flickor oja sig över att de ”är tjocka” och ”behöver banta”. Varpå jag brukar påpeka (när jag verkligen tycker det) att de är fina som de är, och att de vad mig anbelangade gärna fick lägga på några kilon. Det innebär inte att jag försöker styra eller kontrollera deras kroppsideal. Det innebär att jag försöker tala om för dem att det är fullt okej att inte vara anorektiker och är menat som en uppmuntran.
    Om de nu faktiskt vill göra raka motsatsen mot mitt skönhetsideal, inklusive svälta sig så revbenen syns, färga håret grönt och neongredelint, snaggat på ena sidan, mohawk-kam på andra, brasiliansk vaxning, klä sig i paltor och militärkängor, så var så god. De är fria att leva sina egna liv som de vill för mig.
    Men jag vägrar att känna mig skyldig för att jag förmedlar en åsikt som, även om den uttrycker mina preferenser, är menad att hjälpa och vara uppmuntrande och inte på något vis tvingande.
    (Jag har själv många gång fått höra kommentarer från kvinnor om mitt utseende, och de brukar snarare då vara fördömande istället för uppmuntrande, inte fan gnäller jag om hur jag bli utseendehetsad av kvinnor för det)

    • Det är inte kontroversiellt att säga att män generellt föredrar kurviga kvinnor. Men det är ingenting som kommer att hjälpa dem som lider av ätstörningar.

      Huruvida du borde känna dig skyldig eller för att du förmedlar en åsikt kan förstås inte jag avgöra, men om din avsikt är att hjälpa till så måste du lyssna på den du vill hjälpa.

      • Jag lyssnar givetvis på dem jag pratar med.
        Jag förstår bara inte varför hans krönika är så hemsk. Den innehåller en del påståenden som ”sjukt ideal”, men det är ju helt i linje med den kritik som länge förts fram från andra håll, blev det plötsligt fel nu bara för att en man (som inte är radikalfeminist) sa det? Och vad är det som fel i att han tycker att fler män bör lufta sina åsikter? Har vi inte rätt att uttala oss? Det verkar enbart konstigt, särskilt när då åsikterna, om de luftades, förmodligen skulle gå emot den sjuka smalhetshysterin.
        Och vad är det som är så konstigt eller kontroversiellt med att män gillar kurviga kvinnor med smala midjor och breda höfter? Anledningen till att män har kurvighet som ett kvinnligt skönhetsideal torde vara för att det är en kvinnlig egenskap, och hälsosamma kvinnor tänderar att vara kurviga utan att man konstlar till det.
        Om kvinnor av naturen hade varit kubiska kan jag nästan med 100% säkerhet lova att det manliga skönhetsidealet för kvinnor hade varit en kub. Och hade kvinnor av naturen varit schackrutiga hade män lyriskt skrivit poesi om schackrutighet.
        De naturliga skönhetsidealen som män omfattar torde ha sitt ursprung i hälsa och fruktsamhet.
        Och motsvarande gäller förmodligen kvinnors ideal när det gäller män. Bara att det är andra faktorer som blir tongivande där. Istället för kurvor blir det muskler, och partnerns förmåga att försörja får relativt sett en högre prioritet hos kvinnor än hos män.

        • Här är några anledningar till att det är problematiskt:
          – Oavsett vad man har för intentioner så bodrar man de facto till att förstärka idén om att kvinnors värde ligger i utseendet. Fler män behöver inte uttala sig om sina skönhetsideal. Fler män behöver hålla käften med sina bedömningar av kvinnokroppar.
          – Smala kvinnor skuldbeläggs som ”sjuka” eller ”oattraktiva”.
          – ”Män” har inte identiska ideal. Sluta försöka prata för mig. Det är meningslöst och ganska sexistiskt att försöka klumpa ihop ”män” och säga att vi tycker ditten eller datten.

          • Sedan är naturligtvis alla argument som försöker prata om det ”naturliga” som något positivt/självklart/eftersträvansvärt fullständigt vansinniga. Här är några saker som är helt naturliga: Blindtarmen, könssjukdomar, uran, cordyceps, botflugor. ”Naturligt” är inte lika med ”bra” eller ”självklart” eller något som gäller alla.

            • Så vad menar du då? Att onaturliga skönhetsideal är bättre än naturliga?
              I kontexten av skönhetsideal vågar jag påstå att det naturliga är bra, eftersom det är det som har först släktet framåt.
              Om du själv föredrar det onaturliga tänker inte jag stå i vägen. Lycka till.

              • Jag skulle vilja inflika ett par saker.

                1. Skönhetsideal har inte varit beständiga över tid. 2. Alla kvinnor har inte av naturen samma kroppsform som sedan muteras efter levnadsvanor. 3. Det finns ingen nödvändig koppling överhuvudtaget mellan ideal och naturlighet annat än när naturlighet blir en konstruktion.

              • Jag är fullt medveten om att idealen har skiftat genom tiden. Men jag menar att man ändå kan se vissa kopplingar, det fanns till exempel tider då blekhet visade på välstånd (därför att man inte behövde vara utomhus och slita, utan hade det så väl förspänt att man kunde vara inomhus) medan det idag är tvärtom, de välbergade kan åka på solsemester. Likaså ser man i gamla målningar och liknande ofta att kvinnorna är nästintill feta enligt vår tids måttstock. Men det innebar på den tiden att de var välnärda. Medan idag fetma snarare är ett tecken på en ohälsosam livsstil hos de sämre bemedlade och obildade.
                Är det någon som på allvar tror att det inte finns någon korrelation alls mellan skönhet och hälsa/fertilitet?
                (Jag inser till fullo att jag kommer att drabbas av flak för detta, så vill påpeka att jag är säker på att man kan se motsvarande fenomen när det gäller hur män uppfattas. Inte för att jag tror att jag kommer att få mindre flak för det, men ändå …)

              • Här försöker du anlägga ett biologiskt perspektiv som är så oerhört generellt att det alltså inte längre har något som helst med mänsklig kontakt att göra. Skönhet behöver inte alls vara kopplat till fertilitet utan ligger helt i betraktarens öga. Till exempel: en man i Kina har stämt sin fru för att hon var ful innan hon genomgick plastikkirurgi och att de därför fick fula barn som han inte ville ha. Och han vann.

                http://www.huffingtonpost.co.uk/2012/10/29/chinese-man-divorces-ugly-wife_n_2037141.html

              • ”slå upp ”korrelation”.”

                ”Correlations are not explanations and besides, they can be as spurious as the high correlation in Finland between foxes killed and divorces.” – Gunnar Myrdal

          • Förlängningen är att vi inte skall säga något alls över huvud taget. Jag kan på liknande grunder säga att du behöver hålla käften om mina åsikter. Men okej, tycker du att män ska hålla käften om kvinnor, så gör du väl det. Så kan man förstås se på saken, vilket tydligen många, inklusive du, gör.
            För att specificera, jag hävdar inte att alla män gillar kurviga kvinnor, men jag skulle tro (utan att ha gjort någon vetenskaplig undersökning av saken, enbart baserat på mina egna erfarenheter och iakttagelser) att den genomsnittliga mannen gillar kurviga kvinnor. Du får avvika hur mycket du vill, och gör du det så för jag givetvis inte din talan. Har heller aldrig försökt påskina att jag skulle göra det. Jag för bara talan för de som håller med mig.

            • Ledsen att vara lite tjatig: men hur tror du att det hjälper dem som sliter med sitt dåliga självförtroende och kanske rent av kroppshat att du upprepar vad den genomsnittliga mannen gillar? Varför är vad män tycker något som borde vara relevant för hur kvinnor känner inför sina kroppar?

              • Okej, jag hajar inte det här. Om kvinnor inte vill höra min åsikt så är det bara att låta bli att ta upp ämnet med mig. Jag går inte omkring och delar ut betyg av eget gottfinnande. Jag har aldrig betraktat mig som någon Don Juan som kvinnor slänger sig framför fötterna på. Jag är pinsamt medveten om att jag inte är någon jävla he-man eller något ideal som kvinnor trånar efter.
                Vad fan är det för fel på er, tror ni att ni är ensamma om att brottas med problem eller att dålig självbild är något som uteslutande drabbar kvinnor?
                Jag har också gått igenom en tonårsperiod med självskadebeteende och självmordstankar, och (vilket väl kommer att glädja alla här och ge upphov till ett skadeglatt skrockande på alla genusinstitutioner och i alla feministiska kretsar runt om i landet) gick en gång i gymnasiet till skolsköterskan och bad att få bli kastrerad. Vilket hon vägrade befatta sig med.
                Det tillhör en sedan länge förfluten tid. Och jag är inte längre samma person som jag var. Jag har skaffat mig tjockt skinn sen dess och min sjävbild är minst sagt stabil idag. Men jag blir ärligt talat rent förbannad på ert jävla sätt att diskutera.
                Kanske dags att börja fundera på hur sund er egen bild är av män.
                Ni läser samtliga in något i det jag säger som jag inte står för och aldrig har stått för.
                Vad fan får er att tro att jag går omkring och betygsätter kvinnor för mitt eget höga nöjes skull, eller att de kvinnnor jag har talat med skulle må dåligt för den sakens skull. När jag har talat om dessa saker med kvinnor har de inte verkat ta ett dugg illa vid sig, tvärtom. Och jag har lite jävla förmåga att läsa av människor som jag talar med ansikte mot ansikte. Om de tar illa upp eller känner sig förolämpade syns det.
                Har det aldrig fallit någon in att jag kanske INTE håller monolog för dem om hur de skall sköta sina kroppar eller hur de bör framställa sig? Och att kanske till och med någon gång att mina synpunkter varit uppskattade eller upplevts som hjälpsamma.
                Får jag fråga vilken jävla rätt har ni, som inte har träffat mig, att föra talan för de kvinnor som har träffat mig?

      • Hur mycket lyssnar du och andra genusvetare på de män som ni ständigt skuldbelägger och har åsikter om?

        Hur kommer det sig att kvinnor får har åsikter och preferenser om män utan att det ses som samma problem som när män har åsikter om och preferenser om kvinnor?

        Ser du inte den enorma dubbelmoralen i din och andras upprördhet över Karl-Johan Karlssons krönika när det dagligen skrivs liknande kröniker av feministiska unga kvinnor på landets tidningar som inte bara har begativa åsikter om män utan dessutom skuldbelägger män för allt som är aktuellt för dagen. Allt från kvinnors ätstörningar till hur vägar plogas. Men när en enda man öppnar munnen så går samma kvinnor i taket och skriker att han borde avrättas!

        • Du känner inte mig. Det är väldigt uppenbart. Jag har aldrig förespråkat någons avrättning, eller att män inte ska få tala, eller att feminister rackar ner på män.

          Och jag tänker inte ta ansvar för vad du tycker att andra kvinnor gör. Så behöver inte du ta ansvar för den där killen på mellanstadiet som höll på och tafsade på mig. Ok?

        • ”Hur kommer det sig att kvinnor får har åsikter och preferenser om män utan att det ses som samma problem som när män har åsikter om och preferenser om kvinnor?”

          Det är inte ett lika stort problem för att utseendekrav inte är lika stora på män som på kvinnor. Det är mycket färre män än kvinnor som internaliserat utseende, vilket gör att det i snitt är jobbigare för kvinnor än för män att få kommentarer på sitt utseende (enkelt uttryckt – kvinnor bryr sig i snitt mer). Det är också mycket vanligare att kvinnor får utseendekommentarer än att män får det.

  2. Min erfarenhet av vad män gillar gällande kvinnliga kroppar är att smaken är som baken. Det finns inte ett biologiskt ideal som ”de flesta män” gillar. Kvinnokroppsidealet är olika i olika kulturer och ser vi bakåt i tiden har idealen varierat. Varför vi fäster så stor vikt vid hur en kvinnas kropp BORDE se ut är nåt som tåls att fundera på.

  3. Min dotter som är 15 år kom klampande och sa precis det du säger, möjligen inte lika effektivt formulerat. Hon betackar sig för alla former av bedömning, även sådan som är avsedd att ”hjälpa”. Trots smal midja och breda höfter. (Lyckosten. Höh.)

  4. En fråga Charlotte, och ni andra?
    Ni vill alltså mena att kvinnans syn på sig själv, och hennes syn på sin kropps fel och brister är en del av den kvinnliga rollen? (AKA. Kvinnorollen)

    Och att man som icke kvinna, då inte skall fråga eller ifrågasätta detta även om det verkar vara negativt?

    MVH

  5. Herregud, säger jag. Charlotte, jag är så innerligt glad att du låter människor skriva här, på din blogg, för det blir ju så uppenbart hur strukturerna fungerar.
    Kurva mej hit och kurva mej dit. Hå hå!
    Jag gillar kurvig text som dessa inlägg gör tillsammans för det blottlägger det fullständigt sjuka i att ropa hur jävla rätt man har till sin åsikt om kvinnors kroppar.
    Lyssna: ”Jag har rätt att tycka illa om folks utseende.””jag har rätt att tycka illa om dom jag tycker att är fula eller störande eller äckliga eller ännu mera störande” ”jag har rätt att säga vad jag tycker bara för att jag nu tycker så”
    Argument: Jag har rätt till min åsikt hur mycket den än påverkar eller underbygger maktstrukturer eller skadar andra, därför att det är min subjektiva rättighet.
    Jag sliter mina hår som inte äro rakade! Och jag får lust att skrika: Jag har rätt att be varje man, som anser sej ha oinskränkt rätt att uttrycka sin subjektiva åsikt visavi kvinnokroppar,att förkovra sej i människorättsfrågor.

    • Så allt som ingår i kvinnorollen. vad det gäller åtbörder och beteenden skall icke-kvinnor låta bli att engagera sig i, eller ens kommentera?
      Vare sig det rör sig om Utseendefixeringar, icke-normala ät-betenden. eller andra saker som direkt eller indirekt påverkar denne negativt.
      MVH

      • Det beror väl på varför man gör det. En far som engagerar sig i sin dotters ätstörningar är en helt annan sak än en man som säger att kvinnor inte ska svälta sig för män tänder ändå inte på benrangel.

        • Som man skall man alltså inte fråga eller ifrågasätta de normer som styr utseende och uppförandet inom kvinnorollen?
          Man skall inte gå ut i media eller i allmänheten och kritisera kvinnor för hur de ser ut och hur de uppträder?

          • Jag är inte säker på vad du är ute efter att jag säger, men ser du skillnaden på att kritisera kvinnor för hur de ser ut och för hur de uppträder? Självklart ska man också få ifrågasätta normer, men igen: varför gör man det?

            • Är det inte bra att påvisa att man inte uppskattar sjukliga beteenden som anorexia och andra sjukliga beteenden? Att ändra sin kropps form/storlek via självsvält är ju också en form av personligt val och handling.

              MVH

              • Men igen: varför gör man det? Karlsson, som skrev krönikan, gör det för att han tror att flickorna som svälter sig själva inte vet att män tänder på kvinnor med kurvor. Det är helt otroligt kontraproduktivt.

              • Jag förstår inte hur en person med en sjukdom ska bli frisk för att någon talar om för hen att den inte uppskattar hens sjukdom. Om jag har kräksjukan känner jag mig bara skuldbelagd och arg och ledsen förmodligen om någon säger att det inte ser snyggt ut när jag kräks. Detsamma gäller om jag har en psykisk sjukdom och någon säger att jag ser oattraktiv ut när jag vrider mig i ångestplågor. Eller om jag har cancer och magrar som en följd av detta och någon säger att män inte tänder på beniga kvinnor.

                Man kan förstås alltid hävda att vissa sjukdomar och deras typiska beteenden är personliga val som man då rimligtvis borde kunna välja bort om man vill. Frågan jag tycker är intressant är varför somliga tror att man väljer en plågsam sjukdom som kan ta död på en, dessutom utan att ha stöd för denna tro i någon slags seriös forskning kring sjukdomar. Och varför somliga tror att deras brist på uppskattning skulle vara det som botar den sjuka. Det lider ingen brist på varken kraftigt överviktiga eller kraftigt underviktiga och det lider heller ingen brist på män som kritiserar och inte uppskattar dessa utseenden. Finns det inte någon slutsats man kan dra av detta?

    • Din angelägenhet, bäste Jon B, vore att granska och bedöma huruvida dina eventuella uttalade åsikter om andra människor angelägenheter påverkar dom du anser dej ha rätt att bedöma.

  6. Dolf: Hur du kommenterar kroppar i din närhet måste de som blir kommenterade självklart själva få avgöra lämpligheten i. Men här och nu rör det inte vetenskapliga fakta kring vad män som grupp generellt skulle finna attraktivt utan om att mäns rätt att ha åsikter om kvinnokroppar inte trumfar kvinnors rätt att slippa höra.

    Vi kan väl göra den traditionella gender swappen: Föreställ dig att jag skulle ha skrivit om en kille jag känner som har anorexia, och sedan kommenterat att det är dags för kvinnor att säga ifrån mot det sjuka idealet eftersom kvinnor inte tänder på smala män.

  7. Ja, kära nå’n, Dolfs kommentarer i den här tråden var ingen rolig läsning. För min del.

    Min kroppsform påminner mest om en platt och ganska rak planka. Mitt utseende för övrigt skulle jag nog vilja beskriva som ganska alldagligt. Inte mycket att ha alltså. Dessutom har jag uppnått medelåldern. Plums, där sjönk mitt värde som kvinna som en sten till botten.

    Kanske ska tilläggas att jag de senaste åren förmodligen har ökat några kilo. Jag är lite osäker, eftersom jag sällan väger mig. Hur som helst, numera finns en liten utbuktning (tänk badring) mitt på plankan. Om man är positiv kan man alltså se en svag antydan till kurva. Men med tanke på placeringen är det tveksamt om den är till min fördel. Kurvan går nog åt fel håll.

    Att män tycker att jag med mina obefintliga kurvor är okvinnlig är väl bara att tugga i sig. Numera bekymrar det mig faktiskt inte särskilt mycket. Jag inbillar mig att det är viktigare hur jag är som människa än hur jag ser ut som kvinna. Självförnekelse? Och jag har faktiskt en man. Ja, jag vet att det låter osannolikt, men så’n tur har jag. Han säger att han älskar mig. Fast det säger han nog bara för att få ligga.

    Sambandet mellan skönhet och hälsa gör mig naturligtvis väldigt orolig. Ful och sjuk, hur kul är den kombon? Jag har visserligen varit väldigt frisk i hela mitt liv. Men jag måste nog boka tid för en hälsoundersökning. Usch, nu kommer jag att få svårt att sova.

    När det gäller sambandet mellan skönhet och fruktsamhet är jag lite tveksam. Jag har nämligen fött flera barn. Trots att det är emot naturen har jag alltså fått förmånen att föra släktet framåt. Kanske är jag undantaget som bekräftar regeln.

    Nej, allvarligt talat. För min egen del skiter jag naturligtvis högaktningsfullt i vad patriarkala halvfigurer som Dolf och hans uppblåsta ”det är inte mitt fel”-kompisar tycker. Jag är vacker, klok, stark och lycklig. Väldigt lycklig.

    Men för alla unga kvinnor och mäns skull tycker jag att Dolf & Co borde lära sig att svälja sina sura uppstötningar som de okontrollerat spottar ur sig i tid och otid. Ja, det kan kännas lite hopplöst ibland, men då tröstar jag mig med att mina barn har växt upp till självständiga, mogna, kloka, omtänksamma och normkritiska (moaahahaha!) individer som definitivt drar sitt strå till stacken för en bättre värld.

    • ”Men för alla unga kvinnor och mäns skull tycker jag att Dolf & Co borde lära sig att svälja sina sura uppstötningar som de okontrollerat spottar ur sig i tid och otid.”

      Hear hear! ❤

    • att jag inte har sagt ett enda ord om dig och din kropp, och inte heller bryr mig det minsta om hur du ser ut eller hur du sköter din kropp har tydligen förbigått dig. Vad mig anbelangar kan du äta ihjäl dig eller svälta ihjäl dig, sköta din kropp eller missköta din kropp. Jag är inte intresserad av vare sig dig eller din kropp.

  8. Och återigen dinglar Damokles svärd över oss män!
    Jag vill beklaga att jag inte är en skolad retoriker, men jag försöker bara visa er det dubbla budskap ni ger oss just nu!

    1, Ni håller oss ansvariga för de ”mönster” som skapar den falska bild av hur en ideal kvinna ser ut, därför är vi män onda. Då vi uppebarligen tvingar tjejer att anpassa sig till ett kroppsligt ideal som är olämpligt.

    2. När vi påtalar att inte alla av oss tycker om den typen av utsende. Så är vi otäcka förtryckare, som inte bryr oss om deras lidande.

    Jag tror det är bättre att ni funderar på vilka faktorer det är som stressar unga flickor till dessa extrema ideal?

    Ett exempel kanske? http://bloggar.expressen.se/rebeccastella/

    Detta hittar man på expressen.
    Av vem är detta skrivet = Kvinna.
    För vem är det skrivet = Tjejer och kvinnor.
    Skapar det onödig stress och oupnåliga mål = Ja
    Har vi som män något med detta att göra = Mycket mycket lite.

    Har kvinnan av i dag rätt och möjlighet att anpassa sig efter i princip vilken stil och roll hon vill ha = jo, det verkar så.

    Men fine, det ligger kanske i kvinnorollen att ha rätten att ändra utseende och kroppsform efter mode och samk. Att ha rätt att ha beteenden som påverkar andra negativt. Allt detta utan att någon som står utanför kvinnorollen skall ha rätt att ha en åsikt om det!

    MVH

      • Jag håller med dig, helt klart!
        Men dagens ungdom, vad betyder sådana saker för dem?
        Hur mycket åtrår de dem fiktiva lycka och stil som utlovas i liknande bloggar och skrifter?

        MVH

    • Gissade nog att det var ungefär det här du var ute efter. I min bloggpost (och i alla andra jag skrivit på ämnet) skriver jag uttryckligen att skönhetsidealen inte är männens fel utan att kvinnor är minst lika ansvariga för upprätthållandet och hetsandet. Jag har heller aldrig någonsin sagt att bara kvinnor eller bara män har ensamrätt på att uttala sig om något. Så nej, ”vi” håller inte ”er” ansvariga för olämpliga ideal. Alla kvinnor som någonsin bantat är en del av mönstret. Alla män som någonsin klandrat en kvinna för hennes vikt är en del av mönstret.

      Jag kan inte säga det här tydligt nog: självsvält handlar inte bara om utseende. När någon (oavsett om det är man eller kvinna) talar om för dem som, precis som Maria skriver, lider av en sjukdom att de inte är fysiskt attraktiva när de är sjuka är det fullkomligt oacceptabelt. Håller du inte med om det?

      • Är man sjuk, är man sjuk, visst är det så!
        Vare sig man har en Psykos, lider av Bullimi eller panikångetst.

        Dock ser jag inget fel i att vara öppen i vad man uppskattar i vare sig det manliga eller kvinliga könet när det gäller kroppsliga former.

        Jag ser inget fel heller i att konstatera att någon är sjuk och att man anser att tex, anorexi är ett sjukdomstillstånd som faktiskt inte är bra för personen.

        Jag ser inte heller något fel i att påtala att att det anorektiska idealet inte är lämpligt.

        Jag ser inte heller några problem i att se varifrån unga tjejers sjuka ideal och motstockar kommer ifrån.

        MVH

        • Alltså … Jag är sen på bollen men måste bara fråga. Är det lika oproblematiskt att tala om för en ung människa med psykossjukdom att det motsatta könet generellt föredrar rationella och mer verklighetsförankrade personer? Är det hjälpsamt och bra att de vet?

      • Problemet är att många mycket fortare ser ett rött skynke när de vet det är en man som uttryckt sig, inte en kvinna. Om du läser Karlssons artikel och Ugglans behandling av den, så visst betonar hon främst problemet med att en man uttrycker sig och förklarar för kvinnorna? (Kanske han förklarar för männen också?) Men om du ärligt kan säga du hade skrivit din text i samma ton om det var Karola-Johanna Karlsson som var författare så faller mina argument lite platt. Sist och slutligen är han (i mitt tycke) ganska saklig i sin kritik ända tills på slutet när han börjar tala om vad män uppskattar. Slutet upplever jag som ett försvarstal mot att det inte är männens fel kvinnor har ätstörningar. Och jag kan hålla med om att det inte var lyckat.

        Och det finns nog många ”ni” som håller ”oss” ansvariga för sjuka skönhetsideal kvinnor förväntas uppfylla…

        Sen kan det vara jag inte förstår sjukdomen anorexi, men nog måste man få tala om ätstörningar
        och galna kroppsideal utan att bli beskylld för att man bara gör saken värre? Det lilla jag nu ha förstått så är det svåraste steget att få någon förstå den har en ätstörning. Det hemskaste, ärligaste och bästa kan då vara man säger åt någon med ätstörning att det ser ut som om den har en ätstörning. Men sen skall man också ta i dem när de faller och hjälpa dem få hjälp. Så nej, jag håller inte helt med dig om att det är helt oacceptabelt säga någon inte är attraktiv som utsvulten. Är inte det ganska puckot att säga ”Du är jätte vacker, men jag är rädd för att du har anorexi”?

        Och det finns olika grader av ätstörningar och potentiella ätstörningar. Det handlar inte bara om dem som redan är sjuka. Karlssons text handlar om att samhället borde anse modellernas former som onormala och inget man skall eftersträva. För de är ett skönhetsideal. Och skönhetsideal försöker kvinnor (och män) uppnå bl.a. för att attrahera det motsatta könet. Så visst är män också delvis skyldiga eftersom de önskar sig vackra kvinnor som partners.

        Jag tror det finns en hel del kvinnor som INTE har ätstörningar, men som ändå försöker leva upp till ett sjukt ideal. Så jag tror helt enkelt inte man kan prata för mycket om sjuka ideal. Man måste prata om dem tills man får folk att ändra åsikt.

        Finns det omvänd anorexi, dvs. att man tycker man väger för lite fast man inte gör det? Skulle vi få det om idealet blev att vara fet?

        • Jag kan inte svara för Charlotte eller andra som kritiserat Karlssons text, men åtminstone jag är inte så intresserad av att han är just man. Jag tycker det är mycket mer intressant hur han i sin text konstruerar sig själv – SOM (heterosexuell) man – i relation till hur gruppen ‘unga kvinnor’ konstrueras. Genomgående i hans text så gör han sitt eget kön relevant för hur texten ska läsas. Min text lyfter i sin tur fram detta. Men jag förstår att man kan göra andra läsningar. (Och jag håller med om att en del verkar ha reagerat på just det faktum att han är man. Det är inget jag skulle ställa mig bakom dock. Jag vänder mig mot det han säger – den han ‘är’ i texten snarare än ‘bakom den’.)

          • Jag vet inte, kanske jag bara konstruerar mig för mycket som heterosexuell man. Men största delen av hans artikel går i mina ögon ut på att kritisera idealet unga kvinnor matas med av modeindustrin. Han kritiserar inte unga kvinnor för att de har ett osunt ideal.

            Som icke-drogberoende inte mera så ung vit heterosexuell man så måste jag väl få kritisera droger utan att någon blir arg över att jag då skambelägger heroinister, för de har det redan så jobbigt?

        • Det jag reagerar på i din kommentar är ditt fokus. Du lägger fokus på vad man ska säga till en kvinna om hennes kropp när hon är sjuk, inte hur man ska bemöta en person med anorexi. Varför måste du nödvändigtvis säga något alls om personens utseende? Kan du inte bara säga att du märker att personen inte mår bra utan att kommentera utseendet? Hur man ser ut när man är sjuk är ju inte problemet utan hur man mår. Och varför tror du att din attraktion är en viktig pusselbit i tillfrisknandet (”Så nej, jag håller inte helt med dig om att det är helt oacceptabelt säga någon inte är attraktiv som utsvulten.”)? Är inte det ganska egoistiskt och är inte det ytterligare ett sätt att säga att vad vi män tycker om era kvinnokroppar är viktigare än hur ni mår? Så upplever jag kommentarerna från er män under det här inlägget. Ni vill verkligen inte släppa tanken på att vad ni anser om kvinnors kroppar är av yttersta vikt och bör luftas så fort ni anser att det är befogat. Kan inte du/ni bara sluta med det? Och när ni ändå håller på, sluta prata om vissa kroppsformer som onormala?

          • Du tycker antagligen jag är helt pucko, men jag tror du reagerar helt i onödan… Det är du som läser in i min text att den skulle vara riktad till bara kvinnor. Och det är du som läser in i min text att jag anser man skall vandra omkring och spontant kommentera andras utseende. Jag har absolut ingen tro att min attraktion är en viktig pusselbit för någon, tillfrisknande eller inte.

            Jag skulle knappast kommentera någon ser ut att inte må bra och sedan vandra vidare, vilket tycks vara tron här bara för att jag råkar vara man. Jag skulle förvänta mig det uppstod en diskussion efter det, jag skulle antagligen kräva det. Och den här diskussionen skulle knappast utspela sig med någon jag inte brydde mig riktigt mycket om. Under den diskussionen skulle jag då antagligen ta upp att jag märkt hen t.ex. äter dåligt, motionerar överdrivet och ser ut att inte må bra. Och skulle hen då fråga om inte hen ser bra ut så skulle jag säga hen ser för mager ut om jag tyckte det.

            Men jag tycker fortfarande modeindustrins kroppsideal är sjukt. Det betyder inte att jag pekar finger på någon stackars flicka i Nacka!

            • Och jag tror att du läser in i min text att jag tror att din text skulle vara riktad enbart till kvinnor. Ibland handlar den om kvinnor och ibland om personer, precis som min kommentar gör. Och det är du som läser in att jag tror att du anser att man skall vandra omkring och spontant kommentera andras utseende. Det du skriver och som jag ifrågasätter är detta: ”Det hemskaste, ärligaste och bästa kan då vara man säger åt någon med ätstörning att det ser ut som om den har en ätstörning.” Och detta: ”Så nej, jag håller inte helt med dig om att det är helt oacceptabelt säga någon inte är attraktiv som utsvulten. Är inte det ganska puckot att säga ”Du är jätte vacker, men jag är rädd för att du har anorexi”?”

              Och då är vi tillbaka till mina frågor. Varför måste du nödvändigtvis säga något alls om personens utseende? Kan du inte bara säga att du märker att personen inte mår bra utan att kommentera utseendet? Varför är det ens viktigt och varför lägger du fokus där? Att du sen ädelt tänker fånga upp personen du bröt ner låter i mina öron inte som något annat än ett självuppfyllande behov av att rätta till personer som du uppfattar som sjuka aka ofullständiga. Inte ens sjuka människor är projekt vilka man ärligt och hemskt ska bearbeta tills de ändrar åsikt eller kan kräva diskussioner av sedan man fejsat orsaken bakom deras oattraktiva utseenden. Observera att jag enbart använder mig av dina egna ord här. Att du ”bara” kan tänka dig att göra såhär med personer du bryr dig om gör inte ditt beteende mer humant.

              Och om du inte anser att din attraktion har något värde i en persons tillfrisknande – kan du inte bara sluta att prata om vad som är attraktivt i dina ögon då?

              • Äh, låt ”ser ut som” inbegripa lite mera än bara om jag tänder på en person eller inte. Man kan helt på riktigt se sjuk ut när man är sjuk. Man kan på riktigt säga någon ser sjuk ut utan att mena man tycker den är ful.

                Menar du seriöst att om i en diskussion med någon som kanske har en ätstörning (eller inte) frågan ”Hur ser jag ut? Tycker du jag är vacker?” uppstår så skall man dansa runt det som ett fat het gröt?

                Var säger jag att jag tycker något är ädelt? Var säger jag jag upplever en sjuk person som ofullständig? Var säger jag sjuka människor är projekt? Var talar jag om att bearbeta någon? Var talar jag om att *kräva* diskussion av någon?

                Vårguiden ger följande tecken på anorexi:
                kraftig bantning
                låg kroppsvikt
                insjunkna kinder, mage och tydligt synliga revben
                förstoppning och ont i magen
                kall och torr hud
                psykiska problem som depression, ångest, tvångstankar och tvångshandlingar.
                utebliven mens (för flickor)

                Av det som en utomstående kan notera lättast av ovan har de flesta att göra med utseende. Men jag borde då ignorera dem för att inte kommentera utseende? Vilka tycker du är de vanligaste tecknen man märker på en person med anorexi?

                Vad menar du exakt med attraktion? Kanske jag bara uppfattar det helt annorlunda än du? Jag har aldrig sagt någon borde förändra sig för min skull. Jag skulle bli ganska upprörd om någon försökte förändra sig för min skull.

              • Kort svar på din kommentar: Sluta tro att det är din uppgift att hjälpa personer du tror har ätstörningar genom att kräva diskussioner av dem (”Jag skulle knappast kommentera någon ser ut att inte må bra och sedan vandra vidare … Jag skulle förvänta mig det uppstod en diskussion efter det, jag skulle antagligen kräva det.”) Sluta försvara ditt behov av att tala om för andra vad som är attraktivt och inte (”Så nej, jag håller inte helt med dig om att det är helt oacceptabelt säga någon inte är attraktiv som utsvulten.”). Sluta fokusera på människors utseenden, sjukdom eller ej!

              • Sluta tro enda definitionen av kräva ungefär är jämförbart med pistolhot. Sluta tro jag har ett behov av att tala om för andra vad som är attraktivt. Sluta tro jag fokuserar på människors utseende.

                Om du vill få mig att ändra åsikt så måste du komma med lite mera konstruktiva argument än vad jag inte skall göra. Speciellt när du nu främst säger jag skall sluta göra sådant som jag inte gör. Du får gärna för min del hänga upp dig på enskilda ord jag använt, jag uttrycker mig säkert flummigt och fel ibland. Men om du sen inte bryr dig om vad jag menat så kommer vi inte någon vart.

                Jag skrev följande och står fortfarande bakom det:
                ”Jag skulle knappast kommentera någon ser ut att inte må bra och sedan vandra vidare, vilket tycks vara tron här bara för att jag råkar vara man. Jag skulle förvänta mig det uppstod en diskussion efter det, jag skulle antagligen kräva det. Och den här diskussionen skulle knappast utspela sig med någon jag inte brydde mig riktigt mycket om. Under den diskussionen skulle jag då antagligen ta upp att jag märkt hen t.ex. äter dåligt, motionerar överdrivet och ser ut att inte må bra. Och skulle hen då fråga om inte hen ser bra ut så skulle jag säga hen ser för mager ut om jag tyckte det.”

                Läs det som att om någon jag var rädd för hade en ätstörning började diskutera hur den mår eller ser ut med mig så skulle jag försöka (riktigt riktigt mycket, på allvar, men utan pistolhot) diskutera saken med den och framföra min oro. Om du läser det här som att det bara handlar om min attraktion, mina behov och min ädelhet så kan vi knappast göra annat än komma överens om att vi är av olika åsikt.

              • Jag försöker verkligen utgå från vad du skriver. Och det är mycket möjligt att jag har missuppfattat en del, men om vi är överens om att fokuset inte ska ligga på personers kroppar och utseenden finns det väl inte mycket mer att diskutera, eller hur?

    • Jag är känner ett obehag över hur självcentrerat du resonerar. När kvinnor undanber sig kommentarer om sina kroppar, som faktiskt är deras och inte allmän egendom (sitt med den tanken en stund och låt den sjunka in), tolkar du det som att vi säger att män är onda. När vi förklarar att vi inte blir friska av kritik av våra kroppar (om vi nu är sjuka) tolkar du det som att vi säger att män är förtryckare. När en kvinna har ett beteende som är orsakat av sjukdom går din första tanke till hur det påverkar dig (eller andra män, vet inte vilket du syftar på). Om du lever med någon som är sjuk förstår jag att det påverkar dig såklart. Gör du det? Annars har jag svårt att se hur sjuka kvinnor i allmänhet påverkar dig negativt.

      Men låt säga att de gör det. Anser du då att de ska bli friska omedelbums så att inte du ska behöva må dåligt? Inser du inte att det är ett problem du har i såna fall och inget du ska belasta sjuka kvinnor för genom att kommentera och kritisera deras utseenden? Jag skriver inte det här för att vara elak. Jag blir bara så illa berörd av hur du ser på kvinnors kroppar. Du skriver att män har mycket, mycket lite att göra med att kvinnor är sjuka pga ätstörningar. Jag skulle vilja påstå att den iver med vilken du försvarar din rätt att få ifrågasätta kvinnors utseenden och kritisera dem du upplever som sjuka är en del av den samhällsattityd som skapar dessa sjukdomar. Jag säger självklart inte att du är personligen ansvarig för hela samhället, men med din inställning bidrar du tillsammans med så många andra till att kvinnor känner skuld över sina kroppar och utseenden.

      Andras utseenden är inte en personlig förolämpning mot dig. Andras kroppar är inte dina att ha åsikter om offentligt. Fråga dig om det möjligtvis skulle kunna vara sant och vad du förlorar på att ta till dig detta.

        • Jag förstår inte hur du kommer till den slutsatsen, men om du tolkar min kommentar som att jag beskyller männen för att ligga bakom allt som är fel i världen för att de allihop är onda varelser så har du misstolkat mig. Du skrev att män har mycket, mycket litet med kvinnors ätstörningar att göra. Att detta är kvinnornas verk. Jag pratar om samhällsattityder och de står både kvinnor och män för. Jag påstår alltså inte att män ensamma står för de attityderna. Jag anser att det är den patriarkala överordningen som skapat objektifierandet av kvinnors kroppar – men det är BÅDE kvinnor och män som hjälper till att upprätthålla dem.

          I kommentarerna under det här inlägget är det dock bara män som blir upprörda över att kvinnor inte vill få sina kroppar kritiserade, kommenterade och bedömda. Artikeln som inlägget utgår ifrån är skriven av en man som tycker att män kritiserar kvinnors kroppar för lite. Och den blir försvarad av män som tycker att den här mannen har en poäng. Min upplevelse är att även om båda könen bidrar till objektifierandet så är det män som för det mesta ser det som en personlig förolämpning när de ombedes sluta med det. Som intellektualiserar och för metadiskussioner om sjukdomar och biologiskt kodade ideal, allt för att slippa respektera kvinnors önskan om att inte få sina kroppar kommentarerade och kritiserade. Det handlar inte om manshat att jag gör den här iakttagelsen, utan om att det är så det ser ut och kommentarerna här och på andra ställen på nätet talar sitt tydliga språk. Kan vi vara överens om att vi alla slutar kritisera kvinnors kroppar nu?

  9. Pingback: Håll käft gubbjävel! | Genusdebatten

  10. Som vanligt får man höra vad som är fel och inte vad som är rätt, så att man kan bedöma hur pass välgrundad kritiken är, och om alternativet är bättre.

    Vad tycker Charlotte att män eller kvinnor ska skriva på Facebook eller Instagram när en tjej (eller kille) lägger upp en bild på sig själv? Ska alla låta bli att skriva? Räknas inte det som mobbing?

    Attraktivt utseende ger makt, särskilt för kvinnor. Vad är rätt sätt att förhålla sig till andras problematiska förhållande till känslan av maktlöshet eller ambitionen att uppnå/behålla makt?

  11. ”Min upplevelse är att även om båda könen bidrar till objektifierandet så är det män som för det mesta ser det som en personlig förolämpning när de ombedes sluta med det.”

    Så, håll tyst om du inte har något snällt att säga? Det håller jag med om. Icke-våld är viktigare än sanning. Om sanningen inte kan sägas på ett icke-våldsamt sätt är det bättre att hålla tyst.

    Men du glömmer att även snälla omdömen påverkar, genom att den som hör snälla omdömen om andra vill bli som de andra. Och snälla omdömen om en själv gör att man vill behålla eller förbättra det som gör att man får snälla omdömen.

    Det är bara om man tar bort möjligheten eller viljan att konkurrera som det går att lösa. Men även i kommunistiska Sovjet fanns det saker att konkurrera om.

    Så låt höra ditt förslag till lösning.

    Har man bara kritik men inga förslag till lösningar är det bättre att hålla tyst?

    Min upplevelse är att även om båda könen bidrar till att komma med kritik utan förslag till lösningar så är det kvinnor som för det mesta ser det som en personlig förolämpning när de ombedes sluta med det.

    • ”Har man bara kritik men inga förslag till lösningar är det bättre att hålla tyst?”

      Så om man märker en bug i ett datorprogram man använder men inte förstår hur buggen ska lösas så ska man inte ta upp buggen för programutvecklarna utan man ska istället hålla tyst?

      Nej, det är det inte. Man behöver inte kunna komma på sätt att komma runt saker själv för att det ska vara värt att göra andra medvetna om problem, för man kanske gör någon som har den förmågan medveten om problemet i fråga, och då kan hen lösa problemet åt en.

      Dessutom så är eventuella lösningar man kommer på mindre och mindre troliga att lyckas ju sämre bild av problemet man har. Så även av den anledningen är kritik utan egna lösningar bra eftersom det hjälper till att förtyliga problemet.

      Om man dessutom pratar om problem med förklaringar av fenomen så är det alltid bra, för där finns alltid defaultlösningen att inte tro på någonting. Ta t ex frågan varför saker faller mot marken när man släpper dem. Jag tror det beror på graviation. Men säg att någon skulle lyckas motbevisa gravitation. Då blir svaret istället att jag inte vet varför saker faller mot marken (folk verkar envisas med att man måste tro på någon av de möjliga förklaringarna men så är alltså inte fallet – ibland är det faktiskt att inte tro på någonting som är det mest rationella).

  12. Kan någon förklara för mig varför alla är så arga över den här krönikan? Jag läste den innan stormen blåste upp i sociala medier, och tyckte då att den var rätt vettig fast kanske inte så värst originell. Alla vet att de supersmala ideal som gäller för en fotomodell inte är särskilt hälsosamma, och många vet att de flesta män brukar attraheras av en mer ”genomsnittlig” kroppsbyggnad. Så om den här Karlsson vill upplysa unga kvinnor om att de i alla fall inte behöver hetsbanta för att bli mer uppskattade av det motsatta könet, så är det väl både rimligt och välmenat?

    Nu är jag varken kvinna eller feminist, så jag ber er ha överseende med att jag inte hänger med. Jag har läst den här bloggoposten plus kommentarsfältet men fattar fortfarande inte varför Karlsson ska ”stanna på läktaren”. Eller snarare, jag fattar inte vad det är som uppenbarligen gör ett stort antal hyggliga svenskar direkt rosenrasande över hans resonemang. Om Charlotte eller någon annan orkar förklara på ett vänligt och pedagogiskt sätt här i kommentarsfältet så vore jag tacksam. Ta det gärna från början steg för steg, för jag misstänker att det finns underförstådda resonemang i botten om t ex patriarkala strukturer eller nåt som jag själv ännu inte har begripit.

    Hälsningar, och tack på förhand.

    • Jag kan göra ett försök, men lovar inget.

      De flesta kvinnor i vårt samhälle får höra ganska många kommentarer om sitt utseende under sitt liv. Och ganska få kommentarer om sina kompetenser eller sina handlingar. Jämfört med oss män, då. Visst händer det att vi får kommentarer om våra utseenden, men det är oftare vi får kommentarer för saker vi gjort eller så.

      Det är ungefär samma budskap i många filmer, TV-spel och även pappers- och nättidningar. Mäns kompetens och handlingar ligger i fokus, och kvinnors utseenden.

      Det skapar en miljö där det av många kvinnor upplevs som att omvärlden tycker att deras utseenden är det viktigaste med dem. Att det är i ens utseende, som kropp, som ens värde ligger. Snarare än i ens förmågor.

      Det här är något både män och kvinnor vant oss vid: Ofta tänker vi inte ens på det. Det är reflexmässiga och närmast ickemedvetna handlingar.

      Det här finns det många bland oss feminister som tycker är dåligt.
      Dels att kvinnor upplever att deras värde ligger i utseendet.
      Dels att det verkar som att sagda utseende framför allt finns till för att behaga män.
      Det vill säga; man tycker illa om att män tar sig rätten att bestämma dels huruvida någon ”är snygg” eller inte – och dels att män tar sig rätten att bestämma att just huruvida någon är snygg eller inte är något som bör läggas stor vikt vid.

      Krönikan är alltså problematisk för att den i all sin välvilja missar målet ganska rejält. Jag tror att författaren tänkte att han skulle skriva något snällt, något som kämpade mot negativa normer.

      Poängen är att han fortfarande behandlar ”huruvida tjejerna är snygga” som något superviktigt.

      Kröniken börjar ganska bra, men den urartar ganska snabbt i att handla om vad författaren tycker är snyggt snarare än om idealen i stort eller om tjejerna. Det blir en egocentrering, där det viktiga inte är om någon mår bra (det kan man göra både som smal och tjock) utan huruvida man är ”vacker”. Och i hans ögon är det vackra ett påhittat ”naturligt” ideal. Är man smalare än så ser man sjuk ut – och det är tydligen dåligt. Att en del är smala ”av naturen” reflekterar han inte över.

      Så hans välmenande krönika landar tyvärr i att han sitter och bedömer huruvida tjejer är snygga istället för att prata om hur de mår.

      Han har en poäng i att det är skit att unga flickor svälter sig.
      Men han är ute och cyklar när han säger saker som att ”nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen.” För då slutar det handla om svälten eller smalheten. Då börjar det handlar om vad han tycker är snyggt, och att tjejer borde göra ditten eller datten för att behaga de här killarna han pratar om. ”Hörni, sluta banta annars tycker vi killar inte ni är snygga”. Den andra delen av den meningen är där problemet ligger.

  13. @Mikael Bergström: Tack, det var ett bra och pedagogiskt svar.

    Med det sagt så undrar jag om inte många debattörer har läst Karlssons text på ett ganska ”ogeneröst” sätt. Jag tror inte att han menar ”sluta banta så förskräckligt, då blir ni bara ännu fulare så ni har missförstått vad vi män vill att ni ska göra”. Jag tror snarare att han menar ”sluta banta så förskräckligt, jag misstänker att många av er gör det för att vinna poäng hos män, och det rör sig om ett missförstånd, så tänk på er hälsa istället”. Ungefär så.

    Sen vet jag inte om det gör någon enorm skillnad i er bok.

    Nu förstår jag dock debatten bättre, så tack för din förklaring.

  14. Pingback: Karl-Johans Krönika, Utseendeidealen och Tjejforskningens baksida | Genusdebatten

  15. Pingback: Gubbjävelns väl valda avslutningsord | Genusdebatten

  16. ”För att vi fortfarande i dag lever i ett samhälle där en kvinnas främsta värde alltför ofta anses vara utseendet”.
    .
    Trist , om det nu var på det sættet.
    ”Allt før ofta” , kan du konkretisera ?
    .
    Jag drack några øl med tre svenska journalisterpå puben Skarven , Sørspissen på Tromsøia.
    Dessa berættade att de intervjuade unga mænn o kvinnor och hur dessa såg på sin framtid.
    Vidare att de gjorde æn jæmførelse med vad vad ungdommar tænkte tyckte ville før 40 år sedan.
    Resultatet var att 2010 ansåg ungdommarna samma sak , om kærlek karrær barn familj mm.
    Intressant vara att ( iht denna ovan artikel ) att de unga mænnen ansåg att den blivande kvinnans personliga karaktær ( ej utseende ) harmoniserade med honom sjelv.
    Vilket kan uppfattas som en rimlig førutsættning før att skapa en bra relation.
    Trots dessa ambitioner går ca 50 % av alla allvarligt menade relationer i krasch.
    Finns det anledning att tro , det ær kvinnors utseende som gør att relationerna kraschar?.
    .
    Per Hagman.
    .

    • Förutom den där mannen i Kina (eller vart det var) som lyckades stämma sin fru för att vara för ful så tror jag inte alls att det är kvinnors utseende som gör att relationerna kraschar. Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag snarare att det har att göra med att folk i dag inte är tvungna att stanna kvar i relationerna och det är därför som så många löses upp. Att leva tillsammans är svårt. Jättesvårt. Och så länge relationerna förväntas vara byggda på kärlek (i bemärkelsen ”förälskelse) så kommer de att spricka.

  17. Pingback: En crazy cat lady talar ut | Hit och dit och tillbaka igen

  18. Pingback: Tanten med väskan | Genusdebatten

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s